Aktuellt förslag till fin-ländsk rättegångsreform. Vid magistrats- och rådstuvurättstjänstemännens möte i Hälsingfors d. 1 febr.1924 lämnade f. d. justitierådet prof. O. Hj. Granfelt en redogörelse för "huvuddragen av domstolsreformen enligt senast uppgjorda reformförslag".1
Talaren, som haft i uppdrag att utarbeta reformförslaget och för lidet år inlämnat detta till justitieministern, utgick i sin redogörelse från vissa satser, som han betecknade såsom axiomatiska: Processmaterialet bör såväl i underinstans som i appelldomstol inhämtas av rättens medlemmar omedelbart, d. v. s. såväl argumentation som bevisning bör i regeln ske omedelbart inför dem, vilka skola avgöra målet. Regelbundna, täta sammanträden böra hållas vid alla domstolar, därvid dock får beaktas, att lång väg i kulturbygden vore kort sträcka i obygden och att vad som skulle framstå såsom glesa sammanträden med långa intervaller i kulturbygden kunde betraktas som täta sammanträden med korta mellantider i obygden. Något hållbart motiv för upprätthållande av en olikhet mellan stad och land i avseende å domstolarnas sammansättning och domkretsar finnes ej numera, vilket naturligtvis icke utesluter att de större städerna bilda egna domstolskretsar, medan de mindre städerna sammanföras med kringliggande landsbygd till gemensamma domkretsar. Slutligen betecknades även såsom ett axiom, att i regeln domstolarna böra sammansättas med såväl jurister som lekmän.
Såsom resultat av dessa huvudsynpunkter framginge, att regeln borde vara: en domkrets för varje rätt och regelbundna vecko- eller månadssammanträden. Dock borde, där ortsförhållandena sådant betingade, högsta justitieförvaltningen äga makt att vid sidan av huvuddomkretsen skapa en eller högst två sidodomkretsar eller tingslag, i vilka även skulle hållas regelbundna domstolssammanträden. Vadanginge lekmännens medverkan, vore sådan icke av nöden i åtskilliga ärenden innefattande s. k. frivillig rättsvård, i växelmål och andra kravmål. Likaså skulle målens förberedande behandling försiggå inför ordföranden ensam, vilken jämväl kunde döma i saken, om parterna avstode från huvudförhandling eller om tredskodom vore möjlig.
Bestämt höll tal. före, att också i överrätterna borde finnas lekmän, då värdet och betydelsen av lekmän i underrätt annars skulle bliva så gott som ingen, för den händelse fullständig omprövning av bevisningen i sak tillätes i överrätten. Beaktas borde nämligen, att överrätten komme att grunda sitt avgörande icke såsom nu på den argumentation och bevisning, som förebragts i första instans, utanpå utredningen inför själva överrätten. Emellertid kunde lekmännens
1 Se Finsk Kommunaltidskrift 1924 nr 2—3.
medverkan i överrätten, vad angår civilmål, göras beroende av partsyrkande eller domstolens eget in casu fattade beslut; i brottmål borde däremot deras medverkan vara obligatorisk.
I fråga om valet mellan lekmäns medverkan såsom jury eller såsom nämnd kunde någon tvekan om nämndens företräde icke råda. Mindre omdiskuterat vore spörsmålet angående sättet för nämndens rekrytering. Reformförslaget följde här de grundsatser, som nu tillämpas vid nämndemansval. Personligen skulle tal. hava föredragit den i utlandet tillämpade principen vid juryns utseende, d. v. s. lottning efter listor upptagande alla till jurymän valbara, det enda sätt som uteslöte lekmännens utseende efter politiska synpunkter. Enligt reformförslaget skulle varje nämndemans tjänstgöringsperiod omfatta vid underrätt två och vid överrätt ett kalenderår, och borde tjänstgöringsskyldigheten vid underrätt begränsas till högst trettio och vid överrätt till högst femton dagar varje halvår.
Beträffande frågan, huruvida lekmännen borde givas individuell eller kollektiv rösträtt, tvivlade tal. icke på att de lagstiftande organen skulle stanna för det förra. Ansträngningarna borde i denna punkt inriktas på att få till stånd en sådan balans mellan det litterata och det icke litterata elementet, att fullgoda garantier skapades för att fackmannavetandet skulle kunna göra sig gällande och att i brottmål ohållbara fällande utslag undvekes. En dylik maktbalans förefölle säkerställd, om lekmännens antal begränsades till tre under en juridiskt bildad ordförande såsom i de nuvarande häradsrätterna. I överrätten borde sitta tre jurister och fyra nämndemän.
I vissa mål, t. ex. sjörättsmål, krävdes medverkan av sakkunniga. Dylika behövdes dock blott vid en del domstolar. Verkliga specialdomstolar för handelsmål vore ej att förorda. Däremot talade goda skäl för att domstol skulle vid handläggning av handelsmål kompletteras med sakkunniga ledamöter. Med hänsyn därtill att de på området verkligt sakkunnigas antal i landet vore mycket begränsat, och då det icke vore möjligt att mellan olika sakkunniga åstadkomma en sådan klassificering, att de till överrätten inkallade bleve bättre kvalificerade än de som närvarit i underrätten, syntes en lycklig lösning vara, att handelssakkunniga ledamöter utsåges blott för vissa överrätter, men att parterna gåves befogenhet att prorogationsvis bestämma, att deras mål skulle handläggas inför en dylik överrätt såsom första instans. Dylika sakkunniga lekmän skulle såväl i under som överrätter vara två till antalet.
En genomgående tanke i tidigare reformförslag hade varit, att i första instans borde finnas två olika slags domstolar, en typ förenklare och en annan för mera invecklade mål. Denna plan hade nu övergivits såsom allt för invecklad och kostsam. I stället skulle första underinstans principiellt vara behörig för alla mål. Emellertid skulle parterna i tvistemål med vissa undantag äga träffa avtal om målets omedelbara anhängiggörande vid överrätt på sätt nyss redan nämnts i fråga om handelsmål.
Underrätten benämnes i förslaget häradsrätt utom då dess dom-
krets omfattar allenast en stad, i vilket fall domstolen skulle benämnas rådstuvurätt. Åt appellinstansen föreslås namnet lagmansrätt; något hinder att behålla namnet hovrätt, om detta anses bättre, förelåge dock icke. Lagmansrätter skulle finnas till ett antal av förslagsvis tolv.
Från lagmansrätt skulle "appell" ej vara tillåten men "revision"få sökas på särskilda revisionsgrunder i landets högsta domstol, vars sammansättning skulle bliva i huvudsak oförändrad. Vissa bagatellmål skulle ej ens få appelleras från underrätten till lagmansrätt.
Enligt förslaget skulle alla brottmål börja i underrätt och därifrån appelleras till lagmansrätt. Förslaget följde härutinnan en mening, som uttalats av ett antal konsulterade underdomare. Tal. skulle själv ha önskat en annan ordning, nämligen att de grövsta brottmålen — de i vilka åtal utfördes för brott varå dödsstraff eller livstids tukthus kunde följa — alltid fått börja vid lagmansrätt, från vilken den som blivit dömd till någon av nämnda straff skulle äga appellera till högsta domstolen. Denna skulle först pröva, huruvida ny huvudförhandling och bevisupptagning vore av nöden. Ansåges så vara fallet, kunde denna anordnas inför en lagmansrätt, sammansatt med andra medlemmar än dem, som tagit del i det överklagade avgörandet, eller inför en division av högsta domstolen, bestående av 3 eller 5 justitierad och 5 eller 7 nämndemän.
En helt konkret belysning erhålla de föreslagna underrätterna genom ett meddelande, som tal. slutligen lämnade i fråga om den tilltänkta kanslipersonalen, särskilt om man jämför den sålunda föreslagna ordningen med de förhållanden som råda vid de svenska underrätterna på landet, där numera minst två rättsbildade notarier påstatens bekostnad kunna anställas vid varje häradsrätt. Vid de finländska härads- och rådstuvurätterna skulle i regeln något juridiskt bildat biträde icke vara nödvändigt, utan skulle vid dessas arkiv och kanslier blott anställas illiterata biträden. I den mån arbetsbördan betingade anställande av särskilda protokollförare, skulle emellertid högsta justitieförvaltningen kunna förordna härom samt såsom sådana anställa jurister med lön av statsmedel. En följd av nämnda anordning — i princip densamma som tidigare tillämpats här i landet, då domsagor delades så snart arbetsbördan i dem blev en man övermäktig — är att, såsom tal. upplyste, hela antalet underrätter tänkts skola bliva 10 à 20 flera än de nu bestående, medan strävandena här i landet numera gå ut på att göra underrättskretsarna så få och så stora som möjligt för att åvägabringa en rationell arbetsfördelning mellan högt kvalificerade chefdomare samt yngre rättsbildade biträden.Vid varje lagmansrätt skulle mot fast lön anställas vice häradshövdingar att vid behov mottaga vikariatsförordnanden vid underrätterna, en tydligtvis nödvändig konsekvens av att icke vid själva underrätterna äro anställda rättsbildade tjänstemän som vid laga förfallför häradshövdingen kunna mottaga förordnande att förvalta hans ämbete.
K J S