Ett spörsmål om medling i hemskillnadsmål. Granskar man det sätt, varpå medlingsinstitutet behandlats under gången av arbetet med våra äktenskapslagar, skall man finna, huru lagstiftaren väl visat sig uppskatta medlingens betydelse för förebyggande av förhastade äktenskapsupplösningar genom undanröjandet av missförstånd och återupprättande av enighet mellan makarna och fördenskull funnit det önskvärt, att detta medel till skiljaktigheters utjämnande försöktes, innan den kraftigare och för de äktenskapliga banden mera prövande separationen tillgrepes, men huru samtidigt denna synpunkt i större eller mindre utsträckning fått lämna plats för ett annat berättigat intresse: att icke genom alltför strikt fasthållande härvid under alla förhållanden, trots att hinder för medlingen möta av ett eller annat slag, onödigt försvåra äktenskapets upplösning, då skäl därtill i övrigt föreligga. De särskilda förslagen såväl som de färdiga lagarna lämna prov på olika sätt, varpå denna intressekonflikt lösts genom kompromisser, betonande än den ena än den andra av dessa synpunkter. Efter den grundliga behandling, som sålunda ägnats denna sak, borde man kunna vänta, att man i det nu gällande stadgandet i G. B. 15:8 skulle hava kommit fram till en god, allmängiltig regel, där vederbörlig hänsyn tagits till olika förekommande fall. Tyvärr kan icke med fog sägas, att så skett. Från den av Lagberedningen i sitt 1913 avgivna förslag till Lag om

ETT SPÖRSMÅL OM MEDLING I HEMSKILLNADSMÅL. 301äktenskaps ingående och upplösning, 7 kap. 9 §, föreslagna bestämmelsen med den av lagrådets yttrande föranledda ändringen kanvarken den slutliga texten i motsvarande 8 § av 1915 års lag ellerdet nuvarande stadgandet anses i alla avseenden beteckna framsteg. Såsom i det följande skall visas, har man bland de hinder, som kunna tänkas möta för en medling, ensidigt beaktat hindret "tredskande make" och förbisett den subjektiva omöjlighet, som kan föreligga å kärandens likaväl som å svarandens sida.
    Det spörsmål, som jag här vill uppställa, är detta: Hur ställer sig lagen till frågan om medling såsom förutsättning för hemskillnad mellan makar, då endera eller båda, ehuru svenska undersåtar, äro bosatta å utrikes, avlägsen ort? Leva makarna tillsammans, är ju frågan icke alltför svår att besvara, förutsatt allenast att å platsen eller i dess relativa närhet finnes någon person, för vilken förordnande kan utverkas från domaren i den ort i Sverige, där forum är beläget, men hur går det, om makarna leva så vitt åtskilda, att det må anses praktiskt uteslutet, att båda kunna inställa sig hos medlaren?
    Lagberedningen, som för övrigt icke ens för det fall, att makarna gemensamt sökte separation, gjorde medlingen till processförutsättning, gav svaret härpå i stadgandet, att om medling ej föregått målets handläggning, målet skulle uppskjutas för beredande av tillfälle till medling, "såframt ej makarna bo avlägset från varandra eller målet av annan särskild orsak finnes icke böra för sagda ändamål uppehållas".
    Jämlikt lagrådets hemställan gjordes i den kungl. propositionen medlingsförsök obligatoriskt vid separationsansökan enligt § 1, medan ett lagberedningens förslag motsvarande stadgande intogs för mål jämlikt 2 §. Så långt var allt gott och väl, ty i intetdera fallet föreskrevs, att medling verkligen skulle ha ägt rum; det var i båda fråga allenast om ett beredande av tillfälle till medling. Mötte av en eller annan orsak oöverstigliga hinder för dess företagande, behövde saken icke fördenskull gå om intet. Något svårare blev läget efter behandlingen i riksdagen. Nu gjordes till ovillkorlig förutsättning för att mål om hemskillnad efter överenskommelse skulle bliva upptaget till prövning, att medling verkligen företagits. Man gick visserligen icke lika långt med avseende å övriga fall, men lagutskottets yttrande, att man även här kunde "fordra, att käranden gjort vad på honom ankomme för att medling skall komma till stånd", tillika med det fullständiga försvinnandet ur medlingsparagrafen om förbehållet för avlägset boende, varslar dock om, att det allsidiga avvägande, som lagberedningen givit frågan, blivit rubbat, och riktningen för den vidare utvecklingen är given. Ännu fordras dock icke i dessa fall, att medling skall hava försökts före målets upptagande, och stadgandet: "Hörsammas ej kallelsen, eller har av annan orsak medling ej skett — — —", lämnar ännu rum för en på nu föreliggande spörsmål möjlig tillämpning. Det är sålunda icke uteslutet, att jämväl kärandens utevaro vid medling kan ursäktas.
    Ehuru på sidan om ämnet vill jag i detta sammanhang icke under-

302 E. G. V. NYSTRÖM.låta att påpeka, huru föga lyckad lagstiftarens uppdelning här har varit. Det torde vara en var praktiserande jurist välbekant, att knappast färre stämningsmål i själva verket äro grundade på överenskommelse än ansökningsmålen. Det är rätt och slätt svårigheten att arrangera en medling, som i ett stort antal fall tvungit parterna att gå stämningsvägen. Den tvingande föreskriften har lett praxis in på en väg, som varit av lagen varken önskad eller förutsedd, och därmed dokumenterat sin olämplighet.
    Jag vet icke, huruvida erfarenheten under åren närmast efter 1915 års lags promulgerande bekräftat, att något behov av föreskrift om avlägsenhet såsom ursäkt för uteblivande vid medling icke förelegat; troligast synes mig dock, att med ordens bortfallande den där underliggande riktiga tanken alltmer förlorats ur sikte, så att de hänsyn, varåt stadgandet givit uttryck, kommo att lämnas helt obeaktade, när frågan efter blott ett par år ånyo upptogs till behandling. Lagberedningens motivering för de nya ordalagen i 15 kap. 8 § av nya G. B. utmärker, att någon ändring i sak icke varit avsedd, utan allenast ett förtydligande, så att nu "uttryckligen angivits i vilka fall mål om hemskillnad" enligt 11:2 "må upptagas utan att medling ägt rum". Dessa fall äro, som bekant, enligt den nya avfattningen "att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse".
    Då beredningen säger, att ändringen "står i huvudsaklig överensstämmelse med vad som torde varit tanken med den tidigare avfattningen", är detta helt visst så till vida riktigt, som den innebär ett konsekvent fortsättande efter den ovan antydda linjen,1 men den har å andra sidan drivit fordringarna på kärandens medverkan därhän, att det nu måste uteslutande bero på svarandens förhållande, att medling icke kommit till stånd, för att målet det oaktat skall kunna upptagas. Annorlunda kan stadgandet icke tolkas, sett i belysningen av dess föregångare. Käranden får sålunda på intet vishava varit orsaken, genom utevaro eller eljest, till att medlingen gått om intet. Tillämpas nu detta på det av mig uppställda spörsmålet, finner man, att man måste skilja på följande olika saklägen.
    1) Käranden bor i Sverige eller ej alltför avlägset, svaranden däremot å fjärran ort, exempelvis i Australien eller Sydamerika. Som naturligt är, kallas makarna till medling inför någon person å kärandens ort. Det är icke gärna tänkbart, att svaranden skall kunna infinna sig, och han gör det icke heller. Domstolen är emellertid nöjd och anser sig med all rätt befogad upptaga målet.
    2) Lika med föregående torde det fall vara att behandla, då både kärande och svarande leva långt avlägset, ehuru på olika håll, t. ex. den ene i Australien, den andre i Sydamerika. Några formella svårigheter av oöverkomlig natur erbjuda dessa båda kategorier icke, men

 

1 Red. får med anledning av gjord erinran påpeka, att ändringen direkt ansluter sig till uttalande av lagutskottet vid granskningen av 7 kap. 8 § i förslaget till lag om äktenskaps ingående och upplösning (jfr lagutskottets utlåtande nr 32 vid 1915 års riksdag).

ETT SPÖRSMÅL OM MEDLING I HEMSKILLNADSMÅL. 303nog skulle det vara lika berättigat och framför allt i synnerlig hög grad tidsbesparande, att i dylika fall helt eftergiva kravet på medling, då man redan på förhand kan vara förvissad om, att svaranden icke kan infinna sig. Det är svårt att se, att detta krav tjänar något förnuftigt ändamål. Det är emellertid i det tredje fallet, som lagens bristande förutseende blir fullt synligt.
    3) Käranden bor å avlägsen, utrikes ort, svaranden i Sverige. Den första frågan att besvara blir här: var skall medlingen äga rum? Det kan icke rimligtvis fordras, att käranden, som väl åtminstone teoretiskt får antagas vara den, som önskar skillnaden, skall lämna sitt hem, helst om detta tidigare varit makarnas gemensamma, och begiva sig den långa vägen till svarandens vistelseort för att icke brista i sin skyldighet att medverka till medling. Det vore dock att lägga alltför stor börda å käranden. Det motsatta tillvägagångssättet är emellertid icke mera tilltalande, och våra domare äro säkerligen icke hågade att till medlare förordna person å avlägsen, utrikes ort, då svaranden vistas i Sverige. Där makarna äro överens om skillnaden, möter saken inga större svårigheter, då kunna de också komma överens om partställning och plats för medling, uteblivande o. s. v., hela ärendet blir då allenast ett maskerat ansökningsmål, enligt det ovan anmärkta. Men där så icke är fallet, finnes f. n. icke något tillfredsställande tillvägagångssätt.
    I ett av mig handlagt ärende var läget det, att makarna, som voro bosatta i Amerika, under besök i Sverige råkat i något spänt förhållande till följd av släktingars inblandning. Tiden kom emellertid, då de skulle återvända till Amerika. För att så långt möjligt tillmötesgå allas önskningar, överenskommo makarna, att den ena, hustrun, skulle resa före och den andre, mannen, komma efter inom en månad. Det blev ingen återförening; i stället steg bitterheten, som torde fått riklig näring, särskilt från mannen närstående personer. Slutligen bestämde sig hustrun för att söka hemskillnad för att hos mannen framtvinga ett ställningstagande. Stämningsvägen var, med hänsyn till hans förhållande, den enda tänkbara. Hur skulle man emellertid gå tillväga med avseende å medlingen? Jag tillgrep den enda praktiska utvägen att, med risk att rätten skulle komma att förklara förrättningen ogill, låta prästen i den ort, där mannen uppehöll sig och även låtit mantalsskriva sig, kalla mannen, men mannenensam, att inställa sig hos honom. Mannen kom men vägrade återförena sig med hustrun. Rätten, en häradsrätt med en ung notarie såsom ordförande, lät saken passera oanmärkt. Troligen observerades icke ens, att lagens fordringar icke blivit uppfyllda. Saken hade emellertid fått ett annat förlopp inför en mera erfaren domare. Det berodde ju icke på omständigheter å svarandens utan å kärandens sida, att formlig medling här icke kommit till stånd, och saken hade därför icke bort upptagas till prövning. För käranden hade då icke annat återstått än att övergiva tanken på hemskillnad och därmed hoppet om sinnesändring hos mannen samt allenast invänta den tidpunkt, då hon kunnat direkt begära äktenskapsskillnad på

304 E. G. V. NYSTRÖM.grund av egenvilligt undandragande av sammanlevnaden å mannens sida.
    Genom uppställandet av sin undantagslösa fordran på kärandens medverkan till medling har lagstiftaren sålunda i detta tredje fall faktiskt åstadkommit, att icke heller det andra medel för ett återställande av det goda förhållandet mellan makarna, som hemskillnaden dock är avsedd att vara, kan komma till användning, ett säkerligen något oförutsett resultat.
    Nog vore väl ett rent eftergivande av kravet på kärandepartens medverkan för medlingsförsök i ovan relaterade fall att föredraga framför de konsekvenser, som här påvisats!

E. G. V. Nyström.