H. MUNCH-PETERSEN: Den danske Retspleje. Anden gennemsete og ændrede Udgave, I—III. København. Gad. 1923—1924. 300+526+243 s. Kr. 31.50.

    Att den danska och norska rättsvetenskapen i flere avseenden verkat befruktande på Sveriges och Finlands jurisprudens torde villigt erkännas av sistnämnda länders jurister. Jag skall därför icke söka belysa detta förhållande i dess allmänhet, utan endast erinra om några omständigheter, som särskilt hänföra sig till processrätten. Den äldsta generationen nu levande svenska och finländska jurister, den som anmälaren tillhör, hade vid studiet av denna vetenskap haft mycket gagn av Nellemanns och Schweigaards arbeten över dansk och norsk process, samt genom den förres avhandling Om mundtlig Rettergang i civile Sager (1874) vunnit en uppfattning om en bland processrättens viktigaste principfrågor, vilken visserligen senare kompletterades bl. a. genom WACHS geniala föredrag över den tyska civilprocesslagen av 1877 och AFZELII utmärkta avhandling Grunddragen av rättegångsförfarandet i tvistemål. Och sedan den nyare rättsvetenskapliga metoden i Tyskland begynt tillämpas även på processrätten, har i synnerhet HAGERUP bland de första i stor utsträckning använt den vid behandlingen av nordisk processrätt.
    En särskild betydelse har Danmarks och Norges processvetenskap erhållit för oss genom de nya rättegångslagar, som dessa stater skaffat sig. Såsom bekant har reformen av rättegångsväsendet i de båda länderna haft ett något olika förlopp. Medan Norge redan 1887 erhöll en ny straffprocesslag, som 1890 trädde i tillämpning, blevo de nya lagarna rörande civilprocessen här antagna först 1915, och de hava icke ens ännu erhållit gällande kraft. I Danmark åter fastställdes efter långvariga förberedelser d. 11 april 1916 den nya Lov om Rettens Pleje (vanligen kallad Retsplejeloven, cit. RPL), vilken d. 1 okt. 1919 trätt i kraft och reglerar såväl domstolsorganisationen som förfarandet i både tvistemål och brottmål. Då denna lag tidigare varit föremål för bedömande i Sv. J. T.1, behöver någon redogörelse för dess innehåll här ej meddelas.
    Redan innan RPL trädde i kraft, hade prof. H. MUNCH-PETERSEN ägnat den en omfattande behandling i sitt 1917 och 1918 i fem

 

    1 KALLENBERG, Modern rättskipning. Den danska Retsplejeloven och desstillämpning. Sv. J. T. 1922, s. 289 ff.

ANM. AV H. MUNCH-PETERSEN: DEN DANSKE RETSPLEJE. 375band utgivna arbete Den danske Retspleje. Arbetet avsåg att göra Danmarks jurister bekanta med den nya lagen i god tid innan den komme att tillämpas. Emellertid bestämmes verkan av en ny lag, det rättstillstånd, vartill den giver upphov, icke blott genom lydelsen av dess stadganden, utan även av sättet, varpå de tillämpas. Förf. har därför, sedan RPL numera under några år varit gällande och en viss erfarenhet vunnits om dess verkan på rättskipningen, begynt utgiva en ny upplaga av sitt stora arbete. Av denna hava under loppet av senaste år samt början av det innevarande utkommit sju digra häften, omfattande tre band. Då dessa behandla domstolsorganisationen samt hela civilprocessen med inbegrepp av utsökningsväsendet, och de återstående två delarna, vilka skola ägnas "Skifteretten" (konkurs, behandlingen av dödsbo m. m.) samt straffprocessen, äro avsedda att utgivas först under loppet av år 1925, torde en kort anmälan av de hittills utkomna delarna redan nu vara på sin plats.
    Arbetets ändamål, sådant det nyss angavs, har i förening med RPL:s karaktär och form i viss mån tryckt prägel även på själva arbetet. Detta gäller främst ämnets disposition. Förf. behandlar icke, såsom numera är brukligt, civilprocessen och straffprocessen vardera helt och hållet skilt för sig, utan upptar, följande RPL:s anordning, i en första del av arbetet sådana frågor, som äro gemensamma för båda slagen av rättegång. Denna del innehåller i följd härav, utom en inledning, som bl. a. behandlar även gränserna för processlagens tillämpning i tiden och rummet, redogörelser för domstolsorganisationen jämte sakförarväsendet, för processförhållandet och för processrättens allmänna grundsatser, vidare bevisrätten, såvitt denna är gemensam för tvistemål och brottmål, samt reglerna för processuella meddelelser och för rättens avgöranden. I andra delen behandlas sedan "Den borgerlige Retspleje" eller civilprocessen i egentlig mening, och i tredje delen "Tvangsfuldbyrdelse og foreløbige Retsmidler," d. ä. vad vi sammanfatta under benämningen utsökningsväsendet.
    Det kan icke nekas att denna anordning medfört vissa oformligheter, i synnerhet genom att splittra framställningen av samma ämne på flere vitt åtskilda partier; jag behöver i detta avseende blott hänvisa till behandlingen av bevisrätten. Men sådana formella oegentligheter inverka givetvis föga på arbetets verkliga värde.
    En annan följd av arbetets i huvudsak praktiska syfte är att förf. i allmänhet undviker rent teoretiska eller dogmatiska utläggningar och, då han uttalar sig i hithörande frågor, i regeln gör det tämligen kort. Å andra sidan ingår han vanligen icke heller i tolkning av den nya lagens detaljbestämmelser, vilket ock, så länge den ej ännu givit upphov åt någon rikare judikatur, svårligen läte sig göra. Dock erbjuder arbetets andra upplaga i sådant avseende något mer än den första. Däremot uttalar sig förf. med en viss utförlighet rörande de allmänna grundsatser, på vilka RPL är byggd, något som även med hänsyn till den djupt ingripande omgestaltning av

376 R. A. WREDE.hela rättegångsväsendet, som framträdandet av denna lag inneburit, är fullt påkallat.
    Givetvis är det icke möjligt att inom det utrymme, en tidskrift för detta ändamål kan erbjuda, meddela en någorlunda uttömmande redogörelse för ett arbete av den omfattning och betydelse som det förevarande. Endast några frågor av större vikt och intresse skola därför här beröras.
    Av de ämnen, som behandlas i inledningen, har i synnerhet den jämväl i praktiskt hänseende viktiga frågan om gränserna mellan rättskipning och förvaltning ägnats en ingående och jämförelsevis utförlig framställning (§ 1), vilken, ehuru icke i alla avseenden tilllämplig på förhållandena i Sverige och Finland, likväl erbjuder stort intresse.
    I arbetets allmänna del är bl. a. den, visserligen kortfattade, behandlingen av processförhållandet och processförutsättningarna (§ 15) värd uppmärksamhet. Förf:s ställning till den första av dessa frågor kännetecknas av en sund kritik och är således något reserverad. Han säger att det kan tvistas om, huruvida förhållandet mellan domstolen och parterna samt mellan dessa inbördes kan betecknas såsom ett egentligt rättsförhållande, vilket frambringar bestämda rättigheter och förpliktelser. Väl finner han det obestridligt att genom inledandet av rättegång vissa plikter uppstå för domaren och anser det även vara det naturligaste att dessa uppfattas såsom plikter gentemot parterna, vilka sålunda hava en "subjektiv rätt" att fordra deras uppfyllande, ehuruväl rättsskyddet för detta anspråk är begränsat därigenom att det är domstolen själv som avgör frågan om förpliktelsens existens och omfattning. Däremot är det enligt förf:s mening tvivelaktigt, huruvida några processuella plikter kunna sägas påvila parterna. I förhållande till motparten har part bestämt icke förpliktelser i processuellt hänseende. Vad åter angår parts plikt gentemot domstolen att meddela upplysningar i saken, har icke heller en sådan plikt enligt dansk rätt tidigare ålegat honom, men förf. anser, på grund av RPL, att den numera gör det, ehuru även denna förpliktelse är förbunden med ett mycket bristfälligt rättsskydd.
    Begreppet processförutsättningar åter, vilket av förf. bestämmes såsom betingelserna för att själva saken skall kunna avgöras av domstolen, blir enligt hans framställning något obestämt och tillika väl vidsträckt. Ty då han till processförutsättningarna hänför de särskilda betingelserna för erhållande av en fastställelse- eller fullgörelsedom och till dessa hör intresse av sakens avgörande i överensstämmelse med kärandens talan, så komma dessa förutsättningar ovillkorligen att omfatta även sådana omständigheter, vilka riktigast äro att betrakta såsom förutsättningar i privaträttsligt hänseende för kärandens talan.
    Av de allmänna grundsatserna för rättskipningen, till vilka förf. hänför principerna av offentlighet, muntlighet, omedelbarhet och fri bevisprövning, behandlas i synnerhet muntligheten och omedelbarheten både grundligt och jämförelsevis utförligt (§§ 17, 18). Det

ANM. AV H. MUNCH-PETERSEN : DEN DANSKE RETSPLEJE. 377förtjänar anmärkas att RPL, för att minska mödan och olägenheterna för domstolen, vittnen och parter samt kostnaden för de sistnämnda, medger ganska långt gående undantag från omedelbarhetsprincipens tillämpning, i synnerhet i tvistemål. Dessa avvikelser, vilka huvudsakligen bero därpå, att vittnen (och sakkunnige) i regeln skola höras vid underrätten1 på den ort, där vittnet bor eller uppehåller sig, och att även part under vissa förutsättningar kan avgiva sina förklaringar vid en annan domstol än den som skall döma i saken, hava emellertid modifierats genom en lag av 1919, som ej obetydligt utvidgat tillämpningen av omedelbarhetsprincipen. I brottmål gäller likaledes såsom regel att vittnena icke höras under domsförhandlingen, utan före denna, antingen under den förberedande undersökningen eller ock vid rätten i vittnets uppehållsort, dock att den dömande rätten även här kan, då det prövas vara av vikt, förordna om vittnets hörande vid denna rätt. Den starka begränsning bevisomedelbarheten sålunda är underkastad i vanliga brottmål, betecknar enligt förf. (I s. 180 not.) en väsentlig brist i den nya processlagen.
    I övrigt äro med avseende å bevisrätten följande omständigheter förtjänta av beaktande.
    Emedan RPL icke innehåller stadganden om syn av domstolen i tvistemål, finner förf. det tvivelaktigt, huruvida rätten i civilprocessen kan grunda avgörandet på egen omedelbar iakttagelse, såframt icke föremålet för denna är sådant, att det kan biläggas handlingarna i målet och sålunda tjäna som grund även för prövningen i högre instans, vilket är fallet med urkunder (I s. 194).
    RPL har såsom ett nytt slag av bevis i tvistemål infört personligt avhörande av parterna samt skiljer sålunda mellan sådana förklaringar av part, som avgivas under ett dylikt förhör och följaktligen hava karaktären av bevisgrunder, och enkla processförklaringar, som endast gå ut på att fastställa föremålet för tvisten. I arbetets andra del (§ 31), där detta institut närmare behandlas, framhåller förf. de fördelar det har framför partseden, men framställer tillika en del, såsom det synes, fullt befogade anmärkningar mot det sätt,varpå det reglerats i RPL. Skillnaden mellan parts processförklaringar och förklaringar "til Oplysning" är enligt förf. i viss mån konstlad och torde ej kunna i praktiken upprätthållas. En bestämd olikhet föreligger dock åtminstone däri, att parten i senare fallet är underkastad straff för osann utsaga på samma sätt som vittne, då det utan ed avger falskt vittnesmål, vilket förf. emellertid finner betänkligt. Att domstolen icke ex officio, utan endast efter yrkande av motparten, kan ålägga part att personligen inställa sig till förhör betecknas med rätta såsom en alltför "stiv" tillämpning av förhandlingsmaximen. Och slutligen framhålles att omedelbarhetsgrundsatsen icke heller i fråga om detta bevis genomförts i sådan ut-

 

    1 Av första instansens domstolar kallas den lägre, som består av en enda domare, Underret, och den högre, kollegialt sammansatta, vilken tillika utgör appellinstans för de till underrätten hörande målen, Landsret.

378 R. A. WREDE.sträckning som det kunnat och bort ske. Däremot tillkommer RPL såtillvida ett bestämt företräde framför sin förebild, den österrikiska civilprocessen, att ifrågavarande bevis enligt den förra icke, såsom i den senare, har en subsidiär karaktär, utan kan användas redan innan domstolen beslutat om anställande av vittnesförhör eller förordnande av sakkunnige.
    Å andra sidan är partseden, som RPL bibehållit endast för tvistemål, ett subsidiärt bevis och torde, såsom förf. anmärker, efter införande av partsförhöret få en väsentligen minskad användning. Den förekommer icke som bjuden ed, utan endast såsom av domstolen pålagd. Domstolen äger ock fritt pröva, ej blott huruvida ed skall i ett visst fall användas, utan ock vilkendera parten den skall åläggas, därvid dock enligt förf. bör tagas i betraktande att den bevisskyldiges ed erbjuder större betänklighet än motpartens och därför ej bör så lätt komma till användning, en uppfattning, som anmälaren ej kan förena sig om. Förf. undersöker även partsedens juridiska natur och finner att den knappast kan betraktas såsom ett bevismedel, men ännu mindre som en disposition; riktigast vore därför att uppfatta den såsom ett formellt "Afgørelsemiddel" av eget slag.
    På grund av den ståndpunkt RPL intager med avseende å parternas förklaringar, innehåller den intet stadgande om erkännande. Detta betraktas enligt förf. såsom ett moment i processen, vilket i regeln gör bevis överflödigt. På samma sätt verkar å andra sidan bestridande att bevis blir nödvändigt, dock endast om bestridandet är bestämt och tydligt. Har ett faktum icke uttryckligen och bestämt förnekats, beror det enligt RPL § 281 av domstolens prövning, om det skall behandlas såsom erkänt eller bestritt (II §§ 27, 28).
    I fråga om vittnesbeviset (I §§ 22 — 26) granskar förf. de skäl, som tala för att låta bekräftelsen av vittnets utsaga genom ed (eller annan försäkran) föregå själva vittnesmålets avläggande, och de grunder, som kunna anföras för att låta den följa efteråt, samt giver, såsom det synes, företräde åt den senare anordningen, vilken ock upptagits av RPL. Vittnena förhöras i tvistemål i regeln av parterna, sålunda nämligen att vittnet först frågas av den part, av vilken det åberopats, och därefter av motparten. Ett sådant "korsförhör" är enligt förf. ett synnerligen verksamt medel att bringa sanningen i dagen, men kan under vissa omständigheter medföra alltför stort obehag för vittnet samt kräver dessutom förmåga och övning hos den som anställer förhöret, varför det icke borde få användas, där dessa förutsättningar saknas.
    Sakkunniginstitutet behandlas omständligt under den i dansk och norsk processrätt vanliga rubriken "Syn og Skön" (I §§ 27—28). Beträffande de sakkunniges rättsliga natur, huruvida de skola betraktas såsom bevismedel eller som hjälp åt domstolen, anser förf. att, såvitt genom deras undersökning konkreta fakta skola fastslås, vilka domaren ej själv kan i rätten iakttaga, den verkar som bevis, men att med hänsyn till de allmänna erfarenhetssatser eller den

ANM. AV H. MUNCH-PETERSEN: DEN DANSKE RETSPLEJE. 379sakkunskap, som däri finner uttryck, de sakkunnige endast bistå domaren vid en prövning, som han, i den mån han har förutsättningar därför, kunde själv företaga. I flertalet fall har deras verksamhet sålunda en blandad karaktär.
    Bland frågor av intresse, som av hänsyn till utrymmet ej kunna här beröras, må från den allmänna delen ännu nämnas den om omröstning till dom och huruvida för pluralitet endast fordras flertal angående ett visst resultat eller även med avseende å skälen eller grunderna (I § 31).
    Från läran om parterna i civilprocessen förtjänar anföras, att frågan om saklegitimationen eller, såsom den här benämnes, "parternas kompetens" av förf., liksom av den nyare processvetenskapen över huvud, hänföres till "realiteten" eller det privaträttsliga förhållandet mellan parterna, men att denna fråga på den grund tilllägges mindre betydelse, att domstolen enligt RPL äger rätt att styckevis avgöra även huvudsaken (II § 4). I fråga om singularsuccession i processen (§ 5) ogillar förf. den bl. a. enligt tysk rätt gällande regeln, att föryttring av tvisteföremålet icke utövar någon verkan på processen, utan denna fortgår mellan de ursprungliga parterna, men så att domen gäller även för successor. Förf. uppställer tillika detaljerade regler angående sådan succession, för vilka här dock ej kan redogöras. Endast det må anmärkas, att då enligt förf. i en tvist rörande "Gældsbrev" den, åt vilken detta under rättegången överlåtits, är bunden av de invändningar, som kunnat göras mot överlåtaren, detta på grund av de rättssatser, som gälla angående löpande förskrivningar, åtminstone enligt svensk-finländsk rätt, icke är riktigt.
    På tal om rättegångsfullmakt (II § 6) upptager förf. frågan om betydelsen av inskränkande bestämmelser i fullmakten och kommer till det resultat, att sådana enligt RPL hava giltighet jämväl i förhållande till motparten, såvitt de nämligen äro honom bekanta. Dock erkänner förf. att en sådan ordning ej kan fullständigt genomföras och att den i flera fall leder till oklarhet, varför den ståndpunkt, som frånkänner dylika inskränkningar all betydelse gentemot vederparten, måhända vore att föredraga.
    I det följande (II § 7) behandlas "Proceskravet", d. ä. partens talan. Då detta begrepp betecknas såsom ett processuellt "Beskyttelseskrav", så överensstämmer detta med den uppfattning, som givit sig uttryck i Wachs bekanta "Rechtsschutzanspruch". För att en fastställelsetalan skall kunna föras uppställer även förf. såsom förutsättning förhandenvaron av ett rättsligt intresse av den begärda fastställelsen. Anmärkningsvärt är emellertid att enligt dansk domstolspraxis ett sådant intresse i regeln anses föreligga, därest icke vederparten motsätter sig sakens upptagande. Denna hållning står i bjärt kontrast till den tveksamhet de svenska och i synnerhet de finländska domstolarna visat i fråga om upptagande till prövning av en fastställelsetalan.
    Med avseende å själva förfarandet vid domstolen äro i synnerhet

380 R. A. WREDE.tvenne frågor av stort intresse. Den ena hänför sig till den nödvändiga förutsättning för genomförandet av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna, som består i en ändamålsenlig förberedelse av målen för den avgörande behandlingen vid domstolen, den andra till förfarandet vid parts utevaro. Då den förra frågan varit föremål för redogörelse i KALLENBERGS ovan anförda uppsats, må här endast erinras, att ett särskilt förberedande förfarande visserligen endast vid landsrätten är obligatoriskt, men att ett sådant faktiskt äger rum även vid underrätten, i det att den första för målet utsatta terminen ägnas förberedelsen; att detta förfarande i huvudsak består av en förberedande skriftväxling, men att även själva saken därvid kan komma till avgörande, om nämligen svaranden uteblir eller medger käromålet eller parterna ingå förlikning, samt att ifrågavarande förfarande i mål, som höra till landsrätt, väl i regeln skall försiggå vid underrätten, men att denna avvikelse från omedelbarhetsgrundsatsen ej obetydligt modifierats genom en lag av 1919, som för vissa fall infört en förberedelse inför landsrätten (II § 18).
    Vad angår följderna av parts utevaro (II § 21), anser förf. den i tysk rätt gällande och även av Norges nya civilprocesslag upptagna regeln, att käranden, om han uteblir efter stämning, förlorar saken, innebära en alltför stor stränghet emot denne, samt giver därför företrädet åt den ståndpunkt, som RPL intager och enligt vilken kärandens utevaro endast medför avvisning ex officio, med rätt för käranden att, närhelst han vill, ånyo väcka talan i samma sak. Likaledes bör enligt förf. svaranden icke för sin utevaro ovillkorligen dömas efter kärandens talan, utan endast prekluderas med avseende å den av denne åberopade faktiska grunden för samma talan, så att hithörande fakta utan bevis hållas för riktiga. Denna betydelse har även stadgandet i RPL § 341, att domstolen, när svaranden uteblivit, bör efter kärandens yrkande giva dom "i Henhold til hans mundtlige Fremstilling av Sagen". Det sagda gäller uteblivande på den första för sakens behandling utsatta dagen och även vid ett senare rättegångstillfälle, innan svaranden avgivit svaromål i saken, samt, i följd av muntlighetsprincipen, utevaro vid "domsförhandlingen", men icke vid ett annat sammanträde, efter det svaranden avgivit svaromål i saken.
    I följd av den disposition förf. gjort av sitt ämne, återkommer han i andra bandet till de allmänna grundsatserna för processen och behandlar här (II §§ 24 — 26) de grundsatser, som endast hänföra sig till civilprocessen. Med avseende å de viktigaste bland dessa, dispositionsmaximen och förhandlingsmaximen, låter han sig angeläget vara att noggrant skilja dem från varandra och undvika den förblandning av dem, som ofta gör sig gällande. Dispositionsmaximen betecknar enligt förf. den grundsats, enligt vilken parterna kunna genom sin tillkännagivna, därpå riktade, vilja bestämma processens form och innehåll. Förhandlingsmaximen åter, vilken endast utgör en sida, visserligen den viktigaste, av grundsatsen av partsverksamheten i processen, innebär att åtgärderna för processmate-

ANM. AV H. MUNCH-PETERSEN: DEN DANSKE RETSPLEJE. 381rialets anskaffande ankomma på parterna, under det enligt inkvisitionsmaximen denna verksamhet vilar på domaren. Medan den förra förutsätter en bestämt tillkännagiven vilja hos parterna, somsätter gränser för vad domaren må göra, utesluter den senare domarens verksamhet oberoende av parternas vilja och uttrycker sålunda vad parterna måste göra för att föra processen till det avsedda målet. Förf. undersöker i detalj, i vilken utsträckning dessa"maximer" tillämpats i RPL, vilken i detta avseende gått längre än flera andra nyare processlagar.
    Ganska ingående och mycket intressant är framställningen av domens rättskraft (II § 39). Förf. ogillar med rätta den äldre teorin, enligt vilken rättskraften skulle hava sin grund i den materiella rätten, och framhåller med kraft att rättsgrunden till domens res judicata-verkan ligger uteslutande i processuella hänsyn. Rättskipningen vore ej i stånd att lösa sin praktiska uppgift, om domens verkan begränsades till den enskilda rättegång, i vilken den gavs. Härmed sammanhänger att rättskraftens verkan normalt icke kan göras beroende av parternas vilja, utan måste beaktas av domstolen ex officio.
    Det skulle föra för långt att här redogöra för de regler förf. uppställer med avseende å rättskraftens omfång. I fråga åter om dess gränser i subjektivt hänseende hävdar han med stor bestämdhet den uppfattningen, att domens förbindande verkan sträcker sig blott till parterna. Då denna verkan stundom betecknats såsom absolut, så är detta endast i den meningen riktigt, att domen gäller för tredje man med det innehåll den har, nämligen som ett avgörande angående rättsförhållandet mellan parterna. Och härom kan i regeln ej bli fråga, där icke ett visst successionsförhållande äger rum mellan parten och den tredje.
    I framställningen av rättsmedlen erbjuder bl. a. vad förf. yttrar angående bevisomedelbarheten i högre instans ett stort intresse (II § 43). RPL intager i detta avseende den ståndpunkt, att appelldomstolens prövning i huvudsak grundar sig på det i protokollet nedlagda bevismaterialet, dock med rätt för domstolen att, såvitt den därtill finner anledning, anordna ett förnyat omedelbart bevisförfarande i appellinstansen. Anmärkningsvärt är nu, att enligt förf. denna ordning i praktiken visat sig vara i hög grad bristfällig. På grund av den starka utveckling i riktning mot bevisomedelbarhet, som ägt rum vid första instansens domstolar, framstår det nämligen såsom ett svårt missförhållande, att den högre instansen vid sin prövning av bevisningen i regeln måste nöjas med den otillfredsställande grundval, som det skriftligt fixerade bevismaterialet erbjuder. Detta förhållande har lett till en sådan praxis, att domstolarna i högre instans, såvitt de icke begagna sig av den i RPL medgivna utvägen att kalla viktigare vittnen och sakkunnige till förnyat förhör vid den högre rätten, väsentligen inskränka sin prövning till sakens rättsliga sida, fastän lagen icke uttryckligen begränsar deras uppgift till en dylik revision.

382 R. A. WREDE.    Även arbetets tredje band erbjuder mycket av intresse. Emellertid har denna anmälan redan blivit så lång, att ett ingående på innehållet av sagda band ej kan komma i fråga. Dock må den anmärkningen här finna plats, att verkställighetsförfarandet i den nya danska civilprocessen enligt förf. väsentligen har en judiciell, icke en administrativ prägel. Detta visar sig såväl däri, att exekutionen dels handhaves av judiciella myndigheter dels försiggår under noggrann tillsyn och kontroll av sådana, som även däri, att förfarandet därvid i betydande utsträckning överensstämmer med det som äger rum i den egentliga rättegången.
    Till sist ett par allmänna reflexioner.
    Den danska RPL erbjuder, även den, ett bevis för det bekanta förhållandet, att en lag, även om den är nog utförlig och ingående, likväl lämnar en mängd till dess område hörande frågor utan svar eller ock på dem giver svar, som kunna tydas mycket olika. De luckor och den ovisshet, som härigenom uppstå, måste fyllas och avlägsnas genom vetenskapen och domstolspraxis, helst i förening med varandra och understödjande den ena den andra. Läsningen av förevarande arbete bekräftar det intryck KALLENBERG enligt sin ovan citerade uppsats vid Köpenhamns domstolar fått av den nya lagens tillämpning i praxis, nämligen att den tillämpas i en anda, väl motsvarande lagens syfte. Det torde utan fara för misstag kunna sägas att förtjänsten av detta lyckliga förhållande till ej ringa del tillkommer prof. MUNCH-PETERSEN. Han har i sitt stora arbete, redan förrän RPL trädde i kraft, utförligt redogjort för dess ledande grundsatser samt lämnat rika och viktiga bidrag till dess tolkning, vilka i arbetets andra upplaga ytterligare kompletterats. Och anmärkningsvärt är härvid att även i ett sådant fall som detta, då den nya lagen innebär en radikal brytning med förut gällande rätt, mycken ledning vid tolkningen därav kunnat hämtas från den äldre rätten.
    Emellertid sträcker sig arbetets betydelse långt utöver det värde detsamma har för danska jurister genom att bibringa dem kännedom om RPL. Det intresse bekantskapen med den danska processrätten, en av de nyaste och bästa, som för närvarande finnas, erbjuder, förf:s fullkomliga förtrogenhet med sin vetenskap och suveräna herravälde över ämnet för framställningen, hans på en gång teoretiskt skolade och praktiskt sunda omdöme samt hans klara, lätt löpande stil giva arbetet ett högt värde även utom Danmarks gränser. Framför allt skola Sveriges och Finlands jurister hava mycken behållning av detta arbete.

R. A. Wrede.