DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN.
AV
HOVRÄTTSRÅDET GUSTAV OLIN.
(Forts.)
7.
Under det att den legislativa behandlingen av brottet — dess subjektiva och objektiva förutsättningar samt dess olika huvudformer — med nödvändighet måste förbliva en väsentligen begreppsteoretisk uppgift, beträder man däremot vid behandlingen av samhällets reaktion mot brottsligheten den praktiska kriminalpolitikens område. Det är därför helt naturligt, att motsättningen mellan den äldre och den moderna straffrättsliga åskådningen här framträtt ännu starkare än inom de i det föregående behandlade delarna av straffrätten. Den äldre på vedergällningstanken grundade åskådningen ansåg, att straffrätten hade till enda uppgift att bestämma och tillfoga brottslingen det mått av lidande, det malum passionis, som kunde anses motsvara det av honom begångna malumactionis, den brottsliga gärningen. Varje annat sätt att reagera mot brottet än genom straff ansågs ligga utanför straffrättens område. För den moderna åskådningen, enligt vilken straffrättens uppgift är att i främsta rummet genom invidualprevention bekämpa brottsligheten, blir straffet endast ett medel bland flera, genom vilka straffrätten fullföljer nämnda uppgift. Användandet av straff begränsas till det stora antalet genomsnittsbrottslingar. För sådana brottslingar åter, som i en eller annan riktning avvika från normaltypen — minderåriga, otillräkneliga, förminskat tillräkneliga, kroniska förbrytare, alkoholister och lättjefulla — föreslås andra former av reaktion, avpassade efter varje kategoris egenart. Motsättningen mellan de båda åskådningarna har emellertid på denna liksom på andra punkter alltmera utjämnats, så att även den klassiska skolans målsmän icke blott erkänt behovet av andra reaktionsformer än straff utan även medgivit
lämpligheten av att upptaga dem i strafflagen men såsom en självständig grupp s. k. säkerhetsåtgärder vid sidan av straffsystemet. Meningsskiljaktigheten rör sig därför numera endast om den rent systematiska frågan, huruvida en dylik "Zweispurigkeit" inom brottsreaktionen bör upprätthållas eller om icke snarare straffet bör betraktas såsom endast en underart av säkerhetsåtgärderna. De utländska strafflagar, som upptagit säkerhetsåtgärder, hava i regel tillämpat förstnämnda förfarande. Endast det nya italienska förslaget har fullt avsiktligt låtit varje åtskillnad med hänsyn till natur och funktion mellan olika former av reaktion bortfalla samt såsom gemensam beteckning använt termen sanktioner (sanzioni). Bland dessa upptagas vid sidan om åtgärder, som motsvara andra strafflagars straff och säkerhetsåtgärder, även ersättning för den genom brottet uppkomna skadan, och dylikt skadestånd regleras därför i det italienska förslaget på rent offentligträttslig grund.
Om brottsreaktionen i främsta rummet skall vara ett medel för individualpreventionen, kan man emellertid icke stanna vid att endast göra en åtskillnad mellan typisk och atypisk brottslighet, mellan straff i egentlig mening och säkerhetsåtgärder, utan även straffsystemet måste omdanas, så att det i högre grad än i sin nuvarande gestaltning blir i stånd att fylla nämnda funktion. I detta hänseende hava i utlandet reformkraven framför allt avsett det korta frihetsstraffet. "Diekurze Freiheitsstrafe schreckt nicht ab, sie bessert nicht, sieverdirbt". Man vill därför ersätta detsamma med andra straffarter, därvid man numera i främsta rummet tänker på ett reformerat bötesstraff med verklig förmåga att påverka den brottsliga viljan. Frihetsstraffens användning skulle därefter kunna begränsas till fall, i vilka brottsligheten nått en sådan grad, att ett straff av något längre varaktighet kan ådömas. Dessa frihetsstraff böra individualiseras efter brottslingarnas egenart; framför allt har man uppställt kravet på införandetav en särskild custodia honesta för sådana brottslingar, vilkas brott icke framsprungit ur ett vanhederligt sinnelag.
Det förberedande utkastet och kommissionens förslag hava i huvudsak följt de kriminalpolitiska riktlinjer, som ovan utvecklats, och en jämförelse mellan deras straffsystem och vår gällande strafflags utvisar därför djupgående olikheter. Av
våra nuvarande straffarter är bötesstraffet den, som lider av de största bristerna, och reformen har därför naturligen här blivit mest genomgripande. Den ledande tanken har därvid varit att åt bötesstraffet bereda en sådan effektivitet, att dess användningsområde kan betydligt utvidgas och därigenom användandet av frihetsstraff begränsas. Men även frihetsstraffen hava blivit föremål för en fullständig omläggning, som berört såväl deras arter och tidsgränser som deras funktioner. Slutligen har uppställts ett system av skyddsåtgärder med uppgift att träda i stället för straff vid vissa av ovannämnda former av atypisk brottslighet. Dessa skyddsåtgärder behandlas i ett särskilt kapitel, det åttonde i kommissionens förslag. Den närmast följande framställningen, som ansluter sig till förslagets sjunde kapitel, avser därför endast straffsystemet.
Liksom vår gällande strafflag upptager även det förberedande utkastet dels allmänna dels särskilda straff. De allmänna straffen äro frihetsstraff och böter. Frihetsstraffen äro tukthus, fängelse och arrest. Kommissionens förslag (7:1) uppställer samma straffarter men har utbytt benämningen tukthus mot straffarbete. Den förra benämningen, som leder tanken på någon art av affliktivt straff med uppgift att genom kroppslig tuktan vedergälla och avskräcka, måste anses onödigt vanärande och skulle sannolikt för dem, som undergått dylikt straff, ytterligare försvåra försök att efter frigivandet genom hederligt arbete förskaffa sig sitt uppehälle.
Av de nämnda frihetsstraffen är arresten avsedd att vara en custodia honesta för sådana brottslingar, vilkas brott icke framsprungit ur ett vanhedrande sinnelag. En motsvarande strafform finnes numera upptagen i åtskilliga utländska strafflagar och så gott som alla de föreliggande utländska förslagen;1 för dess upptagande även i vårt straffsystem torde någon motivering knappt vara erforderlig. Vissa gärningar innefatta visserligen angrepp på ett av den bestående rättsordningen sanktionerat intresse men härflyta ur ideella eller åtminstone icke vanhederliga motiv. Såsom exempel kunna
anföras brott av politisk eller social karaktär samt andra s. k. åsiktsförbrytelser, duell ävensom vissa brott, begångna av oaktsamhet. Att i dylika fall använda samma straffart som för brott, vilka framsprungit ur ett fördärvat eller rent av ärelöst sinnelag, innebär ur individualpreventiv synpunkt en oriktig och orättvis behandling av brottslingen. Förfarandet är kanske ännu mera förkastligt ur allmänpreventiv synpunkt. Det måste verka förvirrande på den allmänna rättsuppfattningen, om den hederlige och den ohederlige sättas i samma klass, om den av altruism besjälade politiske förbrytaren får undergå enahanda straff, som rånmördaren och sutenören. Därigenom förlorar även straffet något av sin inneboende förmåga att i fall, då detta är önskvärt, stämpla den dömde såsom förbrytare. Om arresten skall kunna fylla sin funktion att vara ett icke vanärande frihetsstraff, måste emellertid dess användning begränsas till sådana fall, i vilka gärningen är fullkomligt fri från varje vanhederligt element. Förslaget uppställer därför såsom allmän förutsättning, att gärningsmannen icke genom brottet ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag (9:3). Däremot har kommissionen funnit det innefatta en onödig stränghet att såsom det förberedande utkastet utesluta användandet av arrest i det fall, att brottslingen förut blivit dömd till frihetsstraff av annan art. Därav att brottslingen förut undergått straffarbete eller fängelse kan man icke draga några bestämda slutsatser angående motiven till det nya brottet, utan dessa måste prövas i varje särskilt fall. Beträffande arrestens användningsområde med hänsyn till de särskilda brottsarterna intager kommissionens förslag i likhet med det förberedande utkastet den ståndpunkten, att arrest skall kunna användas endast i särskilda fall, som finnas utsatta i strafflagens speciella del (7:4). Då emellertid jämväl förbrytelser, vid vilka man i regel är berättigad att presumera ett hederligt sinnelag, undantagsvis kunna härflyta uro hederliga motiv — utländsk praxis känner åtskilliga dylika fall av duell — bör arrest aldrig uppställas såsom ensam straffart utan endast alternativt med annat frihetsstraff.
Sedan man genom införandet av arreststraffet utsöndrat sådana fall, beträffande vilka rättsordningen icke vill uttala någon moralisk förkastelsedom, uppstår frågan, huruvida man för den stora huvudmassan övriga brott har behov av flera
arter av frihetsstraff. De utländska strafflagarna representera i detta hänseende en mångfald olika system från den danska strafflagens, som omfattar icke mindre än fem ordinära frihetsstraff, till den norska strafflagens, som upptager endast ett. De föreliggande utländska förslagen intaga däremot i allmänhet samma ståndpunkt som svenska strafflagen, i det de ställa två, delvis jämnlöpande ordinära frihetsstraff till domarens förfogande. Så förfara det senaste tyska förslaget, det österrikiska motförslaget, det tschechoslowakiska förslaget, 1922 års polska förslag1 och det senaste danska förslaget. Det senaste schweiziska och det italienska förslaget uppställa tre ordinära frihetsstraff; enligt båda förslagen ligger emellertid den lindrigaste artens maximum under den svåraste artens minimum, vadan således även enligt dessa förslag endast två jämnlöpande frihetsstraff kunna bliva tillämpliga.
Kommissionen har icke funnit det erforderligt eller ändamålsenligt att uppdela det ordinära frihetsstraffet i två jämnlöpande arter. Genom uppställandet av arreststraffet har möjlighet beretts att individualisera straffets art efter brottslingarnas karaktär, såvitt den kommit till uttryck genom brottet. Den synpunkt, som därefter bör vara den avgörandevid straffets bestämmande, är den genom brottet ådagalagda samhällsfarligheten. En större samhällsfarlighet, ådagalagd antingen genom ett objektivt svårt brott eller genom den brottsliga viljans intensitet (iteration), kräver ett straff, genom vilket brottslingen under lång tid göres till föremål för förbättrande påverkan eller åtminstone avskiljes från samhället och därigenom oskadliggöres; en mindre samhällsfarlighet kräver endast ett mera kortvarigt straff. Härtill komma vissa skäl, som direkt tala emot systemet med jämnlöpande straff. Den svårare artens allvarliga karaktär och därmed även dess allmänpreventiva verkan skulle minskas, därest den kunde ådömas även på kort tid. Men samtidigt skulle den svårare straffarten förringa betydelsen av den mildare, så att denna icke kunde hävda sin ställning att även i sin minsta kvan-
titet vara svårare än det högsta bötesstraff. Kommissionens förslag har därför i likhet med det förberedande utkastet låtit straffets svårare eller lindrigare art i främsta rummet bestämmas av dess tidslängd, om ock denna givetvis måste föranleda även vissa fångvårdstekniska olikheter. Principiellt intager sålunda kommissionens förslag samma ståndpunktsom den norska strafflagen. Men under det att dennas ordinära frihetsstraff under samma namn (fængsel) bildar en fortlöpande skala, har motsvarande straff i kommissionensförslag uppdelats i två skarpt skilda straffskalor, liggande på helt olika plan och med de skilda benämningarna fängelse och straffarbete. Med denna anordning avses att såväl för domstolarna som för allmänheten framhäva de båda straffformernas olika funktioner.
Fängelse är avsett för de medelsvåra brotten eller närmare bestämt den brottslighet, som överstiger den gräns, inom vilken bötesstraffet kan anses innefatta tillräcklig reaktion, men dock icke är av den svåra beskaffenhet, att ett mycket långvarigt frihetsstraff kan anses erforderligt. Straffarbete skall komma till användning i de fall, då antingen brottets objektiva svårhet eller ock brottslingens subjektiva beskaffenhet kräver ett mycket allvarligt straff. Arresten slutligen är en parallellform till såväl fängelse som straffarbete. De skilda uppgifter, som sålunda anvisats de olika frihetsstraffen, hava varit bestämmande för deras tidsgränser. Vid redogörelsen för dessa börjar jag med fängelsestraffets minimum.
Då man talar om korta frihetsstraff, har detta begrepp i själva verket en helt olika innebörd hos oss och i den utländska diskussionen. De flesta främmande strafflagar bestämma det lindrigaste frihetsstraffets minimum till en eller några få dagar; enligt ungerska strafflagen utgör det tre timmar. Den enstämmiga kritik, som riktats mot frihetsstraff av dylik tidslängd, har givetvis föranlett, att de nyare lagarbetena genomgående satt minimum högre, men de flesta hava dock stannat vid åtta eller fjorton dagar. Sistnämnda tidsgräns överskrides endast av norska strafflagen, som bestämmer minimum till tjugoen dagar, italienska förslaget, som sätter det till tre månader, och Serlachius' finländska förslag, som går upp till fyra månader. Det av vår strafflag fastställda minimum av en månad är således relativt mycket
högt och kan varken ur individual- eller allmänpreventiv synpunkt utan vidare anses otjänligt. Men, på sätt förut anmärkts, avse det förberedande utkastet och kommissionens förslag att i det längsta uppskjuta användandet av frihetsstraff och i stället tillämpa bötesstraff. Vid vilken grad av brottslighet frihetsstraff måste komma till användning, kan givetvis vara föremål för delade meningar. Kommissionen har emellertid haft den uppfattningen att de brott, som förnärvarande kunna medföra frihetsstraff under tre månader, kunna tillräckligt effektivt bestraffas med bötesstraff. Å andra sidan kan icke heller bötesstraffet regleras efter fullt rationella principer, om icke frihetsstraffets minimum sättes så högt, att även ett bötesstraff, som uppgår till ett högst betydande belopp, framstår såsom lindrigare än det lägsta frihetsstraffet. I kommissionens förslag (7:3) har därför liksom i det förberedande utkastet fängelsestraffets minimum bestämts till tre månader.
Vid fastställande av maximum för fängelsestraffet och minimum för straffarbetet (tukthuset) har det förberedande utkastets författare i främsta rummet låtit leda sig av sin uppfattning, att gemensamhetsstraff i det längsta bör undvikas.1 I förarbetena till utkastet förklaras sålunda fängelsestraffets användningsområde böra sträcka sig till den punkt, där brottslighetens svårhet kräver inverkan på viljan under längre tid än cellstraffet bör räcka. Den tidsgräns, inom vilken cellstraffet enligt genomsnittlig erfarenhet icke medför större skada för den straffade, fastslås till tre år; på grund därav fastställes denna tidsgräns även såsom allmänt maximum för fängelsestraffet. Vid verkställighet av det inom denna gräns ådömda straffet, vilket således skall i sin helhet avtjänas i enrum, får, bortsett från sjukdomsfall, ingen annan väsentlig avvikelse av hänsyn till individen medgivas, än den avkortning av straffet, som innefattas i villkorlig frigivning. Än vidare förklaras det vara så gott som säkert, att tre års cell ensamt verkar förmånligare än tre års cell + ett års gemensamhetsstraff. Man bör därför stanna vid treårigt cellstraff ända till dess man hunnit den grad av brottslighet, som är tillräckligt hög att skäligen kunna, utöver de tre årens cellstraff, be-
läggas med ett någorlunda långvarigt gemensamhetsstraff; i sådana fall kan gemensamhetsstraffet medföra en nytta, som kan uppväga dess oundgängliga skada, nämligen dels ett avsevärt längre oskadliggörande dels, genom tillökningen i den totala strafftidens längd, väsentligt ökad avskräckningsförmåga och däremot svarande allmänpreventiv verkan. I enlighet härmed sättes i det förberedande utkastet straffarbetets (tukthusets) minimum till sex år.
Gemensamhetsstraffets och enrumsstraffets inbördes olägenheter och fördelar äro, så ofta sammanställda,1 att de icke behöva här ånyo anföras. Frågan, inom vilken tidsgräns enrumsstraffet är att föredraga framför gemensamhetsstraffet, löses i varje fall icke genom att jämföra de båda strafformerna såsom mer eller mindre abstrakta typer utan först genom att praktiskt undersöka, vilka resultat, man kan utvinna, därest verkställigheten anordnas efter rationella principer. Till stöd för den uppfattning, som ligger till grund för det förberedande utkastet, har Thyrén åberopat2 Karl Krohnes instämmande. Krohnes stora erfarenhet skall ej bestridas, men hans pessimistiska uppfattning av gemensamhetsstraffet3 grundade sig naturligen i främsta rummet på förhållandena i Tyskland och dessa voro ännu vid Krohnes död (1913) långt ifrån mönstergilla. På grund av det stora antalet fångar måste grupper av gemensamhetsfångar ofta lämnas utan uppsikt och till och med en så elementär fordran som att även gemensamhetsfångar under sovtiden skola hållas isolerade kunde och kan alltjämt på grund av brist på nattceller endast i mycket ofullständig utsträckning realiseras. Att ett sålunda anordnat gemensamhetsstraff skall lämna föga uppmuntrande resultat är ej ägnat att väcka förvåning. I länder, där fångvården kunnat arbeta under gynnsammare förhållanden, har också uppfattningen blivit en annan. I England har sålunda användningen av enrumsstraffet mer och mer inskränkts. Vid penal servitude, det svåraste av den
engelska straffrättens två frihetsstraff, skall numera enrumstiden i regel vara endast en månad, för recidivister tre månader; vid det lindrigare frihetsstraffet, imprisonment, vilket kan verkställas utan och med hard labour, skall fången hållas i enrum endast i det fall att straffet verkställes i sistnämnda form och då endast de första fyra veckorna. Den åskådning, som sålunda gjort sig gällande i England, har under de senaste årtiondena mer och mer vunnit terräng även inom den kontinentala straffrätten. Inom litteraturen och vid kongressförhandlingar har konstaterats en alltjämt växande "mouvement anticellulaire" och denna har under de senaste åren vunnit insteg även i lagförslagen. Längst i denna riktning går 1921 års italienska förslag, som principiellt avskaffat isolering under dagarna. Inspärrandet i cell förklaras i motiven vara "una delle aberrazioni del secolo XIX" och särskilt onaturligt "in un paese di sole e di clima mite come l'Italia". Undantagsvis kan dock den dömde på egen begäran eller på grund av fångvårdsmyndighetens föreskrift få börja straffet med viss tids isolering, som dock icke får överstiga en månad vid fängelse (segregazione semplice), sex månader vid straffarbete (segregazione rigorosa) och ett år vid livstidsstraff (s. r. perpetua). Schweiziska förslaget 1918, tyska förslaget 1919 samt österrikiska motförslaget bestämma den obligatoriska enrumstiden till tre månader vid såväl tukthus som fängelse.
Av större betydelse än utländska förebilder är dock den erfarenhet, man vunnit inom svensk fångvård efter genomförandet av de reformer av gemensamhetsstraffet och enrumsstraffet, som innefattas i lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelse samt lagen den 6 maj 1921 angående ändring i förstnämnda lag. Innebörden av dessa reformer är som bekant, att de båda strafformerna närmats till varandra i syfte att därigenom möjliggöra en mera individuell behandling av fångarna. Gemensamhetsstraffet verkställes numera på följande sätt. Under sovtiden förvaras fångarna i enrum. Under dagen arbeta de visserligen tillsammans men i grupper under ständig tillsyn av arbetsledare eller bevakning. Därest av särskild anledning synes angeläget, att även under fritid och måltider samtal och annan förbindelse mellan viss fånge och de andra fångarna förhindras, samt detta icke kan uppnås genom vanlig
tillsyn, kan fången åläggas att intaga sina måltider och tillbringa sin lediga tid i cellen. Genom dessa anordningar har åstadkommits, att även gem ensamhetsstraffet innebär ett visst mått av isolering. Å andra sidan har den nya lagstiftningen även berett möjlighet att inom vissa gränser modifiera enrumsstraffet och därigenom såväl neutralisera dettas skadliga verkningar som skapa övergångsformer till gemensamhetsstraffet. Den allmänna regeln är alltjämt, att fånge skall hållas till straff i enrum under hela strafftiden, där denna icke överstiger tre år, och, där strafftiden är längre, de tre första åren, såvida icke men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen kan befaras. Men verkställighetslagen medgiver numera, att efter ett år enrumsstraffet kan utbytas mot gemensamhetsstraff, därest av annan anledning än hälsoskäl enrumsstraffet finnes vara för fången uppenbarligen olämpligt. Efter nämnda tid kan vidare, där med hänsyn till fångens vård, arbete eller behandling så finnes lämpligt, cellen under arbetstid hållas öppen ävensom åt sådan fånge anförtros att inom anstalten uträtta ärenden, vilka sammanhänga med hans arbete, eller att utföra arbete gemensamt med andra fångar. Härigenom har i själva verket den obligatoriska enrumstiden nedsatts till ett år.
Med stöd av den nya lagstiftningen har under de senaste åren en varsam men dock icke obetydlig utökning av gemensamhetsfångarnas antal ägt rum samt modifikationer i den stränga isoleringen medgivits. Experimentet har utfallit med den framgång, att strafflagskommissionen funnit sig böra bestämt taga avstånd från den uppfattning, som ligger till grund för det förberedande utkastet, och i stället ansluta sig till de grundsatser, som enligt 1916 och 1921 års lagstiftning skola tillämpas i vår fångvård. Därav följer, att frågan om förhållandet mellan cellstraff och gemensamhetsstraff icke kan tillerkännas något avgörande inflytande vid fixerandet av frihetsstraffens gränser. Sistnämnda fråga är den primära och bör lösas självständigt. Först därefter uppkommer frågan angående den lämpligaste verkställighetsformen för straff av olika tidslängd och denna fråga bör lösas efter individuella grunder.
Trots den olikhet i utgångspunkt, som sålunda föreligger
mellan kommissionens och det förberedande utkastets behandling av förevarande ämne, har emellertid även kommissionen ansett sig böra fastställa fängelsestraffets maximum till tre år. Den ledande tanken i kommissionens förslag liksom i det förberedande utkastet är ju, såsom redan flera gånger framhållits, att å ena sidan bötesstraffet skall utnyttjas i betydligt större utsträckning än för närvarande, å andra sidan straffarbete komma till användning endast i relativt få fall. De brott, för vilka fängelse skall utgöra det ordinära straffet, komma därför i stort sett att bliva av svårare beskaffenhet än de, som för närvarande äro belagda endast med fängelse. Vid sådant förhållande blir det nuvarande fängelsestraffets maximum av två år otillräckligt.
Straffarbetets (tukthusets) minimum bestämmes i det förberedande utkastet till sex år. Det skiljes således från fängelsets maximum genom en tidsintervall av tre år. Denna anordning med en "lucka" i straffserien har väckt en viss förvåning men saknar ingalunda förebilder i den utländska lagstiftningen.1 För dess upptagande i utkastets straffsystem och tidsintervallens bestämmande till tre år har, förutom utkastets allmänna strävan att i det längsta hålla gemensamhetsstraffet borta, jämväl den synpunkten varit bestämmande att, då långvariga frihetsstraff måste ådömas, man bör i dem införa ett element av obestämdhet. Obestämdheten har åstadkommits därigenom att det förberedandet utkastet medgivit villkorlig frigivning, sedan hälften av ådömt straffarbete (tukthus) avtjänats. Härigenom skulle således ett frihetsstraff på sex år kunna reduceras till tre år eller den tidslängd, som utgör fängelsets maximum. Än vidare skall enligt det förberedande utkastet vid verkställande av varje frihetsstraff på minst sex år alltid avskiljas ett år, vilket under viss prövotid efter frigivandet skall sväva över den frigivne såsom en påföljd, vilken inträder, därest han visar dåligt uppförande, men eljest förfaller. Genom en dom på sex år ådömes således i verk-
ligheten ett frihetsstraff på relativt obestämd tid från tre år till fem år.
Även kommissionen har i sitt förslag föreskrivit, att vid verkställighet av straffarbete sista året skall avskiljas för att tjäna såsom disciplinmedel under viss prövotid. Redan därav följer, att straffarbetets minimum måste sättas minst ett år högre än fängelsestraffets maximum, enär i annat fall straff av förstnämnda slag skulle kunna innebära en kortare tids frihetsberövande än straff av sistnämnda slag. Även principen att åt långvariga frihetsstraff förläna en karaktär av obestämdhet har givetvis sitt berättigande. Med fullt fog har Thyrén i sina anföranden angående denna fråga1 upprepat den under diskussionen om obestämda frihetsstraff ofta uttalade satsen, att en individualisering av strafftiden efter brottet icke kan med någon bestämdhet äga rum redan i straffdomen utan först under straffverkställigheten. Men behovet av obestämdhet föreligger i mindre grad ju kortvarigare det ådömda straffet är. Just enär Thyrén — för att undvika gemensamhetsstraffet — satt straffarbetets minimum mycket högt, har han blivit nödsakad att göra redan en dom på denna straffarts minimum till en obestämd dom och detta i sådan grad, att strafftiden vid verkställigheten kan reduceras till hälften. I kommissionens förslag har straffarbetets minimum satts till fyra år. Genom det obligata avskiljandet av ett år kommer ett frihetsstraff på fyra år att åtminstone preliminärt reduceras till tre år, d. v. s. fängelsestraffets maximum, men något element av obestämdhet ingår icke i detsamma. Överstiger åter det ådömda straffet fyra år, kan även enligt kommissionens förslag genom belönande villkorlig frigivning ytterligare avkortning ske, och den obestämdhet, som därigenom införes i straffet, kommer — fullt riktigt — att stegras i samma mån som längre strafftid ådömes. Genom att sänka straffarbetets minimum till fyra år vinner man ytterligare fördelen att kunna ställa till rättsskipningens förfogande även de straffkvantiteter, som ligga mellan fyra (i verkligheten tre) år och sex (fem) år. Den kontinuerligt stigande brottsligheten kommer därigenom att
motsvaras av en kontinuerligt stigande straffskala, och straffet kan bättre avpassas efter varje särskilt fall. Med det förberedande utkastets anordning måste man däremot vid alla de olika grader av brottslighet, som borde förskyllt frihetsstraff över tre år men under sex (fem), stanna vid tre år.
Det maximum, tio år, som vår nuvarande strafflag bestämt för straffarbetet, är lägre än alla främmande lagstiftningars. En höjning synes också påkallad, då ett språng från tio års straffarbete till livstids otvivelaktigt är för stort. Det förberedande utkastet föreslår ett maximum av tjugo år. Kommissionen har i sitt förslag (7:2) stannat vid femton år. Enligt såväl det förberedande utkastet som kommissionens förslag skall även straffarbete på livstid kunna ådömas.
Då arresten skall vara en parallellform till såväl fängelse som straffarbete, följer därav, att de tidsgränser, som fastställts för sistnämnda straffarter, böra gälla även för arrest. Enligt kommissionens förslag (7:4) skall således arrest kunna ådömas i stället för fängelse på tid, ej under tre månader eller över tre år, samt i stället för straffarbete på tid, som ej understiger fyra år och ej överstiger femton år, eller ock på livstid.
I likhet med det förberedande utkastet har även kommissionens förslag ur straffsystemet uteslutit den skärpning av straffarbete och fängelse, som enligt vår gällande strafflag (2:6—7) kan ådömas vid vissa brott, därest i det särskilda fallet synnerlig råhet eller ondska ådagalagts genom brottet. Däremot har det varit nödvändigt att bibehålla straffskärpning för det fall, att brott begås av den, som dömts till straffarbete på livstid, enär ju eljest dylikt brott skulle bliva i saknad av särskild reaktion. Det förberedande utkastet har liksom gällande lag bestämt straffskärpningen till brottlingens inneslutande i mörkt enrum. Kommissionen har funnit denna form mindre lämplig och i stället föreslagit (7:12) inneslutande i strängt enrum under viss närmare angiven tid, därvid man avsett, att skärpningen skall icke enbart bestå i sträng isolering utan även innefatta inskränkning i kosten samt användande av hårt nattläger.
Det förberedande utkastet har i sitt kapitel om straffen uppställt vissa huvudprinciper för frihetsstraffens verkställande. Kommissionen har ansett det vara lämpligare att, liksom för
närvarande sker, samtliga föreskrifter angående verkställighet sammanföras i en särskild lag. Då denna givetvis bör vara byggd på de erfarenheter inom ifrågavarande område, som föreligga vid strafflagsreformens fullbordande, har kommissionen icke heller avlämnat något förslag till verkställighetslag.
Ett med frihetsstraffens verkställande sammanhängande institut har däremot behandlats i förevarande kapitel av kommissionens förslag, nämligen den i det föregående redan omnämnda form av villkorlig frigivning, som består i ett obligat avskiljande av viss del av straffet. Inom lagstiftningen har den villkorliga frigivningen hittills behandlats endast i form av en belönande straffavkortning för sådana fångar, som under strafftiden visat gott uppförande och beträffande vilka kan antagas, att de på fri fot skola förhålla sig väl. I denna funktion har den villkorliga frigivningen emellertid mer och mer övergått till att bliva det avslutande ledet i varje längre frihetsstraff, vilket anordnats såsom progressivstraff, därvid allt större vikt lagts vid den efterbehandling i form av tillsyn under viss övergångstid efter frigivandet, som förknippats med den villkorliga frigivningen. Den tanken ligger då nära, att en dylik efterbehandling icke bör begränsas till fångar, som kommit i åtnjutande av belönande villkorlig frigivning, utan har en ännu viktigare uppgift att fylla i de fall, då omständigheterna göra det sannolikt, att fången icke skall efter frigivandet förhålla sig väl, och belönande villkorlig frigivning således ej kan äga rum. Skall en dylik efterbehandling erhålla någon högre grad av effektivitet, måste den emellertid även i sistnämnda fall vara förenad med ett straffhot, som kommer att verkställas, därest den frigivne under övergångstiden visar dåligt uppförande. Ett dylikt straffhot vinnes genom att obligatoriskt avskilja viss del av det ådömda straffet från straffverkställandet i första hand och under övergångstiden låta det sväva över den frigivne för att verkställas, därest han visar dåligt uppförande, men eljest förfalla.
Det förberedande utkastet har sammanfört den obligata och den belönande frigivningen under benämningen villkorlig frigivning och för dem meddelat gemensamma bestämmelser (12 kap.). Då emellertid de båda instituten vila på helt olika grunder och fullfölja olika kriminalpolitiska syften, har kommissionen i sitt förslag givit vartdera institutet en självständig
behandling och därvid överflyttat reglerna angående den obligata frigivningen till förevarande kapitel. I sammanhang därmed har kommissionen för denna form föreslagit benämningen villkorlig utskrivning för att tydligare utmärka, att det är fråga om en åtgärd, som sammanhänger med straffverkställigheten. Enligt förslaget (7:6) skall den, som blivit dömd till straffarbete på viss tid eller till arrest på viss tid icke under fyra år, villkorligt utskrivas, då han undergått så stor del av straffet, att endast ett år återstår av strafftiden. Den prövotid, som skall förflyta, innan straffavkortningen kan bliva definitiv, har bestämts till tre år, den tid, inom vilken de flesta återfall äga rum. Under denna tid skall den villkorligt utskrivne vara underkastad särskild tillsyn.
Den belönande villkorliga frigivningen har av kommissionen behandlats i ett förslag till särskild lag angående villkorlig frigivning. Institutet har i kommissionens förslag erhållit betydligt större tillämplighetsområde än i det förberedande utkastet. Detta har nämligen medgivit villkorlig frigivning endast vid frihetsstraff på viss tid icke under sex år. Kommissionen har åter ansett, att denna form av villkorlig frigivning bör liksom enligt gällande lag kunna tillämpas även vid de lindrigare frihetsstraffen. Förslaget stadgar därför, att den, som dömts till frihetsstraff på kortare tid än fyra år, må kunna villkorligt frigivas, då han avtjänat två tredjedelar av straffet, dock minst ett år, samt den, som dömts till frihetsstraff på viss tid icke under fyra år, då han avtjänat hälften av straffet, dock minst tre år. Vid straffarbete och därmed jämnlöpande arrest fordras således icke, att den dömde utstått lika stor kvotdel av straffet som vid fängelse och därmed jämnlöpande arrest. Anledningen till denna olikhet är den förut berörda önskan att åt mera långvariga frihetsstraff bereda en tämligen långt gående obestämdhet. Även prövotidens längd har i förslaget bestämts på annat sätt än i gällande lag. Den nuvarande anordningen att låta prövotiden omfatta så lång tid, som vid frigivningen återstår av straffet, låter icke väl förena sig med nyssnämnda princip, att vid frihetsstraff från och med fyra år villkorlig frigivning skall kunna äga rum redan då halva straffet avtjänats. Ej nog med att prövotiden vid villkorlig frigivning från dylika straff i och för sig skulle bliva oskäligt lång utan den skulle
även kunna bliva betydligt längre än vid villkorlig utskrivning från straff av samma tidslängd, ehuru det i förra fallet är mera sannolikt än i det senare, att den dömde skall på fri fot förhålla sig väl. Kommissionen har därför bestämt prövotiden till viss tidslängd, oberoende av återstodsstraffets storlek, nämligen ett år vid villkorlig frigivning från frihetsstraff på kortare tid än fyra år samt eljest tre år. Övriga bestämmelser i förevarande förslag överensstämma i allt väsentligt med nu gällande lagstiftning och kunna därför här förbigås.
Jag övergår nu till bötesstraffet. Angående dettas natur råder ännu inom såväl lagstiftningen som litteraturen en viss oklarhet. Den gamla av Heffter, Köstlin m. fl. och ännu av Schwarze uttalade meningen, att bötesstraffet är ett opersonligt straff, som riktar sig icke mot brottslingen utan mot hans förmögenhet, har väl numera knappast några anhängare, men inom såväl strafflagarna som doktrinen tillämpas dock alltjämt icke så sällan rent privaträttsliga principer vid institutets behandling; så t. ex. då böter få utmätas i avliden bötfälld persons kvarlåtenskap (tyska Str. G. B. § 30); då annan än den bötfällde tillåtes betala böterna; då bötesstraff får verkställas, ehuru den bötfällde blivit sinnessjuk, eller då man föreslår att låta bötfälld person ställa borgen för bötersbetalande.1 En straffrätt, som i straffet i främsta rummet ser ett medel för individualpreventionen, måste konsekvent befria bötesstraffet från den karaktär av skadestånd, som ännu kan vidlåda detsamma. Liksom frihetsstraffet skall även bötesstraffet tillfoga den dömde ett lidande i syfte att därigenom påverka hans brottsliga vilja. Men under det att strafflidandet vid frihetsstraffen består däri, att staten försäkrar sig om den dömdes person, berövar honom friheten och i regel underkastar honom viss arbetsplikt, består det vid bötesstraffet däri, att den dömde tillfogas en ekonomisk förlust. De båda straffarterna innefatta sålunda helt olika former av psykologiskt tvång och äro inbördes icke jämförliga. Även denna synpunkt måste beaktas vid bötesstraffets legislativa behandling.
Enligt kommissionens förslag (7:14) kunna böter ådömas
antingen enbart eller, i särskilda i lagen utsatta fall, i förening med frihetsstraff. I sådana fall, då brottet förövats av vinningslystnad eller girighet, framför allt om det därjämte har yrkesmässig karaktär, bör ådömandet av böter jämte frihetsstraff kunna i hög grad öka bestraffningens både individualpreventiva och allmänpreventiva verkan.
Såsom huvudbrister hos bötesstraffet, sådant detsamma för närvarande är anordnat, plägar man framhålla, att vid bötesbeloppets bestämmande icke kan tagas tillräcklig hänsyn till brottslingens ekonomiska ställning, varför straffet kommer att verka i hög grad ojämnt; att bötesstraffets verkställande icke är anlagt på underlättande av bötesbetalningen, varför böter i allt för många fall måste förvandlas till frihetsstraff, samt att det nuvarande förvandlingsstraffet icke besitter tillräcklig effektivitet vare sig att framtvinga böternas erläggande eller i sin funktion såsom frihetsstraff. Liksom man är enig om bristerna är man även på det hela taget enig om de principer, efter vilka en reform bör ske: bötesstraffet bör proportionaliseras efter brottslingens förmögenhetsställning, så att straffet för enahanda brott kommer att innebära samma strafflidande för den förmögne och den mindre bemedlade ("Prinzip der Opfergleichheit"); böternas erläggande bör underlättas genom medgivande av anstånd och avbetalningar; förvandlingsstraffet bör i största möjliga utsträckning ersättas av böternas avarbetande genom arbete åt staten eller kommunen; i den mån förvandlingsstraffet icke kan undvaras bör det göras väsentligt verksammare än det nuvarande.
Principen att genom böternas proportionaliserande möjliggöra en individuell anpassning av straffet efter den dömdes förmögenhetsställning har ingalunda uppställts först av vår tids kriminalpolitik. Vanligen uppgives, att Montesquieu var den, som tidigast framförde tanken,1 men i själva verket hade densamma redan hundra år tidigare utvecklats av tyska rättslärda (Carpzow m. fl.). Av ännu större intresse är, att våra svenska 1600-tals jurister sysselsatt sig med frågan, i det densamma varit föremål för en ganska ingående behandling såväl av 1643 års första lagberedning som under förarbetena till 1734 års
lag.1 Vid övergången från adertonde till nittonde århundradet påyrkades av en rad ansedda författare, att bötesstraff borde bestämmas proportionellt till den dömdes förmögenhet eller inkomst, och sedan har detta krav ständigt återkommit inom litteraturen, till dess det under de senaste åren börjat tillgodoses inom lagstiftningen.
De flesta strafflagar och strafflagsförslag, som sökt genomföra nämnda princip, hava inskränkt sig till att höja bötesstraffets allmänna maximum och i sammanhang därmed föreskriva, att vid straffets bestämmande skall tagas hänsyn till brottslingens ekonomiska förhållanden. Enbart en dylik anordning kan dock ej anses innefatta en tillfredsställande lösning. Om vid bötesbeloppets bestämmande domstolen skall i en och samma mätningsakt taga hänsyn till såväl brottets svårhet som brottslingens ekonomiska ställning, kommer straffets förmåga att vara uttryck för den grad, vari rättsordningen ogillar det skedda samhällsangreppet, att fullständigt utplånas. Varken den dömde eller allmänheten vinner genom domen upplysning om, huruvida brottet ansetts vara av svårare eller lindrigare beskaffenhet, ty bötesbeloppets storlek kan lika väl bero på domstolens uppskattning av den dömdes ekonomiska ställning. Den oklarhet, som sålunda alltid kommer att vidlåda en dylik bötesdom, kan verka fullständigt förvirrande i det fall, att domen utsätter straff för flera deltagare i samma brott. Skall straffdomen giva tydligt besked i båda nämnda hänseenden måste den proportionalisering av böterna, som hänför sig till brottslingens ekonomiska ställning, ske genomen självständig akt, som även i domen hålles skild från den prövning, som avser att bestämma det straffmått, som motsvarar brottsligheten i det förevarande fallet. Såväl inom litteraturen som i lagstiftningen hava framkommit åtskilliga
förslag till problemets lösning i nämnda riktning. I det förberedande utkastet har Thyrén använt en metod, som anvisats1 av professor L. Traeger. Kommissionens förslag ansluter sig nära till det förberedande utkastet.
I främsta rummet avses att bestämt skilja mellan ovannämnda båda faktorer, som bestämma bötesbeloppets storlek: brottets svårhet och den dömdes ekonomiska ställning. För detta ändamål föreskrives (7:15), att bötesstraff skall bestämmas i visst antal dagsböter. Dessas större eller mindre antal blir domens uttryck för brottets svårhet. Böternas proportionalisering efter brottslingens ekonomiska ställning sker åter därigenom att domstolen i domen jämväl fastställer det belopp, som skall för den dömde anses utgöra en dagsbot. Själva bötesbeloppet framkommer sedan genom multiplikation av dagsbotens belopp med antalet ådömda dagsböter.
Begreppet dagsbot är ingalunda liktydligt med dagsinkomst.Vid fastställandet av dagsbotens belopp skall domstolen nämligen taga hänsyn till den bötfälldes förmögenhet, inkomst, försörjningsskyldighet och andra omständigheter, som inverka på hans betalningsförmåga. Enligt det förberedande utkastet har domstolen i nämnda hänseende fullständigt fri prövningsrätt; något minimum eller maximum för dagsbotens belopp är icke fastställt. I kommissionens förslag stadgas däremot, att dagsboten icke får understiga en krona eller överstiga ettusen kronor. Såsom skäl härför anföres i motiven, beträffande minimum, att det icke är möjligt att verkställa en uppskattning av den tilltalades betalningsförmåga, därest denna är så ringa, att dagsboten rätteligen skulle bestämmas tillbelopp, understigande en krona, och beträffande maximum, att ett högre belopp än ettusen kronor icke synes vara erforderligt för att bötesstraffet skall bliva fullt verksamt samt att, om man låter böterna stiga till alltför höga belopp, det kan bliva svårt att upprätthålla frihetsstraffets ställning såsom en svårare straffart än böter. Antalet dagsböter skulle enligt det förberedande utkastet utgöra minst en och högst tvåhundra. Kommissionen har däri vidtagit den ändring, att bötesmaximum bestämts till nittio dagsböter. Ändringen sammanhänger där med att kommissionen uppställt andra principer för böters förvandling till frihetsstraff än de i det förbe-
redande utkastet tillämpade och därvid funnit, att själva förfarandet vid bötesförvandlingen skulle underlättas, därest bötesmaximum fastställdes till nämnda antal dagsböter. Enligt kommissionens förslag utgör således det högsta bötesbeloppet 90,000 kronor. Dock förutsättes, att i speciella delen för särskilda fall kan stadgas, såväl att dagsbot må sättas till högre belopp än ettusen kronor som att antalet dagsböter må överskrida nittio.
För min del har jag icke kunnat biträda kommissionens beslut att fastställa ett maximum och ett minimum för dagsbotens belopp. Ett dylikt förfarande innebär i själva verket en beskärning av proportionalitetsprincipen, som kan komma att sträcka sina verkningar längre än man vid första ögonkastet är böjd att antaga. Ej nog med att personer i sådan förmögenhetsställning, att dagsboten för dem borde bestämmas till högre belopp än ettusen kronor, undslippa med ett mindre strafflidande än det, som rätteligen borde drabba dem, utan därtill kommer, att begränsningen av dagsbotens maximum verkar nedpressande på dagsbotsbeloppet genom hela förmögenhetsskalan, så att bötesstraffet blir fullt proportionellt i förhållande till betalningsförmågan endast då det ådömes de mindre bemedlade. Vad åter angår bötesstraffets minimum, kan t. ex. under tider av arbetslöshet även en dagsbot av en krona vara för hög i förhållande till den dömdes betalningsförmåga och därigenom för honom omöjliggöras att betala ett bötesstraff, som fastställts till något högre antal dagsböter. Högsta antalet dagsböter bestämmes av mig till etthundra.
Nästan alla utländska lagförslag och åtskilliga strafflagar söka underlätta erläggandet av böter genom att medgiva den bötfällde skäligt anstånd samt rätt att erlägga böterna genom avbetalningar. I regel tillkommer det därvid domstolen eller den exekutiva myndigheten att efter prövning av det särskilda fallet avgöra, huruvida anstånd och avbetalningar må äga rum, samt att inom vissa gränser bestämma anståndets längd och avbetalningarnas storlek. Det förberedande utkastet intager åter den ståndpunkten, att frågorna om anstånd och avbetalningar i allo regleras genom lagstadganden. Kommissionens förslag (7:16) vilar på en kombination av de båda systemen. Då bötesstraffet överstiger tjugo dagsböter, äger den bötfällde en ovillkorlig rätt till anstånd och att er-
lägga böterna genom avbetalningar; han skall dock erlägga minst tio dagsböter i månaden. För sådana fall, i vilka bötesstraffet icke överstiger tjugo dagsböter, medgiver förslaget icke någon legal rätt till anstånd eller avbetalningar, men överlämnar åt domstolen att, på den tilltalades begäran, såväl bevilja anstånd som medgiva att böterna gäldas avbetalningsvis; hela bötesbeloppet skall dock hava erlagts inom tre månader.
I det föregående har omnämnts, hurusom i utlandet tämligen enstämmigt föreslagits, att därest bötesstraffet icke kan bringas till verkställighet genom utmätning och försäljning av den bötfällde tillhörig egendom, den bötfällde skall genom tvångsarbete åt staten eller kommunen avtjäna böterna. Frågan har i vårt land upprepade gånger varit föremål för prövning, som dock alltid lett till resultat, att dylikt avarbetande av böter ansetts icke böra införas.1 Kommissionen intager samma ståndpunkt och förslaget saknar således stadgande angående dylik form för verkställighet av bötesstraff.
Även efter genomförandet av de reformer, för vilka i det föregående redogjorts, kommer det givetvis att inträffa, att böter varken frivilligt erläggas eller tvångsvis kunna uttagas. De flesta strafflagar och strafflagsförslag föreskriva för dylika fall, att bötesstraffet skall utbytas mot ett frihetsstraff. Men tre lagarbeten intaga en helt annan ståndpunkt. Enligt kantonen Genèves strafflag samt det schweiziska och det tschechoslowakiska förslaget skall icke något frihetsstraff träda i stället för bötesstraffet. Kan detta icke verkställas, avstannar det mot brottslingen inledda strafförfarandet. Enligt Genèves strafflag gäller denna grundsats utan inskränkning.2 Även enligt det schweiziska förslaget skall ett bötesstraff, som ej kan indrivas, bortfalla, men förslaget anordnar ett särskilt strafförfarande för det fall, att oförmågan att betala böterna
är självförvållad. Det innehåller nämligen ett stadgande (art. 346), att den, som av tredska, arbetsskygghet, liderlighet eller vårdslöshet underlåter att betala honom ådömda böter, skall straffas med frihetsstraff. Ett i dylik ordning ådömt frihetsstraff utgör således icke någon ekvivalent till bötesstraffet utan är ett straff för den bötfälldes brottsliga underlåtenhet att betala böterna, vilken underlåtenhet kriminaliserats såsom ett särskilt brott mot statsmakten. Det tschechoslowakiska förslaget ansluter sig fullständigt till det schweiziska. Jag återkommer nedan till den ståndpunkt, som representeras av dessa lagarbeten.
De strafflagar, som vid bristande bötesbetalning låta ett frihetsstraff inträda, avse i regel att anordna en strafförvandling i den mening, att frihetsstraffet skall, såvitt möjligt, tillfoga den dömde ett strafflidande, som till graden motsvarar det, som skulle drabbat honom genom bötesstraffet. De flesta gällande strafflagar uppställa för detta ändamål en fast tariff, enligt vilken visst penningbelopp motsvaras av viss tids frihetsstraff. De lagar och lagförslag, som sökt genomföra proportionalisering av bötesstraffet utan att frångå principen att omedelbart bestämma straffet till visst penningbelopp, kunna dock icke använda dylik tariff, enär därigenom den, som på grund av sin förmögenhetsställning dömts till höga böter, skulle erhålla längre frihetsstraff än den, som för enahanda brott på grund av sin fattigdom dömts till ett obetydligt bötesbelopp. Ifrågavarande lagarbeten överlämna därför åt domstolen att i bötesdomen inom vissa gränser utsätta det frihetsstraff, som vid underlåten betalning av böterna skall träda i dessas ställe. Sådana lagarbeten åter, vilka i likhet med kommissionens förslag föreskriva, att bötesstraffet skall ådömas i vissa mer eller mindre artificiella bötesenheter, kunna visserligen för förvandlingsstraffet uppställa en fast tariff men måste givetvis anpassa denna efter bötesenheterna och icke efter vissa penningbelopp.
Ur individualpreventiv synpunkt måste det givetvis vara en fördel att vid bestämmandet av det subsidiära frihetsstraffets längd kunna taga hänsyn till den bötfälldes viljebeskaffenhet även såvitt den kommit till uttryck i förhållande till bötesdomen, d. v. s. huruvida han gjort vad han kunnat för att betala böterna eller tvärtom visat tredska eller vårds-
löshet. Men härom vinner man ju kännedom först vid betalningsfristens tilländalöpande. Såväl i den utländska litteraturen1 som i lagstiftningen2 har därför föreslagits att uppskjuta bestämmandet av det subsidiära frihetsstraffet till dess det visat sig, att bötesstraffet icke kunnat verkställas, samt då anordna en ny domstolshandläggning, vid vilken frihetsstraffets längd fastställes med beaktande av såväl det ådömda bötesstraffet som den bötfälldes ådagalagda större eller mindre villighet att betala böterna. Denna metod har tillämpats även av det förberedande utkastet, som uppställer följande regler. Har frist, som den bötfällde haft att tillgodonjuta, gått till ända, utan att böterna guldits, och kan bötesdomen icke heller verkställas genom utmätning och försäljning av den bötfälldes egendom skall den bötfällde ånyo ställas inför domstol och ådömas förvandlingsstraff. Detta bestämmes av domstolen inom en latitud, som för vanliga fall sträcker sig från en till tre månader. Utgör det felande bötesbeloppet mindre än trettio dagsböter och kan det skäligen antagas, att den sakfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, kan förvandlingsstraffet nedsättas till åtta dagar.
I likhet med det förberedande utkastet har även kommissionens förslag bibehållit förvandlingsstraffet. Än vidare har även kommissionen velat bereda möjlighet att vid förvandlingsstraffets bestämmande taga hänsyn till den bötfälldes efter domen visade villighet eller ovillighet att betala böterna, men kommissionen har funnit den i det förberedande utkastet använda metoden vara förenad med alltför stora praktiska olägenheter. Kommissionen har därför i stället föreslagit ett förfarande, som kan anses utgöra en kompromiss mellan det i vår gällande strafflag föreskrivna och det, som tillämpats i det förberedande utkastet. Enligt kommissionens förslag (7:19) skall förvandlingen alltid i första hand ske enligt en i lagen uppställd tariff. Själva beräkningssättet har i hög grad förenklats därigenom att kommissionen i sitt förslag bestämt bötesmaximum till nittio dagsböter samt förvandlingsstraffet till högst nittio dagar: en till och med tjugo dagsböter skola övergå till tjugo dagars fängelse samt varje
följande dagsbot till en dags fängelse. Denna förvandling förutsätter således icke någon prövning av det särskilda fallet och har därför liksom enligt gällande lag kunnat överlämnas åt länsstyrelsen. Vid sidan om nämnda ordinära förfarande uppställer förslaget (7:21) emellertid ett annat för sådana fall, som i ena eller andra riktningen avvika från genomsnittsfallen. Om nämligen anledningen till att böterna icke guldits varit den, att den bötfällde gjort sig skyldig till synnerlig tredska eller uppenbar vårdslöshet, kan domstolen på yrkande av allmän åklagare höja förvandlingsstraffet till nittio dagar; kan åter skäligen antagas, att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, äger domstolen på yrkande av den dömde sänka förvandlingsstraffet till åtta dagar.
Det sätt, varpå kommissionen sålunda i sitt förslag reglerat förvandlingsstraffet, innefattar enligt min mening en föga tillfredsställande lösning. Då förvandlingen alltid i första hand skall ske enligt en fast tariff och den bötfällde således på förhand kan räkna ut storleken av förvandlingsstraffet, blir givetvis dettas förmåga att framtvinga böternas erläggande mindre än om den bötfällde under betalningsfristen hålles i ovisshet om det subsidiära straffets tidslängd men vet, att detsamma alltid blir strängare, därest han visar bristande villighet att betala. Den möjlighet, kommissionens förslag erbjuder, att i fall av synnerlig tredska eller uppenbar vårdslöshet på yrkande av allmän åklagare få förvandlingsstraffet skärpt, torde icke få stor praktisk betydelse, ty då verkställighetsförfarandet kommer att ytterligare kompliceras och förlängas, därest frågan om förvandlingsstraffet sålunda skall göras till föremål för handläggning och beslut av såväl länsstyrelse som domstol, torde åklagaren i de flesta fall låta även en synnerligen försumlig bötesdömd undslippa med förvandlingsstraff enligt tariffen. Den betänkligaste bristen i kommissionens förslag är emellertid, att detsamma icke medgiver att fullständigt befria den bötfällde från förvandlingsstraff i de fall, då underlåtenheten att betala icke beror på tredska eller vårdslöshet utan på oförmåga. Det förberedande utkastet beredde i dylika fall utväg att meddela villkorlig dom beträffande förvandlingsstraffet. Med den utformning, institutet villkorlig dom erhållit i kommissionens förslag, är nämnda utväg stängd.
Jag skall icke närmare ingå i en kritik av kommissionens reglering av förvandlingsstraffet. Jag anser nämligen, att principen att förvandla bötesstraff till frihetsstraff bör fullständigt avföras ur vårt straffsystem. Enligt sin natur är frihetsstraffet avsett att komma till användning först vid en samhäljsfarlighet av sådan grad, att även det högsta bötesstraffet måste anses innefatta en otillräcklig reaktion. Om nu ett visst brott i strafflagen belagts endast med bötesstraff eller, därest även frihetsstraff ingår i latituden, domstolen i allt fall ådömt bötesstraff, ligger ju däri en förklaring, att brottet icke är av den svåra beskaffenhet, att frihetsstraff är den lämpliga reaktionen. Därest det ådömda bötesstraffet sedermera utbytes mot frihetsstraff, kommer således den dömde att tillfogas ett strafflidande icke av den art, som lagstiftaren eller domstolen förklarat motsvara hans samhällsfarlighet, utan av den art, som ansetts vara för sträng och från vilken man därför velat förskona honom. An vidare kommer den skärpning av det ådömda straffet, som äger rum genom böternas förvandling till fängelse, att inträda även i det fall, att underlåtenheten att betala böterna beror på oförmåga och således icke alls utgör någon ny yttring av antisocialitet. Även om den bötfällde gjort sitt yttersta att betala böterna men av sjukdom eller arbetslöshet hindras att till fullo gälda dem inom stadgad tid, skall han dock i stället för det honom ådömda bötesstraffet undergå fängelse, medan däremot en ekonomiskt lyckligare lottad, som kanske begått ett grövre brott, undslipper med en penninguppoffring. Det kan knappast undgås, att detta förhållande måste kännas såsom en olikhet inför lagen och åt förvandlingsstraffet giva karaktären av klasstraff. Men även ur rent penitentiär synpunkt är förvandlingsstraffet förkastligt. En av strafflagsrevisionens uppgifter har ju varit att undanröja eller åtminstone minska de olägenheter och menliga verkningar, som äro förenade med de korta frihetsstraffen. Kommissionens förslag har i detta syfte för de omedelbart ådömda frihetsstraffen fastställt ett så högt minimum som tre månader. Men alla de olägenheter, som äro förknippade med de korta frihetsstraffen, inträda även vid bötesförvandlingsstraffen och detta i högre grad ju kortare dessa sättas. Värdet av strafflagsreformen, såvitt den avser de korta frihetsstraffen, kommer därför att
i hög grad reduceras därigenom, att bötesförvandlingsstraff ned till åtta dagar kunna förekomma.
Av de skäl, jag nu anfört, har jag i min reservation föreslagit att fullständigt avskaffa bötesförvandlingen. Ett bötesstraff kommer således att förbliva ett bötesstraff och kan aldrig utbytas mot ett frihetsstraff. Kunna ådömda böter icke indrivas före preskriptionstidens utgång, måste de således avskrivas. Härvid kan man dock ej stanna. Man måste åstadkomma dels ett pressionsmedel, som kan förmå bötfällda av genomsnittstyp att verkligen anstränga sig att betala böterna, dels en reaktion mot sådana bötfällda, vilka göra sig skyldiga till tredska eller vårdslöshet. I båda dessa hänseenden innefattar det schweiziska förslagets ovannämnda förfarande en synnerligen lycklig lösning. Om själva underlåtenheten att betala böter, såvitt densamma beror på tredska eller vårdslöshet, kriminaliseras såsom ett särskilt brott, belagt med frihetsstraff, utgör detta straffhot ett pressionsmedel som i effektivitet är betydligt överlägset ett hot om förvandlingsstraff, vars maximum givetvis högst kan uppgå till det omedelbart ådömda frihetsstraffets minimum. Samtidigt utgör ådömandet av ett särskilt straff för brottslig underlåtenhet att betala böter en klarare och naturligare reaktion än det av det förberedande utkastet och kommissionens förslag tilllämpade förfarandet att vid bestämmandet av förvandlingsstraffet — vilket begreppsligen endast skall träda i stället fördet ådömda bötesstraffet — taga hänsyn till den bötfälldes förhållande efter bötesdomen. Att belägga ifrågavarande underlåtenhet att betala böter med frihetsstraff kan ej vålla betänkligheter, då brottet riktar sig omedelbart mot staten i dess dömande funktion. Jag har därför i min reservation föreslagit att i strafflagens speciella del intages följande stadgande: Har den, som blivit fälld till böter, genom tredska eller genom uppenbar lättja eller vårdslöshet vållat, att bötesstraffet icke kunnat verkställas, straffes med fängelse i högst sex månader.
Mot den ståndpunkt, till vilken jag sålunda anslutit mig, har anmärkts, att dess verkan i praktiken väsentligen kommer att bero av den energi, varmed åklagarna beivra brottslig underlåtenhet att betala böter: med slapphet från åklagarnas sida kommer en tredskande bötfälld att undgå straff, vilket
i sin ordning kan leda till, att ett alltjämt växande antal bötesdömda underlåter att betala böterna; om åter alla fall beivras kommer domstolarnas arbetsbörda att i hög grad ökas. Jag tror dock, att denna anmärkning är tämligen uppkonstruerad. Som bekant har under de senaste åren en mycket stark nedgång i antalet förvandlingsstraff ägt rum. Under det att år 1914 av 89,714 ådömda bötesstraff icke mindre än 13,142 förvandlades, utgjorde år 1920 motsvarande siffror 104,203 samt 3,911. Det är även känt, att nedgången i mycket hög grad berott på minskning av antalet fylleriförseelser och med sådana sammanhängande mindre brott. Sistnämnda år uppgick antalet för fylleriförseelser ådömda bötesstraff till 45,972, fördelade på 34,472 sakfällda; samma år utgjordes mer än 39 procent av de förvandlade bötesstraffen av bötesbelopp på 5—50 kronor. Man torde därför vara berättigad antaga, att straff för fylleriförseelser alltjämt utgöra en mycket stor del av de bötesstraff, som på grund av underlåten betalning måste förvandlas. Avskiljer man alla alkoholister och andra kriminella individer, för vilka straff ej är den lämpliga behandlingen, kommer sålunda redan med nuvarande bristfälliga anordning av bötesstraffet antalet bötfällda, som icke betala dem ådömda böter, att bliva relativt obetydligt. Genom böternas proportionalisering, systemet med avbetalningar och frister samt det stränga straffhot, som uppställes i mitt ovan föreslagna stadgande, torde vinnas, att de allra flesta bötfällda komma att erlägga dem ådömda böter. Det antal fall av brottslig underlåtenhet att betala böter, som därefter kan komma på envar åklagare och domstol, torde bliva så ringa, att man näppeligen behöver befara vare sig att åklagarna skola visa bristande energi eller, i motsatt händelse, att domstolarnas arbetsbörda skall ökas i någon nämnvärd mån.
Förslagets behandling av de särskilda straffen för ämbetsmän innefattar endast få avvikelser från gällande rätt. De viktigaste äro, att för mistning av ämbete på viss tid uppställts en minimi- och en maximigräns, nämligen en månad och ett år, samt att, jämte påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, upptagits den påföljden, att den dömde ej må under viss tid, minst två och högst tio år, nyttjas i rikets tjänst. Jämväl denna påföljd skall förekomma endast i förening med avsättning och allenast i de fall, som äro utsatta i lagen.
8.
Angående förhållandet mellan skyddsåtgärder och straff hava i början av närmast föregående avdelning gjorts några anmärkningar, till vilka jag hänvisar. Här skall närmare redogöras för de olika arterna av skyddsåtgärder.
Det av Stooss utarbetade förberedande utkastet till schweizisk strafflag skilde mellan fem olika kategorier atypiska brottslingar, nämligen farliga sinnessjuka och förminskat tillräkneliga, ungdomliga förbrytare, arbetsskygga, alkoholister samt oförbätterliga förbrytare. För en var av dessa kategorier anordnades en särskild säkerhetsåtgärd. Farliga sinnessjuka och förminskat tillräkneliga skulle förvaras i särskilda för dem anordnade vårdanstalter; ungdomliga förbrytare skulle intagas i förbättringsanstalter; om brottet härrörde ur liderlighet eller arbetsskygghet, skulle brottslingen i stället för att straffas eller efter undergåendet av straff kunna intagas i arbetsanstalt; om brottet sammanhängde med dryckenskap, skulle brottslingen efter straffets undergående kunna under viss tid vara underkastad förbud att besöka värdshus eller intagas i alkoholistanstalt; oförbätterliga förbrytare slutligen skulle, även om det brott, som närmast förelåge till bedömande, vore obetydligt, kunna i stället för att undergå straff interneras på minst tio, högst tjugo år. Det sålunda uppställda systemet har tjänat till förebild för alla följande förslag i andra länder och även för det svenska förberedande utkastet samt kommissionens förslag. Dessa sistnämnda uppställa dock endast tre olika arter av skyddsåtgärder nämligen förvaring av vissa sinnessjuka och sinnesslöa, förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare samt internering av oförbätterliga förbrytare. Behandlingen av ungdomliga förbrytare samt sådana individer, vilkas brottslighet härflyter ur liderlighet, arbetsskygghet eller dryckenskap, har icke legat inom ramen för det åt kommissionen givna uppdraget.
I fråga om behandlingen av sinnessjuka och sinnesslöa, som begått gärning, vilken i lag är belagd med straff, tilllämpar vår gällande lagstiftning den principen, att sedan domstolen på grund av den tilltalades otillräknelighet frikänt honom från ansvar, domstolen ej skall giva någon vidare föreskrift om hans framtida vårdande, än att till vederbö-
rande överlämnas att om honom taga vård (K.Br. den 9 mars 1826). En helt annan ståndpunkt intages av förslaget. De i detta hänseende meddelade föreskrifterna (8:1) avse att skapa garantier för att anstaltsvård verkligen kommer till stånd i alla sådana fall, i vilka samhällets intresse kräver, att den otillräknelige oskadliggöres, samt därefter fortgår till dess hans farliga beskaffenhet med säkerhet upphört. Därest den otillräknelige begått ett brott, som i lagen ej är belagt med högre straff än böter, kan gärningen icke anses hava ådagalagt, att den otillräknelige är så farlig för den allmänna säkerheten, att han bör intagas i anstalt, varom här är fråga. Såsom förutsättning för dylik anstaltsvård uppställer förslaget därför, att gärningen är i lag belagd med frihetsstraff. Är detta straffarbete, behöver den otillräkneliges samhällsfarlighet icke särskilt fastställas utan anstaltsvård skall ovillkorligen anordnas. Är åter gärningen i lag belagd endast med fängelse, har domstolen att pröva, huruvida genom gärningen i förening med den otillräkneliges sinnesbeskaffenhet ådagalägges, att han är farlig för allmän säkerhet. Givetvis blir det psykiatriska utlåtandet därvid av stor betydelse men det får för ingen del ensamt vara avgörande. Om förvaringen skall domstolen förordna i sammanhang därmed att den frikänner den otillräknelige från ansvar. Sedan denne intagits i anstalten, får han ej utskrivas, så länge hans sinnessjukdom eller sinnesslöhet fortfar eller fara är, att den återkommer, där ej är uppenbart, att han icke vidare är farlig för allmän säkerhet. Angående anstaltens beskaffenhet innehåller förslaget ingen annan bestämmelse än att den skall vara en allmän vårdanstalt; enskild vårdanstalt kan icke anses erbjuda tillräckliga garantier för betryggande vård. Icke heller kunna föreskrifter angående behandlingsmetoden lämnas i strafflagen.
Beträffande behandlingen av permanent halvabnorma förbrytare har redan i det föregående (sid. 21) anmärkts, att under vissa förutsättningar domstolen skall kunna välja mellan att ådöma straff eller förordna, att brottslingen skall i stället för att straffas förvaras i allmän anstalt. Vid prövning, huruvida den ena eller den andra reaktionsformen bör användas, skall i första hand tagas hänsyn till den grad av straffmottaglighet, som brottslingen kan anses besitta (8:2). Förva-
ring bör dock icke ådömas i alla de fall, i vilka brottslingen kan anses vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda verkan. Om förvaringen skall kunna fylla sin individualpreventiva uppgift att hindra den halvabnorme från att begå nya brott, måste den räcka lika länge som brottslingens allmänfarliga tillstånd och således erhålla en obestämd varaktighet. Men därav följer att åtgärden ej bör tillgripas i andra fall än då brottslingens allmänfarlighet är mera höggradig. Liksom vid bestämmandet av förutsättningarna för förvaring av otillräknelig har förslaget därför även i förevarande fall lagt synnerlig vikt vid den begångna gärningens objektiva beskaffenhet. Kan gärningen enligt lag ej medföra urbota straff utan endast böter, får sålunda domstolen ej förordna om förvaring utan skall ådöma straff, även om brottslingen måste anses vara endast i ringa mån straffmottaglig. Är gärningen i lag belagd med fängelse men ej med straffarbete, får förvaring ådömas endast därest genom gärningen i förening med brottslingens sinnesbeskaffenhet och föregående vandel ådagalägges, att han är farlig för allmän säkerhet. Är däremot den begångna gärningen i lag belagd med straffarbete, anses därmed även brottslingens farlighet för den allmänna säkerheten vara ådagalagd och förvaring kan ådömas, så snart brottslingen är att anse såsom endast i ringa mån straffmottaglig. Den dömde skall förvaras i anstalten, så länge hans allmänfarliga tillstånd fortfar. Ur individualpreventiv synpunkt skulle denna begränsning vara tillräcklig men av hänsyn till behovet av allmänprevention har ansetts, att en person, som på grund av ett verkligt svårt brott dömts till förvaring, icke bör kunna utskrivas efter en helt kort tids förlopp, även om han vid sådan tidpunkt upphört att vara samhällsfarlig. En viss motsvarighet i tidslängden mellan förvaringen och det straff, som gärningen skulle hava förskyllt, har ansetts påkallad och det har därför föreskrivits, att om gärningen är belagd med straffarbete, förvaringen skall räcka minst i tre år. Angående själva behandlingsmetoden lämnar förslaget här lika litet som i fråga om behandlingen av otillräkneliga några föreskrifter. Det ligger dock i sakens natur, att behandlingen av halvabnorma icke behöver hava karaktär av uteslutande sjukvård utan bör
innehålla ett efter graden av den halvabnormes straffmottaglighet avpassat repressivt element.
Den tredje av de skyddsåtgärder, som finnas upptagna i förslaget, avser s. k. oförbätterliga brottslingar eller sådana, som utan att vara psykiskt abnorma dock ej kunna genom vanliga straff avhållas från att begå nya brott (8:3—4). De flesta inom denna kategori utgöras av tjuvar, men hit höra även brottslingar av annan typ såsom vanemässiga grova våldsverkare och sedlighetsförbrytare. För behandlingen av dylika brottslingar hava i den utländska lagstiftningen tilllämpats olika metoder. Norska strafflagen använder endast straff men låter detta inom vissa gränser bliva av obestämd varaktighet1. Enligt den engelska Prevention of Crime Act 1908, de senaste tyska och österrikiska strafflagsförslagen, det tscheckoslowakiska förslaget samt ett ungerskt förslag till lag angående behandling av oförbätterliga förbrytare (1914) skall domstolen dels ådöma straff dels förordna om internering, varefter först straffet och sedan interneringen verkställes. De schweiziska och de senaste danska förslagen låta internering på relativt obestämd tid träda i stället för det straff, som brottet förskyllt. Det italienska förslaget skiljer ju ej mellan straff och skyddsåtgärder utan uppställer endast olika arter av sanktioner (jfr sid. 322). För nu ifrågavarande fall har därför endast behövt stadgas, att den för brottet fastställda sanktionens varaktighet kan förlängas och i synnerligen svåra fall bliva absolut obestämd.
Då behandlingen alltid måste bestå i frihetsberövande, kan det synas vara tämligen betydelselöst, huruvida densamma utgöres av straff eller av förvaring eller av såväl straff som förvaring, om blott den innefattar ett oskadliggörande av brottslingen under avsevärt längre tid än den, för vilken straff kan ådömas enligt den vanliga straffskalan, och helst under relativt obestämd tid. Emellertid får ej förbises, att det svåraste frihetsstraffet utöver själva frihetsförlusten innehåller åtskilliga element, som göra det till ett onödigt svårt lidande, därest man endast avser att oskadliggöra brottslin-
gen. Om såsom i förevarande fall frihetsberövandet bör utsträckas under en mycket lång tid, synes därför det ordinära straffet böra ersättas av en behandling av mildare beskaffenhet. Att på sätt skett i vissa av ovannämnda lagarbeten kumulera straff och internering måste betraktas såsom fullständigt irrationellt. Ej nog med att ett dylikt förfarande innebär att först reagera mot brottslingens genom det nya brottet ådagalagda samhällsfarlighet och sedan mot hans samhällsfarlighet överhuvud, utan det kommer även logiskt i strid med själva grunden till användandet av internering, nämligen att straff av vanligt slag är utan verkan mot förbrytare av den typ, varom här är fråga, och därför ändamålslöst. Den riktiga lösningen synes därför vara att använda enbart internering under relativt obestämd tid och därigenom å ena sidan oskadliggöra brottslingen, å andra sidan undvika att tillfoga honom ett större lidande än för nämnda ändamål är erforderligt. Denna ståndpunkt intages i kommissionens förslag.
Beträffande interneringens användningsområde gäller till att börja med, att internering ej kan äga rum, därest brottslingen för det nya brottet förskyllt straffarbete på livstid. Genom detta straff blir brottslingen ju så gott som fullständigt oskadliggjord och någon anledning att utbyta straffet mot behandling av mildare art föreligger ej heller. Då fråga är om andra brott, bör givetvis en i individens liv så djupt ingripande åtgärd som den nu ifrågavarande icke vidtagas utan att man har fullgod anledning antaga, att densamma är nödvändig för att hindra brottslingen att begå nya förbrytelser. För åtgärdens tillämpning uppställer kommissionens förslag därför mycket stränga betingelser. I objektivt hänseende fordras, att brottslingen förut undergått straffarbete eller omedelbart ådömt fängelse under tillhopa minst tio år, att han förövat det nya brottet i straffanstalten eller inom fem år efter det han varit där intagen, samt att det nya brottet förskyller straffarbete. I subjektivt avseende fordras, att med hänsyn till de begångna brottens beskaffenhet ävensom det sinnelag, som genom dem kommit till uttryck, kan antagas, att brottslingen är i särdeles hög grad vådlig för allmän säkerhet samt att han icke skall låta sig rättas genom undergående av straffet för det nya brottet. Äro samt-
liga dessa förutsättningar uppfyllda, kan domstolen, i sammanhang därmed att den ådömer straff för det nya brottet, förordna, att den dömde skall i stället för att avtjäna straffet förvaras i interneringsanstalt. Någon skyldighet för domstolen att förordna om internering förefinnes ej, utan frågan får avgöras efter domstolens eget beprövande. Före beslutet skall domstolen hava inhämtat utlåtande från den myndighet, varom omedelbart här nedan skall talas.
Interneringen skall räcka, så länge brottslingens samhällsfarlighet kan anses fortfara, dock högst i tjugo år och minst lika lång tid, som det för det nya brottet ådömda straffet. Brottslingen kan frigivas på prov, innan han tillbragt tjugo år i interneringsanstalten men skall i dylikt fall vara underkastad särskild tillsyn under återstoden av sistnämnda tid, dock ej mer än tio eller mindre än fem år. Gör han, medan han är underkastad sådan tillsyn, sig skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän säkerhet, kan domstolen förordna, att han ånyo skall förvaras i anstalten, till dess han där varit intagen sammanlagt tjugo år. Begår den, som blivit dömd till internering, därefter ånyo brott, för vilket han dömes till straffarbete på viss tid, kan domstolen förordna, att han i stället för att avtjäna straffet skall interneras under sin återstående livstid.
Frågan om vilken myndighet, som skall äga att med tilllämpning av de i strafflagen angivna grundsatserna besluta om skyddsåtgärds upphörande, har i förslaget lösts på det sätt, att dylika ärenden överlämnats åt en för hela riket gemensam myndighet. Kommissionen har därmed avsett att inom den beslutande myndigheten icke blott sammanföra juridisk och medicinsk sakkunskap utan även anordna en viss kontroll från samhällsmedlemmarnas sida över tillämpningen av interneringsinstitutet. Därigenom att ifrågavarande myndighet är gemensam för hela riket vinner man även att ärendena erhålla en mera enhetlig prövning än om de skulle handläggas av domstolarna eller andra lokala myndigheter.
9.
Reglerna angående straffmätning äro i det förberedande utkastet kringspridda på olika ställen. Kommissionen har i sitt förslag sammanfört dem i ett särskilt kapitel, i den mån
de icke hänföra sig till endast vissa institut och på grund därav ansetts böra behandlas i sammanhang med dessa.
Den första fråga, som framställer sig, är, huruvida i de fall, då brottet förskyllt frihetsstraff, dettas längd bör bestämmas redan i domen eller först under straffverkställigheten med ledning av därunder vunnen närmare kännedom om brottslingen. Vill lagstiftaren tillämpa sistnämnda metod, kan straffet göras antingen absolut obestämt eller endast relativt obestämt. I förra fallet uppställas ej några strafflatituder för de särskilda brotten utan brottslingen skall endast dömas att undergå visst slags frihetsstraff, varefter den myndighet, som har att avgöra tidpunkten för brottslingens frigivande, får fritt bestämma straffet inom de gränser, vilka finnas fastställda för straffarten såsom sådan; skall strafftiden göras endast relativt obestämd, uppställas på vanligt sätt i strafflagens speciella del strafflatituder för de särskilda brotten och straffet får av den verkställande myndigheten bestämmas vare sig inom latituden i dess helhet eller inom vissa snävare, av domstolen utsatta gränser. I sistnämnda mera moderata form har den obestämda domen upptagits i det italienska förslaget1 men i övriga utländska lagarbeten har institutet kommit till användning endast för särskilda kategorier av brottslingar, nämligen å ena sidan ungdomliga, å andra sidan oförbätterliga förbrytare2. Icke heller kommissionen har i sitt förslag velat tillämpa den obestämda domen såsom allmän princip men dock ingalunda ställt sig alldeles avvisande mot den tanke, som ligger till grund för institutet. För oförbätterliga förbrytare har ju föreslagits internering under relativt obestämd tid och i mera långvariga straff för brottslingar av normal typ avser ju förslaget att medels villkorlig frigivning införa ett element av obestämdhet. Den villkorliga frigivningen erbjuder dock endast möjlighet att förkorta den ådömda strafftiden och det synes därför böra tagas under övervägande, huruvida icke även förlängning av strafftiden bör kunna ske, därest den under straffverkställigheten vunna kännedomen om brottslingens karaktär därtill föranleder.
Förevarande kapitel inledes med ett allmänt stadgande, att vid bestämmande av straff skall tagas synnerlig hänsyn till det sinnelag, som kommit till uttryck genom den brottsliga gärningen. Med stadgandet, vilket saknar motsvarighet i det förberedande utkastet, avses att giva uttryck åt den allmänna åskådning, som ligger till grund för förslaget, nämligen att det icke är den brottsliga gärningen i och för sig utan gärningsmannens motiv och hela personlighet, som är det ur straffrättslig synpunkt väsentliga. För det fall, att gärningsmannen tidigare undergått frihetsstraff, måste hans uppförande i straffanstalten, åtminstone om vistelsen därstädes varit någorlunda långvarig, vara i hög grad ägnat att belysa hans sinnelag. Med hänsyn härtill har kommissionen föreslagit, att, om gärningsmannen förut undergått straffarbete och jämväl det brott, för vilket han skall dömas, är i lagen belagt med dylikt straff, straffet för detta brott ej må utsättas, innan utlåtande angående hans uppförande i straffanstalten inhämtats från myndighet, som konungen bestämmer.
Förslaget upptager endast en straffskärpningsgrund, nämligen återfall. Vid detta instituts reglering knyter sig huvudintresset till de tre frågorna, huruvida återfallet skall vara en allmän eller endast en speciell straffskärpningsgrund, huruvida återfallsverkan skall inträda, även om det ej finnes någon yttre eller inre likhet mellan brotten (olikartat återfall, récidive générale) eller endast i det fall, att brotten äro av samma eller likartad beskaffenhet eller härröra ur samma brottsliga böjelse (likartat återfall, récidive spéciale), samt slutligen, vilken åtgärd från rättsordningens sida, som skall hava kommit mellan brotten, för att återfallsverkan skall inträda. Enligt vår gällande strafflag är återfallet ju en speciell straffskärpningsgrund, för vars tillämpning därjämte fordras, att återfallet är likartat samt skett, sedan brottslingen till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straffet.
Den ofta uttalade satsen, att återfall äger rum endast eller huvudsakligen vid vissa få brottsarter, kan icke anses riktig. Väl är det sant, att inom tillgreppsbrottens grupp återfallen äro synnerligen talrika och ske inom relativt kort tid, men även vid många andra brottsarter, framför allt misshandelsbrott, sedlighetsbrott och brott mot offentlig myndighet, äro återfall långt ifrån ovanliga. De utländska lagar, vilka för-
sökt sig på en uppräkning av de brottsarter, vid vilka straffskärpning på grund av återfall skall äga rum, hava också tvungits att mer och mer utöka denna. Det avgörande skälet mot att begränsa återfallet till vissa brottsarter är emellertid, att ett förnyat begående av brott, sedan brottslingen varit föremål för statens straffande verksamhet, alltid måste anses utvisa en större intensitet i den brottsliga viljan och därigenom en större samhällsfarlighet än det första brottet. I kommissionens förslag har återfallet därför såtillvida gjorts till en allmän straffskärpningsgrund, att det icke inskränkts till vissa brottsarter. Dock har kommissionen begränsat principens tillämpning till någorlunda svåra brott, i det såsom förutsättning för återfallsskärpning uppställts (9:10), att straffetför det nya brottet enligt lag skall kunna uppgå till två år.
Det likartade återfallet ådagalägger onekligen en högre grad av brottslighet än det olikartade och bör därför även straffas strängare än det senare.1 Av detta förhållande kan dock ej härledas någon principiell inskränkning av institutets tillämplighetsområde till sådana fall, i vilka brotten äro objektivt eller subjektivt likartade. Även vid bedömandet av denna fråga gäller satsen, att varje återfall i regel utgör symptom på en större samhällsfarlighet. Därtill kommer, att sammanförandet av de olika brotten till särskilda grupper, inom vilka återfallsverkan skall äga rum, möter nästan oövervinnliga svårigheter, vare sig indelningen skall grundas på motivlikhet eller därpå att brotten innefatta angrepp mot samma intresse. De mest olikartade brott kunna begås av samma motiv och brott av samma art kunna begås av högst olika motiv. I den gällande italienska strafflagen, som ägnat återfallsproblemet en synnerligen ingående behandling, har sålunda t. ex. kopplerideliktet förklarats vara likartat med sedlighetsbrotten; psykologiskt sett, står dock koppleriet närmare ett av vinningslystnad begånget förmögenhetsbrott än ett av sexuella motiv begånget sedlighetsbrott. Överhuvud visar en närmare granskning av de olika strafflagarnas gruppindelningar, att dessa alltid måste bliva mer eller mindre godtyckliga. Det riktiga synes därför vara att låta återfallsverkan inträda även vid olikartat återfall. Denna ståndpunkt intages i kommissionens förslag.
Beträffande frågan, vilken reaktion, som från samhällets sida skall hava ägt rum mellan brotten för att återfallsstraffskall inträda, intaga de olika lagstiftningarna vitt skilda ståndpunkter. Vissa nöja sig med, att brottslingen vid det nya brottets begående varit genom föregående dom fälld till ansvar för det tidigare brottet; andra fordra, att det för det tidigare brottet ådömda straffet blivit åtminstone delvis verkställt, slutligen andra, att nämnda straff blivit till fullo undergånget. Det förberedande utkastet och kommissionens förslag hava icke anslutit sig till någon av dessa ståndpunkter. Enbart det rättsliga ogillande, som kommit till uttryck i en straffdom, kan åtminstone å det stora flertalet förbrytare icke utöva någon mera djupgående avskräckande eller förbättrande inverkan, och begåendet av ett nytt brott kan därför icke anses utvisa en så stegrad samhällsfarlighet, att brottet bör föras under en strängare latitud än den vanliga. Vad nu sagts om straffdomen såsom sådan gäller, om ock i mindregrad, även om undergåendet av en kortare tids frihetsstraff, vare sig detta sammanfaller med det ådömda straffet eller endast utgör en del av detta, i det brottslingen genom rymning undandrager sig dess fortsättande. Först om brottslingen under en mera avsevärd tidrymd varit underkastad straffbehandling, kan ett förnyat begående av brott anses utvisa en sådan förhärdelse, att den ordinära latituden icke lämnar tillräckligt utrymme för straffet och till följd därav latitudens maximum bör höjas. Den strafftid, som skall vara avtjänad för att återfallsskärpning skall kunna inträda, har i kommissionens förslag bestämts till två år.
Återfallsinstitutet är således i förslaget baserat på de tre huvudprinciperna, att återfall skall vara en allmän straffskärpningsgrund, att återfallet icke behöver vara likartat men att återfallsskärpning får inträda endast i den händelse brottslingen förut avtjänat frihetsstraff under minst två år. Emellertid har kommissionen utgått från att vid sidan om dessa allmänna återfallsbestämmelser skall i strafflagens speciella del likartat återfall göras till en speciell straffskärpningsgrund beträffande vissa brott, vid vilka dylikt återfall kan anses utvisa en högre grad av samhällsfarlighet. För tillämpning av återfallsverkan i berörda fall bör en tidigare dom, som vunnit laga kraft, vara tillräcklig.
Den allmänna återfallsskärpningen är i förslaget (9:9—10) fördelad på två nivåer, allt eftersom brottslingen vid det nya brottets begående tillbragt minst fem år eller minst två år i straffanstalt. Under den förra förutsättningen kan för brott, som i lagen är belagt med frihetsstraff över fyra men icke över tolv år, straffet förhöjas med två år utöver latitudens maximum, samt för brott, som i lagen är belagt med frihetsstraff i högst tre år (således fängelse eller därmed jämnlöpande arrest), frihetsstraff i fyra år (således straffarbete eller därmed jämnlöpande arrest) ådömas. Har brottslingen tillbragt blott två år i straffanstalt, påverkar ett återfall endast straffskalor med två års maximum; detta kan, då omständigheterna äro försvårande, höjas till tre år. Därigenom att kommissionen i sitt förslag bestämt straffarbetets minimum till fyra år, vilket straffmått efter det obligata avskiljandet av ett år (jfr sid. 334) i verkligheten betyder tre år, kan även vid övergång från fängelse till straffarbete straffskärpningen ske med så liten kvantitet som helst, under det att däremot enligt det förberedande utkastet straffet i dylikt fall måste höjas från tre till sex (i verkligheten fem) år och således en skärpning av straffet med minst två år äga rum. Stadgandena innefatta icke någon höjning av straffskalornas minimum och då därjämte straffskärpningen gjorts fakultativ, har någon återfallspreskription icke behövt uppställas. Den i vår gällande strafflag (5:4) uttalade grundsatsen, att brott, som förövats, innan brottslingen uppnått viss ålder, icke skall medföra återfallsverkan, har däremot bibehållits i förslaget (9:11). Stadgandet har dock formulerats sålunda, att det avgörande icke blir, huruvida brottet förövats utan huruvida frihetsstraffet undergåtts före en viss ålder. Denna åldersgräns kan definitivt fastställas först i sammanhang med en fullständig reglering av frågan om ungdomskriminaliteten och har därför i förslaget endast provisoriskt bestämts till tjugoett år.
Såsom allmänna straffminskningsgrunder upptager förslaget ungdom, förminskad tillräknelighet, excess vid nödvärn och vid nödfall, lydnadsplikt samt åtgärd för att avvärja skadlig verkan av brottet. Av dessa behandlas de fyra första i samband med de särskilda institut, till vilka de ansluta sig, och
endast den sistnämnda i förevarande kapitel; även denna har dock berörts i det föregående.
Den gamla satsen "minima non curat praetor" har i modern rätt vunnit erkännande antingen såsom processuell regel genom tillämpandet av opportunitetsprincipen eller såsom materiellt-straffrättslig princip därigenom att åt domstolarna inrymts befogenhet att i lindriga fall fria från straff. Sistnämnda princip har inom engelsk rätt vunnit en ganska vidsträckt användning och är erkänd även av ett stort antal nyare strafflagar och lagförslag1. Kommissionen har i sitt förslag upptagit ett stadgande (9:8) av innehåll, att i vissa i lagen utsatta fall domstolen må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, kunna fria från straff. Principens tillämplighetsområde kommer således att bestämmas först i den speciella delen.
Förevarande kapitel (7 och 12 §§) innehåller slutligen även en uppräkning av de förmildrande och försvårande omständigheter, som kunna anses vara de i praktiskt hänseende viktigaste. En dylik anordning är uppenbarligen i hög grad ägnad att befordra en enhetlig och betryggande straffmätning samt att underlätta domarens förståelse av lagstiftarens avsikter. Inom doktrinen råder emellertid en viss tvekan, huruvida dylika uppräkningar kunna anses lämpliga,2 i det man ansett, att de möjligen kunna bibringa domstolarna den uppfattningen, att andra omständigheter än de sålunda uttryckligen angivna icke skola vinna beaktande. En dylik slutsats kan dock ej dragas av förevarande stadganden, då av deras lydelse framgår, att uppräkningen icke avser att vara uttömmande.
10.
Institutet villkorlig straffdom har genom 1918 års lag erhållit en gestaltning, som ur kriminalpolitisk synpunkt måste anses fullt tillfredsställande, och kommissionens förslag har därför i stort sett kunnat ansluta sig till gällande rätt. Däri
ligger, bland annat, att kommissionens förslag i likhet med gällande lag1 vilar på den uppfattningen, att huvudsyftet med den villkorliga domen är att förskona akuta brottslingar från undergående av korta frihetsstraff.
Den övre gränsen för institutets tillämplighetsområde är ju för närvarande bestämd sålunda, att villkorlig dom kan användas, då någon dömes till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej över ett år. Då kommissionens förslag sätter straffarbetets minimum till fyra år, måste givetvis förslaget utesluta användandet av villkorlig dom vid straffarbete. Med avseende å fängelse och därmed jämnlöpande arrest kan även enligt förslaget villkorlig dom användas, därest det ådömda straffet ej överstiger ett år. Nedåt utsträcker gällande lag den villkorliga domens användning till böter, under förutsättning, att anledning är att antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Det förberedande utkastet intager principiellt samma ståndpunkt men utformar den lagtekniskt sålunda, att den villkorliga domen hänföres icke till själva bötesstraffet utan till förvandlingsstraffet, ett förfarande, som möjliggöres därigenom att enligt utkastet förvandlingsstraffet skall ådömas genom en ny dom. Enligt kommissionens förslag kan villkorlig dom icke tillämpas å vare sig bötesstraffet såsom sådant eller å förvandlingsstraffet. Såsom skäl anföres, att, därest bötesstraffet anordnas i enlighet med kommissionens förslag, man bör kunna förutsätta, att den bötfällde i regel kommer att kunna betala böterna, samt att således bristande bötesbetalning med därav följande förvandlingsstraff i de allra flesta fall kommer att bero på den bötfälldes tredska. Detta resonemang torde icke kunna anses avgörande. Ett enda fall, i vilket en bötfälld av sjukdom eller arbetslöshet urståndsättes att betala böterna och på grund därav nödgas undergå förvandlingsstraff, är tillräckligt för att visa ståndpunktens ohållbarhet; den kan överhuvud icke försvaras på vare sig individualpreventiva eller allmänpreventiva grunder. Att, på sätt sker i förslagets motivering, för dylika fall hänvisa till konungens
benådningsrätt innebär i själva verket ett erkännande, att institutets legala reglering är ofullständig. Det resultat, var till kommissionens förslag sålunda kan leda, ter sig ännu orimligare, om man betänker, att därest domstolen funnit brottet vara av så svår beskaffenhet, att frihetsstraff bort ådömas, villkorlig dom kunnat användas. För min del har jag ju i min reservation föreslagit att avskaffa förvandlingsstraffet och med denna ståndpunkt är väl förenligt att icke utsträcka den villkorliga domens användning till bötesstraff.
Enligt gällande lag kan villkorlig dom ej brukas, därest den tilltalade under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som blivit honom tidigare ådömt. Då straffarbete enligt kommissionens förslag alltid är ett mycket allvarligt straff, har kommissionen ansett sig icke böra inskränka dess diskvalificerande verkan till tio år utan stadgat, att den, som dömts till dylikt straff, därefter ej kan erhålla villkorlig dom (10:2). Däremot har arreststraffet ansetts vara av den natur, att det icke alls bör för framtiden utgöra hinder för villkorlig dom. Jämväl beträffande verkan av böters förvandling under prövotiden skiljer sig förslaget från gällande lag. En person, som blivit dömd till böter, förövar därefter, innan böterna guldits eller förvandlats till fängelse, ett nytt brott, för vilket han genom villkorlig dom dömes till frihetsstraff. Om sedermera under prövotiden förvandling sker av bötesstraffet, finnes ej längre någon anledning att förskona den dömde från det omedelbart ådömda frihetsstraffet, och förslaget föreskriver därför (10:8), att anståndet med frihetsstraffet skall förfalla. Gällande lag saknar dylikt stadgande. Slutligen märkes, att enligt gällande lag skall eller kan anståndet förklaras förverkat, därest den villkorligt dömde under prövotiden begår nytt brott; åtal behöver ej hava anställts före prövotidens utgång och möjligheten att få anståndet förklarat förverkat avskäres således först med det villkorligt ådömda straffets preskription. Däremot skall framställning om anståndets förverkande på grund av annat dåligt uppförande än brott hava gjorts under prövotiden. Kommissionen har ansett, att sistnämnda princip bör tillämpas i båda fallen och därför föreskrivit (10:9), att jämväl åtalet skall hava anhängiggjorts före prövotidens slut.
11.
Enligt en strafflag, som i likhet med det förberedande utkastet och kommissionens förslag opererar med såväl straff som skyddsåtgärder samt därjämte uppställer ett tämligen komplicerat straffsystem, måste uppenbarligen vid sammanträffande av brott en mängd synnerligen svårlösta frågor uppkomma. Kommissionen har därför ansett det vara nödvändigt att giva konkurrensläran en mycket ingående behandling och förslagets konkurrensregler hava till följd därav blivit både många och detaljerade. I sak överensstämma de nästan fullständigt med det förberedande utkastets. Endast på ett par punkter innehåller kommissionens förslag avvikelser av principiell innebörd; de luckor i det förberedande utkastets reglering av ämnet, som kommissionen kunnat finna och sökt fylla, hava även varit mycket få.
Inom modern straffrätt råder enighet om att, då en person samtidigt skall dömas till straff för flera brott, vilka samtliga förtjäna frihetsstraff, bestämmandet av brottslingens straff icke kan ske enligt samma grunder, som då brotten var för sig föreligga till bedömande. Om ingen reaktion från samhällets sida kommit emellan brotten, kan förövandet av flera brott icke anses utvisa en i samma proportion stegrad samhällsfarlighet. De särskilda brotten äro olika uttryck för samma antisociala sinnelag hos brottslingen, och det är mot detta, som straffet skall utgöra en reaktion. Å andra sidan ökas vid kumulation av frihetsstraff strafflidandet i starkare progression än strafftiden. Om för varje brott skulle bestämmas ett särskilt frihetsstraff enligt vanliga regler och samtliga straffen sedan oavkortade verkställas i ett sammanhang, skulle därför i de flesta fall det sammanlagda straffet bliva för strängt i förhållande till den ådagalagda brottsligheten. Den rena kumulationsprincipen är därför, såvitt angår frihetsstraff, numera fullständigt övergiven. De strafflagar och förslag, som upprätthålla skillnaden mellan ideell och reell konkurrens, tillämpa i regel vid ideell konkurrens den s. k. absorptionsprincipen, enligt vilken för samtliga brotten skall ådömas ett gemensamt straff, utmätt inom den för det svåraste brottet uppställda latituden, samt vid reell konkurrens antingen en begränsad kumulation eller ock den s. k. aspe-
rationsprincipen, enligt vilken visserligen ett gemensamt straff skall ådömas men ovannämnda latitud endast skall utgöra en grundstraffsats, vars maximum eller både maximum och minimum kunna förhöjas enligt vissa i lagen angivna regler. De flesta nyare lagarbeten behandla emellertid de olika arterna av brottskonkurrens på samma sätt och föreskriva, att i samtliga fall av sammanträffande ett gemensamt straff skall ådömas; flertalet lagarbeten tillämpar därvid asperationsprincipen.
Vid sammanträffande av brott, som samtliga eller av vilka åtminstone vissa skola medföra endast bötesstraff, innebär en kumulation av bötesstraff eller av bötesstraff och ett frihetsstraff icke samma stegring av strafflidandet, som en kumulation av flera frihetsstraff. Därest böterna skola bestämmas proportionellt till brottslingens betalningsförmåga, kan ju dessutom tagas hänsyn därtill, att betalningsförmågan nedsättes därigenom att brottslingen samtidigt skall erlägga flera bötesstraff eller undergå frihetsstraff, och till följd därav i dylika fall bötesbeloppet resp. — därest dagsbotssystem tillämpas — dagsbotens belopp sättas lägre än eljest skulle skett. Vissa lagarbeten medgiva därför en obegränsad kumulation av såväl enbart bötesstraff som bötesstraff, vilka ådömas i förening med frihetsstraff. Det vanliga är dock, att även i dylika fall gemensamt straff skall ådömas.
Det förberedande utkastet och kommissionens förslag hava låtit skillnaden mellan ideell konkurrens, kombinativ strafflagskonkurrens, reell konkurrens och fortsatt förbrytelse fullständigt bortfalla1 och tillämpa för samtliga fallen absorptionsprincipen, oavsett huruvida å de särskilda brotten, bedömda vart för sig, skolat följa frihetsstraff eller bötesstraff. Att absorptionsprincipen tillämpas kan möjligen väcka förvåning. Om en person begått t. ex. en rad förskingringsbrott, förfalskning av allmänna och enskilda handlingar och slutligen mened i konkurs, har han onekligen ådagalagt en större intensitet och mångsidighet i den brottsliga viljan än om han endast gjort sig skyldig till meneden. Med tillämpning av absorptionsprincipen och under förutsättning, att straffsatserna för de olika brotten stå i samma proportion
till varandra, som i vår strafflag, skall dock gemensamt straff för samtliga brotten bestämmas inom den för meneden fastställda latituden. Det kan synas som om denna skulle vara otillräcklig vid en dylik anhopning av brott och att ett straff, som skulle motsvara den ådagalagda brottsligheten, borde överstiga nämnda latituds maximum. Ur ensidig vedergällningssynpunkt kan ett dylikt resonemang onekligen under omständigheter vara befogat. Från preventiv straffrättslig synpunkt ter sig saken emellertid annorlunda. Straffet skall då utmätas efter den genom brotten ådagalagda samhällsfarligheten. Vid bedömandet av denna kan man icke undgå att fästa en avgörande vikt vid den omständigheten, att någon reaktion från statens sida i form av straff eller åtminstone straffdom icke kommit emellan brotten; den samhällsfarlighet, som ådagalägges genom förövandet av två brott, mellan vilka icke kommit bestraffning eller dom, måste anses vara mindre höggradig än den samhällsfarlighet, som ådagalägges genom förövandet av det senare av samma två brott, därest gärningsmannen förut blivit dömd eller undergått straff för det andra. Av skäl, som utvecklats vid redogörelsen för förslagets reglering av återfallsinstitutet, medgiver emellertid förslaget straffskärpning vid återfall endast under förutsättning att brottslingen under viss mera avsevärd tid varit underkastad straffbehandling. Om en brottsling förut blivit dömd till straff men icke undergått detta, eller till och med om han undergått straff men detta icke uppgått till två år, kan vid återfall skärpning av straffet icke ske. Men har lagstiftaren intagit nu nämnda ståndpunkt vid bestämmandet av straff för brott, som begås efter undergången bestraffning för annat brott, kan det icke anses riktigt att föreskriva straffskärpning i det fall, att någon förövat flera brott utan att straff eller ens dom kommit emellan brotten. Är — för att återgå till ovannämnda exempel — den för mened uppställda strafflatituden tillräcklig i det fall att brottslingen kanske omedelbart före menedsbrottet undergått straff för förfalskning, bör den i ännu högre grad vara tillräcklig i det fall att han före menedsbrottet visserligen förövat förfalskningsbrottet men icke därför undergått straff eller ens blivit dömd. Uppenbart är dock, att den ståndpunkt, förslaget sålunda intagit beträffande återfall och sammanträffande av brott, för-
anleder, att den speciella delens straffskalor måste göras tämligen vidsträckta, i det de skola lämna utrymme för såväl fall av brottets sammanträffande med mindre svåra brott som för återfall efter förut undergånget straff, som icke varit så långvarigt, att stadgandena angående återfallsskärpning bliva tillämpliga.
Huvudregeln angående straffets bestämmande vid sammanträffande av brott innehåller (11:1), att ett gemensamt straff skall ådömas inom en latitud, som bildas av de särskilda straffskalornas högsta minimum och högsta maximum. Straffet skall givetvis bestämmas i en straffart, såvida icke för något av brotten kan ådömas böter i förening med frihetsstraff (jfr ovan sid. 337). Därest den gemensamma latituden omfattar frihetsstraff av olika art, kommer naturligen det gemensamma straffet att i regel utsättas i den art, vari straffet för det svåraste brottet skulle ådömts, därest detta brott förelegat isolerat. Om emellertid sistnämnda straffart är arrest, bör denna med hänsyn till dess karaktär av custodia honesta icke utan vidare få tillämpas. Förslaget (11:2) gör den inskränkning, att om något bland de sammanträffande brotten är av den beskaffenhet, att arrest eller bötesstraff icke kan ådömas för detsamma, det gemensamma straffet icke får bestämmas till arrest. Ytterligare måste beaktas det fall, att något av brotten är belagt med särskilt straff eller med straffpåföljd. Dylika straff absorberas icke av ett gemensamt allmänt huvudstraff utan skola ådömas jämte detta sistnämnda.
De nu anförda reglerna skola liksom enligt vår gällande strafflag och överhuvud i modern straffrätt tillämpas icke blott, då någon på en gång lagföres för flera brott, utan även, då någon, som blivit dömd till straff för ett brott, därefter skall dömas för ett eller flera före domens meddelande begångna brott (11:3). För dylikt fall erfordras dock ytterligare vissa specialbestämmelser. Därest förut ådömda böter blivit till fullo eller till någon del guldna eller förvandlade till fängelse, måste avdrag ske å det gemensamma straffet, vare sig detta bestämmes till böter eller till frihetsstraff; utgör det gemensamma straffet böter och har den bötfällde åtnjutit frist med betalningen av de förut ådömda böterna, måste detta förhållande föranleda, att den frist, som med hänsyn till det gemensamma bötetsstraffets storlek skulle
tillkomma den bötfällde, i motsvarande mån förkortas. I samtliga dessa hänseenden meddelar förslaget detaljerade regler (11:4—6). Att ett förut ådömt frihetsstraff skall, i den mån det verkställts, avräknas å ett såsom gemensamt straff ådömt frihetsstraff är självklart. Men förslaget har velat bereda möjlighet att i vissa fall gå längre. Därest någon, som för ett brott dömts till frihetsstraff och därefter villkorligt utskrivits eller frigivits, övertygas att före domens meddelande hava förövat annat brott, kan det synas önskvärt att icke behöva ånyo intaga honom i straffanstalt för att undergå ett straff av kanske obetydlig tidslängd. Förslaget (till straffl. 11:8, till lag ang. villk. frig. 8 §) medgiver därför i dylika fall, att domstolen förklarar, att straffet för det nyupptäckta brottet skall anses inbegripet i den redan undergångna bestraffningen1. Stadgandet är ett uttryck för samma princip, som ligger till grund för den förut (sid. 359) anförda allmänna regeln, att domstolen i vissa fall kan fria från straff, därest omständigheterna äro synnerligen mildrande.
Hittills hava endast sådana fall berörts, i vilka samtliga de sammanträffande brotten föranleda straff. Om åter samtliga brotten föranleda skyddsåtgård, är det utan vidare klart, att olika skyddsåtgärder icke kunna kumuleras. Särskilda bestämmelser erfordras icke heller för det fall, att vid gemensam lagföring för flera brott ett brott synes påkalla straff, ett annat skyddsåtgärd. Enligt huvudregeln skall en gemensam reaktion bestämmas för båda brotten och, om något av dessa är av den beskaffenhet, att det i förening med brottslingens sinnelag och föregående vandel utvisar, att skyddsåtgärd är den lämpligaste reaktionen, lärer följaktligen skyddsåtgärden så gott som alltid böra absorbera straffet och icke tvärtom. Svårigheter uppkomma däremot, i den händelse det ena av de sammanträffande brotten upptäckes först sedan dom för det andra brottet meddelats och, då sedermera gemensam reaktion skall bestämmas, det nyupptäckta brottet finnes påkalla annan reaktion än det redan avdömda brottet.
Beträffande såväl förminskat tillräkneliga1 som oförbätterliga blir svaret olika, allt eftersom genom den föregående domen ådömts skyddsåtgärd eller straff. Har en förminskat tillräknelig person vid den föregående domens meddelande befunnits vara så föga straffmottaglig, att straffet utbytts mot förvaring, kan det nyupptäckta brottet icke ändra denna uppfattning; förvaringen i allmän anstalt bör därför absorbera straffet för det nyupptäckta brottet (11:9). Om åter genom den föregående domen ådömts straff, kan det nyupptäckta brottet ställa den dömde i sådan ny belysning, att numera förvaring befinnes vara lämpligare än straff; i detta fall kan domstolen därför förordna, att den gemensamma reaktionen skall utgöras av förvaring (11:10). Då fråga är om oförbätterliga, kan ej med samma bestämdhet, som med avseende å förminskat tillräkneliga, antagas, att därest domstolen i den föregående domen förordnat om internering, denna reaktionsform alltjämt är den lämpligaste. Om på grund av det nyupptäckta brottet ett mera långvarigt frihetsstraff kan ådömas, kan detta kanske vara att föredraga. Beträffande oförbätterliga har domstolen därför erhållit rätt att, såvida icke genom den nya domen straffarbete på livstid ådömes, fritt bestämma den gemensamma reaktionens art även i det fall att det förut avdömda brottet medfört internering (11:11—12). Ådömes genom den nya domen livstids straffarbete, bör däremot det förut meddelade förordnandet om internering förfalla.
Den i vår gällande strafflags 4 kap. 10 § intagna bestämmelse, att viss begränsning av straffkumulationen skall äga rum jämväl i det fall att någon, sedan han blivit dömd till straff men innan han till fullo undergått detsamma, ånyo förövat brott, är icke vanlig inom strafflagstiftningen. Ett motsvarande stadgande finnes endast i finländska strafflagen, som väl upptagit det från den svenska, i italienska strafflagen samt i Zürichs strafflag. Övriga utländska strafflagar och lagförslag behandla icke alls detta fall utan utgå från att straffet för det nya brottet icke blott skall bestämmas enligt vanliga regler utan oavkortat verkställas i sammanhang med det förut ådömda straffet; ett uttryckligt stadgande av dylikt innehåll meddelas i det tschechoslowakiska förslaget. Detta
förfarande kan dock ej anses vara riktigt. Det subjektiva sammanhanget mellan de båda brotten bör här liksom i de förut behandlade fallen kunna föranleda en begränsning av straffkumulationen. Men å andra sidan har brottslingen ådagalagt en stegrad samhällsfarlighet därigenom att han icke låtit sig rättas av den förra straffdomen eller ens av straffet till den del detta verkställts. Fallet är således en hybrid mellan konkurrens och återfall och straffreduktionen kan därför icke få gå så långt som till straffabsorption. De i det föregående utvecklade konkurrensreglerna kunna således icke tillämpas, utan kommissionens förslag gör i likhet med det förberedande utkastet en skarp skillnad mellan å ena sidan de rena fallen av sammanträffande av brott, å andra sidan förevarande fall, vilket betecknas såsom sammanträffande av straff. Fallet har reglerats på följande sätt.
I första hand skall ett särskilt straff utsättas för det nya brottet (12: 1). Vid detta straffs bestämmande skall givetvis tagas hänsyn till alla de omständigheter, som inverka på straffmätningen, således bland annat därtill, huruvida enligt återfallsreglerna skärpning av straffet för det nya brottet bör äga rum. Äro de båda straffen av olika slag — det ena bötesstraff, det andra frihetsstraff — verkställas de oberoende av varandra. Äro de båda straffen frihetsstraff, skall straffet för det nya brottet sammanläggas med det förra straffet, eller, om detta var till någon del verkställt, när det nya brottet förövades, med vad av samma straff då återstod. Sammanläggningen i och för sig föranleder emellertid icke någon reduktion utan härför fordras, att det sammanlagda straffet skulle komma att överstiga en viss höjd. Denna bestämmes i förslaget till fyra år, eller det lägsta straff, vid vilket avkortning genom villkorlig utskrivning (jmfr ovan sid. 335) kan äga rum. Utgöra sålunda de båda strafftider, som skola sammanläggas, tillsammans mera än fyra år, skall vid sammanläggningen hälften av den kortare strafftiden, eller, om tiderna äro lika, hälften av endera bortfalla, därvid dock det sammanlagda straffet ej får sättas till kortare tid än fyra år. Avser sammanläggningen frihetsstraff på viss tid, får tiden för det sammanlagda straffet ej sättas högre än aderton år, såvida icke ett av de straff, som skola sammanläggas, självt utgör ett sammanlagt straff.
Givetvis bör hela det sammanlagda straffet verkställas i en och samma straffart, därvid naturligen det svåraste av de i sammanläggningen ingående straffen bör bliva bestämmande. Då enligt förslaget (9: 2) längre frihetsstraff, oavsett arten, alltid skall anses såsom svårare än kortare frihetsstraff, följer därav, dels att det sammanlagda straffet principiellt bör bliva av samma art, som det längre av de sammanträffande straffen, dels ock att ett frihetsstraffs övergång till annan art icke — såsom enligt gällande strafflags 4: 6 — föranleder någon ändring av dess tidslängd. Skulle genom sammanläggning fängelse i fyra år eller däröver uppkomma, övergår det till straffarbete (12: 3). Sammanträffar arrest med straffarbete, skall det sammanlagda straffet alltid utgöra straffarbete, även om arresten är det längre av de båda straffen. Sammanträffar arrest med ett kortvarigare fängelsestraff, kan däremot det sammanlagda straffet utgöra arrest, därest den tilltalade icke genom det brott, som fängelsestraffet avser, ådagalagt ett oärligt eller eljest ohederligt sinnelag.
De fall, om vilka här är fråga, kunna givetvis kompliceras på många olika sätt och därigenom straffets bestämmande försvåras: den, som blivit dömd till straff, kan, innan han till fullo undergått detsamma, föröva flera nya brott, för vilka ett gemensamt straff skall ådömas; han kan hava begått brott såväl före som efter den dom, varigenom han dömts till straff; han kan, sedan det nya brottet förövats men innan det upptäckts, hava villkorligt utskrivits eller frigivits från det honom förut ådömda straffet; slutligen kan straff sammanträffa med skyddsåtgärd. En ingående redogörelse för det sätt, varpå förslaget reglerat dessa fall, skulle emellertid förlora sig i kasuistik och kan därför här icke lämnas.
12.
Vid behandlingen av preskriptionsinstitutet lägger den moderna doktrinen ringa eller ingen vikt vid de processuella skäl, på vilka institutet grundades av den äldre teorien. Dessa skäl lämna varken någon tillfredsställande förklaring av institutet eller några givande kriminalpolitiska synpunkter för dess legislativa behandling. I stället ser man numera preskriptionens huvudgrund i den makt, som själva tiden
äger att förändra allt och därigenom även att utplåna minnet av brottet samt utjämna dess verkningar.1 Såväl hos brottslingen som i det allmänna rättsmedvetandet minskas känslan av straffets sammanhang med brottet, ju längre tid, som förflyter mellan dessa. Straffet framstår icke längre som ett malum passionis propter malum action is utan enbart såsom ett lidande. Från en mera utpräglat individualpreventiv ståndpunkt kan ytterligare anföras, att, därest en längre tid förflutit efter ett brotts förövande utan att brottslingen begått något nytt brott, detta förhållande berättigar till presumtionen, att brottslingens samhällsfarlighet försvunnit och att straffet därför numera är obehövligt. Båda de nämnda synpunkterna hava beaktats vid institutets reglering i det förberedande utkastet och i kommissionens förslag. Huvudsynpunkten har kommit till uttryck däri, att alla brott gjorts preskriptibla; den mera individualpreventiva synpunkten åter däri, att om brottslingen under preskriptionstiden förövar nytt brott, preskriptionen för det förra brottet kan avbrytas.
I likhet med gällande lag upptager förslaget två arter av preskription, nämligen preskription av ännu ej ådömt straff samt preskription av ådömt straff. På sätt nyss anmärkts, har förslaget i motsats till vår gällande strafflag utsträckt preskriptibiliteten till alla brott (13:1, 3). Preskriptionstiderna för andra brott än ämbetsbrott fördelas på en sexgradig skala mellan tjugofem år för brott, som i lag är belagt med frihetsstraff på livstid, samt två år för brott, som icke är belagt med högre straff än ett års frihetsstraff. Från individualpreventiv synpunkt vore det uppenbarligen riktigast att bestämma preskriptionstiderna med hänsyn till det straff, som in concreto skulle hava ådömts för brottet, då det ju är det konkreta brottet, som är uttryck för brottslingens samhällsfarlighet; denna ståndpunkt intages också av den danska strafflagen, de danska förslagen samt det italienska förslaget. Principens tillämpning skulle emellertid i en mängd fall föranleda, att åtal måste ske samt frågan, huruvida brottet
är preskriberat, hänskjutas till domstols prövning. På grund av dessa praktiska olägenheter hava i kommissionens förslag liksom i gällande lag preskriptionstiderna bestämts med hänsyn endast till strafflatitudens maximum. För ämbetsbrott har preskriptionstiden bestämts till fem år för brott, som i lagen är belagt endast med mistning av ämbete på viss tid eller med dylikt straff och med böter, samt till tio år för andra ämbetsbrott; är brottet därjämte belagt med allmänt huvudstraff, som föranleder längre preskriptionstid, skall givetvis denna tillämpas. Preskriptionstiderna skola räknas från den dag, den brottsliga handlingen avslutades. Beror en handlings straffbarhet av att viss verkan inträtt, skola tiderna räknas från den dag, dylik verkan inträdde; har den brottsliga verkan av handlingen bestått däri, att friheten blivit någon orättmätigt berövad, skall preskriptionstiden räknas från den dag, då han återvann friheten eller, om han dessförinnan avlidit, från dödsdagen.
Liksom enligt gällande lag skall även enligt förslaget preskriptionen avbrytas genom åtals anhängiggörande. Men därjämte har, på sätt i det föregående redan anmärkts, jämväl förövandet av nytt brott under preskriptionstiden tillerkänts dylik verkan (13:7). Grunden härtill är naturligen den, att brottslingen genom att begå ett nytt brott ådagalägger, att hans samhällsfarlighet alltjämt består och att straffet således är behövligt.1 Kommissionen har emellertid icke velat tilllämpa nämnda princip i dess fulla utsträckning utan begränsat den till fall, då såväl det äldre som det nyare brottet är av svårare beskaffenhet och man således har anledning antaga tillvaron av en permanent samhällsfarlighet i viljan. Såsom villkor för att nytt brott skall avbryta preskriptionen för det tidigare brottet har därför stadgats, att det äldre brottets straffmaximum är över tre år samt att det nya brottet är i lag belagt med straffarbete. För att förhindra, att en förbrytelse genom upprepade preskriptionsavbrott skall kunna
bliva inpreskriptibel, har förslaget därjämte i likhet med det förberedande utkastet uppställt en absolut preskriptionstid, efter vars utgång åtal ej får ske. Denna tid är bestämd till trettio år för de fall, då brottet är belagt med straffarbete, och för andra fall till femton år.
Preskriptionen av ådömt straff har reglerats i analogi med den i det föregående behandlade arten. Alla allmänna huvudstraff, således även frihetsstraff på livstid, hava gjorts preskriptibla (13:13). Av de särskilda straffen för ämbetsmän är däremot icke blott, såsom självklart är, avsättning utan även suspension inpreskriptibel. Preskriptionstiderna för de allmänna straffen hava fördelats på en sexgradig skala, varierande mellan trettio och fem år samt så inrättad, att preskriptionstiden för ett ådömt straff gjorts i de fem första grupperna fem och i den sjätte gruppen tre år längre än preskriptionstiden för ett brott, vars strafflatitud har ett maximum av motsvarande tidslängd. Preskriptionstiden skall räknas från det domen vann laga kraft. Preskriptionen avbrytes därigenom att den dömde börjar avtjäna straffet eller under preskriptionstiden förövar nytt brott; för sistnämnda fall har dock gjorts den inskränkning, att det ådömda straffet skall vara frihetsstraff på längre tid än tre år och det nya brottet i lag vara belagt med straffarbete (13:17). Någon absolut preskriptionstid har ej uppställts för ådömt straff. Ådömd internering av oförbätterliga preskriberas, därest domen ej verkställts inom tjugo år från det den vann laga kraft.
Förslagets bestämmelser angående straffs bortfallande på grund av brottslingens död (13:9—12) överensstämma med gällande rätt.
* * *
Det förslag till allmänna delen av en ny svensk strafflag, som i det föregående behandlats, utgör ju endast en etapp på vägen fram mot en fullständig strafflagsrevision. Vid vilken tidpunkt förarbetena för denna kunna vara slutförda, kan ännu ej överskådas. Den nya strafflagskommission med i huvudsak samma sammansättning, som 1916 års strafflagskommissions arbetsutskott, åt vilken Kungl. Maj:t i maj 1921 uppdrog att avgiva förslag till strafflagens speciella del, hade ännu ej börjat sin verksamhet, då Kungl. Maj:t i samman-
hang med 1922 års stora reduktion av kommittéutredningarna förklarade, att kommissionens arbete skulle vila. Det arbete med uppgörandet av ett förberedande utkast till speciella delen, varmed professor Thyrén är sysselsatt, skall visserligen fortgå, men de hittills offentliggjorda avdelningarna av nämnda utkast motsvara endast sju av de nitton kapitel, som bilda vår nuvarande strafflags speciella del, och redan här återstår således ett betydande arbete. Sedan denna förberedande utredning avslutats, måste en mera djupgående granskning av densamma naturligen kräva en ganska avsevärd tid. Man torde därför böra utgå från att det kommer att dröja ännu något decennium, innan revisionen av vår strafflag fullbordats. En ny strafflag måste emellertid kompletteras av en ny processordning, som skapar lämpliga organ och former för straffrättens handhavande. Saknas dessa förutsättningar, kan en strafflag, även om den i begreppsteoretiskt och kriminalpolitiskt hänseende vore fullkomlig, icke ensam bereda framgång åt samhällets kamp mot brottsligheten.