TROELS G. JØRGENSEN: A. F. Krieger som Jurist. København Kristiania 1923. Gyldendalske Bogh. (tryckt i Kbhvn). 109 s.

    Bland en äldre generations danska jurister ha vi svenskar särskild anledning att tacksamt ihågkomma ANDREAS FREDERIK KRIEGER (4/10 1817 — 27/9 1893). Att han var en av dem som kraftigast främjade det skandinaviska samarbetet inom lagstiftningen, att han var det första nordiska juristmötets ordförande och å dansk sida stod i spetsen för utgivandet av Nordisk Retsencyklopædi är allom känt. Men mera minnesvärd är han för oss som en varm och förstående

vän av svensk andlig odling över huvud. "For Krieger", yttrades vid hans bortgång, "var fædrelandet ikke indskrænket til Danmark, men omfattede også Sverige og Norge; thi han fölte trangen til en videre og mere omfattende åndelig hjemstavn" (Nordisk Tidskrift 1893 s. 582). Det var icke en tom fras, när Gustaf Ljunggren i dedikationen till Krieger av sina Smärre skrifter (tredje delen, 1881) kallade honom "Danmarks främste kännare af Svensk literatur". Med all rätt hedrades Krieger vid våra universitetsjubileer med doktorsgrad inom både den juridiska fakulteten (Lund 1868) och den filosofiska (Uppsala 1877), och bland de Smaaskrifter, som hyllande vänner överräckte till honom på hans 70-årsdag, förekomma även bidrag av svenska universitetslärare (Oscar Alin och G. K. Hamilton).
    Själv räknar jag Krieger som skandinavisk kulturpersonlighet bland mina tidigaste ynglinga minnen. Sommaren 1887 funnos bland gästerna å Gausdals högfjällssanatorium bemärkta män från både Finland och de tre nordiska kungarikena — från Danmark bl. a. Krieger och landstingets formand Liebe, som icke för medgästerna dolde att det Kriegerska partiet i tinget dåmera utgjordes av "kun Krieger". Jag kan ännu tydligt se det elegante geheime-etatsrådet i ljusgrå dräkt med cylinderhatt i samma färg (för mina gymnasistögon en nyhet), ofta promenerande tillsammans med den ett par år äldre Birch Reichenwald; och livligt minnes jag hur ett svenskt justitieråd förvånade sig över både Kriegers nära förtrogenhet med svenska förhållanden och hans outtröttliga och nästan tröttsamma iver att genom frågor öka sitt vetande.
    Författaren till den bok vars titel läses här ovan, landsdommer dr juris Jørgensen, har i arv efter sin fader riksarkivarien fått vissa förpliktelser mot Kriegers minne. Han har sålunda verksam del i utgivandet av Kriegers dagböcker, bland vilkas oerhörda rikedom på intima detaljer, mestadels av beklämmande art, träffas åtskilligt som för svenska läsare har sitt speciella pikanteri. Den underhållande skildring han nu lämnat av Krieger som jurist är också, ehuru den strängt — kanske i en och annans tycke alltför strängt — håller sig till ämnet, verkställd med omisskännlig pietet för skildringens föremål även som människa. Man blir under läsningenallt mer förvissad om riktigheten av det omdöme Andræ, forholdstalsvalgmådens skapare, fällde om Krieger till fru Heiberg: "en finere, mere taktfuld Natur end hans har jeg aldrig mødt".
    Redan efter ej alltför långvarig läsning i boken finner man, till sin belåtenhet, det vara ganska ursäktligt att man förut icke ägt någon synnerlig kännedom om Kriegers juridiska tankar. Hans vetenskapliga arbeten — han var i ett decennium professor — äro nämligen numera knappast lästa ens i hans hemland; hans verksamhet som assessor i Højesteret, som i övrigt ej synes ha särdeles intresserat honom, undandrager sig offentligheten; och om hans arbete i lagstiftningens tjänst och som parlamentarisk jurist äro upplysningarna att hämta ur ganska svårtillgängliga källor. Förf. har med omsorg samlat och grupperat Kriegers uttalanden inom riks-

dagen och till processkommissionens protokoll. Man läser dem alla med intresse, ehuru väl många av dem hänföra sig till danska konstitutionella egendomligheter (såsom finansloven och foreløbige love) eller i allt fall icke längre angå 'aktuella spörsmål'. Några prov må tagas ur högen. Om lagstiftningstekniken yttrade Krieger, att "lader man haant om den rette virkelige ægte Formsans, kommer man ind paa et kaotisk Virvar eller ind paa Jaskeriets Enemærker", men han tillfogade: "det at lægge an paa at skrive Love paa en saadan Maade, at man derved umuliggør enhver Misforstaaelse, førertil det afskyeligste Pedanteri i Lovsproget, som man kan tænke sig". I den på sista tiden i alla våra tre grannländer och även något hos oss diskuterade frågan, huruvida domstol äger pröva lags överensstämmelse med grundlag, var Kriegers ståndpunkt klar. Regeln att lagar och författningar sakna giltighet i den mån de strida mot grundlagens bestämmelser är, säger han, "fuldkommen i Grundlovens Aand og maa gælde uden positiv Hjemmel". Juryinstitutionen, menade han, borde man skynda sig att införa i ett konstitutionellt land, även om man icke har "den fornødne indre Overbevisning" om dess riktighet, ty man måste "bøje sig for en lang verdenshistorisk Erfaring" (år 1848, i grundlagsstiftande riksförsamlingen). I processkommissionen uttalade han (1868) sina stora betänkligheter mot ett förslag att låta mål i Højesteret avgöras av färre än 9 ledamöter: "vil man gaa under 7, er det at sige, at vi ikke længere har Raad til nogen Retspleje i Danmark". Till jämförelse må erinras att ett förslag till sådan grundlagsändring, att i vår Högsta domstol minst 6 ledamöter borde i alla mål tillstädesvara och deltaga i avgörandet, förklarades vilande vid riksdagen 1834—5 men föll.
    Under en debatt i folketinget citerade Krieger "det svenske Ordsprog, at naar Lykken vil, saa skyder Pistolhylstret". Jag nödgas tillstå att jag aldrig hört den satsen på svenska. Men det berättas ju att en schweizare en gång betygat, att Krieger hade bättre reda på innehållet i både den schweiziska förbundsförfattningen och alla kantonalförfattningarna än någon inföding.
    Boken är tryckt på bekostnad av det Finneske Legat, Kriegers egen efter hans mor uppkallade stiftelse som har till syfte bl. a. att främja studiet av och kännedomen om nordisk rätt. Icke utan en viss avund betänker man att hos oss den, som vill söka med det tryckta ordet levandegöra en gången tids svenska jurister, ej har något liknande ekonomiskt stöd att påräkna. Säkerligen bör detta tagas med bland orsakerna varför män sådana som Stjernhöök och Nehrman-Ehrenstråle, vilka dock tyckas erbjuda så tacksamma ämnen för monografisk behandling, alltjämt vänta på sitt av sakkunnighand tecknade minne.

Birger Wedberg.