JULIUS LASSEN.

 

NÅGRA MINNESORD.

 

Den nordiska rättsvetenskapen har sorg. De danske juristernas »grand old man» slöt för alltid sina ögon den 23 november 1923. Hans fädernesland förlorade i honom en av sina främsta och bästa söner. Hans insats i Danmarks rättsliv är av den mest djupgående art; men även i de andra nordiska länderna, och ej minst i Sverige, har hans livsgärning satt djupa spår å lagstiftningens, rättsvetenskapens och rättstillämpningens områden.
    För en ingående framställning av JULIUS LASSENS livsverk torde denna tidskrift knappast erbjuda tillräckligt utrymme. I varje fall saknar jag tid och förmåga för en dylik uppgift. Men då jag haft lyckan att i ett viktigt ämne samarbeta med den bortgångne märkesmannen och kunnat räkna honom som en kär vän, må det tillåtas mig att med några penndrag söka återgiva vissa huvudkonturer av hans bild.
    JULIUS LASSENS föddes år 1847 på Samsö, Hjalmars och Agantyrs sagoö. Med denna sin minnesrika fosterbygd och dess befolkning kände han stark samhörighet ännu på ålderdomen. Ett visst drag av mystik, som spårades i hans väsen, hade måhända sitt ursprung i barndomsintryck från hemorten.
    Redan tidigt rörde sig hans tankar om en framtid på den juridiska banan. Efter att längre fram hava en smula vacklat mellan rättsvetenskapen och teologien, till vilken han även kände dragning, beslöt han sig för att bliva jurist, tjänstgjorde efter tagen examen några år i justitieministeriet, men övergick mot slutet av 1870-talet till vetenskaplig verksamhet. Hans år 1879 publicerade doktorsavhandling låg inom straffrättens område (»Om Betingelserne for Forsøgets Straffbarhed»). I anledning av konkurrens om professuren efter den år 1879 avlidne civilisten AAGESEN bytte han emellertid om fack och utgav år 1880 avhandlingen »Handlinger paa fremmed Formue retsomraade», vilket arbete år 1881 medförde hans utnämning till AAGESENS efterträdare. Sin lärostol vid universitetet innehade han därefter till sitt avsked år 1917. Med denna befattning för-

 

    1 — Svensk Juristtidning 1924.

2 E. MARKS VON WÜRTEMBERG.enade han alltifrån 1896 ställningen såsom föreståndare (»Provst») för det gamla ärevördiga studentkonviktet »Regensen». Anbud, som gjordes honom att såsom justitieminister inträda i den aktiva politiken, lyckades han motstå. Hans livskall var och förblev rättsvetenskapen och läraregärningen. Dessa uppgifter bibehöll han jämväl under tider då han hade att fullgöra viktiga lagstiftarevärv. Även efter avskedet från professuren utövade han en värdefull vetenskaplig verksamhet, likasom han under denna tid i egenskap av censor vid de juridiska examina bevarade sambandet med universitetet.
    Sådana äro de yttre huvuddragen av hans levnad. Gäller det åter att söka närmare belysa och värdesätta hans livsverk, så bör härvid ihågkommas, att detta innerst bottnar i danskt rättsväsen och därför knappast kan fullt uppskattas av andra än danska jurister. Dess betydelse för de övriga nordiska länderna — jämväl de östnordiska — är dock, såsom redan antytts, av den art att även en svensk praktiker bör äga fog att inlåta sig på dess bedömande.
    AV JULIUS LASSENS rättsvetenskapliga arbeten faller, såsom nämnts, det första mera omfattande inom straffrättens område. Detta arbete synes inom den vetenskapliga världen ej hava tillvunnit sig något högre mått av erkännande. För min del bevarar jag emellertid från min studietid ett starkt intryck av den klara och livfulla framställning av försöksläran, som däri lämnades.
    Såsom professor hade JULIUS LASSENS bland annat att undervisa i romersk rätt. Sina föreläsningar i detta fack utgav han i tryck 1904 och i förkortad form något senare. De göra icke anspråk på att betraktas såsom självständig forskning men innefatta en för danska ämnessvenners behov avpassad, klar och översiktlig framställning av ämnet.
    Det var emellertid på den danska privaträttens, särskilt obligationsrättens område som JULIUS LASSENS fann sin egentliga livsgärning. Hans stora »Haandbog i Obligationsretten», uppdelad i två band (Allmänna delen i tre upplagor 1892, 1908 och 1917 —1920 samt Speciella delen i en upplaga av 1897 och en andra, ännu endast delvis publicerad) kommer helt visst att för långa tider utgöra ett standardverk i dansk rättsvetenskap. Den är i ej oväsentlig grad byggd på äldre dansk teori men framför allt på danskt praktiskt rättsliv. Författaren har på ett sätt som tidigare torde saknat motstycke, förstått att vetenskapligt tillgodogöra sig det rika material som ligger i dansk

JULIUS LASSEN. 3domstolspraxis och i responsa av danska handelsassociationer. Hans framställning präglas icke allenast av logiskt skarpsinne utan kanske än mer av säker intuitiv rättskänsla och av hänsyn till det levande livets krav. Det mått av insikter på skilda områden av det praktiska livet, som han, trots sin avskildhet från personlig praktisk verksamhet, vetat att förvärva sig, måste väcka beundran och likaså hans förmåga att för sitt ändamål tillgodogöra sig dessa insikter. Vid sidan av det inhemska materialet hava andra länders — ej minst Sveriges — rättsvetenskap och rättspraxis ingått i författarens rustkammare. Av sitt rika material har han uppbyggt ett verk, som i ren arkitektur, i gedigenhet och fullödighet torde äga få sina likar i hela den rättsvetenskapliga litteraturen. Trots sin utpräglade danska hemortsrätt har verket en läggning som gör det i högsta grad värdefullt även för jurister i de övriga nordiska länderna. Varje svensk vetenskapsman eller praktiker, som över huvud vetat draga fördel av verket, skall säkert vitsorda vilka skatter det innehåller.
    Utom detta sitt huvudarbete har JULIUS LASSENS på obligationsrättens område åstadkommit monografier av synnerligen högt värde. Mest kända för svenska läsare äro de i Tidsskrift for Retsvidenskab intagna om »Løfte og Akcept» (1888) och om »Mangler ved Sælgerens Ydelse i Varehandelen» (1893). De utgöra närmast förstudier till vissa partier av huvudverket och giva kanske ännu tydligare än detta en intressant inblick i mästarens verkstad och arbetsmetod.
    En annan monografi, som här må särskilt omnämnas, är den från författarens sena ålderdom härrörande avhandlingen om »Definitioner i Retsliteraturen» (intagen i »Festskrift för Friherre R. A. Wrede» 1921). Med oförminskad tankeskärpa har JULIUS LASSEN här dragit i härnad mot överskattande och missbruk av definitioner i rättsvetenskapen och uppdragit gränser mellan olika kategorier av definitioner.
    Att även på lagstiftningens område JULIUS LASSENS insats varit högst betydande torde vara bekant för envar läsare av denna tidskrift. Den period av gemensam skandinavisk lagstiftning, som år 1902 inleddes med arbetet på lagbestämmelser om köp av lös egendom, kan sägas hava sitt upphov i den av honom år 1899 framförda tanken på en gemensam nordisk lagbok. Denna tanke har hittills endast i jämförelsevis ringa omfattning blivit realiserad och lärer ej — med mindre stora

4 E. MARKS VON WÜRTEMBERG.och oväntade omvälvningar i tänkesätt och förhållanden skulle inträffa — hava utsikter att i hela sin omfattning leda till resultat. Helt visst finnas dock, särskilt i vårt land, de, som — i likhet med mig — hysa sympati för densamma och tro att dess förverkligande skulle varit till båtnad för de nordiska folken och även berett dem tillfälle att åstadkomma en avsevärd insats i världskulturen.
    Huru som helst kan JULIUS LASSENS uppslag ingalunda sägas hava blivit helt ofruktbart, då det, som bekant, lett till åtskilliga gemensamma lagar av synnerligen betydelsefull art, framförallt köplagen och lagen om förmögenhetsrättsliga avtal. I dessa båda lagars utarbetande tog JULIUS LASSEN en synnerligen väsentlig del. Vad köplagen beträffar kan jag såsom svensk deltagare i arbetet lämna ett ojävigt vittnesbörd — därest sådant skulle vara av nöden — om den såväl kvantitativa som kvalitativa betydenheten av hans insats, bestående bland annat i vissa med mästarehand utförda förberedande utredningar (»Spørsmaalsstillinger») som, enligt sakens natur, aldrig nått offentligheten.
    Tanken på den gemensamma nordiska lagstiftningens fullföljande förblev alltjämt JULIUS LASSENS älsklingstema. Ännu så sent som på 1919 års nordiska juristmöte fick han tillfälle att göra den gällande.
    Inom ramen för denna konturteckning av den hänsovne faller huvudsakligen den livsgärning han såsom jurist utförde. Framhållas må emellertid att JULIUS LASSEN ingalunda var blott och bart jurist. Han var en rik personlighet med starka intressen åt många håll. Botaniken var honom kär och synes hava varit mera än ett blott tidsfördriv. För konst och litteratur hade han ett öppet sinne och även för flera andra sidor av mänsklig kultur. För vårt land och folk hyste han starkt intresse och utpräglad sympati.
    Han var en sällsynt nobel och god människa. I det längsta möjliga trodde han andra om gott, och även där han såg felen gjorde han sitt bästa för att uppdaga och framdraga de stänk av det goda, som enligt hans övertygelse måste finnas.
    Hans sinne var öppet och ljust. Skämtet lyste ofta i hans ögonvrå. Såsom anekdotberättare med danskt gemyt var han oöverträfflig. Otaliga voro de som höllo av honom och som med djupt vemod tänka på hans bortgång.
 

E. Marks von Würtemberg.

 

OM

 

FÖREDRAGNING

 

FÖREDRAG

 

AV

 

BIRGER WEDBERG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

STOCKHOLM 1924
ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

TILL

 

STENO STENBERG

 

OSCAR VON SYDOW

 

OCH JOHAN BÅÅTH

 

 

 

 

 

i tacksam hågkomst av vår fiskalstid

Hösten 1919 höll jag inom Juristföreningen i Stockholm ett föredrag över det ämne, som titelbladet anger.
    På grundvalen av mina då gjorda minnesanteckningar är föreliggande häfte utarbetat, men det återger icke troget, vare sig till form eller i sak, vad jag i föredraget yttrade. Att jag dock bibehållit föredragsformen är visserligen närmast förestavat av bekvämlighetsskäl; men jag har även trott att mina ord därigenom skulle vinna i omedelbarhet och liv och sålunda lättare nå sitt innersta syfte: att framkalla en stunds självbetraktelse hos oss alla, i vilkas levnad skall ingår att föredraga rättegångsmål eller åhöra föredragning därav.
    Jag har också vågat hoppas att häftet kunde bli en varken onyttig eller alltför hårdsmält lektyr för den, som ännu har sin juridiska examen framför sig eller, ehuru redan praktikus, med oro motser sitt första fiskalsförordnande.
    December 1923.

B. W.

Den av borgmästaren LINDHAGENS motioner, där han framhåller angelägenheten av att närmare lära känna och förståden asiatiska kulturen, fångar han på något ställe läsarens särskilda uppmärksamhet genom att betona att 'det här har jag inte läst mig till ur böcker, utan det är mina egna tankar'.
    Jag misstänker att en och annan av mina åhörare gått hit med den förhoppning, att en sådan där ursprunglighet komme att utmärka även mitt anförande här i afton. Ty visserligen ha vi ju LOUIS DE GEERS lilla lärorika och roande broschyr Om den juridiska stilen, om skrivandet inom domstolarna; men talandet inom domstolarna saknar ju varje mera utförlig behandling i svenskt tryck.
    Emellertid kan jag inte med bevarad ärlighet tillmäta mitt opus någon egentlig originalitet. Det mesta av vad jag kommer att säga har jag nog läst mig till ur böcker. En av dessa böcker är likvisst inte tillgänglig för en större allmänhet: det är den samling handskrivna juridiska anteckningar av framlidne justitierådet CARL FRITHIOF  SVEDELIUS, som hans son justitierådet CARL ARVID SVEDELIUS skänkt till Högsta Domstolens bibliotek. Den boken innehåller bl. a. ett utkast till en uppsats med titel Om föredragning vid domstolarne. Ur det utkastet har jag lånat mycket — så mycket, att det skulle bli tröttande om jag vid varje lån erkände min förbindelse. Men dessutom har jag haft åtskilliga andra källor och, såsom i det följande skall visa sig, tillräckligt många för att min prestation skall räknas som självständigt arbete enligt den gamla klassiska distinktionen: om en bok är stulen ur högst tre andra böcker, är den ett plagiat, men har den stulits ur flera, så är den ett originalt verk.
    Inledningsvis vill jag vidare framhålla att jag visserligen kommer att behandla ämnet i någon mån historiskt, men däremot

8inte alls vill inlåta mig på frågan om föredragningens gestaltning i en blivande reformerad processordning. Jag hoppas att ändock kunna bjuda även advokaterna på åtminstone något av intresse.

    Processen i våra överrätter är skriftlig; processmaterialet är samlat i en akt, som innehåller protokollen i målet jämte handlingar av åtskilliga slag — parternas inlagor, fullmakter, kontrakt, brev, reverser, o. s. v. Föredragningens uppgift är naturligtvis, allmänt talat, att framlägga detta processmaterial till domarens prövning. Om nu våra överrätter vore enmansdomstolar, kunde föredragning vara ganska obehövlig. Åtminstone säger min erfarenhet att det ofta går vida raskare att bilda sig en riktig uppfattning av målet, om man själv får läsa papperen, än om man skall höra på hur en annan redogör för deras innehåll. Men annat blir ju förhållandet då domstolen utgör ett kollegium. Ifall 4, 5, kanske 7 domare skola var för sig studera akten i tur och ordning, måste detta ovillkorligen ta deras tid sammanlagt mer i anspråk än om aktens innehåll, genom föredragning, på en gång bringas till allas kännedom.
    Föredragningen tjänar alltså till att främja rättskipningens snabbhet.
    Att den också kan positivt gagna dess säkerhet fann jag på ett ganska originellt sätt belyst, då jag fick i min hand HALLAGERS utmärkta arbete Norges Hoiesteret. När den domstolen skulle inrättas (1815), dryftades grundligt frågan om företrädet av muntlig eller skriftlig procedur. I ett betänkande av tre advokater yttrades: »Den mundtlige Procedure, i det den fordrer en mere spændt Opmærksomhed i den korte Tid den medtager, giver en større Sikkerhed for at Dommeren nøjagtig underrettes om Sagens Omstændigheder. Ved den blotte Gjennemlæsning under Circulationen til Votering er det let tænkeligt at en eller anden Omstændighed kunde overses.» Och vidare heter det att »det maa formodes at den Mand, som ikke i faa Timer vilde værdige den mundtlige Procedure sin Opmærksomhed, og det uagtet baade Sagføreren paa det omhyggeligste søgte at hendrage hans Opmærksomhed til en hver vigtig Omstændighed, og saavel Sagføreren og Tilhørerne, som især Rettens Justitiarius og øvrige Tilforordnede kunde lægge Mærke til hans ligegyldige Embedsførelse, endnumindre vilde anvende en heel Dag eller flere Dage paa med tilbørlig Nøjagtighed at igjennemlæse Acterne.» Rättens förste justi-

9tiarius BULL androg, enligt HALLAGERS referat: »Det var vistikke ved at gjennemlæse vidtløftige akter paa snese ark, for største delen fyldekalk, at dommeren fik fuldkommen kundskap om saken, men ved selv efter justissekretærens dikteren at nedskrivede væsentligste data, som av en saa vidtløftig og voluminøs akt neppe utgjorde 1/10 i henseende til arketal. Det var derfor umuligandet, end at endog den mest spændte opmærksomhet blev slappet ved saadanne vidtløftige akters gjennemlæsning, mens det derimot under mundtlig procedyre var aldeles umulig, at nogen væsentlig omstændighet i saken kunde undgaa den assessor, som vildegjøre sit embede.»
    Ett visst mått av sanning ligger nog i de där norska uttalandena: man vet inte riktigt i vad mån ledamoten verkligen sysselsätter sig med papperen hemma hos sig. Och då jag läste HALLAGER, rann mig i minnet från min hovrättstid en orättvis spetsighet om ett gammalt råd: »han anser etiketten fordra att papperna tillbringa en natt hemma på hans piano».
    Att domarena bli genom föredragning samtidigt informerade har naturligtvis det stora värde för en god prövning av målet att därigenom möjliggöres en allsidigt belysande diskussion, grundad på fullt aktuell kunskap hos alla om processmaterialet — något vartill motsvarighet inte kan beredas genom aktläsning under cirkulation med därpå följande överläggning.
    Emellertid låter frågan om föredragningens betydelse för rättskipningens säkerhet inte så lätt avfärda sig. Vad vårt land angår har det ju med energi gjorts gällande att föredragningen, särskilt sådan den för närvarande sker i Högsta Domstolen, är enden allvarligaste fara för rättskipningen. Jag tänker naturligtvis härvid på vice häradshövdingen G. E. FAHLCRANTZ' ihärdiga skriftställareverksamhet. Och saken är så pass viktig att jag gärna vill ge en kort rekapitulation av hans mening. Jag följer då hans i mer än ett avseende intressanta och underhållande stora verk Rättfärdighet i rättsskipning.
    Det nuvarande tillståndet ter sig för FAHLCRANTZ särskilt beklagligt vid jämförelse med äldre tiders lyckligare förhållanden. Den berättelse, som omtalas i 30: 13 R. B. av 1734 års lag1, var

 

    1 »Den saken hos Konungen i hans råd föredrager uppsätte förut skriftelig berättelse om sakens beskaffenhet och vari tvisten egentligen består, med skälen å båda sidor, och låte parterna skriva den under: vilja de påminna något därvid; det må dem ej vägras.»

10ingalunda en blott domsrubrik såsom fallet blev under berättelsernas sista skede, d. v. s. närmast innan 1901 års lag trädde i tillämpning, utan låg såsom promemoria till grund för föredragningen i rådet. Eftersom den var granskad av parterna, fanns garanti för att den riktigt och fullständigt innehöll allt vad de dömande borde veta, särskilt allt vad parterna ville att de skulleveta. Och då den i stor utsträckning bestod av blott hänvisningar till själva akten, blevo handlingarna i sin verkliga lydelse —utan omgestaltning efter föredragandens sinne — upplästa för de dömande riksråden. Av parternas hos K. M:t växlade skrifter upptogo berättelserna intet, enär dessa skrifter, såsom det hette, komma inför H. K. M:t ord ifrån ord att uppläsas.
    Hur är det däremot nu? Jo, promemorian får inte genom hänvisning till akten låta dennas innehåll omedelbart, utan förmedling av revisionssekreterarens intellekt, bringas under Högsta Domstolens prövning. En promemorieskrivning med hänvisningar föreslogs av löneregleringskommittén 1910, men avstyrktes enhälligt av Högsta Domstolen »på det allvarligaste såsom ödesdigert inverkande på Högsta Domstolens hela arbete», och instruktionen för Nedre Justitierevisionen stadgar att promemorian skall innefatta »fullständig redogörelse för vad i målet förekommit av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning». Redan detta är en försämring. Men ännu betänkligare är att parterna inte vidare få på förhand kontrollera, hur revisionssekreteraren tänker framlägga målet: promemorian blir ju visserligen numera efter målets föredragning en offentlig handling, men dessförinnan är den hemlig. Och värst av allt är att parternas inlagor hos K. M:t inte längre verbotim uppläsas i Högsta Domstolen. En skrift på ett 10-tal sidor motsvaras kanske av blott ett par rader i promemorian. Visserligen sker en kontroll av föredragningen, men den kontrollen inskränker sig till att ett justitieråd dels under jämförelse med akten ser till att domstolarnas utslag med skiljaktigheter rätt återgivas1 och dels tyst för sig själv läser de av parterna till K. M:t ingivna handlingarna. Det hela är alltså, säger FAHLCRANTZ, byggt på det mest barnsliga förtroende till revisionssekreterarna, som faktiskt utöva ett okontrollerat envälde (s. 570, 577). Parternas »skriftliga framställ-

 

    1 Jfr SVEDELIUS: »Stort missbruk att ständigt ordagrant uppläsa underrätternas domar; innehållet och tankeföljden bör i sammandrag återgivas såvida ej särskild vikt å ordalagen».

11ningar äro underkastade en onaturlig förprövning och urgallring, vilken som material för domstolens prövning frambringar ett torrlagt, för parterna hemligt aktextrakt, som till sist skiljer domstolen ifrån akten lika mycket som från parterna» (s. 577). »Det blir ej mina ord eller min framställning av saken i sin helhet, som lägges fram för mina domare, utan blott så mycket som revisionssekreteraren finner passande, och alltsammans i den form och den sammanställning som han kan finna passande» (s. 571).»Själv har jag», tillägger FAHLCRANTZ, »blott efter långvariga forskningar lyckats få kännedom om dessa förhållanden; och först sedan jag fått klarhet därom, förstår jag också, huru stundom Högsta Domstolens utslag kunnat utfalla så som skett. I särskilt en eller två saker har jag alltid haft och har ännu den fullkomliga övertygelsen, att Högsta Domstolen icke kunnat döma så som den gjort, om jag själv fått lägga saken fram för densamma, eller om mina skrifter i sin helhet blivit lästa» (s. 573). Och till sist konstaterar han »den alldeles oerhörda urartningen hos oss — en urartning, som i själva verket innebär, att i flertalet av mål Högsta Domstolen dömer utan nödig utredning av verkliga saksammanhanget och således helt säkert ofta på grund av positivt oriktig uppfattning därom, samt följaktligen att, med den fullkomligaste heder och samvetsgrannhet hos domarena personligen och med all lärdom och skicklighet hos dem, rättskipningen i högsta instans uti de civila målen ofta måste verka mera otillfredsställande än ett lotteri» (s. 593).
    Särskilt det sista citatet ber jag att få rekommendera till förnyad uppmärksam genomläsning. Man synes mig inte kunna förebrå FAHLCRANTZ att han där fäller en alltför skonsam dom över kvaliteten hos den högsta instansens arbetsprodukt.
    Är det nu verkligen så illa ställt med rättskipningen i Konungens Högsta Domstol som FAHLCRANTZ förmenar? Eller om det nu också kanske innebär någon överdrift att den ofta måste verka t. o. m. mera otillfredsställande än ett lotteri — förhåller det sig likväl så, att där brister i nödig säkerhet?
    Ja, visst låter det tänka sig att promemorian i något sällsynt fall är ofullständig, och visst låter det säga sig att om parterna i förväg finge granska promemorian, så låge häri en god kontroll på att föredragningen bleve uttömmande. Men att den kontrollen skulle vara erforderlig, m. a. o. att den kontroll, som nu från justitierådens sida ägnas föredragningen inte skulle vara fullt

12tillräcklig — det måste jag bestämt bestrida. Det är sant attett mål kan bliva avgjort i Högsta Domstolen utan att mer än ett justitieråd läst i akten och utan att han läst mer än utslagen och de till K. M:t ingivna handlingarna, men det händer blott i solklara fall. Råder minsta tillstymmelse till tvekan, så studeras akten fullständigt, ofta av flera och stundom av alla. Och, om jag får använda ett gott uttryck av professor THYRÉN, »det juridiska gehöret» hos Högsta Domstolens ledamöter är verkligen —det tror jag mig kunna utan förhävelse konstatera — så känsligt att ingen föredragning får passera som tillfyllestgörande utan att den också är det: man har säkert på känn om det finns någon möjlighet att bli klokare genom läsning av själva handlingarna. Finns det, så läser man. Det är inte nu som på CALONIUS' tid, då han inte drog sig för att inleda ett votum med reservationen »så vitt han av de uppläste handlingarne hunnit fatta» (Operaomnia III s. 414). Än mindre kan man förfara så som riksamiralen H. BJELKE i Danmark-Norges högsta domstol. Dess historieskrivare berättar att BJELKE, »der nok forresten ikke glimredeved Aandens Gaver, under en Votering d. 6 juli 1668 saae sig i denNødvændighed at 'maatte undskylde sig at votere, efterdi hanikke havde fattet Sagen'» (VEDEL, Den Dansk-Norske Høiesterets Historie s. 63).1
    Min personliga uppfattning är att det inom Högsta Domstolen läses snarare för mycket än för litet i akterna. Den princip, som man någon gång hört lanceras, att i varje mål något justitieråd bör ha läst hela akten, den förefaller mig vara överdrivet ängslig och ledande till ett missbruk av tid som kunde och borde användas för mera värdefulla studier, inom juridiken eller andra kunskapsområden.
    Jag håller alltså före att det även med gällande processordning — utan partsföredragning — är lämpligt och fullt betryggande att låta den grundsats gälla, som Nya Lagberedningen uttryckte så: »Uppläsning av akten äger vid förhandling eller föredragning inför domstolen ej rum i vidsträcktare mån än då särskild vikt fästes vid ordalydelsen i något hänseende eller domstolen eljest finner sådan uppläsning oundgänglig. På varje domstolsledamot ankommer att efter eget beprövande taga kännedom om

 

    1 Om föredragning i högsta instans under frihetstiden och gustavianska tiden, se min bok Konungens Högsta Domstol 1789—1809 s. 239—255.

13aktens innehåll så vitt han för frågans riktiga bedömande anser av nöden» (principbetänkandet II s. 136).

    Innan jag inlåter mig på ämnet hur föredragning bör vara beskaffad, vill jag något beröra frågan: vem bör lämpligen verkställa föredragningen? Dock bortser jag härvid helt och hållet från partsföredragning och tänker blott på, om föredragningsskyldigheten skall vila å domstolsledamot eller å tjänsteman, som inte själv deltar i målets avgörande. Och härom vill jag inskränka mig till den reflexionen att föredragningen tar i anspråk mindre del av sessionstiden och blir mindre tröttsam att åhöra, när den ombesörjes av domstolsledamot. Det påståendet har jag verkligen inte behövt läsa mig till ur böcker, utan det är grundat på min egen erfarenhet. Våren 1906 hade å den division i Svea hovrätt, där jag tjänstgjorde som adjunkt, hopat sig en sådan mängd av kriminella skriftväxlingar att föredragningen ansågs böra i ganska stor utsträckning verkställas av divisionens medlemmar. Det befanns då att på de föredragningstimmar, vi ledamöter själva disponerade, »avverkades» betydligt mera än på samma antal fiskalsföredragningstimmar. Förklaringen härtill låg nog inte i några individuella egenskaper hos vare sig ledamöterna eller fiskalen, utan helt enkelt däri att ledamoten sköter sin sak med större trygghet, mer obesvärat och mindre stelt, med sin större rutin säker på att få med allt av relevans1. Något betydde väl också att fiskalen då för tiden inte behövde närmare tänka på hur målet skulle avgöras. Den modernare tanken att fiskalen skall vara rustad med förslag till decision är ju ganska prisvärd. Högsta Domstolen yttrade också (1910)2 att »föredraganden genom tvånget att uttala sig i sakfrågan drives att genomarbeta målet med ett större mått av grundlighet och omsorg. Härigenom vinner uppenbarligen föredragningen högst väsentligt i reda och klarhet». FAHLCRANTZ däremot är missbelåten med den skyldighet att avge betänkande, som i vissa fall åligger föredraganden i Högsta Domstolen. Detta åliggande, säger han, har bland andra olämpor även den att »det principiellt förorsakar den ensamme föredraganden att intaga en ståndpunkt på ena partens sida» (s. 593).

 

    1 Nu antydda fördel av ledamotsföredragning är naturligtvis ej så betydelsefull att den kan i någon mån motivera en ändring i vad hos oss av gammalt och på goda grunder gäller.
    2 Se statsverkspropositionen 1911, andra huvudtiteln s. 167 f.

14    Enligt 1615 års rättegångsprocess skulle i hovrätten vara två referentes assessores i varje sak (se punkterna 30—32). Även i revisionssaker uppträdde mot slutet av 1600-talet stundom två revisionssekreterare, och FAHLCRANTZ säger sig ha fått det intrycket att »vardera speciellt bevakade en parts intresse och tillsåg att hans synpunkt ej avglömdes» (s. 538). Själv har jag inte haft tillfälle att undersöka hur härmed må ha förhållit sig, men en specialist på det äldre revisionsförfarandet, juris doktor E.CARLQUIST, har sagt mig att själva föredragningen städse ombesörjdes av blott en revisionssekreterare och att reala grunder saknas för det intryck FAHLCRANTZ fått.

    Hur föredragning bör vara beskaffad, vill jag till en början söka belysa med några anmärkningar om, hur en föredragnings promemoria bör vara beskaffad.
    En promemoria är naturligtvis inte nödvändig. Har man förberett sig väl, så kan man lita på sitt minne; och en sådan föredragning utan yttre hjäpmedel har i visst avseende de största förutsättningar att slå väl ut. Det lär t. o. m. givits exempel på snabba och säkra intelligenser, som föredragit ur akten så där tämligen a prima vista. Men sådana experiment hade ju sina vådor. Ingen, som någon avsevärdare tid tjänstgjort i hovrätt, har undgått att höra den apokryfiska historien om hur den överlägset begåvade men nonchalante assessorn — namnet växlar, ty varje hovrätt har sin av traditionen speciellt omhuldade figur — vid avslutandet av några timmars improviserad föredragning gjorde en obehaglig upptäckt, som kom honom att utbrista: »Och kan herrarna tänka sig en så'n kanalje! Se'n han nu först tagit kungl. hovrättens tålamod så här i anspråk, så är han till slut nog oförskämd att komma in med den här lappen, där han anmäler att saken är förlikt!» Bättre lycka hade, om man får tro CRUSENSTOLPE (Carl Johan och svenskarne II s. 328), den dock sedermera så olycklige revisionssekreteraren WÅHLIN, som föredrog i Högsta Domstolen under 1800-talets andra decennium. »Det hände ej sällan att föredragningshandlingar inpackades i vagnen till lustpartier på utvärdshusen, handlingar dem han endast under bortresan och hemfärden efter en i sus och dus tillbragt natt genomläste; och då han omedelbart ur vagnen gick upp i Högsta Domstolen och föredrog målen, fanns ingen omständighet av vikt, som undföll hans minne eller som slant förbi hans anmälan.»

15    Emellertid, en promemoria, mer eller mindre utförlig, torde i praktiken städse förekomma. I Svea hovrätt har av gammalt fiskalen, liksom överallt ledamoten, nöjt sig med en stomme, vars egentliga uppgift är att ange föredragningens gång och som nästan uteslutande består i hänvisningar till sidor i akten. Mera fylliga fiskalspromemorior ha brukats särskilt i Göta hovrätt, och i fråga om föredragningen i Högsta Domstolen är ju en fullständig promemoria föreskriven. Högsta Domstolens samtliga ledamöterha med styrka framhållit (1910) att de mycket stora krav, som där måste ställas på föredragningen i fråga om systematisering, fullständighet och koncentrering, göra det till en nödvändighet att till grund för föredragningen ligger en väl utarbetad promemoria.
    Om sättet att författa promemorior (m. a. o. 1600- och 1700-talens relationer eller berättelser, der Prozessbericht, das Referat) har i Tyskland skrivits mycket och därom ha uppställts högst minutiösa regler. Relationen, säger DAUBENSPECK i sitt kända och värderade, i många upplagor utkomna arbete Referat, Votum und Urteil, stod ännu långt in i förra seklet »im Banne der Scholastik». I motsats till de gamla »starre Regeln» betonar DAUBENSPECK kraftigt att »allein das freie, dem Falle angepasste Ermessen zum Ziele führen kann», att varje sak måste behandlas efter sin särskilda plan och att intet är förkastligare än att arbeta efter bestämd schablon, som processmaterialet skall tvingas in i. Emellertid verkar DAUBENSPECKS egen framställning onekligen på oss en smula ålderdomlig och pedantisk. Betecknande är sålunda bl. a., att då han anger promemorians innehåll, sker det på ett sätt som fullkomligt överensstämmer med de enda mer utförliga officiella bestämmelserna hos oss — de som innehållas i 1669 års instruktion för deputerade till justitiesakernas överseende.
    Promemorian består enligt DAUBENSPECK av 4 delar, till sitt väsen åtskilda ehuru de i en god framställning ofta flyta in i varann. De 4 delarna äro:
    a) die Geschichtserzählung, framställningen av det ostridiga, till grund för käromålet liggande sakförhållandet (status causæ, species facti),
    b) die Prozessgeschichte, vartill hör framställningen av parternas och domstolens processhandlingar m. m. dyl., men allt blott i den mån det inverkar på förfarandets gång och själva avgörandet (historia processus),

16    c) die Darstellung des Streitstandes, d. v. s. parternas bestridda faktiska uppgifter, deras yrkanden, invändningar o. s. v. (status controversiæ), och
    d) die Darstellung der Beweisergebnisse.
    Dessa 4 materier återfinnas i alldeles samma ordning i 1669 års instruktion. Det heter där, att den sekreteraren, som någon akt emottager att referera, skall den samma med flit och aktsamhet genomläsa, extrahera och däröver en relation oppsättja» på det sättet att han
    först märker av vad tillfälle och orsak tvisten är parterne emellan uppvuxen,
    sedan huru de ifrån förste till siste instantiam uti processen fortfarit och äntelig till revision komne äro,
    sist och för all ting noga observerandes, var uti status quæstionis rätteligen består,
    såsom ock vad grund och skäl den ena till sin affirmativam, den andre till negativam bruka och hava kunna, vilka skäl på det tydeligaste ske kan oppsättjas måste».
    En god promemorias huvudegenskaper kunna angivas med den fordran SVEDELIUS ställer på själva föredragningen: den skall vara till innehållet sann och fullständig1, till formen kort och lättfattlig. I fråga om fullständigheten tillägger han att det är ej nog att redogöra för handlingarnas innehåll, det bör även anmärkas vad de icke innehålla, men bort innehålla. Att härvid göra alla till lags kan dock vara ganska svårt. Det berättas om en ung fiskal, som med tiden blev ett gammalt hovrättsråd i Jönköping, att sedan han upprepade gånger fått ge nekande svar på frågor om inte det eller det stod i handlingarna, han till sist fann ställningen hopplös och gjorde den ofrånkomligt riktiga anmärkningen: »ja men ska' jag tala om allt, som inte står i handlingarna, så blir jag ju aldrig färdi!»
    Vad som gör promemorieförfattandet intressant är stoffets gruppering, det arbete som de gamla retorerna kallade inventio. Bringandet av ordning och reda i handlingarnas kaotiska virrvarr är ju på sitt sätt både en uppfinnande verksamhet och en fri, ädel konst, som kan skänka sin utövare något av skaparglädjens tjusning.

 

    1 Detta ord får naturligtvis här ej fattas så, som vore ledamots promemoriornas vedertagna skick i något avseende mindre gott.

17    För stoffets gruppering bör, säger DAUBENSPECK, två synpunkter vara ledande: 1) att hålla läsarens uppmärksamhet vaken, och väl att märka den bildade, sakförståndige läsarens, 2) att spara tid. Och han citerar med gillande vad den preussiska examenskommissionen en gång (år 1836) yttrade, att säkraste medlet att låta båda de nämnda synpunkterna komma till sin rätt är att lägga dispositionen »auf den Probierstein eines wohlgeordneten mündlichen Vortrags»: man bör föreställa sig hur ett muntligt föredrag bör läggas för att man inte må riskera att litet emellan bli avbruten av »Rückfragen oder Zeichen von Ungeduld».
    Det är tydligt att vad sålunda sagts om en promemoria, avsedd att läsas, måste än mer gälla om en promemoria, vilken såsom den svenske föredragandens har till huvudsyfte att tjäna till ledning vid muntlig framställning.
    En rent kronologisk metod — man tar processmaterialet i den ordning vari det framkommit under rättegångens lopp — behöver ju inte alltid vara förkastlig. Den kan stundom rent av vara påkallad, t. ex. då en bekännelse eller ett vittnesmål gång efter annan ändras eller jämkas. Men i regel är den naturligtvis otillåtlig: det sammanhängande söndras, huvudsak och bisak kommer huller och buller. »Den som blivit med dylik föredragning pinad vet bäst huru oduglig den är» (SVEDELIUS).
    Normalt betjänar man sig alltså av separationsmetoden (die Trennungsmethode, som DAUBENSPECK särskilt rekommenderar för Punktensachen, vilka han i sin tur indelar i egentliga och oegentliga). Har man ett motspänstigt processmaterial, så gäller — säger DAUBENSPECK — här som eljest i livet: divide etimpera!
    De principer, som utmärka separationsmetoden, äro lika självklara som allmänt kända och tillämpade. Men eftersom det finns ett enhälligt uttalande därom från år 1910 av Högsta Domstolens alla ledamöter, må det tillåtas mig att återge det:
    »För att vid föredragningen av ett rättegångsmål kunna på en gång systematiskt och kortfattat redogöra för den föreliggande utredningen nödgas föredraganden i stor utsträckning uppdela densamma. Sålunda måste i regel föredragningen för att bliva begriplig anordnas så, att vart yrkande bildar en avdelning för sig. Inom varje sådan avdelning måste vidare i regel parternas anföranden uppställas efter en systematisk plan samt redogörel-

 

2

18sen för bevisningen så ordnas, att i fråga om varje sakförhållande, som behöver göras till föremål för bevisning, en logiskt sluten beviskedja uppstår eller, om en sådan ej kan avvinnas handlingarna, förefintliga luckor genast falla i ögonen. Då nu handlingarna ingalunda återgiva målet på detta sätt systematiserat, följer av det redan anförda, att såväl parternas anföranden som vittnesmål måste — i den mån sådant kan ske utan ändring av deras innebörd — i och för föredragningen styckas sönder, varjämte anförandena mången gång lämpligen böra till formen förkortas eller samarbetas med andra.»
    En synnerligen viktig sida av föredragandens verksamhet är att, där så krävs, så att säga komplettera akten, med undersökningar i rättsfrågan och om tekniska spörsmål. Inte bara då man har att själv döma eller avge förslag till dom utan i varje mål är det en förutsättning för god föredragning att man söktbilda sig en åsikt om hur målet rätteligen bör avgöras. Och detta kan ofta inte ske utan studier vid sidan av akten; det kan tarvasforskningar inte bara i prejudikatsamlingar och förarbeten till lagar och författningar, utan också i vetenskaplig litteratur, in- och utländsk. Vad föredraganden härvid inhämtat av värde bör han vara beredd att redogöra för — ibland blir kanske den redogörelsen långt vidlyftigare än framläggandet av aktens innehåll. Men promemorian bör ju i regeln upptaga endast hänvisningar till trycket. Och det är inte bara för rättsfrågans belysning som föredraganden bör vara självverksam. Rör t. ex. målet ett ämne som en vanlig människa inte begriper utan handledande undervisning (patenttvist el. dyl.), så måste föredraganden göra sig kapabel att meddela denna undervisning. Mindre besvärligt, men knappast mindre angeläget är att föredraganden undangjort det ofta så upplysande slåendet i skogstekniska, nautiska och andra handböcker, Nordisk Familjebok, Rietz' Dialektlexikon o. s. v., likasom letandet efter lokaliteter å lämpliga kartor — därigenom inbesparas alltid något av den dyrbara sessionstiden. Även angående sådana faktiska upplysningar och källorna, varur de hämtats, böra anteckningar finnas i promemorian. Över huvud bör föredraganden sätta en ära i att klargöra allt som i något avseende är dunkelt.
    Efter dessa mera allmänna reflexioner ber jag att få göra några smärre påpekanden i olika riktningar.
    Hur börjar man lämpligen en föredragning?

19    Att omtala framställningens disposition är i allmänhet onödigt. Likaså att först ge en exposé av målet — det slappar intresset för det följande och drar tid. För ej längese'n åhörde jag en föredragning, som inleddes med en resumé så fullständig att t. o. m. de dömande hovrättsledamöterna angåvos — och så fick man i sinom tid åter deras namn till livs!1
    Att börja med stämningen är, säger SVEDELIUS, ett missbruk som alltför ofta förekommer. En sådan klagan är väl dock numera knappast berättigad. Ofta redogör man lämpligen först för de fakta, varifrån tvisten har sin upprinnelse — kontrakt, affärskorrespondens o. s. v. I gränstvister, tvister om vattenrätt el. dyl. böra regelmässigt kartor och ritningar först förevisas. »Fehltes an solchen Zeichnungen, so wird der Berichterstatter sie entwerfen müssen» (DAUBENSPECK). Och även om det finns fullt upp med ritningar, kan det vara en uppgift för föredraganden att sammanföra dem till en enda, som innehåller allt det relevanta men också ingenting mer. I mål, där specialförfattningar äro tillämpliga, börjas gärna med redogörelse för de stadganden som äro i fråga; men det är tillrådligt att förutskicka några korta upplysningar om det faktiska sammanhang som det gäller att använda lagrummen på — eljest flyter all författningskunskapen lätt tillhopa i en enda röra. I allvarligare brottmål inledes föredragningen kanske med karakteristiker av de olika medlemmarna i förbrytarligan eller demonstrering av lokaliteten för brottet.
    En elegant föredragande i Högsta Domstolen säges ha börjat sin promemoria i ett mordmål så här (orden ha blivit allmänt bekanta därför att promemorian i många år anlitades vid föredragning av nådeansökningar i målet): »Djupt inne i skogen, i ett ensligt torp, bodde ett åldrigt par». En sådan fras står ju på gränsen till det alltför utstuderade. »Pretiösa ord, prydliga talesätt undvikas — allmogens och arbetsklassens enkla, målande tal bör ej omklädas i mera vårdat språk» (SVEDELIUS). Rör sig målet om en järnvägsolyoka, kan man gärna bibehålla polisrapportens loket och stinsen.
    Den »oeftergivliga fordran på promemorians i varje del fullständiga överensstämmelse med handlingarna i målet» (Högsta Domstolen 1910) blir inte tillgodosedd om man parafraserar.

 

    1 Om äldre tiders föredragning med först en resumé och därpå aktläsning, se mitt anf. arb. s. 250 f. Jfr ock 1615 års rättegångsprocess p. 32.

20Samme föredragande från 70-talet, som jag nyss åsyftade, skadade sitt anseende betänkligt därigenom att han i promemorian lade i ena partens mun uttrycket »göra inköp på säljarens risk», ehuru ordet risk inte fanns någonstans i hela akten. Mera oskyldigt var det ju, då en assessor i Göta hovrätt angav den relevanta tidpunkten med orden »på hösten, just i pigflyttningen» — men det föranledde dock den tillrättavisande frågan från ordföranden: »står det verkligen så i handlingarna?»
    Överflödiga ord och fraser böra undvikas. Jag har sett i en promemoria följande: »Besvären hava kommunicerats Pettersson. I avgiven underdånig förklaring yrkar denne att besvären icke måtte föranleda ändring i överklagade utslaget.» Detta hade lämpligare angivits med »P. bestrider ä.» En annan promemoria av samme författare innehöll efter hovrättens dom: »Efter att i behörig ordning hava anmält missnöje söker nu Kjellberg revision.» Allt detta visste man ju förut, eftersom Kjellberg var sökande och någon desertionsfråga inte varit på tal. »Svensson förnekade att han gjort sig skyldig till ifrågavarande brott», har en promemorieförfattare mödat sig med att skriva — och andra med att höra eller läsa — i st. f. det enkla och naturliga »S. nekade».
    En ledsam och tröttande ordrikedom kan bli följden, om författaren av en fullständig promemoria blott uppsätter en stomme, med hänvisningar till akten, och överlämnar åt en maskinskriverska att fullborda verket. Även om vissa blyertsändringar gjorts i akten — och stundom har detta skett i en utsträckning som i hög grad försvårar läsningen av densamma —så händer blott alltför lätt att underrättsprotokollens tungrodda ordasätt osmält överföras till promemorian. Jag har sålunda hört en föredragande ur promemorian uppläsa att svaranden »ingav tre kvitton; varande kvittona av följande lydelse». Och redogörelsen för ett vittnesmål avslutades en gång med orden: »tilläggande vittnet, på given anledning, att Eliasson icke varit oresonlig vid ifrågakomna tillfälle» — i st. f. att det lämpligen kunnat heta: »men oresonlig hade E. inte varit».
    Ifrågakomna, ovannämnda, förbemälda, nyss berörda och dylika ord böra vara strängt bannlysta. Även i rubriker och decisioner kunde man gärna vara sparsammare med dessa fula och överflödiga ord. Varför skall man skriva »ifrågavarande sillparti» och inte »sillpartiet»? Otroligt men sant är, att en före-

21dragande läste upp att Pettersson — eller vad nu mannen hette — »satte sig upp i ovannämnda bil».
    Å andra sidan vore önskligt, synes det mig, att den övliga omflyttningen till oratio obliqua av partsanföranden och intyg underlätes. Det direkta talet ger ett mera levande intryck, och man slipper se blyertsritningar i akten. Ett utbyte av intygets »vår bestämda uppfattning är» mot »intygsgivarnes bestämda uppfattning vore» bereder ingen glädje, men vållar besvär.
    DAUBENSPECK ger noggranna regler om verbets tempus, modus m. m., vilka åtminstone ha sitt kuriositets intresse. För status causœ rekommenderar han imperfektum (eller för Vorfabelnpluskvamperfektum), ej perfektum (alltså: »A. och B. slöto 1 febr. 1918 ett kontrakt», ej »ha 1 febr. 1918 slutit»). »Eine Darstellung im Perfekt hat immer etwas Katalogartiges; sie istnichts weiter als eine Aufzählung geschehener Dinge, keine Erzählung.» Præsens historicum blev, säger han, i slutet av adertonde seklet mycket använt, men denna tidsform inger »das Gefühl der Unruhe» — en anmärkning, vars riktighet den som något läst i NILS ERDMANNS litteraturhistoriska arbeten obetingat bekräftar. Historia processus kräver »immer Perfektum» (A. har stämt, ej A. stämde), status controversiœ och bevisresultaten fordra presens (A. yrkar). Verbets aktiva form nyttjas såsom elegantare än passivum. Av prepositioner ha de korta och obetonade företräde. — Som ett avskräckande exempel på prepositionskumulationer i svensk kanslistil citeras se'n gammalt »På av i härvarande häkte förvarad fånge framställd begäran». Fullt så smaklösa fraser har jag inte hört i föredragning, men det är stötande nog att höra »mot av svaranden åberopade vittnen framställdes jäv» eller »på av svaranden föranledd fråga».
    Huvudtankar vill DAUBENSPECK ha placerade i huvudsatser; »Nebengedanken, wie das Erscheinen der Mutter in Begleitungdes Anwalts, werden passend in Nebensätzen untergebracht». Hos oss missbrukas ofta relativsatser, i det de inskjutas mellan subjektet och predikatet i huvudsatsen. Om en föredragning börjar exempelvis med »Andersson, vilken», så har föredraganden redan med de två första orden berett den granntyckte åhöraren ett obehag.
    DAUBENSPECK har ett par typiska exempel från Reichsgericht

22på skrivsätt, som han anser ha i olika hänseenden utfallit mindre väl. En anhopning av bara huvudsatser är följande stilprov:

    »Genom flera skriftliga köpeavtal sålde käranden åren 1903 och 1904 till firman åtskilliga maskiner för träförädling. Maskinerna insattes i firmans fabriksbyggnad i P. Käranden hade i köpeavtalen förbehållit sig äganderätten till maskinerna till dess köpesumman blivit tillfullo gulden. Av köpesumman innestå fortfarande 38,000 mark. Den 14 april 1905 kom firman i konkurs. Käranden hade inteckning i firmans fastighet i P. På grund härav blev fastigheten utbjuden å exekutiv auktion. Högsta budet uppgick till 15,000 mark. Men innan» o. s. v.

    Till den motsatta överdriften går denna satsbildning:

    »Den 7 mars 1880 har det svaranden tillhöriga ångfartyget Stralsund I, vilket jämte det likaledes svaranden tillhöriga ångfartyget Stralsund II sedan våren 1879 nyttjas av svaranden till underhållande av regelbunden förbindelse för godstransport mellan Stettin och Stralsund med anlöpande av Wolgast, på resa från Stettin till Stralsund i Zickerkanalen, dit kaptenen begivit sig med fartyget för att taga den i Zickersjön liggande briggen Kristian på släp till Stralsund, sprungit läck och blivit fullt med vatten, varigenom lasten och i synnerhet också de för käranden bestämda, till honom från Stettin sända varorna blivit till största delen antingen helt och hållet eller mer eller mindre förstörda.»
    Ett icke ovärdigt motstycke till det sista citatet är följande, som (med ändring blott i fråga om namn och data) är hämtat ur en bara några år gammal promemoria i ett nådemål: »Fredagen den 11 september 1899 berövade Lundström i närheten av järnvägslinjen söder om Krylbo järnvägsstation torparsonen Sven Herman Svensson från Berga by, Jäders församling, född den 4 augusti 1885, livet i ändamål att åtkomma penningar, som han visste Svensson hava på sig, i uppsåt att döda med berått mod genom upprepade slag i huvudet medelst en snusdosa samt tillgrep därvid» o. s. v.

    Jag kommer nu till själva det muntliga framställningssättet och dess förhållande till promemorian.
    Jag har redan sagt att den föredragning i vissa avseenden har största utsikten att slå väl ut, som sker utan promemoria. Härmed överensstämmer regeln att tillvaron av promemoria icke bör

23vid föredragningen genera vare sig referenten eller åhörarna. Det är referenten som har ordet och inte promemorian.1
    För detta måls vinnande bör — det har jag också redan framhållit — promemorian avfattas i en enkel och lättfattlig form, skild från protokollernas långrandighet. Men hur man än må vinnlägga sig om att göra promemorian behaglig och lättflytande, aldrig kan man komma därhän att man kan låta föredragningen bestå i eller rättare ersättas av ordagrann uppläsning av promemorian. Ty föredragning skall ske som då man i ett bildat sällskap på ett fängslande sätt berättar en historia, således i ett naturligt ehuru icke vårdslöst samtalsspråk2, fjärran från skriftens vändningar och former. Då den fullständiga promemorian är avsedd att även kunna läsas, är det kanske i sin ordning att där står t. ex. »båda parterna voro personligen närvarande», »de sade sig icke veta», men vid föredragningen bör ju »voro» bli »va» och den senare satsen låta »di sa att di inte visste». Ingenting är i själva verket lättare än att med blicken överfara några skrivna rader och omedelbart omsätta dem i det talade ordet. Det Daubenspeckska exemplet på anhopning av huvudsatser kan i en promemoria, avsedd för muntlig föredragning, vara ganska förträffligt: genom infogningar av några småord och annan lätt retuschering blir framsägningen fullt njutbar. Då jag föredrog som fiskal, hade börjat innästla sig det löjliga och skadliga bruket att man i ett vittnesmål med att-satser satte »att»-en inom parentes och med en liten kråka på passande ställen utmärkte att där borde vid föredragningen sägas ett »hade». Jag tackar ännu i mitt hjärta den kloke divisionsordförande som påpekade för mig det fullkomligt onödiga och barnsliga att på sådant sätt göra akten osnygg och lägga band på ingivelsen. Det förhåller sig ju obestridligen så, att varje talare — hur omsorgsfullt han än må ha berett sig hemma på sin kammare — då han kommer ansikte mot ansikte med sitt auditorium oemotståndligt och omärkligt drives att i viss omfattning bli improvisator.

 

    1 Jfr mitt anf. arb. s. 254—255 och de små därvid avbildade promemorielapparna.
    2 En smula irriterande är att höra sådana smittande talesätt, som stamma från tidningsspalterna eller diskussionsmöten, såsom »rätt så stor», »nog så betänklig», »mellanskillnaden», »ta sikte på» eller »trycka på» en viss omständighet.

24    Det är en gammal klagan — jag har hört den snart sagt så långt tillbaka jag kan minnas — att föredragandena allt mer skatta åt svagheten att läsa innantill. Man glömmer att promemorian blott skall tjäna »till ledning» vid föredragningen (instruktionen för Nedre Justitierevisionen) eller, såsom SVEDELIUS uttrycker det, utgöra »tryggande stöd och nödig hjälpreda». I det föregående äro omtalade några kalamiteter som en sådan förgätenhet orsakat. Ett annat drag ur verkligheten är en sådan lokution som »här nedan kallad Pettersson». Visserligen har jag för många år se'n hört ett statsråd yttra i riksdagen, liksom häntydande på preexistensen i en bättre värld: »på sätt jag redan ovan haft tillfälle framhålla för kammarens ledamöter». Men quod licet Jovi...
    Ett ännu levande f. d. justitieråd har berättat för mig hur han som ung revisionssekreterare föredrog ett ganska invecklat räkenskapsmål utan att se i promemorian; och då äldste ledamoten i domstolen uttalade en undran om verkligen alla de ur minnet uppgivna siffrorna vore att lita på, överlämnade föredraganden sin promemoria till honom för att han skulle kunna i fortsättningen kontrollera den muntliga framställningen. Ett sådant kraftprov av memorering är mera än man rimligen kan begära av en föredragande. Men han måste så behärska sitt ämne, måste vara så förtrogen med promemorian och akten att han inte känner sig bunden av vare sig uppställningen eller ordalagen i sina minnesanteckningar. Har, exempelvis, föredraganden genom interpellationer lockats att omtala vissa fakta förr än han tänkt sig, måste han äga nog själsnärvaro att inte — kanske på ett mera stelt och högtidligt sätt — återupprepa dem då han kommer till det ställe, där de placerats i hans promemoria. Ett gott sätt att vinna en sådan suverän frihet är repetitioner, med lämpliga mellanrum, av målet och promemorian. Ett litet hjälpmedel är också att själv egenhändigt utskriva promemorian, ett annat att bruka förkortningar av satser och ord. Sådana förkortningar behöva inte genera den som efter föredragningen till äventyrs läser promemorian, men böra naturligtvis vid föredragningen fyllas, ut.
    Men, vill kanske någon invända, om man ger sin föredragning karaktär av innanläsning eller ej kan väl inte spela någon synnerlig roll? Jo, en högst betydande. Innanläsning blir alltid för åhörarna långt mera tröttande, långt svårare att följa och

25fatta än det fria föredraget, den saknar det levande ordets makt att hålla intresset vaket, den kan ganska lätt bli rent av ledsam att lyssna till. Och måhända har VOLTAIRE inte alldeles rätt i att alla sätt äro bra utom det tråkiga; men att det tråkiga inte är bra, därom kan tvivel icke råda. Alla goda krafter måste reagera mot varje tendens att sänka föredragningen till ett lägre plan. — Att ordagrann uppläsning kan behövas av kontraktsbestämmelser, växlade telegram o. dyl. förstås av sig självt.
    SVEDELIUS sammanfattar i några kärnord hur föredragning bör ske: »med naturlig enkelhet, med kraft och liv, värdighet och allvar, utan enformighet och omtuggning.» Detta måste dock, som allting, läsas med förstånd. Kraften får inte bli överväldigande, värdigheten och allvaret ej stelhet. Att lägga an på att vara rolig vore ju att alldeles missförstå sin uppgift, men de upplivande poänger som kunna finnas böra inte sovras bort. Härvidlag gäller att ha god smak. En ledamot kan tillåta sig ett och annat som ej anstår fiskalen eller revisionssekreteraren. Det har sagts mig att en t. f. fiskal förstörde sin bana genom att börja en föredragning med orden: »En vacker sommardag kom två gäss gående över Falsterbo torg». Om nu allt detta, även väderleken, var dokumenterat i akten, så förstår jag inte riktigt att föredraganden försyndat sig, och alldeles klart synes mig att den citerade ingressen kunde varit mycket lyckad från en ledamots läppar.
    Om den fria ton CRUSENSTOLPE tog sig som revisionssekreterare berättar presidenten ULFSPARRE i sina historiska anteckningar (Från Carl XIV Johans dagar, s. 99 f.) en liten anekdot, av tvivelaktig trovärdighet. Sedan ULFSPARRE konstaterat att CRUSENSTOLPE föredrog sina mål mästerligt men hade svårt att avhålla sig från espieglerier även vid allvarsamma tillfällen — allt detta tror man villigt — fortsätter han: »Så tilldrog sig en dag, då han föredrog uti Högsta Domstolen, att domstolens beslut i flera mål blevo helt olika mot hans åsikter i sakerna eller vad han väntat att de skulle bliva, varför han helt allvarsamt yttrade: 'det måtte jag säga, att i dag äro herrarne bra ensidigaalla målen'. Några av justitieråden funno sig stötta och förnärmade av detta yttrande samt förbehöllo sig att slippa sådana beskyllningar. CRUSENSTOLPE svarade: 'Jag vet icke varför jag icke skulle få yttra en sak, som är fullkomligt sanningsenlig'. De vredgade justitieråden, ännu mera uppbragta, fortforo att yrka

26att herr CRUSENSTOLPE skulle lära sig hålla tand för tunga ochicke framkomma med ohövliga tillmålen. Då sade CRUSENSTOLPE med det största allvar i tonen: 'Nå, jag vill taga hela världen till vittne att jag har rätt, ty var och en som icke är blind skall ovillkorligen se, att herrarne allesammans sitta på en sida om bordet och att ingen enda finnes på andra sidan'. Händelsen hade nämligen fogat sig så att alla de för dagen tjänstgörande justitieråden hade sina platser på en och samma sida om bordet. De av ledamöterna, som icke funnit sig förnärmade av CRUSENSTOLPES yttrande, skrattade åt infallet, men de andre puttrade och ansågo det högst opassande att skämta under domstolens sessioner.» — Som man finner hade på den tidenen var av de tolv justitieråden sin fasta plats vid dombordet, som han bibehöll även då en förnämligare plats tillfälligtvis stod tom.
    Röstens behandling vid föredragningen är ingalunda betydelselös. Det är lika misslyckat att vara för högljudd som att tala för tyst, och en lämplig betoning och markering underlättar åhörarens uppfattning i hög grad. Innanläsningen kan också ha det onda med sig att föredraganden ilar framåt med snälltågsfart, utan möjlighet för åhörarna att följa med. Till en motsatt ytterlighet går den som betänksamt hamrar in varje ord, liksom hade han med ovanligt trögtänkt folk att skaffa. Den mera långsamma takt, som kan vara av nöden i t. ex. ett skiftesmål, passar inte i ett mål om ärekränkning eller barnuppfostringsbidrag. Det yttre uppträdandet är över huvud icke i något avseende att ringakta. Den som hackar eller hummar eller eljest har någon ovana i sitt sätt att tala bör söka bli medveten om den och bortarbeta den. Det skadar inte att studera t. ex. ODAL OTTELINS små Verdandi-häften om det offentliga talandets konst, TÖRNEBLADHS Handledning för deltagare i rådplägande och beslutande församlingar, o. s. v. SOKRATES' sats att en var är tillräckligt vältalig i den sak han tillräckligt förstår innebär en sanning som tål mycket stark modifikation. Man har hört sägas om en revisionssekreterare, som se'n blev justitieråd, att han studerade in sin föredragning framför spegeln. Om nu detta vore sant, så kan jag häri inte se något klandervärt — blott han visste skicka sig så att förberedelsens möda inte märktes vid föredragningen. Arsest artem celare gäller även konsten att föredraga.

27    Vilken stor roll föredragningens så att säga yttre habitus, den rent estetiska sidan spelar, vill jag belysa med några exempel från Norges högsta domstol.
    HENRIK ANKER BJERREGAARD — den ännu ej bortglömde diktaren av bl. a. »Sönner af Norge, det ældgamle rige», som var norsk nationalsång före BJÖRNSONS »Ja vi elsker» — anhöll 1819 att få avlägga prov som höiesteretsadvokat. Rätten tog därvid hans kvalifikationer i ganska intimt övervägande, och då han 1838 omsider själv blev höisteretsassessor och således fick tillgång till protokollen från 1819, bör det varit honom rätt pikant att se vad han i yngre år gick för. Pluraliteten hade sina tvivel om BJERREGAARDS lämplighet; den kände icke hans sedliga vandel och karaktär, likaså litet som hans naturliga anlag för det muntliga föredraget, hans talorgan och talegåvor. »Efter rygtet skal han være begavet med talenter og geni, især til poesi hvorihan skal ha gjort heldige forsøk. Dette kunde muligens synes atanbefale ham, fornemmelig om man tilfulde var overbevist om,at han med disse talenter forenet den stadighet, arbeidsomhet ogstrenge orden, der er saa nødvendige egenskaper hos en duelighøiesteretsadvokat.» Bjerregaard fick visserligen avlägga prov, men det utföll enligt pluralitetens mening ej tillfredsställande. »Han syntes nemlig», så refererar HALLAGER pluralitetens uppfattning, »ikke at ha forberedt sig tilstrækkelig før han traadtefrem i skranken, likesom han syntes noget fremmed for fremgangsmaaten ved den mundtlige procedyre i Høiesteret, hvilketsidste blev tilskrevet at han ikke flittig nok hadde været tilstedei retten som agtpaagivende tilhører ved de forskjellige advokaters foredrag. Til det mindre heldige utfald bidrog ogsaa hansav naturen ikke flytende taleorgan, som ikke ved opdragelse ogøvelse var blit rettet, og hvorav igjen fulgte, at hans uttale hverken var tydelig eller behagelig.» — Ett vackert vitsord gavs den år 1822 till höiesteretsadvokat utnämnde S. A. W. SÖRENSEN, som med tiden blev statsråd och sommaren 1852 bodde i Stockholm såsom ledamot av svensk-norska interimsregeringen. Domstolen fann att han fullgjort sitt prov »paa en udmerket og hædrende maate, i det han ikke alene har et tydelig foredrag i atfremsætte en sak med alle dens omstændigheter og det uten ufornøden vidtløftighet, med præcision og bestemthet, men og enutmerket aandsnærværelse og skarpsindighet i at besvare oggjendrive de av motparten fremsatte indvendinger og indsigelser.

28Hans organ og uttale er ei alene tydelig og forstaaelig, men endogganske behagelig, likesom han og dermed forener et godt og kultivert sprog». Men om en provadvokat, som 1824 underkändes, fälldes det omdöme att »hans sprog var mindre kultivert, hans tale hæsiterende og hans organ ikke behagelig» (Hallager I s.142—144).1

    Till föredragningen i Högsta Domstolen ansluter sig Nedre Revisionens (eller föredragandens) betänkande, motsvarande vadsom i 1669 års instruktion kallas »samtliga deputerades underdånige sentiment». Dess tyska motsvarighet är Gutachten, Votum, och därom har DAUBENSPECK åtskilliga lustigheter att meddela. T. ex. hur han en gång råkade ut för en filosofiskt lagdreferendar, som i sin domsmotivering bl. a. citerade stycken urandra delen av GOETHES Faust, eller hur man inom Reichsgericht stundom pressade in de mest invecklade resonemanger i en enda punkt — satser som han hedrar med namnet Reichsbandwürmer. I sådana stilövningar ha, säger han, särskilt två råd utmärkt sig, den ene en döpt jude, den andre son till en engelsk moder: »beide haben viel zur Erheiterung ihrer Mitmenschenbeigetragen».
    Men i själva verket är ju vårt betänkande numera blott ett domskoncept, och att fördjupa sig i ämnet domskäl i tvistemål kan inte här ifrågakomma.
    Till avslutning på den del av min framställning, som rör konsten att föredraga, citerar jag SVEDELIUS: »En dålig föredragning, om även riktig, betungar domarens verksamhet, likasom god föredragning underlättar. God föredragning av målet är ämbetsplikt lika väl som målets avgörande genom god dom.»

    Men innan jag övergår till sista avdelningen av mitt ämne, ber jag att uppriktigt få rekommendera DAUBENSPECK hos alla som ha att syssla med föredragning. Hans bok är inte bara intressant utan också på sina ställen en verkligt rolig bok. Jag har svårt att undertrycka den personliga bikten att på mig ver-

 

    1 När i den dansk-norska Höiesteret ifrågasattes vilken sak borde väljas till rättens öppnande i konungens närvaro febr. 1793, anförde justitiarius att procurator WIWET »ikke har nogen behagelig Udtale eller de bedste Talegaver og at derfor Sager, hvori han har Reciten, formeentlig ikke egnesig til Foretagelse ved en saadan Leilighed» (VEDEL s. 327 noten).

29kar DAUBENSPECK, det gamla uttjänta riksdomstolsrådet, särskilt sympatisk därför, att han så starkt erinrar om ett gammalt uttjänt justitieråd som jag stått i närmare förhållande till än till någon annan jurist. Jag känner igen mycket hos DAUBENSPECK, både klagolåten över den Niedergang, den Verfall der Referierkunst och det kinkiga nagelfarandet av varje vårdslöshet, varje tvetydighet i den juridiska stilen. Och DAUBENSPECK, som på åtskilliga ställen ger luft åt sitt bittra missnöje med tidningarna och deras slarviga språkbehandling, skulle nog senterat det svenska rådet, som på gamla dar gick så långt i humoristiskt illvillig tidningskritik att ett oskyldigt insamlingsupprop med överskrift »Hjälp den gamla, torka hennes tår!» framkallade sarkasmen: »jag tycker hon kan torka sina tår själv».

    Jag kommer nu till början av slutet på mitt föredrag, då jag ber att få säga något om konsten att åhöra föredragning. Förarbetets fortgång och trevnad är dess rätta utövning knappast mindre viktig än att föredraganden väl behärskar sin konst.
    Det är ej lätt att vara en god lyssnare. Därtill kräves oavlåtlig vakenhet, gott minne, självbehärskning och tålamod.
    Att hålla sig riktigt vaken kan stundom vara kinkigt nog och är naturligtvis vida svårare vid åhörandet av en objektiv enmansföredragning än då advokaternas tvekamp utspelas inför en. Ibland kan man tycka föredragningen vara sådan att den trotsar även de redbaraste försök att följa med; man uppger allt hopp att vinna en klar bild av målet och bara längtar att talandet skall sluta, ja kanske ofrivilligt får i tankarna det grova uttryck om pratmakarn, som DIONYSOS — enligt berättelsen i Hans Alienus — till ungdomsskarans förtjusning slungade efter en av den stora stadens vördade äldste. Genom att göra anteckningar under föredragningens gång kan man både skärpa uppmärksamheten och underlätta minnet. Stundom lämnar föredraganden små tablåer, släkttabeller, sammandrag av räkenskaper o. s. v., som ger god ledning. Detta kan ibland vara nödvändigt. Men det betydelsefulla fastnar ofta nästan bättre om man själv efter sitt eget huvud, med sin egen stil och sina vanliga förkortningar tecknar sig till minnes. Och det är ju alltid upplivande att vara en smula aktiv. Så tänkte nog också den revisionssekreterare, som åsyftas i följande historia. Efter en föredragning hade ordföranden i domstolen framhållit att det varit bra om revisions-

30sekreterarn lämnat en liten lapp på de relevanta siffrorna. En följande gång överräckte också revisionssekreterarn till samme ordförande en sådan lapp. Denne tackade vid föredragningens slut, men anmärkte nu vänligt att även de andra justitieråden bort på samma sätt tillgodoses. »Jaa», ursäktade sig revisionssekreteraren, »men jag trodde di inte skulle behöva't».
    En originell anordning för att hålla ledamöterna i spänning, som varit på tal beträffande Norges Höiesteret, är att efter varje måls föredragning låta lotten avgöra vilken ledamot skall votera först.
    Den domstolen har eljest ett tråkigt minne av en mindre god åhörare, assessor COLLETT. Skarpt klander hade i Morgenbladet riktats mot hans sätt att sköta sitt ämbete, och genom kungl. resolution (år 1829) blev det honom ålagt att yrka ansvar för beskyllningarna. I den process, som på grund härav uppstod och som fullföljdes till högsta instans, upplystes det bl. a. att COLLETT »selv i de vidtløftigste saker ikke ekstraherte, men athan tvertimot ofte ekspederte private og de procederte sakeruvedkommende affærer under sakernes foredrag, at han forlotretsværelset for at tale med folk om sine private saker, ja at hanendog var faldt i søvn i retten under procedyren» (HALLAGER Is. 194 f.)
    Stor självbehärskning hos åhörarna är av nöden för att föredragningen må ha sin gilla gång. Frihetstidens maktägandeständer, som flitigt reglementerade för rådets justitieavdelning, sträckte sin omtanke även till denna detalj. I en skrivelse 17 juni 1731 yttra de att riksens råd skola låta »straxt kl. 8 sakernesig föredraga och dem ifrån begynnelsen till ändan avhöra, utanatt emellan bryta refererandet med mycket diskurrerande, vilket i möjeligaste måtton bör undflys, till dess akten är utläsen,emedan eljest mycken tid skulle onödigt förspillas, varefterdiskurserne kunna begynnas och sist voteringarne».1
    En gyllene regel, men huru svår att följa! För en livlig natur, med skarp juridisk blick och brinnande arbetshåg, måste det, antar jag, ibland vara verkligt påkostande att bevara sin passiva ställning och inte ingripa med frågor eller kritik. Stundom kan onekligen ett inpass ställa saken i dess rätta ljus och gagna arbetet. Men frågor eller anmärkningar, som föranledas av ett

 

    1 Jfr mitt anf. arb. s. 255 f.

31nervöst begär att i förväg knäcka casus, äro — likaväl som frågor av den anledning att man inte riktigt hört på — av ondo såsom störande både referenten och de övriga ledamöterna. Man måste undvika att falla referenten i talet och än mer att under föredragningen öppna diskussion eller föra resonemanger, som kanske lätt sväva ut tämligen fjärran från det förevarande målet. Nya Lagberedningen har i sitt principbetänkande (II s. 47) ett sant uttalande: »Den mera förtroligt kamratlika anstrykning, som den kollegiala domstolens samarbete gärna antar vid den inom slutna dörrar hållna sessionen, är i sig själv intet ont, utan tvärtom under det nuvarande nedtryckande arbetssättet det enda, som håller sinnets spänstighet i någon mån uppe». Men man får akta sig att inte den kamratlika förtroligheten blir en fara för domstolsförhandlingarnas allvar och värdighet.
    Föredraganden kan genom bristande förtänksamhet få sig själv att skylla, om han blir störd i sitt förehavande. Han bör sålunda inte vara alltför bråd att låta åhörarna veta hans egen mening, ty genom att i förväg yppa denna riskerar han att framkalla ett meningsutbyte som rubbar hans cirklar.
    Givet är att det för både föredraganden och åhörarna är av högsta värde att ordföranden väl fyller sin plats. LINDHAGEN har härom några reflexioner som man obetingat vill ge sin anslutning. »Det är en stor skillnad, om han söker leda överläggningen eller inskränker sig till att avvakta den tidpunkt, då samspråket avstannar av sig självt, därför att ledamöterna omsider tröttnat på att upprepa sina skäl. Ordföranden bör ock taga samlande initiativ till sammanfattande formuleringar av svävande spörsmål. Och det tillkommer honom att hovsamt avböja överläggningens gagnlösa utsvävande till sidofrågor eller alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt ingripande behöver ej åsidosättas ärendenas grundliga behandling, vilken tvärtom befordras genom ett sådant förfarande» (se reservationen vid lagutskottetsutlåtande nr 13 år 1913).
    LINDHAGEN har ifrågasatt huruvida inte arbetet i Högsta Domstolen skulle vinna på att i spetsen för domstolen ställdes en president. Erfarenheten från den tid då först riksdrotsen och sedermera justitiestatsministern fungerade som chef för domstolen visar dock att det, här som eljest, är mannen och inte ämbetet det kommer an på. Excellensen TROLLE-WACHTMEISTER var utan tvivel i sin krafts dagar en utmärkt ordförande, men

32hans brorson HANS föredrog i november 1821 i Högsta Domstolen för den andre justitiestatsministern — GYLLENBORG, som då var 54 år gammal — och rapporterade se'n till sin kusin HANS GABRIEL: »H. exc. bragte mig i raseri. Han är förtvivlansväckande obeslutsam. Förhandlingarna gå aldrig så långsamt som då han är närvarande» (Anteckningar och brev från Carl Johanstiden, utg. av HUGO WACHTMEISTER, s. 140).

    Där föredraganden inte själv är ledamot i domstolen, böra dess bisittare lägga sig särskild vinn om att inte göra honom konfunderad. Alla ha inte samma säkerhet som den föredragande i Högsta Domstolen, som på fråga, om inte en viss omständighet var upplyst i målet, visserligen svarade »jo», men tillfogade: »jag kan väl inte tala om allt på en gång heller». Även när man kan ha berättigad anledning till missbelåtenhet meden nybörjare, är det klokt, ehuru svårt, att inte visa det medan föredragningen pågår. SVEDELIUS, som var en fin och försynt man, beaktar även denna sida av ämnet då han säger: »Mänsklig svaghet häftar dock vid var och en; även den skickligaste och noggrannaste föredragande kan göra misstag och i brådskan förbise något.» Och han slutar sina anteckningar med några ord, som väl närmast avse att stämma kritiken mildare mot enmindre god föredragning, men också må tjäna ett liknande syfte i fråga om ett kanske alltför självsvåldigt och på överord rikt föredrag, sådant som det jag nu avslutar:

man måste alltid tänka ödmjukt om sig själv, och skonsamt om andra.