LEOPOLD WENGER: Ludwig Mitteis und sein Werk. Wien 1923. 82 s.

    Alla Mitteis' lärjungar torde med djup tacksamhet taga del av det äreminne, som en av dem, professor Leopold Wenger i München, under ovanstående titel offentliggjort; och då Mitteis' verk utgör ett betydelsefullt blad i den romerska rättens historia, torde även svenska jurister i övrigt gärna erfara något därom, helst som det icke föreligger någon svensk nekrolog.
    De yttre data för Mitteis' liv äro enkla. Han föddes år 1859 i Laibach i Krain av en familj med gamla goda österrikiska ämbetsmannatraditioner. Fadern var Gymnasial direktor i Laibach, menflyttade redan 1866 till Wien såsom ledare för det theresianska gymnasiet. Sina studier idkade Mitteis i detta gymnasium och därefter vid Wiens universitet, där bland andra Exner, Hofmann, Grünhut och Anton Menger voro hans lärare. Efter att 1884 ha blivit docent i Wien kallades han 1887 till professor i Prag. År 1895 kallades han till Wien och slutligen 1899 till Leipzig, där han verkade till sin död den 26 december 1921.
    Utgångspunkten för hans livsverk var en djup humanistisk, särskilt historisk och filologisk, bildning, grundlagd i hemmet och vidfaderns gymnasium. Mitteis förblev hela sitt liv en fast anhängare av den klassiska bildningen utan varje kompromiss. Om latinets betydelse för jurister uttalade han den meningen, att det dåtida humanistiska gymnasiet utgjorde den bästa grunden för juridiska studier, en så god grund, att om den icke redan funnits den måstuppfinnas. På samma sätt syntes honom den romerska rätten varadet självskrivna propedeutiska läroämnet för den juridiska universitetsbildningen.
    Mitteis' första vetenskapliga verksamhet rörde sig på den civilistiska dogmatikens område, och resultaten blevo, bland andra, arbeten angående läran om ställföreträdarskap (1884) och om individualisering av fordringsrätt (1886), varjämte han ägnade ett starkt intresse åt den immateriella äganderätten, dokumenterat bl. a. genom en avhandling av år 1898 om den litterära och konstnärliga äganderätten.
    Samtidigt med de tidigare av dessa dogmatiska studier praktiserade han under 6 år vid domstolarna i Wien. På samma gång som han skärpte sin blick för rättens praktiska tillämpning, grundlade han därvid sin städse bevarade uppfattning att det praktiska livets rättsbehov endast kunna tillfredsställas genom en fast begreppsbildning. Han formulerade en gång denna tankegång så, att det skulle innebära ett återvändande till barbariet, om man sökte ersätta de strikta juridiska reglerna med något slags lekmannajurisprudens.
    Med dessa förutsättningar — den humanistiska bildningen, det dogmatiska skarpsinnet och den praktiska erfarenheten — övergick

han till de studier som i främsta rummet skulle komma att bilda hans livsverk, nämligen rörande den klassiska och efterklassiska tidens romerska och hellenistiska rätt. Epokgörande är hans år 1891 utgivna arbete: "Reichsrecht und Volksrecht in den östlichen Provinzen des römischen Kaiserreichs". Genom detta arbete skapas en ny grundval för bedömande av den romerska rättens kamp med den grekiska under den period, då den romerska rätten formellt var den gällande i det romerska rikets östliga provinser, men de gamla, där framvuxna rättsåskådningarna segt hävdade sin plats såsom faktiskt tillämpad vulgarrätt. Det hade förut i stort sett antagits, att den romerska rätten, sådan den slutligen framträdde i den justinianska kodifikationen, var romersk rätt och intet annat än romersk. Mitteis ådagalade nu på ett sätt, som gav en avgörande vägledning för den fortsatta forskningen, att i det östromerska riket förefanns ett enhetligt grekiskt rättssystem, som aldrig kunde undertryckas av de romerska erövrarna, och att den justinianska kodifikationen i verkligheten betecknar en sammansmältning av romersk och grekisk rätt.
    Det intryck detta arbete gjorde tolkades kanske vackrast av Jhering. Denne förklarade det vara en hjärtesak att erkänna andras framstående verk, obekymrad om de ställde honom själv i skuggan. Mitteis vore den som det en gång skulle förunnas att skriva en den verkliga romerska rättens historia.
    Åt detta arbete ägnade också Mitteis sitt liv. Färdigt blev verket visserligen icke. De problem, som här rullades upp, blevo alltför väldiga för att de skulle kunnat i hans livstid helt bemästras. De stora papyrusfynden lämnade ett rikt nytt primärmaterial, som först måste grundligt sovras, och varje ord i Corpus juris måste underkastas en prövning för att utröna om det var av romerskt ursprung eller härstammade från kompilatorerna.
    För papyrusfyndens tillgodogörande vid den rättshistoriska forskningen har Mitteis skapat en fast metod och han har tillika genom sitt i samarbete med filologen Wilcken utgivna arbete "Grundzüge und Chrestomathie der Papyruskunde" (1912) systematiserat de dittills vunna resultaten. Det må här blott erinras om ett resultat av hans forskning, nämligen upptäckten av ett på publicitetsprincipens grund vilande hellenistiskt-egyptiskt fastighetskreditsystem.
    Genom sitt år 1908 i ett första band utgivna verk "Römisches Privatrecht bis auf die Zeit Diokletians" påbörjade Mitteis en sådan den verkliga romerska rättens historia, som Jhering bebådat. Han behandlar där grundbegreppen och läran om de juridiska personerna. Sedermera arbetade han oavlåtligt på detta arbetes fortsättande, men något nytt band har han icke utgivit utan tvärtom förordnat att de omfattande förarbeten, som förelågo vid hans död, icke få offentliggöras. Anledningen torde närmast vara den att interpolationsforskningen ännu icke så slutförts att arbetet kunnat få en tillräckligt fast grund. I oanad omfattning har det visat sig att de byggnadsstenar, av vilka man trott den romerska rätten vara hopfogad, raserats när de ställts inför interpolationsforskningens granskning.

Den romerska rättens verkliga historia kan icke skrivas förrän denna forskning slutförts. Med obetvinglig energi gick Mitteis till detta arbete, här såsom eljest arbetande med metodisk målmedvetenhet. Jämte det att han för egen del utförde mångfaldiga undersökningar, städse präglade av klok försiktighet, tog han på hösten 1909 initiativet till en "Corpus interpolationum", vari fragment för fragment skulle samlas alla de över ett stort antal specialarbeten spridda bidragen till kritiken av Corpus juristexterna. Måhända var det ännu för tidigt att på denna väg komma till ett slutligt resultat. Interpolationsforskningen visade snarare tendenser att svälla ut än att begränsas, och svårigheterna att med säkerhet avgöra vilka resultat som kunde anses säkra voro givetvis alltjämt betydande. Materialsamlingen hade emellertid fullbordats redan när det bittra kriget kom och försvårade den samverkan som erfordrades från Vetenskapsmän inom olika länder. Därtill kommo upprepade anfall av en sjukdom, som år 1911 för första gången avbröt Mitteis' rastlösa forskning. Ända till sitt sista levnadsår strödde han emellertid en rik skörd av undersökningar, mestadels offentliggjorda i den romanistiska avdelningen av Zeitschrift der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte,vilken han under nästan hela Leipzigertiden ledde och som därunder var centralpunkten för den moderna romerska rättsforskningen.
    Så står då vid hans bortgång hans verk ofullbordat. Men metoden är färdig. En skiss över hela rättsområdet har han givit genom den av honom utarbetade nya upplagan av Sohm's berömda "Institutionen". Och trots alla de svårigheter kriget vållat för kulturarbetet i alla länder, ej minst i Tyskland, vågar man hoppas att bland hans lärjungar de finnas, som skola kunna fullfölja hans arbete. Bilden av Mitteis' verksamhet skulle nämligen vara ytterst ofullständig om man icke erinrade om hans lärarverksamhet, som vilade på sällsynta pedagogiska och mänskliga egenskaper. Många av hans lärjungar torde gärna erkänna att om de över huvud taget blivit jurister så är det tack vare honom. Han föreläste i Leipzig civilrätt och romersk rätt. Med sin frihet från fraser, sitt förakt för allt lärt dunkel, sitt slående konkreta framställningssätt, ofta upplyst av skämtsamma, gärna lätt ironiska inpass, var han den oöverträffliga läromästaren i juridiskt tänkande. Han sade någon gång att den germanska rasen icke har så stora naturliga anlag som den latinska för den formella sidan av rätten, och han visade bäst genom sin lärargärning, vilken värdefull uppstädning av huvudet — för att nu tala med Nehrman — den romerska rätten, riktigt studerad, erbjuder det sunda germanska rättsmedvetandet. Betydelsefullast är emellertid givetvis den handledning, han givit dem bland lärjungarna, som ägnade sig åt den romerska rättens vetenskapliga bearbetning. Hos honom samlades från skilda länder hängivna lärjungar, varav nu många vid olika europeiska universitet arbeta vidare på det av honom planlagda verket. Man kan verkligen när det gäller Mitteis tala om hans skola. Så stor var kraften av hans personlighet och vidden av hans forskargärning.

 Martin Fehr.