DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET GUSTAV OLIN.

 

Det nya skede i straffrättens historia, som kan räknas från uppkomsten av den kriminalantropologiska och den sociologiska skolan, markeras inom lagstiftningen av de förslag till strafflagar, som för trettio år sedan framlades i Norge av BERNHARD GETZ och i Schweiz av CARL STOOSS. Visserligen har varken Getz eller Stooss velat bestämt bryta med den klassiska straffrättsskolans uppfattning av brottet såsom uttryck för etisk skuld och straffet såsom vedergällning för den begångna gärningen, men de hava med sunt verklighetssinne tillmötesgått de nya riktningarnas krav på reformer, i den mån de funnit dessa mogna för genomförande, och deras lagförslag hava därigenom blivit de första i stor stil gjorda försöken att praktiskt tillämpa den moderna straffrättsliga åskådningen, för vilken straffets väsentliga ändamål är att vara ett samhällets skyddsmedel mot den fara för samhället, som brottsligheten innebär. Däri ligger de båda förslagens avgörande betydelse för den följande utvecklingen. Vissa detaljer i systemet hava senare kunnat vidare utbildas, men i stort sett hava alla nyare förslag följt de riktlinjer, som Getz, och kanske i ännu högre grad dem, som Stooss anvisat. I straffrättens historia komma därför Getz' och Stooss' lagverk att stå såsom gränspelare mellan det nittonde och det tjugonde århundradets strafflagstiftning.
    Det av Getz utarbetade förslaget blev, sedan det granskatsoch på vissa punkter omarbetats av en kommission, den 22 maj 1902 upphöjt till lag. I Schweiz däremot väntar strafflagsreformen — och därmed även strävandet att ersätta de särskilda kantonala strafflagarna med en för hela förbundet gemensam lagstiftning — ännu alltjämt på sitt förverkligande. Det av Stooss utarbetade utkastet följdes under årens lopp av

6 GUSTAV OLIN.åtskilliga kommittéförslag, innan förbundsrådet i juli 1918 för förbundsförsamlingen framlade förslag till schweizisk strafflagbok. Den parlamentariska behandlingen av detta förslag har ännu icke avslutats.
    Den reformrörelse, som inleddes genom ovannämnda norska och schweiziska förslag, har sedermera vunnit en allt vidareutbredning. Tysklands strafflag av 1870 utgör som bekant endast en hastigt gjord omarbetning av preussiska strafflagen av 1851 och denna vilar i allt väsentligt på 1810 års franska strafflag. Behovet av en strafflagsrevision har därför i Tyskland länge varit känt och erkänt. På riksregeringens initiativ har utarbetats ett förberedande utkast (1909), som sedermera två gånger (1913, 1919) undergått ganska genomgripande överarbetning, och från privat håll — professorerna Kahl, v. Lilienthal, v. Liszt och Goldschmidt — har (1911) offentliggjorts ett synnerligen värdefullt motförslag. I Österrike föreligga ett förberedande utkast (1909) och två regeringsförslag (1912, 1921). Ännu större uppmärksamhet påkallar kanske ett under år 1922 efter uppdrag av österrikiska justitieministeriet och i angivet syfte att åstadkomma ett närmande mellan den österrikiska och den tyska straffrätten offentliggjort motförslag till 1919 års tyska förslag; detta motförslag omfattar dock endast allmänna delen. I Serbien föreligger sedan 1910 ett förslag, som sedermera flera gånger omarbetats; dess senaste redaktion framlades 1923. Av de nordiska länderna har Danmark 1905 påbörjat en allmän strafflagsrevision. En då tillsatt kommission framlade 1912 ett utkast till allmän borgerlig strafflag, i huvudsakliga delar vilande på förarbeten av kommissionens ordförande gehejmeetatsraad Carl Goos. Över nämnda utkast har professor Carl Torp, efter anmodan av justitieministeriet, avgivit betänkande (1917), vilket formats till ett nytt, fullständigt strafflagsförslag. Sedermera har (sistnämnda år) tillsatts en av sex medlemmar, samtliga jurister, bestående kommission med uppdrag att underkasta gällande strafflagstiftning samt de föreliggande utkasten förnyat övervägande och därefter framkomma med förslag till strafflag. Denna kommission har under år 1923 avgivit betänkande, innehållande utkast till Almindelig borgerlig Straffelov samt till Lov om Forseelser i borgerlige Forhold. I Finland har av professor Allan Serlachius utarbetats ett förslag till ny strafflag (I allmänna delen, 1921, II—III speciella delen, 1922),

DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN. 7vilket skall tjäna såsom underlag för fortsatt arbete inom en kommitté. Av de nybildade europeiska staterna hava åtminstone Polen och Tschechoslowakiet vidtagit förberedelser för erhållande av egna strafflagar. I Polen föreligger sålunda ett av professor Edmund Krzymuski utarbetat förslag till allmändel (1918) och i Tschechoslowakiet har justitieministeriet framlagt (1921) ett förslag till samma del av strafflagen. Slutligen har (1921) i Italien en kommission, inom vilken den kriminalantropologiska skolans chef, professor Enrico Ferri är ordförande, framlagt första boken, innefattande allmänna delen, av ett förslag till strafflag för Italien.
    Den ovan lämnade översikten av den nuvarande situationen inom den europeiska strafflagstiftningen giver vid handen, att den allmänna strafflagsrevision, som för närvarande pågår i vårt land, långt ifrån är någon enstaka företeelse utan blott ett led i en reformrörelse, som omfattar nästan hela Europa. Snarare kan man förvåna sig över att, då reformarbetet i vårt land igångsattes, det icke från början målmedvetet inriktades på strafflagen i dess helhet utan närmast avsåg bestämmelserna rörande bötes- och bötesförvandlingsstraffet. Åt professorn Johan C. W. Thyrén uppdrogs den 19 februari 1909 att dels verkställa en utredning rörande de ändringar i gällande lagstiftning, vilka i nämnda avseende kunde befinnas lämpliga, dels på grundvalen av denna utredning framlägga utkast till sådanaändringsförslag. Under Thyréns hand förvandlade sig emellertid uppgiften till en revision av strafflagen överhuvud såväl idess allmänna som i dess speciella del. Till fullgörande av uppdraget har Thyrén hittills offentliggjort dels en framställning av de allmänna principerna för en strafflagsreform dels vissa avdelningar av ett förberedande utkast till strafflag, nämligen allmänna delen (1916) samt av speciella delen: brott mot kroppslig okränkbarhet (1917), ärekränkningsbrottet (1919), vissa förmögenhetsbrott (1920, 1922), ävensom allmänfarliga brott (1923).
    Ett förslag till strafflagens allmänna del, som framkommer i våra dagar, kan svårligen i någon större omfattning innehålla nya uppslag, än mindre öppna några nya oanade horisonter för straffrätten eller kriminalpolitiken. Så intensivt som arbetet på dessa områden bedrivits under de senaste decennierna, få nog de flesta frågor anses tämligen genomdiskuterade och i

8 GUSTAV OLIN.den mån ett nytt lagförslag icke direkt tillgodogör sig tidigare lagarbeten får det därför i stort sett nöja sig med uppgiften att föra ut i rättslivet de reformtankar, som förut framkommit inom litteraturen. Det av Thyrén utarbetade förberedande utkastet till strafflagens allmänna del intager icke någon särställning i berörda hänseende. En granskning av detsamma giver snart vid handen, att det icke är i egentlig mening nyskapande. På en punkt, nämligen i fråga om konkurrensreglernas rent lagtekniska utformning, saknar det förebild men på de övriga punkter, där Thyrén ej bibehållit gällande svensk rätt, är det lätt att påvisa de främmande uppslag och förebilder, som han tillgodogjort sig. Beträffande frågan, vilka reformkrav, som redan nu kunna genomföras, och vilka, som tills vidare få förbliva mera teoretiska önskemål, måste givetvis alltid olika åsikter råda. För min del tror jag, att Thyrén i nämnda hänseende ålagt sig alltför stor försiktighet, framför allt om man tager hänsyn till den långa tid, som torde komma att förflyta, innan strafflagsrevisionen hinner fullbordas. Även beträffande själva regleringen av åtskilliga institut företräder jag en annan ståndpunkt än den av Thyrén intagna. Men efter ett flerårigt sysslande med Thyréns utkast till allmänna delen jämte de föreliggande utländska förslagen anser jag mig kunna uttala det omdöme, att Thyréns utkast utgör ett av de mest värdefulla bidragen till den moderna strafflagstiftningen. Det är därför livligt att hoppas, att det skall lyckas professor Thyrén att även beträffande speciella delen slutföra den honom anförtrodda uppgiften och därigenom lägga en enhetlig grund för det fortsatta arbetet med strafflagsrevisionen.
    Genom beslut den 10 mars 1916 uppdrog Kungl. Maj:t åt en strafflagskommission1 att med föranledande av Thyréns ovannämnda utkast till strafflag, allmänna delen, avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för en ny strafflagstiftning. Planen för kommissionens verksamhet blev sedermera genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 april 1919 så till vida förändrad, att det åt kommissionen givna uppdraget skulle anses gälla avgivande av förslag till lagtext jämte motiv rörande de ämnen, som falla inom strafflagens allmänna del, samt att förslaget till lagtext jämte motiv skulle inom kommissionen utarbetas av ett sär-

 

1 Angående dennas sammansättning se Sv. J. T. 1916 sid. 110 och 4561917 sid. 512, 1919 sid. 131.

DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN. 9skilt, av Kungl. Maj:t förordnat arbetsutskott1, vars förslag skulle underställas kommissionens prövning och godkännande. Kommissionen har den 28 februari 1923 avlämnat betänkande2,innefattande förslag till strafflag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv.
    De i kommissionens betänkande framlagda lagförslagen behandla icke samtliga de ämnen, som falla inom straffrättens allmänna del. Ungdomsbrottsligheten har sålunda lämnats fullständigt å sido, enär denna fråga av Kungl. Maj:t överlämnats till utredning av särskilda sakkunniga.3 Först vid den slutliga kodifieringen av straffrätten kan bedömas, i vilken utsträckning lagstiftningen rörande nämnda ämne kan infogas inom den allmänna strafflagens ram. Vidare har kommissionen förbigått åtskilliga frågor, vilkas slutliga lösning är beroende av den blivande processreformen. Av denna anledning hava uteslutits frågor, som sammanhänga med åtals- och häktningsinstituten, frågan om sammanträffande av straff på exekutionsstadiet, frågor, som hänföra sig till förhållandet mellan domens rättskraft och dess verkställande, med flera.
    Kommissionens förslag vila på samma huvudprinciper, som det förberedande utkastet. Först och främst ligger samma straffrättsliga åskådning till grund för båda lagarbetena. I korthet kan den karakteriseras såsom en kompromiss mellan individual- och allmänpreventionsteorien. Överhuvud torde det icke vara möjligt att i en strafflag på alla punkter radikalt tillämpa endast en straffrättsteori. Med en dylik metod kan resultatet i bästa fall bliva ett vackert teoretiskt konstverk men näppeligen en strafflag, som uppfyller de fordringar, vilka kunna och böra uppställas från kriminalpolitisk synpunkt. Även inom doktrinen har ju för övrigt ett närmande mellan de olika straffrättsliga skolorna ägt rum, i det att vedergällningstanken erhållit en sådan formulering, att den i huvudsak sammanfaller

 

1 Till ledamöter i detta utskott förordnades presidenten Berndt Hasselrot, ordförande, hovrättsrådet Gustav Olin, tillika kommissionens sekreterare, professorerna Thyrén och E. Kallenberg samt häradshövdingen A. Åkerman. Därjämte har överdirektören och chefen för fångvårdsstyrelsen Viktor Almquist deltagit i utskottets arbete. Såsom biträdande sekreterare har tjänstgjort revisionssekreteraren G. V. Masreliez.

2 Statens offentliga utredningar 1923 : 9. (534 sid. 4:o).

3 Dessa hava avgivit betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. Statens offentliga utredningar 1922 : 46.

10 GUSTAV OLIN.med allmänpreventionsprincipen. Frågan är därför numera egentligen denna, huruvida individualpreventionen eller allmänpreventionen skall vara den dominerande synpunkten. Kommissionens förslag utgår i likhet med det förberedande utkastetoch de flesta av de förut nämnda utländska förslagen från den förra synpunkten, därvid lagstiftaren avser att allt efter brottslingens egenart förbättra honom, avskräcka honom från att begå nya brott eller oskadliggöra honom. Men därjämte har man sökt tillgodose jämväl allmänpreventionen genom att så utforma systemet av straff och skyddsåtgärder, att dessa även bliva uttryck för graden av rättsordningens ogillande av den brottsliga gärningen och därigenom kunna avhålla jämväl andra än den dömde från att begå brott. Jag skall framdeles påpeka vissa bestämmelser, genom vilka sistnämnda synpunkt fått göra sig gällande.
    I behandlingen av de särskilda instituten föreligga mera betydande olikheter mellan kommissionens förslag och det förberedande utkastet endast beträffande straffsystemet. Men så gott som alla institut hava vid den kontrollanalys av utkastets regler, som inom utskottet ägt rum, undergått talrika detaljändringar. En noggrann jämförelse mellan utkastet och kommissionens förslag torde giva vid handen, att i detta senare åtskilliga frågor erhållit en fördjupad behandling och icke så få av de särskilda stadgandena ökad praktikabilitet. Slutligen har kommissionen åt sitt förslag givit en helt annan systematisk uppställning än den i det förberedande utkastet tillämpade. Denna fråga skall här något utförligare beröras. Sedan i ett första kapitel meddelats bestämmelser rörande strafflags giltighet, har kommissionen funnit den naturliga ordningsföljden vara att behandla brottets subjektiva och objektiva förutsättningar ävensom de olika huvudformer, i vilka brottet kan framträda, före brottets påföljder. Kommissionen har därför i enandra avdelning av sitt förslag under den gemensamma rubriken »Om brottet» behandlat tillräknelighet (2 kap.), uppsåt och oaktsamhet (3 kap.), yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet (4 kap.), försök (5 kap.) samt fleras deltagande i brott (6 kap.). Först därefter meddelas i en tredje avdelning med den gemensamma rubriken »Om straff och skyddsåtgärder» bestämmelser angående straff (7 kap.) och skyddsåtgärder (8 kap.). En fjärde avdelning med den gemen-

DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN. 11samma rubriken »Om bestämmande av straff och skyddsåtgärd» innehåller allmänna straffmätningsregler (9 kap.), stadganden om villkorlig dom (10 kap.), om sammanträffande av brott (11 kap.) samt om sammanträffande av straff inbördes eller avstraff och skyddsåtgärd (12 kap.). Förslaget avslutas med ett kapitel om bortfallande av straff. I ett särskilt lagförslag behandlas villkorlig frigivning.
    Den följande framställningen avser i främsta rummet att lämna en orientering i kommissionens förslag, sett mot bakgrunden av de moderna reformsträvandena överhuvud. Då jag emellertid i avgiven reservation beträffande åtskilliga frågor av grundäggande natur uttalat en annan mening än den av pluraliteten omfattade, kommer jag även att kritiskt granska vissa delar av förslaget.

1.

    Frågan, om eller i vilken utsträckning en ny strafflag skall äga tillämplighet på brott, som begåtts, innan den nya lagen trädde ikraft, har i den utländska straffrätten besvarats på i huvudsak tre olika sätt. Enligt en åsikt skall alltid den lag, som gällde vid tiden för brottets förövande, tillämpas å detsamma; denna ståndpunkt intages av engelsk och amerikansk rätt. En alldeles motsatt åsikt är, att den nya lagen bör äga tillbakaverkande kraft; denna åsikt har kommit till uttryck i den ryska strafflagen samt i vissa schweiziska kantonallagar. Enligt en tredje princip, som tillämpas av de flesta övriga gällande strafflagar, skall den mildare bestämmelsen tillämpas; i övrigt företräda de till denna grupp hörande lagarna olika ståndpunkter, i det vissa låta den äldre lagen, andra åter den nya vara den principala.
    Vår gällande strafflag saknar som bekant en allmän bestämmelse rörande frågan, i det att stadgandet i promulgationslagens 5 § avser endast förhållandet mellan 1864 års strafflag och den äldre lagstiftning, som densamma ersatte. Stadgandet tillämpas dock analogivis även med avseende å andra strafflagsändringar och i vår straffrätt gäller således regeln, att en ny lag skall användas å tidigare förövade brott endast om det straff, som enligt densamma bör ådömas, är lindrigare än det, som skolat följa enligt den äldre lagen; i annat fall skall denna senare tillämpas. Med denna grundsats har det förberedande utkastet

12 GUSTAV OLIN.brutit och kommissionens förslag (1 kap. 2 §) har därutinnan följt detsamma: Därest annan lag gäller, då dom skall meddelas, än då den åtalade handlingen företogs, skall den nya lagen tillämpas, vare sig den in concreto leder till ett mildare eller strängare resultat än den äldre lagen, dock att straff ej må ådömas för gärning, som ej var belagd med straff, då handlingen 1 företogs, eller för vilken straff var förfallet, då den nya lagen trädde i kraft. De skäl, som varit bestämmande för kommissionen, hava i huvudsak2 varit följande.
    Under förutsättning, att lagstiftningen rätt handhaves, måste en ändring av strafflagen anses vara uttryck för en ändring i den allmänna rättsuppfattningen, i det denna funnit den äldre bestämmelsen icke innefatta en ändamålsenlig reaktion mot brottslighet av ifrågavarande slag. Från rättsordningens synpunkt måste det därför anses angeläget, att den nya bestämmelsen i största möjliga utsträckning träder i den äldres ställe. Ett tillgodoseende av detta allmänna intresse kan icke heller anses kränka någon gärningsmannens enskilda rätt eller något hans berättigade intresse i det fall att den nya lagen blott inför strängare straff, ty strafflagen är icke något avtal, genom vilket staten tillförsäkrar den, som begår en brottslig gärning, en rätt att få densamma bedömd enligt de vid handlingens begående gällande reglerna. Annorlunda ställer sig däremot frågan, därest gärningen enligt den äldre lagen var straffri men i den nya belägges med straff. I dylikt fall innefattade handlingen, då den företogs, icke något angrepp på ett rättsligt skyddat intresse och utgör således icke symptom på någon gärningsmannens samhällsfarlighet. Det föreligger därför icke heller någon anledning att reagera med straff. På sätt ovan anmärkts, har också detta fall uttryckligen undantagits i stadgandet angående ny strafflags giltighet med hänsyn till tiden. Även tungt vägande praktiska skäl tala för den av kommissionen intagna ståndpunkten. Då det gäller att avgöra, vilkendera lagen är den mil-

 

1 Kommissionen har i sitt förslag sökt konsekvent genomföra terminologien att med uttrycket handling avse endast själva den brottsliga verksamheten, med uttrycket gärning däremot handlingen jämte dess verkan. Den utländska legala terminologien gör en liknande åtskillnad: Handlung — Tat, act oromission — causing of an effect, action — fait, azione — fatto.

2 Ståndpunkten har utförligt motiverats av Traeger i Vergleichende Darstellung des deutschen und ausländischen Strafrechts, Allgemeiner Teil, VI Bd, sid. 346—361.

DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN. 13dare, skall givetvis avseende fästas ej allenast vid de båda lagarnas straffsatser utan även vid alla andra bestämmelser, som kunna inverka på gärningens straffbarhet, således de som röra försöks straffbarhet, delaktighet, preskription, straffskärpnings- och straffnedsättningsgrunder, försvårande och förmildrande omständigheter, konkurrens m. m. En dylik undersökning, i och för sig vansklig, måste tydligen bliva ytterligare försvårad, då den nya lagen, såsom fallet är med kommissionens förslag, innefattar en genomgripande omläggning av straffsystemet och i vissa fall medgiver straffets utbytande mot skyddsåtgärd.
    Kommissionen har emellertid ansett sig böra i visst hänseende göra en eftergift åt den grundsats, som för närvarande tillämpas i vår straffrätt. Därest den åtalade gärningen är att anse såsom övervägande politiskt brott, skall den äldre lagen tillämpas, om det straff, som efter samma lag bör ådömas, är lindrigare än det, som är stadgat i den nya lagen. Genom detta stadgande har kommissionen velat förhindra, att under politiskt upprörda tider ett för tillfället maktägande parti skulle kunna genom straffskärpande lagändringar åtkomma politiska motståndare. Uttrycket »politiskt brott» är onekligen något obestämt men förekommer ju redan i vår lagstiftning (Lag den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare 7 §). På domstolen får ankomma att i varje fall avgöra, huruvida det föreliggande brottet kan anses hava förövats i övervägande politiskt syfte eller icke.
    Vid behandlingen av frågan om strafflags giltighet i rummet utgår förslaget från territorialprincipen, under det att gällande lag ju i första hand proklamerar personlighetsprincipen. Denna olikhet är dock av övervägande lagteknisk natur, i det att förslaget lika väl som vår gällande strafflag bygger även på personlighetsprincipen. Ett generellt frångående av denna är icke heller möjligt, så länge lagstiftningen angående utlämning vidhåller grundsatsen, att en stat icke utlämnar sina egna medborgare. Territorialprincipen formuleras i förslaget (1: 3) sålunda, att över brott, som är begånget inom riket, skall dömas efter svensk lag och vid svensk domstol; brott, som begås å svenskt fartyg, skall anses begånget inom riket; brott, som begås å utländskt krigsfartyg, skall anses begånget utom riket, ändå att fartyget befann sig inom svenskt område. Med uttrycket »inom

14 GUSTAV OLIN.riket» avses Sveriges hela lant-, sjö- och luftterritorium. Beträffande sjöterritoriet gör förslaget således icke någon åtskillnad mellan hamn, redd, inre kustvatten och yttre kustvatten. Det har nämligen befunnits vara synnerligen svårt att med tillräcklig noggrannhet bestämma gränsen mellan yttre och inre kustvatten samt mellan yttre kustvatten och redd. Möjligen innebär förslagets ståndpunkt i denna del en utvidgning av territorialprincipen, sådan denna hittills tillämpats, i det att nu gällande stadgande ju tolkats sålunda, att brott, som begåtts å utländskt handelsfartyg i svenskt yttre kustvatten, ansetts vara begånget utom riket.1 Personlighetsprincipen kommer till uttryck genom stadgandet att över brott, som är utom riket begånget av svensk man, skall dömas efter svensk lag (1: 4). För att dock begränsa principens tillämpning till fall, i vilka ett mera betydande intresse blivit kränkt, har förslaget gjort åtal beroende av Konungens förordnande även när brottet begåtts mot Sverige eller svensk man. Bedömandet av gärningsmannens nationalitet torde enligt gällande rätt skola ske med hänsyn till tiden för åtalets anhängiggörande. Ur straffrättslig synpunkt synas dock starkare skäl tala för att låta tiden för brottets begående vara den avgörande och såväl det förberedande utkastet som kommissionens förslag (1: 4) hava därför intagit denna ståndpunkt. Detta har nödvändiggjort en särskild bestämmelse (1: 5), att därest utländsk man, som utom riket begått brott, därefter förvärvat svensk medborgarrätt, svensk strafflag blir tillämplig. I saknad av dylik bestämmelse skulle han nämligen här i landet kunna varken straffas eller, såsom numera svensk medborgare, utlämnas. Stadgandet uppställer emellertid den förutsättningen, att brottet är straffbart även enligt brottslingens eget lands lag, varjämte sakens upptagande göres beroende av Konungens förordnande. Realprincipens tillämpning är i förslaget (1: 4) reglerad på samma sätt som i gällande lag: Brott som av utländsk man utom riket begås mot Sverige eller svensk man, blir underkastat svensk strafflag, därest Konungen förordnar om åtal.2 Vad slutligen angår universalprincipen, har

 

1 Naumann, Tidskrift för lagstiftning 1870 sid. 383.

2 Prof. A. Mendelssohn-Bartholdy har i Deutsche Strafrechts-Zeitung 8 Jahrg. (1921) sp. 261 kritiserat ifrågavarande stadgande i Thyréns utkast; att stadgandet finnes redan i gällande svensk strafflag är honom uppenbarligen obekant. Hans kritik står och faller med den av honom de lege ferenda häv-

DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN. 15denna i förslaget lika litet som i gällande lag vunnit generellt erkännande. Förslaget förutsätter i stället liksom gällande lag, att de utlandsbrott, som icke enligt ovannämnda regler falla under svensk strafflag, böra bliva föremål för straffverksamhet av den främmande stat, som enligt territorial-, personlighets-eller realprincipen är behörig, och till vilken brottslingen därför bör utlämnas. Men fall kunna inträffa, då å ena sidan brottet icke enligt ovannämnda regler är underkastat svensk strafflag, å andra sidan på grund av krig eller andra rent faktiska hinder utlämning icke kan komma till stånd. I dylikt fall skall enligt särskilt stadgande (1: 9) svensk strafflag subsidiärt bliva tillämplig.
    En fråga, som understundom kan bereda den internationella straffrätten svårigheter, är den, var en s. k. distansförbrytelse skall anses vara begången. Såsom exempel kan anföras det fall, att någon skickar en helvetesmaskin från utlandet till Sverige, där den exploderar. Frågan är som bekant icke besvarad i vår gällande strafflag. Åtskilliga utländska lagarbeten —bland andra norska strafflagen och schweiziska förslaget —intaga den ståndpunkten, att brottet skall anses vara begånget såväl på den ort, där den brottsliga handlingen företagits, som där den medfört en verkan, varav gärningens straffbarhet beror. Denna princip har även lagts till grund för de stadganden, genom vilka det förberedande utkastet och kommissionens förslag (1: 11) löst frågan.
    Slutligen innehåller förevarande kapitel även ett stadgande (1: 10) angående verkan av utländsk straffdom. Nuvarande strafflag uppställer ju den principen, att om någon, som begått brott utomlands, även undergått straff för detsamma i utlandet, han icke kan ånyo dömas här i landet, men att i övrigt utländsk straffdom saknar all verkan härstädes. Enligt kommissionens förslag skall utländsk straffdom aldrig utgöra hinder för tillämpning av svensk strafflag. Förslaget gör sålunda icke någon skillnad mellan utlandsbrott och i Sverige begångna brott och gör icke heller möjligheten att här i riket åtala brottet beroende av, huruvida gärningsmannen i utlandet under

 

dade ståndpunkten (närmare utvecklad i Vergl. Darstellung Bd VI sid. 310—316) att principiellt grunda den internationella straffrätten endast på territorialprincipen men i strafflagens speciella del förklara vissa av de där skyddade intressena äga extraterritoriell giltighet.

16 GUSTAV OLIN.gått straff för brottet eller icke. För åtal fordras dock Konungens förordnande. Sker åtal, skall förut undergånget straff, såvitt möjligt är, avräknas.

2.

    Fordran på psykisk normalitet såsom förutsättning för straffrättslig tillräknelighet har uppställts av såväl den äldre som den moderna straffrätten men grunden till denna fordran är icke densamma enligt båda åskådningarna. Den äldre straffrätten, som byggde på begreppen skuld och vedergällning, grundade den straffrättsliga tillräkneligheten på dogmen om viljans frihet. En person vore tillräknelig och ådroge sig därför genom sin handling etisk skuld samt såsom vedergällning därför straff, enär och i den mån han ägde förmåga att oberoende av kausallagen fatta sitt beslut och handla därefter. Den, som på grund av psykisk abnormitet ej hade förmåga av fri viljebestämning, ådroge sig icke heller någon skuld genom att begå en med straff belagd gärning och borde därför vara strafflös. Förelåge åter en förminskad förmåga av fri viljebestämning, inträdde en mindre skuld och straffet borde i motsvarande grad nedsättas. Full skuld, fullt straff; halv skuld, halvt straff; ingen skuld, intet straff var denna åskådnings formel. Den moderna preventionsstraffrätten åter har fullständigt lösgjort begreppet tillräknelighet från hypotesen om viljans frihet. Tillräknelighet betyder helt enkelt normal bestämbarhet genom motiv.1 Dess förefintlighet utgör en nödvändig förutsättning för att användandet av straff skall kunna anses vara den mest ändamålsenliga reaktionen mot den antisocialitet, som kommit till uttryck genom handlingen. Däremot är tillräknelighet icke någon allmän förutsättning för att begåendet av en antisocial handling skall föranleda reaktion från samhällets sida, ty straffet är endast en reaktionsform vid sidan av andra. Med visst fog har därför också inom den nyare teorien2 gjorts gällande, att straffrätten icke borde operera med något tillräknelighetsbegrepp utan utgå från att

 

1 Denna definition är först uppställd av v. Liszt i hans föredrag Die strafrechtliche Zurechnungsfähigkeit (1896), även intaget i hans Strafrechtliche Aufsätze und Vorträge II (1905) sid. 214—229.

2 Ferri, Sociologia criminale, Torino 1900, kap. III; G. A. van Hamel, Inleiding tot de studie van het nederlandsche strafrecht. Derde druk. 1913, sid. 386.

DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN. 17envar samhällsmedlem är socialt ansvarig för sina handlingar och därför även har att bära deras påföljder, dessa må sedan, allt efter gärningsmannens art av samhällsfarlighet, bestämmas till straff eller anstaltsvård av ett eller annat slag. Denna åskådning har lagts till grund för det nya italienska strafflags förslagets1 behandling av förevarande ämne.
    I kommissionens förslag användes såsom rubrik för andra kapitlet uttrycket »Om tillräknelighet». Därmed har kommissionen dock icke velat taga någon ståndpunkt till ovanberörda teoretiska frågor utan använt uttrycket endast såsom en bekväm beteckning för psykisk normalitet. På samma sätt användes termen i den följande framställningen.
    Då man kan utgå från att varje människa, som nått en viss ålder, är i straffrättsligt hänseende tillräknelig, behöver strafflagen ej bestämma begreppet tillräknelighet utan kan nöja sig med att angiva de fall, i vilka på grund av gärningsmannens psykiska abnormtillstånd tillräknelighet icke föreligger. Man skiljer därvid som bekant mellan fullständig otillräknelighet (helabnormitet) samt förminskad tillräknelighet (halvabnormitet), den senare utgörande en kontinuerlig serie av mellanformer mellan normalitet och helabnormitet. Vid bestämmandet av de fall, i vilka tillräknelighet skall anses utesluten, har man tillämpat olika metoder, benämnda den psykologiska, den biologiska och den psykologiskt-biologiska eller blandade. Den förstnämnda metoden karakteriserar ifrågavarande fall genom att angiva vissa psykologiska yttringar, som anses vara utmärkande för det abnorma tillståndet. Såsom sådana framhållas särskilt, att gärningsmannen saknat insikt om sin handlings brottsliga beskaffenhet eller saknat förmåga att handla efter sin vilja. Den biologiska metoden söker kriteriet för tillräknelighetens bortfallande uteslutande i det abnorma tillståndet såsom sådant och inskränker sig därför till att medelst psykiatriska kännetecken bestämma, huru detta tillstånd skall vara beskaffat för att utesluta tillräknelighet. Den blandade metoden slutligen utgör en kombination av de två förut nämnda, i det densamma angiver å ena sidan de tillstånd, vilka kunna utesluta tillräknelighet,

 

1 Progetto preliminare di codice penale italiano (Libro I) Roma 1921 art. 18: Gli autori e compartecipi di un delitto ne sono sempre legalmente responsabili, tranne i casi di giustificazione del fatto. Se även art. 32 och 33 samt motiven sid. 8—11, 37—39.

 

Svensk Juristtidning 1924.

18 GUSTAV OLIN.å andra sidan de psykologiska omständigheter, vilka skola tjäna domaren till ledning vid bedömandet av det inflytande, som tillståndet haft på gärningsmannens handlande i det konkreta fallet. Av dessa metoder är den psykologiska den äldsta och var i äldre strafflagar allmänt förhärskande men tillämpas icke i nyare lagar och lagförslag. Den biologiska metoden har kommit till användning i nederländska, spanska och japanska strafflagarna, vissa av de tidigare schweiziska förslagen samt i Torps förslag till strafflag för Danmark. De flesta lagar och lagförslag hava emellertid anslutit sig till den blandade metoden. Till sistnämnda grupp hör även den gällande svenska strafflagen.
    I kommissionens förslag skiljes beträffande såväl helabnormitetsom halvabnormitet mellan varaktiga tillstånd och mera tillfälliga rubbningar i det normala tillståndet. Bestämningen av de olika fallen sker därefter på följande sätt. För karakteriserande av de varaktiga tillstånden av helabnormitet användes den biologiska metoden, i det varaktigt helabnorm person betecknas enbart såsom »sinnessjuk eller sinnesslö». Dessa termer hava i förslaget samma innebörd som i nya giftermålsbalken. För de tillfälliga helabnorma tillstånden hava däremot uppställts två alternativa psykologiska kriterier, nämligen att gärningsmannen fullständigt saknade insikt om sin handlings betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja. Såsom exempel på dylika tillstånd kunna nämnas epileptiska omtöckningstillstånd, somnambula tillstånd, tillstånd av höggradig affekt, feberdelirier, posthypnotiska tillstånd, akuta toxiska förvirringar, patologiskt rus och deliriumtremens. Även för kännetecknande av de olika formerna av halvabnormitet (2: 2) hava använts psykologiska kriterier, nämligen att gärningsmannen tillfälligtvis befunnit sig i sådant tillstånd, att hans insikt om handlingens betydelse eller hans förmåga att handla efter sin vilja var väsentligt försvagad eller att han begått gärningen under inflytande av varaktig sådan bristfällighet. Exempel på tillfälliga hithörande tillstånd erbjudade nyss här ovan angivna under förutsättning att de icke förelegat i så hög grad, att gärningsmannen fullständigt saknade insikt om sin handlings betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja. Till de permanenta halvabnorma tillstånden äro bl. a. att hänföra imbecillitet i dess mindre svåra grader samt vissa former av epilepsi och hysteri.
    Det sätt, varpå förslaget sålunda bestämt de olika abnorma

DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN. 19tillstånden, har jag icke kunnat gilla. Vad först angår helabnormiteten, är det enligt min mening oriktigt att uppställa en principiell skillnad mellan varaktiga och tillfälliga tillstånd av helabnormitet. Sjukdomarna inom själslivet äro icke på samma sätt som de kroppsliga sjukdomarna väl begränsade sjukdomsenheter. Tvärtom uppträda de psykiska sjukdomsbilderna i en oändlig mångfald variationer av ett fåtal typiska reaktionssätt.Det innebär därför en ren godtycklighet att — såsom sker i kommissionens förslag — inom serien av i varandra övergående sjukdomsbilder göra en bestämd åtskillnad mellan, å ena sidan, sinnessjukdomar i betydelsen av varaktiga tillstånd av helabnormitet, å andra sidan, tillfälliga tillstånd av helabnormitet, samt på denna åtskillnad bygga en så djupgående olikhet i fråga om det straffrättsliga bedömandet, att i fall av sinnessjukdom straffrihet skall inträda utan vidare men att i fall av tillfällig helabnormitet för straffrihet erfordras, att kausalsammanhang mellan det abnorma tillståndet och handlingen kan påvisas. Härtill kommer, att ovannämnda kännetecken ej lämna någon tillförlitlig ledning för bedömandet av gärningsmannens tillstånd. Insikt om handlingens betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja kan saknas hos en person, vars själsliv är fullt normalt och som därför måste anses fullt tillräknelig. Å andra sidan finnes det tillfälliga psykopatiska tillstånd, vid vilka nämnda kännetecken icke föreligga men som dock måste anses utesluta tillräknelighet, t. ex. om en omtöcknad epileptiker låter sitt raseri gå ut över just den person, mot vilken han förut visat sig hysa agg och uttalat hotelser.2 Ehuru han sålunda icke kan anses hava fullständigt saknat insikt om sin handlings betydelse eller förmåga att handla efter sin vilja, bör givetvis det omtöckningstillstånd, vari han vid gärningens begående befunnit sig, medföra straffrihet. Det avgörande skälet mot användande av nämnda eller andra psykologiska kännetecken är emellertid, att frågan, huruvida de förelegat i handlingens ögonblick, i många fall fullständigt undandrager sig bedömande. Huru föreställningar och känslor verka i ett — låt vara endast tillfälligtvis — rubbat själsliv är fullkomligt oberäkneligt. Ännu

 

1 Gadelius, Det mänskliga själslivet i belysning av sinnessjukläkarens erfarenhet. Del III. (1922) sid. 21.

2 Kinberg i Förhandlingar vid svenska kriminalistföreningens årsmöte 1916 sid. 106.

20 GUSTAV OLIN.svårare blir det att utreda motivbildningen hos den tilltalade i handlingens ögonblick, därest — såsom merendels måste vara förhållandet — undersökningen sker först sedan det psykopatiska tillståndet upphört. Det måste därför i många fall bliva omöjligt för psykiatern och i ännu högre grad för domstolen att avgöra, huruvida de av lagen uppställda psykologiska kriterierna förelegat vid handlingens företagande.
    Den ståndpunkt, till vilken jag anslutit mig, använder därför även för bestämmande av den tillfälliga helabnormiteten uteslutande biologiska kännetecken. Jag har i min reservation föreslagit formuleringen »tillstånd, som med hänsyn till dess inflytande å själsverksamheten är att likställa med sinnessjukdom». Denna formulering ansluter sig nära till vissa tidigare inom den nordiska rättslitteraturen framlagda förslag;1 någon saklig skillnad föreligger i varje fall icke. Bestämningen innebär, att tillståndet enligt psykiatrisk erfarenhet inverkar på det mänskliga själslivet på samma sätt, som sinnessjukdom i trängre mening, och att det därför med en till visshet gränsande sannolikhet måste antagas, att handlingen berott av det abnorma sinnestillståndet. Något påvisande av dylikt kausalsammanhang i det särskilda fallet behöver ej äga rum.
    De anmärkningar jag sålunda anfört mot uppställandet av psykologiska kriterier, måste givetvis föranleda, att dylika icke heller användas för fastställandet av förminskad tillräknelighet. Även vid denna form bör man se till den psykiatriska totalbilden och låta avgörandet bero icke därpå, huruvida den tilltalades insikt om handlingens betydelse eller hans förmåga att handla efter sin vilja var väsentligt försvagad, utan därpå, huruvida symptomkomplexen i dess helhet utvisar ett abnorm- eller defekttillstånd. I enlighet härmed har jag i 2 § för såväl den varaktiga som den tillfälliga halvabnormiteten använt uteslutande biologiska beteckningar, nämligen för de förra »tillstånd av varaktig andlig bristfällighet» och för de senare »tillstånd av störd själsverksamhet».
    Av vad i det föregående yttrats angående tillräknelighet såsom förutsättning för straffbarhet följer, att en vid handlingens begående fullt otillräknelig person icke bör straffas för gärningen

 

1 Se Forhandlingerne paa dansk Kriminalistforeningos niende Aarsmøde 1912 sid. 145, Torps utkast § 15, Kinberg i de i föregående anm. anförda förhandlingar sid. 107, Westring i Nordisk Tidsskrift for Strafferet 1919 sid. 94.

DEN SVENSKA STRAFFLAGSREVISIONEN. 21(2:1). Straffrihet bör äga rum, även om han vid den tid, då reaktionen skulle inträda, återvunnit full psykisk hälsa och således då är fullt straffmottaglig. Den samhällsfarlighet, som kommit till uttryck genom hans handling, måste nämligen antagas bero på hans abnorma sinnestillstånd, och den ändamålsenliga reaktionen mot densamma är därför i varje fall icke straff. Utgjorde abnormiteten endast en tillfällig rubbning i det normala tillståndet, är överhuvud icke någon reaktion behövlig, ty gärningsmannens samhällsfarlighet har i dylikt fall upphört samtidigt med det abnorma tillståndet. Är åter helabnormiteten av varaktig natur — sinnessjukdom eller sinnesslöhet — kan skyddsåtgärd vara behövlig; härom meddelas bestämmelse i 8 kap.
    Beträffande halvabnorma personer kan ingalunda generellt fastslås, att straffrihet bör inträda. En dylik individs samhällsfarlighet måste ofta uppfattas såsom självständigt bestående vid sidan om den psykiska abnormiteten och detta i högre grad ju närmare hans tillstånd står det normala. Vid tillfällig halvabnormitet kan därför reaktionen icke få annan form än straff. Men då brottslingens sinnestillstånd vid handlingstillfället dock avvikit från hans normala, kan gärningen icke anses såsom något tillförlitligt symptom på hans samhällsfarlighet under normalt tillstånd, och förslaget (2: 2) stadgar därför, att straffet må efter omständigheterna kunna nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen. Sistnämnda uttryck innebär (jmfr 9:5), att straffet kan nedsättas ända till bötesstraffets minimum. Vad åter angår de permanent halvabnorma, är straff endast undantagsvis den riktiga reaktionen och blott i enstaka fall torde kunna antagas en sådan mindre samhällsfarlighet, att straffnedsättning bör äga rum. I regel är en permanent halvabnorm person, som gör sig skyldig till brott, en kronisk förbrytare, som dessutom är mindre straffmottaglig än en normal person. Med hänsyn till den stora olikhet, som sålunda kan förefinnas mellan individer, hörande till ifrågavarande kategori, har förslaget (2: 2) lämnat domstolen en betydande frihet vid reaktionens bestämmande: ådömes straff, kan detta nedsättas under vad i allmänhet bort följa å gärningen, men domstolen kanäven i stället för att ådöma straff förordna, att brottslingen skall förvaras i allmän anstalt. De närmare föreskrifterna rörande sistnämnda fall tillhöra 8 kap.

22 GUSTAV OLIN.    Liksom gällande lag och det förberedande utkastet medgiver kommissionens förslag straffrihet vid tillfällig helabnormitet och straffnedsättning vid tillfällig halvabnormitet endast om gärningsmannen utan egen skuld råkat i det ifrågavarande tillståndet. Bestämmelsen avser i främsta rummet att förhindra, att självförvållat rus skall kunna medföra dylik verkan.
    Vår nuvarande lagstiftning kan icke anses lämna nödiga garantier för att det på tillförlitligt sätt blir utrönt, huruvida en för brott tilltalad person är psykiskt abnorm. Enda bestämmelsen härutinnan är den, som meddelas i kungl. brevet den 9 mars 1826. Att läkarundersökning av tilltalad persons sinnestillstånd underlåtits i ett stort antal fall, då sådan bort äga rum, måste anses vara till fullo utrett1, och numera torde behovet av ett stadgande, varigenom inom vissa gränser dylik undersökning göres obligatorisk, vara allmänt erkänt. Kommissionens förslag (2:3) har, i huvudsak överensstämmande meddet förberedande utkastet, reglerat frågan sålunda, att läkarundersökning göres obligat med avseende å tilltalad, som antingen skall fällas till straff för brott, vilket i lag är belagt med straffarbete på livstid, eller som förut dömts till frihetsstraff i minst tio år och nu skall fällas till straff för brott, som i lag är belagt med straffarbete. Stadgandet förutsätter emellertid, att i strafflagens speciella del läkarundersökning föreskrives ytterligare i sådana fall, som enligt erfarenheten särskilt ofta sammanhänga med abnormitet t. ex. mordbrand och vissa sedlighetsförbrytelser.
    Frågan om straffrättslig otillräknelighet på grund av ungdom har icke behandlats av kommissionen, enär nämnda fråga överlämnats till utredning av de särskilda sakkunniga, som haft i uppdrag att utarbeta förslag till åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. Givetvis bör den blivande strafflagen angiva straffmyndighetsåldern, även om föreskrifterna rörande unga förbrytares behandling sammanföras i en särskild lag.
(Forts.)

 

1 Schuldheis, Om sinnessjuka långar i Sverige under åren 1865—1894 (1898 samt Kinberg, Brottslighet och sinnessjukdom (1908), särskilt kap. III.