Kan fastighet intecknas för annans gäld än fastighets-ägarens? En replik. Förestående spörsmål, som i denna tidskrift av mig upptagits till behandling samt i strid mot ett Svea hovrätts utslag besvarats nekande, har i senaste häftet uppkallat Lamm till ett försvar för hovrättens ståndpunkt, som av Lamm obetingat gillas.
Jag skall här tillåta mig att punkt för punkt söka vederlägga de skäl, som Lamm för sin mening anfört och som huvudsakligen bestå av motiverat underkännande av de skäl, som jag åberopat för den motsatta meningen.
Min ståndpunkt, som fortfarande vidhålles, kan sammanfattas så: Inteckningsrätt i fastighet kan endast uppkomma i samband med en fordran, och denna fordran skall vara en fordran hos fastighetsägaren personligen. Till stöd härför har jag åberopat dels ordalagen i de före år 1876 gällande bestämmelserna i ämnet, i vilka fastighetsägaren ock benämndes gäldenär, dels ock den omständigheten att ordet fordran i 1 § i 1875 års inteckningsförordning på anförda skäl icke gärna kan betyda något annat än en fordran hos fastighetsägaren.
1) Lamm synes vara ense med mig däri, att 1 § i 1875 års förordning bör
tolkas i överensstämmelse med motsvarande äldre bestämmelser men vill komma ifrån det besvärande ordet gäldenär i den äldre avfattningen på så sätt, att han förklarar, att detta ord alltför väl kan antingen tolkas såsom betydande den, som på ett eller annat sätt (personligen eller med sin fastighet) ansvarar för det intecknade beloppets betalning, eller ock helt enkelt anses vara ett uttryck, som utan särskild avsikt hämtats från det vanliga och närmast för ögonen liggande fallet, att fastighetsägaren och den för inteckningen personligen betalningsskyldige äro en och samma person.
Nu förhåller det sig emellertid så, att ordet gäldenär i de före år 1876 gällande bestämmelserna icke kan tolkas på det sätt, som Lamm i det förra alternativet ifrågasatt.
7 kap. Rättegångsbalken innehåller ju endast bestämmelser om tvångsinteckning av en fordran hos fastighetsägaren. Borgenär, som vill söka inteckning i gäldenärs fasta egendom, skall till rätten ingiva bestyrkt avskrift av "skuldebrev hans eller avhandling eller riktiga bevis att den fordran eljest är godkänd eller lagligen fastställd". Och sedan i 1818 års förordning 1 § stadgats, att borgenär, som sig till säkerhet vill låta inteckna gäldenärs fasta egendom, skall till rätten ingiva skuldebrev eller annan handling, varpå fordran grundar sig, fördela sig förordningens bestämmelser i två grenar, den ena behandlande det fall, att gäldenären i skuldebrevet eller annan handling medgivit inteckningsåtgärden, och den andra det fall, då så icke är förhållandet. I förra fallet går det lättare att få inteckning, i det senare måste en omständlig procedur följas. Någon annan betydelse har inteckningsmedgivandet icke. I båda fallen är det fråga om en fordran hos fastighetsägaren personligen. Varken i 7 kap. R. B. eller i 1818 års förordning finnes således plats för det första alternativet av Lamms gäldenärs begrepp.
För övrigt skulle man med samma skäl som Lamm kan åberopa i fråga om innebörden av ordet gäldenär kunna säga, att ordet fordran allt för väl kan betyda icke blott fordran hos fastighetsägaren personligen utan jämväl blott och bart en rätt att ur fastigheten uttaga visst belopp. Uttrycken gäldenär och fordran korrespondera uppenbarligen med varandra. Inteckning skulle således vara tillåten utan samband med någon som helst personlig fordran.
Beträffande Lamms andra alternativ, då det gäller att komma ifrån ordet gäldenär, inskränker jag mig till att påpeka, att en inteckningsförordning hör till de författningar, som måste tolkas strängt restriktivt. Endast den inteckning får ske, som är uttryckligen tillåten och reglerad; varje annan inteckning är förbjuden. I 1 § och följande §§ i 1875 års förordning behandlas och regleras inteckning för fordran hos fastighetsägaren personligen; ingenstädes i förordningen regleras någon annan slags inteckning för fordran, varför inteckning för annan fordran än hos fastighetsägaren personligen är förbjuden.1
Med Lamms metod skulle man ju för övrigt kunna påstå att, då i 1 § användes ordet fordran, det beror på att detta ord utan någon särskild avsikt är hämtat från det vanliga och närmast för ögonen liggande fallet, att inteckning medgives till säkerhet för personlig fordran. Man kommer då ånyo till det re-
1 Här förbises icke att undantagsvis inteckning kan ske för fordran hos föregående
sultat, att inteckning skulle kunna ske till säkerhet allenast för en upplåten rätt att ur fast egendom uttaga visst belopp.
2) 1867 års förslag har en bestämmelse, som tydligare än 1818 års författning och 1875 års förordning synes utgå från att fastighetsägare och gäldenär från början äro en och samma person, men — fortsätter Lamm — icke kan väl detta 1867 års förslag, som innehåller uttryckligt stadgande om penninginteckning utan något personligt betalningsansvar (§ 32), antagas ha avsett att förhindra inteckning i anslutning till en personlig förbindelse av annan än fastighetsägaren?
Oavsett att 1867 års förslag aldrig efter vederbörlig granskning blivit upphöjt till lag och således saknar avgörande betydelse för det här diskuterade spörsmålet, så tillåter jag mig åberopa vad jag nyss anfört i fråga om tolkning av en inteckningsförordning.
3) Lamm synes medgiva, att stadgandena i 29 § i 1875 års förordning och 17 kap. 9 § Handelsbalken äro skrivna med den utgångspunkten, att fastighetsägaren och intecknade skuldebrevets utgivare äro identiska, men säger, att de äro typiska exempel på lagrum, som måste tillämpas även på andra fall än dem, som med sträng tolkning falla under ordalagen.
Jag tillåter mig invända: Icke kan väl den omständigheten, att vissa lagrum måste tillämpas å en situation, som, ej förutsedd i lagen, kan i avseende å en beviljad inteckning uppkomma, föranleda därtill, att denna situation må redan vid inteckningens beviljande tillskapas? En sådan slutsats skulle ju åter ha till följd, att inteckning utan samband med fordran vore tillåten, ty inteckningsrätten kan under sitt fortbestånd upphöra att vara anknuten till någon som helst fordran, t. ex. då genom preskription en gäldenär, som ej längre är fastighetsägare, blivit fri från personligt ansvar, utan att detsamma övertagits av annan, och inteckningen genom förnyelse fortlever.
4) Lamm framhåller, att grundsatsen att avslå en inteckning, som fastighetsägaren medgivit för annans gäld, säkerligen kunde — särskilt om den även skulle medföra, att en i strid häremot beviljad inteckning bleve ogiltig— komma att verka försåtlig och odiös.
Detta uttalande förstår jag icke. Det måtte väl under nuvarande förhållanden i all rimlighets namn vara att gå fram efter klara linjer i rättssäkerhetens tjänst, om man genom att avslå dylik inteckningsansökan förebygger, att en beviljad inteckning kan bliva ogiltig. Man bör i tvivelaktiga fall hellre avslå än bevilja inteckning.
En häradshövding, mån om reda och ordning i fastighetsförhållandena, strävar givetvis att förhindra, att tvivelaktiga inskrivningar göras i fastighetsböckerna, framför allt då det gäller inteckningar; och denna strävan borde ju på allt sätt understödjas av överrätt. Hans stränga fasthållande vid lagens ordalag och vid uppfyllande av alla former förefaller för många rättssökande odiöst, men det sker i rättssäkerhetens och deras eget intresse. Om ett försiktigt penningeinstitut skulle, förklarligt nog, vägra att mottaga såsom säkerhet inteckning, som beviljats utan samband med fordran hos fastighetsägaren personligen — ty med all respekt för Svea hovrätt, så är ju icke spörsmålet genom dess åberopade utslag slutgiltigt besvarat — tror jag för min del, att inteckningshavaren skulle föredragit, att inteckningsansökan avslagits, och att
dess ställe en inteckning tillkommit, mot vars giltighet ingen anmärkning kunnat göras.
5) Mot Lamms påstående, att de av mig påpekade olägenheterna med den av mig bekämpade ståndpunkten i allt fall ej kunna förhindras, vill jag framhålla, att det är en sak, att lagens bestämmelser måhända kunna i särskilt fall kringgås, och en annan att lämna dörren på vid gavel öppen för dem, som vilja uppnå resultat, vars förhindrande man anser önskvärt.
Om jag således icke kan godkänna de skäl, som Lamm åberopat med den auktoritet, vartill specialstudier rörande inteckningsinstitutet givetvis berättiga, så är jag emellertid Lamm synnerligen tacksam för hans inlägg, varigenom man får antagas hava erhållit upplysning om den motivering, som ligger bakom Svea hovrätts berörda utslag. Ty som bekant motiverar en hovrätt i regel icke ett utslag, varigenom ett lagfarts- eller inteckningsärende återförvisas till underrätten. Detta sker nämligen med användande av formeln: Enär den av underrätten åberopade omständigheten icke utgör hinder för lagfarts (intecknings) beviljande etc.1
Einar Bergelmer.
På ovanstående inlägg ber jag att få svara:
Att inteckningslagstiftningen (åtminstone den nuvarande) avser att uttömmande ange de fall, då inteckning får ske, är naturligen riktigt. Men därför synes det mig icke vara nödvändigt att tolka de särskilda lagrummen så restriktivt som av Bergelmer förordas. Även vid lös egendom gäller ju, att sakrätter icke kunna fritt nyskapas av rättstillämpningen, och dock har, såvitt jag vet, ingen ansett sig böra förneka möjligheten att pantsätta lös egendom för annans skuld därför att lagen stundom (t. ex. handelsbalken 10: 2 sista punkten) kallar pantägaren för "gäldenären". Det må ju vara, att man med ett resonemang, liknande det jag fört, skulle kunna komma till att redan på grundvalen av gällande lagstiftning erkänna möjligheten av inteckning för visst penningebelopp utan sammanhang med något personligt betalningsåtagande. Men i så fall skulle det dock gälla att komma förbi ett uttryck, som lagstiftaren med avsikt bibehållit i de grundläggande bestämmelserna, medan det i här diskuterade fall endast gäller ett uttryck, som — låt vara utan särskild avsikt från lagstiftarens sida — kommit bort ur dessa bestämmelser och endast kvarstått i några lagrum av mera indirekt betydelse.
Kurt Lamm.
1 Att städse använda denna formel, kan medföra en viss risk. En hovrätt kom med