Ny lagstiftning mot spritsmuggling och annan olovlig befattning med spritdrycker och vin. Den 20 juni i år utfärdades (S.F.S. nr 225 — 227 och 275 — 278) lagmed särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin samt ett antal följd- och komplementsförfattningar till denna lag. Den "olovliga befattning", som avses med den nya lagstiftningen, är i främsta rummet den f. n. mest akuta formen därav, nämligen den olovliga införseln till riket eller, med ett mera populärt namn, spritsmugglingen. Men därjämte beröras i lagen även de mera kroniska företeelserna olovlig tillverkning och olovlig försäljning samt i viss mån även olovlig renaturering av denaturerad sprit och andra s. k. "rusgivande ersättningsmedel". Att den nya lagen fått en så vidsträckt räckvidd, förklaras av dess i själva verket ganska komplicerade ursprung. Därmed förhåller sig sålunda. Giltighetstiden för den förordning av den 22 juni 1921, som innehåller bestämmelser om rusdryckers förverkande i vissa fall utan att samtidigt straff ådömes och utan att saken behöver gå till domstol, skulle utgå den 1 juli i

NY LAGSTIFTNING MOT SPRITSMUGGLING M. M. 463år. Då bestämmelser i ämnet alltjämt ansågos erforderliga, borde alltså denna förordnings giltighetstid förlängas vid årets riksdag, och med hänsyn såväl till erfarenheterna av dess tillämpning som till vissa utfästelser i anledning av tidigare lagrådsanmärkningar ansågs det klart, att, innan förslag om förlängning framlades, förordningen borde i grund omarbetas och, framför allt, på ett mera organiskt sätt än dittills skett införlivas med rättssystemet i övrigt. En av de punkter, som vid den av dessa skäl igångsatta omarbetningen av förordningen borde redas ut, var förhållandet mellan å ena sidan lagen av den 8 juni 1923 angående straff för olovlig varuinförsel och å andra sidan den förverkande påföljd beträffande insmuggladerusdrycker, varom stadgades i nämnda förordning. På denna punkt kom omarbetningen att beröra samtidigt pågående utredning rörande skärpta bestämmelser i anledning av spritsmugglingens alltmera ökade omfattning.
    Vid denna utredning hade det snart nog visat sig, att de sålunda önskvärda särskilda bestämmelserna mot spritsmuggling skulle komma att beröra flertalet paragrafer i varuinförsellagen. På grund härav ansågs det ur olika synpunkter lämpligast, att specialstadgandena angående spritsmugglingen brötos ut från sistnämnda lag och gjordes till en särskild författning. För en sådan åtgärd talade också det förhållandet, att dessa särstadganden endast skulle erhålla relativt kort giltighet. Slutet blev därför, att det utarbetades förslag till en särskild lag mot spritsmuggling, fullständig i så måtto, att i denmån varuinförsel lagens stadganden ej däri ersattes med nya bestämmelser, hänvisning gjorts till sagda lag. Med hänsyn till före nämndasamband mellan spritsmugglingsreglerna och den nyss omförmälda s. k. förverkandeförordningen ansågs det då lämpligt, att denna sistnämnda införlivades med den nya lagen. Härtill kom, att vissa av de nyheter, som tilltänktes i fråga om spritsmugglingen, voro av den natur, att det nära sambandet mellan olika former av olovlig sprithantering syntes fordra, att i en del avseenden motsvarande påbyggnad gjordes på brännvinstillverknings- och rusdrycksförsäljningsförordningarna samt andra s. k. rusdrycksförfattningar. Dylika påbyggnader, som också skulle bliva provisoriska, kunde icke lämpligen infogas i respektive huvudförfattningar, och så kom den nya lagen — för korthetens skull på sina ställen i motiven benämnd spritinför sellagen — att omfatta bestämmelser, tillkomna ur alla de olika nu behandlade grunderna. Lagen, som gäller till den 1 juli 1926, för vilken tid varuinförsellagen satts ur kraft beträffande spritdrycker och vin, ersatte alltså icke blott denna lag utan även, utom i ett speciellt avseende, berörda s. k. förverkandeförordning och lagen den 8 juni 1923 angående förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten, vilken lag eljest skulle hava gällt till den 1 jan. 1926. I samband med borttagande tur varuinförsellagen av särbestämmelserna angående spritsmuggling hava i nämnda lag gjorts vissa av den nya lagstiftningen i övrigt oberoende jämkningar av mindre betydelse, varjämte såsom en följd

464 BO HAMMARSKJÖLD.av nyordnandet av tobaksbeskattningen till lagen fogats en ny paragraf med speciella bestämmelser angående olovlig införsel av tobaksvaror. Bestämmelserna om förverkande av rusdrycker, som anträffas hos den, vilken dömes för fylleriförseelse, hava även förlänats förlängd giltighet, vilket i avbidan på avgörandet av ett hos justitiedepartementet vilande ärende angående revision av bestämmelserna om fylleristraffen skett i form av en särskild lag, lagen angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.
    De övriga följdförfattningarna äro av administrativ natur och avse verkställighetsföreskrifter i olika hänseenden. Av särskilt intresse äro därav bestämmelser om skyldighet för åklagare att i spritsmugglingsmål införskaffa prästbetyg angående den tilltalade och för domstol att i protokoll i sådant mål intaga uppgift om tilltalads födelseort, födelsetid och, i fråga om utlänning, nationalitet. Av motiven till den till grund för spritinförsellagen liggande kungl. propositionen (nr 223/1924) kan nämligen utläsas, att syftet med dessa bestämmelser är att, för att i viss mån underlätta tillämpningen av lagens regler om iterationsstraff, bereda större fullständighet åt ett i generaltullstyrelsen fört register över för olovlig varuinförsel dömda personer.
    De ändringar i förhållande till förut gällande lagstiftning, som de sålunda utfärdade författningarna innehålla, äro både många och delvis genomgripande. En fullständig redogörelse i översiktlig form för dessa lagändringar återfinnes i en promemoria, som fogats till utskottsutlåtandet i frågan. (Se sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande 1924 nr 1 sid. 28 — 33.)1 Här skola endast påpekas några av dessa nyheter, som kunna vara av mera allmänt juridiskt intresse.
    De mest iögonenfallande av de nya bestämmelserna och sannolikt de, som komma att hava den största praktiska betydelsen, äro de, vilka angå vad som under förarbetena till lagstiftningen benämnts innehavarstraffet. Stadgandena härom i spritinförsellagen innebära, att området för den straffbara efterföljande delaktigheten utvidgats, så att blotta innehavet — som visserligen enligt motiven bör äga något mått av permanens — av ett objekt av brottsligt ursprung bestraffas, då okunnighet om detta ursprung icke kan göras sannolik. Det olovliga innehavet konstituerar enligt lagen ett särskilt brott, som dock är supplementärt till huvudbrottet, d. v. s. smugglingen, lönnbränningen eller renatureringen, på det sätt att innehavarbrott ej bestraffas, då vederbörande straffas för huvudbrottet eller delaktighet däri. Straffet är något lägre än för huvudbrottet. Med dessa regler har man för ifrågavarande område fattat ståndpunkt till den inom hela spritstraffrätten — om detta uttryck tillåtes — och även beträffande varuinförsellagen mycket debatterade frågan om lämpligheten av s. k. köpareansvarighet. Önskan att förebygga tvekan om varuinförsellagens innehåll på denna punkt föranledde ju fjolårets riksdag att till

 

1 Se även uppsats i Nytt Juridiskt Arkiv, avd. II, årg. 1924 sid. 67—147.

NY LAGSTIFTNING MOT SPRITSMUGGLING M. M. 4657 § i lagen göra ett tillägg av innehåll att den, som köpt smuggelgods, icke på den grund skall anses som efterföljande delaktig, ett tillägg, som vållat tvekan, då man däri velat lägga in något, som icke följde av paragrafen i övrigt.
    1 fråga om själva straffbestämmelserna i spritinförsellagen är vidare att märka, att en på sina håll såsom ganska tvivelaktig betecknad och mot allmänna strafflagens regler stridande norm här fått ett nytt fotfäste, i det att — i analogi med vad som skett i rusdryckslagstiftningen i mera inskränkt mening — här som iterationsgrundande införts redan befintligheten av en lagakraftägande fällande dom för enahanda brott. Som mera otvivelaktigt förtjänt av efterföljd lärer få anses en i viss mån ny princip, vilken på lagrådets hemställan kommit till uttryck i lagen. Lagrådet fäste nämligen uppmärksamheten på att i de fall, då i en och samma straffskala inginge såväl fängelse som böter, normerade efter brottsobjektets myckenhet eller värde el. d., utmätande av ett rättvist straff kunde omöjliggöras av den anledning, att i ett föreliggande fall bötesstraffets maximum befunnes för lågt men urbota straff för strängt. Till undvikande av sådan olägenhet syntes böra stadgas, att böter alltid skulle få höjas till sådant belopp, att språng i straffskalan undvekes, också om den högsta enligt normeringen möjliga bötessumman understege nämnda belopp. Vad lagrådet sålunda anfört har föranlett tillägg till straffbestämmelserna angående smuggling och innehavarbrott i spritinförsellagen av innebörd, att då enligt fastställd normeringsgrund högsta bötesbeloppet i visst fall icke uppgår till 500 kronor, böterna ändock må höjas till nämnda belopp.
    Beträffande förverkande av brottsobjektet går förevarande lagstiftning synnerligen långt. Regeln därför är nämligen, att när viss egendom "uppenbarligen" har ett olovligt ursprung, det vill i denna lag säga, vara olovligen införd, tillverkad eller renaturerad, blir den, utom i visst speciellt undantagsfall, förverkad, även om ägaren eller innehavaren därav befunnit sig i god tro i fråga om denna godsets egenskap och även om det icke kan konstateras, av vilket av nämnda slag det olovliga ursprunget varit.
    En annan egendomlighet beträffande påföljden av förverkande av brottsobjektet är, att sådan påföljd i vissa fall kan bliva rättskraftigt gällande utan prövning av domstol. Redan i 1921 års förverkande förordning funnos regler om ett dylikt extrajudiciellt förfarande, och dessa regler hava i huvudsak bibehållits i spritinförsellagen, dock närmare infogade i det processuella förfarandet i övrigt. Utgångspunkten är en bestämmelse därom, att förverkande påföljd kan följa, utan att samtidigt egentligt straff ådömes. Detta kan inträffa i två fall, nämligen dels då den, hos vilken "olovliga" drycker anträffas, på grund av bristande insikt om dryckernas karaktär eller av annan anledning icke kan fällas till ansvar, och dels då ägare eller innehavare av dryckerna ej anträffas. I det förra fallet har en åklagare valrätt mellan att instämma ägaren eller innehavaren till domstol med yrkande om egendomens förverkande och att använda

466 BO HAMMARSKJÖLD.det extrajudiciella förfarande, varom regler finnas i spritinförsellagens 17 — 20 §§. Detta förfarande består, i största korthet sagt, däri att, efter det rättmätigheten av gjort beslag prövats och förordnande meddelats, att beslaget skall tills vidare bestå, underrättelse härom meddelas vederbörande rättsägare, vilken, om han ej åtnöjes med beslaget, har att inom viss tid anmäla missnöje därmed. Göres dylik anmälan, fordras för att beslaget skall bliva gällande, att åklagaren inom bestämd tid instämmer den missnöjde, varefter det blir rättegång om godsets förverkande. Anmäles ej missnöje, blir beslaget bestående. Är ägare eller innehavare av beslagtagna drycker ej känd, skall enligt spritinförsellagen det nu beskrivna extrajudiciella förfarandet vara obligatoriskt. Underrättelsen till sakägaren ersättes i dylikt fall med ett kungörelseförfarande. Sammanhanget med de vanliga processuella formerna visar sig däri, att om i ett visst fall särskilt förfarande inletts men det efteråt blir anledning till väckande av ansvarstalan för olovligt förfarande med samma egendom, de i anledning av det särskilda förfarandet vidtagna åtgärderna utan vidare förfalla; förverkandefrågan skall då prövas i sammanhang med ansvarsfrågan.
    En av de mest påtalade bristerna i varuinförsellagen, när fråga varit om spritsmuggling, hade varit, att reglerna om förverkande av forslingsredskap — exempelvis en automobil, en motorbåt eller en vagn jämte dragare — som användes vid brottets begående, därvid i det stora hela visat sig vara ett ganska tomt hot. På grund härav hava, ehuru, som av motiven framgår, med viss tvekan, i den nya lagen införts helt nya regler i förevarande avseende. Den nyhet, som väl får anses hava varit mest ägnad att vålla betänkligheter, är, att man ansett sig nödsakad frångå den i varuinförsellagen stadgade förutsättningen för förverkande, att forslingsredskapets ägare ägt vetskap om eller anledning misstänka smugglingen. Denna bestämmelse, vars kringgående i praktiken regelmässigt åstadkommits genom begagnande av avbetalningsköp eller skenköp o. d., har nu ersatts meden regel, som grundats på antagandet av ett slags culpa in eligendo: för undgående av förverkandepåföljd fordras i detta avseende, att varken redskapets ägare, brukare eller förare ägt kännedom om eller skälig anledning misstänka redskapets användande vid smuggling eller vid olovlig forsling av smuggelsprit. Denna nya regel har nämligen motiverats så, att med hänsyn till den florerande smuggeltrafiken en person, som upplåter exempelvis sin automobil eller motorbåt till begagnande av annan, får stå risken, om han ej iakttagit nödig försiktighet vid upplåtandet. Jämväl andra utvidgningar av viss betydelse hava vidtagits beträffande förevarande påföljd. De sålunda ändrade bestämmelserna motvägas i lagen av föreskrifter, enligt vilka inträffande av förverkande påföljd i sistahand gjorts beroende av domstolarnas diskretionära prövning. En ganska ömtålig uppgift har därigenom av lagstiftaren överlåtits å domstolarna, särskilt som av motiven framgår, att det icke är några vanliga billighetshänsyn, som ansetts skola bliva avgörande för dom-

NY LAGSTIFTNING MOT SPRITSMUGGLING M. M. 467stolarna; avsikten har tydligen varit att framgå med all stränghet, och friande torde böra följa blott i sådana fall, då domstolen blir förvissad icke blott om ägarens eller innehavarens redbarhet utan även om att ingen försummelse i fråga om övervakandet av redskapets användande kan läggas honom till last.
    I samband med reglerna om förverkande av forslingsredskap må något beröras en därmed sammanhängande fråga, som under förarbetena till lagen gjorts till föremål för en diskussion av intresse även för andra rättsområden än det närmast behandlade, nämligen frågan om inverkan av en förverkandedom på legala panträtterdet förverkade godset. Denna fråga sammanhänger ju ytterst med det ganska outredda spörsmålet om den rättsliga innebörden av en förverkandedom, vilket spörsmål är av praktisk betydelse bl. a. för avgörande av tidpunkten för äganderättens övergång.1 I förevarande sammanhang fingo dessa spörsmål aktualitet, därigenom att i den nya lagen maximigränsen för storleken å fartyg, som skola kunna bliva förverkade, väsentligt höjdes, varigenom utsikten till att ett fartyg, som blir förverkat, är besvärat av inteckning eller sjöpanträtt, i väsentlig grad ökades. Fråga uppstod nämligen då, huruvida, därest intet uttryckligt stadgande meddelades om att sjöpanträtter och inteckningar i fartyg skulle förfalla, då fartyget dömdes förverkat, nämnda rättigheter som följd av förverkandet förlorade sin giltighet, eller om förverkandet och den därmed sammanhängande försäljningen icke därå hade annan verkan än en frivillig överlåtelse av fartyget. Inom lagrådet yttrades, att saken syntes tvivelaktig. Föredragande departementschefen gav emellertid klart uttryck åt sistnämnda uppfattning, och vederbörande riksdagsutskott sade sig närmast omfatta samma mening. I lagen löstes denna fråga slutligen så, att, efter initiativ av riksdagen, däri intogs uttrycklig bestämmelse om förverkande under vissa, närmare angivna omständigheter av inteckning i fartyg. Motsvarande bestämmelser saknas angående sjöpanträtter. Med hänsyn till vad under förarbetena till lagen förekommit, lärer man vara berättigad till den slutsatsen, att, då en dom angående fartygs förverkande icke innehåller någon föreskrift om förverkande av fartyget besvärande inteckningar eller sjöpanträtter, dessa rättighetersbestånd icke röner inverkan av förverkande domen.
    Spritinförsellagen innehåller även särskilda forumregler, vilka i vissa avseenden skilja sig från de vanliga. Syftet med specialreglerna har framför allt varit att möjliggöra, att olovligt förfarandeav olika slag — såsom smuggling, resp. lönnbränning, samt forsling och förvaring ävensom slutligen försäljning — av ett och samma parti spritdrycker skall kunna beivras i ett sammanhang, även om enligt allmänna forumregler de särskilda slagen av brottslighet tillhört olika domstolars upptagande. De för sådant ändamål meddelade bestämmelserna hava erhållit en mycket vidsträckt omfattning. Det

 

1 Jfr STJERNBERG: Den positiva straffrättens allmänna grunder, särskilt sid. 57 not 2 och där citerade arbeten.

468 BO HAMMARSKJÖLD.enda, som måste vara gemensamt, är själva brottsobjektet, och reglerna inskränka sig således ej till det fall, att det är en och samma person, som begått allt det olovliga förfarandet; än mindre fordras, att den tilltalade är häktad. Reglerna i ämnet gå även utanför spritinförsellagens ram, i det de, fullt avsiktligt, ej äro inskränkta till brottslighet, som behandlas i sagda lag, utan gälla även för det fall, att något — eller t. o. m. alla — slagen av brottsligt förfarande skall bedömas enligt andra författningar än denna lag, exempelvis då talan föres om olovlig tillverkning och försäljning av samma drycker. Detta har ansetts kunna ske på den grund, att de nya bestämmelserna endast öppna en möjlighet till gemensam handläggning, efter domstolens lämplighetsprövning, och alltså ej rubba eljest gällande forumregler.
    Slutligen må, ehuru det ej ledde till resultat i lagstiftningen, med några ord beröras ett i förevarande sammanhang framkommet förslag till införande i svensk rätt av det rättsinstitut, som plägar benämnas strafföreläggande eller straffbesked. I det till lagrådet remitterade lagförslaget innehöllos nämligen bestämmelser av den allmänna innebörd, att i mindre mål åklagaren skulle kunna, i stället för att stämma in saken till rätten, skriftligen förelägga en misstänkt det straff och den förverkandepåföljd, vartill åklagaren ansåge honom hava gjort sig skyldig. Tecknade den misstänkte godkännande å dylikt föreläggande, skulle detta få rättskraft såsom lagakraftägande dom. Av det största intresset i förevarande sammanhang är det utlåtande, som processkommissionen i anledning av remiss avgav i frågan. I detta utlåtande, däri kommissionen i princip uttalade sin anslutning till förslaget, upplyste nämligen kommissionen, att den, som ansåge det vara praktiskt och av behovet påkallat att möjliggöra ett summariskt förfarande i fråga om ringare brott, där gärningsmannen erkände vad som lades honom till last samt vore villig att underkasta sig visst straff därför, ämnade i sådant syfte i sitt blivande betänkande förorda införande hos oss av institutet strafföreläggande. — Emellertid mötte förslaget i denna del motstånd i lagrådet, och bestämmelserna i ämnet uteslötos sedermera i den proposition, som förelades riksdagen.

Bo Hammarskjöld.