Böra Umeå och Västerbottens södra domsagor återförenas? På förslag av K. M:t beslöt 1920 års riksdag, med en mycket knapp majoritet vid gemensam votering, en delning av förutvarande Västerbottens läns södra domsaga i tvenne (se Sv. J. T. 1921 s. 305 f.). I en d. 2 april 1924 dagtecknad, till justitieombudsmannen ingiven P. M. ifrågasätter häradshövdingen i den ena av de genom delningen uppkomna nya domsagorna Ingemar Kramer en återförening av de båda domsagorna till en, omfattande ett enda tingslag med tingsställe i Umeå. I promemorian heter det bl. a.:
    Västerbottens södra domsaga omfattade ursprungligen hela södra delen av landskapet Västerbotten jämte tillhörande lappmarker och var vid slutet av 1700-talet delat i följande tingslag: Umeå sockens, Bygdeå sockens, Burträskssockens, Skellefteå sockens och Lycksele sockens tingslag. Genom k. brev d. 4 okt. 1814 blev Degerfors socken eget tingslag efter att förut hava tillhört Umeå sockens. Genom k. brev d. 21 maj 1819 förordnades, att Nordmalingssocken, Bjurholms kapellförsamling och Åsele lappmark, som förut tillhört Ångermanlands norra domsaga, skulle skiljas därifrån och förenas med Västerbottens södra domsaga. Samtidigt torde den första uppdelningen av domsagan hava ägt rum, så att Västerbottens södra domsaga kom att omfatta Umeå tingslag, Degerfors tingslag, Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Lycksele och Åsele lappmarker. År 1883 frånskildes lappmarkerna från domsagan för att ingå i Västerbottens västra domsaga. År 1920 skedde ånyo en uppdelning i det att Umeå tingslag, omfattande Umeå, Vännäs, Sävar och Holmsunds socknar, bildade en domsaga under benämning Umeå domsaga samt Nordmalings och Bjurholms tingslag, omfattande nämnda socknar samt Hörnefors socken, jämte Degerfors tingslag bildade en domsaga under den gamla benämningen Västerbottens södra domsaga.
    I Umeå tingslag hållas tio allmänna sammanträden om året med tingsställe i Umeå. I Degerfors tingslag hållas fem allmänna sammanträden med tingsställe vid Vindelns järnvägsstation och i Nordmalings och Bjurholms tingslag likaledes fem allmänna sammanträden med tingsställe vid Nyåkers järnvägsstation.
    Folkmängden utgjorde d. 31 dec. 1922 i Umeå domsaga 29,108 och i Västerbottens södra domsaga 26,560, s:a 55,674 personer.

    Efter en redogörelse för de goda kommunikationerna inom domsagan, vilka göra att för befolkningen Umeå stad — där Västerbottens södra domsaga redan har sitt kansli — är att föredraga såsom tingsställe för såväl Degerfors som Nordmalings och Bjurholms tingslag framför Vindeln och Nyåker, fortsätter hr Kramer:
    En förening av Nordmalings och Bjurholms tingslag samt Degerfors tingslag med Umeå tingslag skulle även för de rättssökande i förstnämnda två tingslag medföra förmånen att erhålla tio allmänna sammanträden under året, varjämte för sådant fall sammanträden med tremansnämd mellan de allmänna sammanträdena borde införas. För samtliga tingslagen skulle en förening således åstadkomma snabbare rättsskipning och snabbare behandling av ansökningsärenden. För staten komme en sådan förening att medföra minskade löneutgifter, i det att en häradshövdingelön och åtminstone en notarielön skulle komma att inbesparas. Jämväl skulle en förening medföra minskade kostnader för tingshusbyggnadsskyldige, i det att efter en förening till ett tingslag de tingshusbyggnadsskyldige skulle hava att svara för kostnaden för allenast ett tingshus i stället för tre samt nödgas hålla allenast en kanslilokal i stället för två. Härvid torde böra anmärkas, att tingshuset i Umeå äger fullt tillräckliga kanslilokaler samt att tingslokalerna i övrigt jämväl äro tillfredsställande.
    Om det sålunda är uppenbart, att ett förenande av tingslagen till ett skulle ur nämnda synpunkter medföra fördelar, återstår att undersöka, om målens och ärendenas antal och beskaffenhet i de olika tingslagen medgiva en sådan förening, utan att den för sådant fall uppkommande arbetsbördan med tagen hänsyn till tillgängliga arbetskrafter skulle bliva alltför stor. Med stöd av den erfarenhet, jag under de tre år jag förvaltat Umeå domsaga äger, vågar jag utan tvekan påstå, att en sådan sammanslagning låter sig mycket väl genomföras. Den sedan år 1921 i Umeå domsaga tillämpade ordningen med tio sammanträden om året i stället för fem har, beträffande domboksgöromålen, medfört den helt naturliga påföljden, att antalet mål vid varje sammanträde betydligt minskats, så att vid varje sammanträde såsom regel numera icke förekommer mera än 20—30 uppskjutna mål. Detta har medfört, att varje sammanträde vanligen icke drager längre tid än en och en halvdagar, och att domboken utan svårighet kunnat expedieras redan på fjortonde dagen efter sammanträdets hållande. Då sammanträdena i Degerfors samt Nordmalings och Bjurholms tingslag, därest icke extraordinära förhållanden betingat annat, avslutats, i Degerfors tingslag på den första dagen och i det senare tingslaget på den andra dagen, samt ett fördubblande av antalet rättegångstillfällen för nämnda tingslags vidkommande säkerligen skulle medförasamma påföljd, som visat sig i Umeå tingslag, eller att antalet uppskjutnamål, vilkas handläggande efter all erfarenhet drager längsta tiden, minskas, kan man säkerligen antaga, att antalet uppskjutna mål, efter en förening av tingslagen till ett, icke skulle uppgå till mer än 40—50 vid varje sammanträde, ett antal, som utan att svårigheter därav uppkommit torde förekomma vid ett flertal häradsrätter.
    Den enda mera vägande invändningen mot en sammanslagning av tingslagen synes vara den, att en återgång till den gamla domsagoindelningen icke bör företagas så snart efter den sist företagna uppdelningen. Häremot kan emel-

lertid anföras, dels att meningarna om domsagodelningen voro synnerligen delade och att beslutet i riksdagen fattades med knapp majoritet, dels att beslutet till väsentlig del torde hava föranletts av då rådande brist på juridiskarbetskraft, vilken särskilt gjorde sig kännbar i de norrländska domsagorna, vilken brist emellertid nu icke längre förefinnes, dels att genom förestående inkorporation förhållandena i viss mån ändrats, dels ock att vid beslutet om domsagans delning icke togs i övervägande, huruvida en förening av tingslagen till ett komme att medföra någon lindring i den för domhavanden då rådande, med hänsyn till tillgängliga arbetskrafter otvivelaktigt allt för stora arbetsbördan.