Nya författningar. Sedan sista häftet av SvJT publicerades, har endast ett fåtal nya författningar av allmännare intresse utkommit i SFS, varför med fortsättningen av lagsamlingen får anstå till ett följande häfte. Bland nya författningar märkas KCirk. 8 sept. 1924 (nr 431) till samtliga häradshövdingar och rådstuvurätter i riket ang. uppläggande av förmynderskapsböcker åt överförmyndarna; K.K. 10 okt. 1924 (nr 442) med särskilda föreskrifter för domstolarna rörande förmyndarvården; K.K. 10 okt. 1924 (nr 443) med särskilda föreskrifter rörande överförmyndares verksamhet; ytterligare tvenne följdförfattningar (nr 444 och 445) till den nya förmynderskapslagstiftningen, samt K.K. 10 okt. 1924 (nr 441) ang. fastställande av det tal, som skall anses motsvara levnadskostnadsökningen m. m.

    Nils Rabenius †. Den 19 oktober 1924 avled å Romanäs sanatorium juris docenten doktor Nils Rabenius. Härstammande i följd från juris professorerna vid Uppsala universitet Olof Mattias Theodor R., f. 1823, Lars Georg R., f. 1771 och Olof Ingelson R, f. 1730 — föddes Nils R. i Uppsala den 2 februari 1887. Därstädes student 1905, jur. kand. 1910, jur. lic. och doktor 1917. Docent i civilrätt i Uppsala 1917, t. f. professor i rättsvetenskap vid handelshögskolan i Stockholm 1919, docent där i samma ämne sedan 1920. Från trycket har R. utgivit, utom sin gradualavhandling "Om kvittnings verkställande", ett par smärre avhandlingar, belysande kvittningsinstitutet ur andra synpunkter (i Sv. J. T. 1918 och i T. f. R. 1919) samt, jämte A. Kôersner, arbete övermoratorium. Härtill komma åtskilliga musikkritiska artiklar och essayer.
    Det var med en sällsam beklämning, som för mer än fem år sedan meddelandet om den tärande sjukdomen mottogs av dem, som hade någon kännedom om värdet av den människa, vars kraft nu skulle brytas. Nils Rabenius var en begåvning av sällsynt art. Därvid tänker jag icke blott på hans förutsättningar som juridisk vetenskapsman utan även på en annan sida av hans andliga utrustning, hans konstnärsbegåvning, vars inflytande ingen, som kom i närmare beröring med honom, kunde undgå att röna. Hans oförfalskat gedigna sökande för att komma de vetenskapliga spörsmål, som han behandlade, in på livet, syntes mig erhålla sin bästa förklaring i en kombination mellan hans intellektuella skarpsinnighet och det djupa allvar, som präglade honom, när han vid flygeln — med den för honom egenartade känsligheten — utförde mästerverken av Beethoven, Bach, Chopin, Schumann eller den, som han kanske älskade mest, Schubert. Liksom den verkliga konsten, vare sig den söker eller skapar, oemotståndligt går sin väg fram utan hänsyn till konjunkturer och sidoinflytanden, så får den verkliga vetenskapens tjänare icke låta sig ledas av annat än det absoluta sanningskravet. — R:s obrutna arbetskraft hade kort varaktighet. Men han fick likväl tid att fördjupa och i ny belysning ställa ett av obligationsrättens mera både praktiskt viktiga och komplicerade institut, nämligen kvittningen. I den mån jag närmare studerat hans juridiska skriftställarskap, finner jag det vara uttryck just av det vetenskapliga allvar, som jag nyss nämnde. Med skarpsinnigheten förenade sig här den självständighet, som först efter starkt kritisk prövning nöjer sig med auktoriteternas forskningsresultat. Flärdlösheten, som utmärkte den på samma

gång klara och koncisa stilen i förf:s framställningssätt, tydde ytterligare på förståelsen för omutligheten i det sanningskrav, som vetenskapen ställer på sina idkare. — Vill man ha ett intryck av vad R. var som musiker, då bör man läsa hans lilla vackra, snart sagt på dödsbädden skrivna essay "Om Franz Schubert som romanskompositör", publicerad i tidskriften Orfeus. Jag skulle tro, att densamma — utöver vittnesbördet om förf:s ädla kärlek till musiken — är något ganska säreget i avseende å både djup och originalitet.
    Den glädje, som bereddes mig, när jag såsom d. v. dekanus kunde hälsa Nils Rabenius som jur. doktor och docent, förintades snart av besvikelsen över att hans sjukdom skulle göra det omöjligt att få honom införlivad med fakulteten på samma sätt som förut hans far, farfar och farfarsfar. Att denna vackra tradition icke kunde uppehållas är dock av underordnad vikt i jämförelse med den förlust, rättsvetenskapen lidit genom hans sjukdom och bortgång. Och alla, vilka i likhet med undertecknad kommit i närmare kontakt med honom, skola känna, att de lidit en svår personlig förlust. De skola aldrig glömma vad han givit dem genom sin varma, djupa personlighet. Som en oförgänglig behållning skola de i sitt tacksamma minne bevara den strålande bilden av en sällsynt ädel och högsinnad människa. Den som sätter sådana spår efter sig, hans liv måste — om också fyllt av vedermödor och törnen på vandringstigen — även för honom själv ha varit rikare än deflestas.

V. Lundstedt.