Lagbestämmelserna om uppvärdering av markfordringar i Tyskland.1 Markvalutans förfall efter världskriget har stält de tyska domstolarna inför ett lika svårt som till sina ekonomiska verkningar betydelsefullt rättsproblem. Måste rättskipningen i borgenärens intresse genom valorisation av dennes fordran taga hänsyn till denna värdeminskning i valutan, vars omfattning det icke varit möjligt att förutse, eller är ett dylikt hänsynstagande uteslutet på grund av det rättsliga likställandet ur valutasynpunkt av pappersmarken med guldmarken?
    Blott tvekande samt steg för steg hava de tyska domstolarna kommit till erkännande av att ett förnekande av rätten till valorisation skulle komma att för näringslivet medföra outhärdliga följder, samtidigt som detsamma skulle innebära ett återupplivande av den med det nuvarande rättsmedvetandet oförenliga grundsatsen "summum jus, summa injuria". Det skulle här föra för långt att följa de olika faserna av denna rättsutveckling. Sin avslutning fann densamma först mot slutet av år 1923, då papparsmarken fullständigt förlorat sitt värde och det i Tyskland knappast pågick en process, i vilken icke striden om valorisationen utgjorde tyngdpunkten. På detta stadium förklarade Reichsgericht i sin dom av den 28 november 1923 uppvärdering (Aufwertung) av markfordringar i allmänhet för principiellt berättigad. Domstolen utgick ifrån, att det skulle vara stridande mot tro och heder, om gäldenären skulle kunna likvidera en fordran med värdelösa mark, blott emedan beloppet i siffror vore detsamma som vid fordringens uppkomst, under det att borge-

 

    1 Nedanstående uppsats av advokaten Alfred Kaufmann i Hamburg har från författarens tyska manuskript översatts av advokaten C. F. Bohnstedt.

UPPVÄRDERING AV MARKFORDRINGAR I TYSKLAND. 477nären härigenom ekonomiskt sett endast skulle erhålla en bråkdel av sin fordrans ursprungliga värde. Beträffande måttet för uppvärderingen åter förklarade Reichsgericht en för alla fall gällande formel— exempelvis pappersmarkens värde i förhållande till guldmarken— icke lämpligen kunna uppställas, utan även i detta hänseende borde avgörandet i enlighet med de för tro och heder gällande grundsatser träffas med hänsyn till sakens natur i varje särskilt fall.
    Tyska regeringen hade ditintills sökt värja sig mot att på lagstiftningens väg gripa sig an med den från flerfaldiga håll fordrade lösningen av uppvärderingsproblemet. För att om möjligt hejda den flod av processer, som redan uppstått och som vore att ytterligare förvänta på grund av Reichsgerichts ovannämnda ståndpunkttagande, varigenom beträffande måttet för uppvärderingen anbefallts en prövning för varje särskilt fall, beslöt regeringen slutligen att genom laglig reglering av uppvärderingen lägga en fast grund åtminstone för vissa närmare bestämda kategorier av rättsförhållanden. Detta skedde i den tredje s. k. "Steuernotverordnung" av den 14 februari 1924. Denna betecknas kort och gott som "uppvärderingsförordningen".
    Denna förordning reglerar först och främst genom fastställande av genomsnittssatser uppvärderingen beträffande vissa förmögenhetsplaceringar i mark. Dessa förmögenhetsplaceringar (Vermögensanlagen) äro i förordningens § 1 kasuistiskt sammanförda i tio grupper. De ur praktisk synpunkt viktigaste äro: fastighetsinteckningar, fartygsinteckningar, hypoteksskulder, ränteskulder och obligationer. Dessa uppskattas principiellt till 15 % av det ursprungliga guldvärdet. Beträffande rättigheter, som förvärvats före den 1 januari 1918 gäller såsom guldvärde det nominella värdet; i fråga åter om senare förvärvade rättigheter fastställes guldvärdet genom omräkning av nominella värdet med tillhjälp av dollarn till den vid tidpunkten förrättighetens förvärvande gällande kurs. Gäldenären erhåller moratorium till den 1 januari 1932 med betalningen av det till 15 % i guld uppskattade kapitalet. Oguldna räntor bortfalla. Först från och med den 1 januari 1925 begynner en ny förräntning. Denna belöper sig under första året till 2 % och stiger sedan med 1 % om året, till dess att en räntesats av 5 % uppnåtts.
    Dessa bestämmelser hava icke någon retroaktiv verkan. Om sålunda de angivna fordringsanspråken genom rättigheternas upphörande eller genom förbehållslöst mottagande av betalning fallit bort, så kan en uppvärdering efteråt icke påyrkas. (§ 11). Däremot förbliva träffade överenskommelser om högre eller lägre uppvärdering gällande och sådana kunna även i fortsättningen ingås. (§ 13).
    Förutom de inskräkningar i fråga om uppvärdering, som förordningen föreskriver beträffande de i § 1 kasuistiskt angivna fordringsanspråken, innehåller densamma i § 12 ett slags generalklausul, i vilken bestämmes, att "andra" förmögenhetsplaceringar icke få uppvärderas högre än till 15 % av deras ursprungliga guldvärde. Ifråga om dessa är gäldenären icke tillerkänd rätten till moratorium till den 1 januari 1932 och åtnjuter ej heller ovannämnda

478 ALFRED KAUFMANN.förmåner beträffande räntebetalningen. När fordringen är förfallen, kan sålunda borgenären kräva omedelbar utbetalning av det uppvärderade kapitalbeloppet, ävensom uppvärdering och betalning av oguldna räntor. Däremot gäller även här, att en uppvärdering i efterhand av redan bortfallna fordringar är utesluten samt att avtalsfrihet råder beträffande högre eller lägre uppvärdering såväl för det förflutna som för framtiden.
    Vid första påseende förefaller denna generalklausuls räckvidd utomordentligt stor. En närmare undersökning giver emellertid vid handen, att dess tillämpningsområde är överraskande ringa. Klargörandet härav är av allra största vikt. Ty betydelsen av uppvärderingsförordningen ligger i uppvärderingens begränsning med avseende på de i förordningen behandlade rättsförhållandena. De rättsförhållanden, som icke falla under förordningen, äro sålunda fritagna från alla inskränkningar i berörda hänseende och följaktligen möjliga att i förekommande fall uppvärdera ända till 100 % av deras ursprungliga guldvärde.
    Förordningen inskränker endast upp värderingen av förmögenhetsplaceringar. Begreppet förmögenhetsplacering är i första hand av ekonomisk och icke av juridisk art. Det hade därför varit önskvärt, att lagen hade positivt angivit, vilket rättsbegrepp densamma här ville lägga till grund. Detta skulle i väsentlig mån hava bidragit till underlättande av lagens tillämpning och undvikande av tvivelsmål. Uppvärderingsförordningen nöjer sig emellertid med att förklara de i § 1 uppräknade rättsförhållanden för förmögenhetsplaceringar i lagens mening, och inskränker sig till att i den allmänna bestämmelsen i § 12 negativt angiva, vilka rättsförhållanden icke skola gälla såsom förmögenhetsplaceringar. Följden blir den, att i alla andra fall vederbörande domstolar och skiljedomstolar först måste undersöka, huruvida det är fråga om ett anspråk, som med hänsyn till sitt ekonomiska syfte innebär en förmögenhetsplacering.
    Den grupp av rättsförhållanden, som under inga förhållanden skola betraktas såsom förmögenhetsplaceringar och vilka sålunda kunna utan inskränkning uppvärderas, är angiven i punkt 2 av § 12: "Anspråk, som grunda sig på ömsesidiga avtal, bolagsavtal och andra intressentförhållanden, ävensom anspråk på periodiska prestationer, vilka hava sin grund i träffade förlikningar, ackordsuppgörelser eller liknande rättsförhållanden, gälla icke såsom förmögenhetsplaceringar uti i punkt 1 angivna mening."
    Genom utskiljande av de ömsesidiga avtalen föres ett ur ekonomisk synpunkt vidsträckt område in under den obegränsade uppvärderingen. Ömsesidiga avtal äro nämligen enligt tyska rättsbegrepp alla överenskommelser, som innehålla skyldighet för de avtalsslutande parterna till ömsesidiga av varandra betingade prestationer. Härunder falla exempelvis köp- och leveransavtal, legoavtal, avtal om depositum.
    Särskilt är det nödvändigt att undersöka rättsläget vid försträck-

UPPVÄRDERING AV MARKFORDRINGAR I TYSKLAND. 479ning. Den enkla försträckningen är intet ömsesidigt avtal. Den grundar blott en ensidig förpliktelse till återbetalning och eventuell förräntning. Den kan, men behöver icke innebära en förmögenhetsplacering. Detta är att avgöra ur ekonomisk synpunkt för varje särskilt fall. I förra fallet är försträckningen underkastad inskränkningen i fråga om uppvärdering. Innebär den åter icke en förmögenhetsplacering, kan uppvärdering ske till fulla värdet. Försträckningen kan också på grund av de träffade överenskommelserna eller det ekonomiska sammanhanget framträda såsom beståndsdel av eller residuum till ett ömsesidigt avtal, exempelvis återstoden av en köpeskilling, med vilken anstånd lämnats i form av försträckning, kontokuranttillgodohavande, metasaldo, förlikningstillgodohavande. Under sådana förhållanden kan försträckningen enligt § 12 punkt 2 uppskattas till fulla värdet. Härvid innebär det i intet fall någon skillnad, om såsom säkerhet för densamma ligger hypotek eller icke. Detta gäller för övrigt i fråga om alla uppvärderingsfria anspråk. Ty det vore orättvist att uppvärdera en fordran med hypotek lägre än en fordran utan hypotek. En häremot svarande bestämmelse i förordningen (§ 3) ställer också detta utom varje tvivel.
    Frihet i fråga om uppvärderingen gäller beträffande anspråk grundade på bolagsavtal och andra intressentförhållanden. Hit höra bolagsförhållanden av alla slag, såväl handelsrättsligt reglerade bolag— såsom kommanditbolag, vanliga handelsbolag (offene Handelsgesellschaften) och tysta bolag (stille Gesellschaften) — som även sammanslutningar enligt allmänna civillagen, intressegemenskaper, konsortialförhållanden. Ävenså ett bolags anspråk gentemot sina delägare. Att beakta är, att ur ett bolagsförhållande härflytande anspråk, som icke gå ut på betalning av ett bestämt belopp i mark (§ 1 V. O.), över huvud taget icke falla inom ramen för uppvärderingsförordningen. Sålunda är det vid fastställande av de andelar, som tillkomma bolagsmännen såsom meddelägare i bolagsförmögenheten, över huvud taget icke fråga om någon uppvärdering. Detta är exempelvis fallet i fråga om vanliga handelsbolag och kommanditbolag. Dessa bolag utgöra gemensamhetshandelsbolag (Gesamthandelsgesellschaften). Bolagsmännen hava icke någon utkrävbar fordran emot bolaget, utan en andel i dess förmögenhet, som uttryckes genom kapitaltillgodohavande. Vid den obligatoriska övergången till guldmarkbokföring och guldbalans från den 1 januari 1924 företogs icke en uppvärdering av dessa andelar, utan en nyberäkning genom omvärdering av bolagsförmögenheten från pappersmark i guldmark. Däremot förekommer en uppvärdering beträffande fordringar, som tillkomma bolagsmän, vilka över huvud taget icke eller i varje fall icke längre äro delägare i bolagsförmögenheten. Så är förhållandet i fråga om en tyst bolagsmans fordran. Han erhåller genom sin insats icke en andel i bolagsförmögenheten, utan blott en fordringsrätt, som innefattas i bolagets passiva. Detsamma är fallet med fordringar tillkommande delägare i handelsbolag och kommanditbolag, vilka utträtt ur bolaget, på utbetalning av fastställt innestå-

480 ALFRED KAUFMANN.ende avräkningstillgodohavande. Till de ytterligare rättigheter, beträffande vilka uppvärderingen med stöd av förordningens § 12 punkt 2 är fri, höra exempelvis fordringar på grund av underhållsavtal, livränteavtal, ersättningsanspråk på grund av i förtid upplösta legoavtal, skadeståndsfordringar, arvsöverenskommelser.
    Huruvida fordringsägaren i fråga om de uppvärderingsfria anspråken kan kräva, att dessa uppskattas till det fulla ursprungliga guldvärdet, beror, såsom tidigare framhållits, på omständigheterna i varje särskilt fall. I allmänhet har man att utgå därifrån, att myntvärdeförsämringen icke får föra till gäldenärens oskäliga riktande, uppvärderingen åter icke till hans oskäliga betungande. En bolagsman, som urträtt ur bolaget och vars fastställda avräkningstillgodohavande av någon anledning ännu icke blivit uttaget utan kvarstår i affären, kan uppställa fordran på att uppvärderingen sker efter det förhållande till guldvärdet, i vilket affärsförmögenheten bibehållits. Detsamma gäller om insatsen gjorda av en tyst bolagsman. Den underhållsberättigade kan fordra uppvärdering av den avtalsenligt fastställda underhållsräntan, såvida den betalningsskyldiges förmögenhetsförhållanden motivera en dylik. Testamentstagaren äger framställa anspråk på uppvärdering av sitt legat, under förutsättning att kvarlåtenskapen undergått en motsvarande uppvärdering. Det blir vederbörande myndigheters uppgift att taga hänsyn till alla omständigheter, vilka hava betydelse för en rättvis avvägning av alla parters ekonomiska intressen, samt med ledning av dessa utfinna det riktiga måttet för uppvärderingen.
    Avgörandet beträffande uppvärderingens storlek ligger i allmänhet hädanefter liksom förut hos de ordinarie domstolarna eller de skiljenämnder, varom de i saken intresserade ena sig. Blott när det gäller att bestämma storleken av uppvärderingsbeloppet i fråga om de i förordningens § 1 angivna fordringar (hypotek etc.) är avgörande genom särskilda uppskattningsmyndigheter föreskrivet.
    Så långt det nuvarande rättsläget. Huruvida denna reglering är slutgiltig, beror icke allenast på det ekonomiska läget, utan i första hand på den politiska utvecklingen inom Tyskland. Om för fordringsägaren gynnsammare villkor äro att förvänta, synes dock i hög grad tvivelaktigt.

Alfred Kaufmann.