Överrätternas utslag till underdomstolarna. Justiteombudsmannen har i en till Konungen d. 15 dec. 1923 avlåten skrivelse anfört följande:
    Då tidskriften "Svensk Juristtidning" år 1916 utkom med sitt första häfte, anfördes i en däri intagen anmälan bland annat följande:
    Redan för mer än 20 år sedan hade vad publikationen av rättsfall beträffar väckts tanke på utgivande av en "hovrättstidning" under medverkan av ett antal bisittare i överrätterna. Om denna tanke redan på den tiden haft sitt berättigande, hade den det i vida högre grad numera. Av de år 1915 genomförda inskränkningarna i rätten att överklaga hovrätternas utslag bleve nämligen en följd, att ett stort antal, kanske hälften av alla till hovrätterna fullföljda tvistemål och brottmål komme att där avdömas i sista instans. Alltefter som verkningarna av denna reform gjorde sig gällande, bleve det icke möjligt att genom referat allenast av mål, avgjorda i högsta domstolen, vinna samma fullständiga översikt av svensk praxis, som "Nytt juridiskt arkiv" dittills kunnat lämna. "Svensk Juristtidning" hade därför satt såsom en av sina huvudsakliga uppgifter att meddela referat av alla i juridiskt avseende mera intressanta rättsfall, som i sista instans avgjorts av rikets hovrätter:
    Bakom dessa ord låg säkerligen den tanken, att de i tidskriften intagna referaten, liksom dittills referaten av högsta domstolens domar och utslag i "Nytt juridiskt arkiv", skulle medverka till grundande av enhet och stadga i rättskipningen genom publicerandet av sista instansens beslut i fall, där frå-

gor av principiell betydelse fått sin lösning. Det torde vara givet, att en dylik enhet måste befordras av varje åtgärd, varigenom av överdomstolarna tillämpade rättsgrundsatser bringas till de lägre instansernas kännedom. Liksom värdet av referaten i "Nytt juridiskt arkiv" är obestridligt och ej kan nog högt uppskattas, synes den betydelse i omförmälda avseende, som referaten i "Svensk Juristtidning" av rättsfall från hovrätterna måste äga, jämväl vara mycket stor. Emellertid torde böra ifrågasättas, om icke rättskipningen och enheten däri ytterligare skulle kunna befrämjas genom att från hovrätten till den underrätt, som i målet dömt, översändes ett exemplar av hovrättens dom eller utslag i varje mål, som från underrätten kommit till hovrättens prövning.
    Under mina inspektionsresor har jag flera gånger vid samtal med underdomare fört denna fråga på tal och funnit, att uppslaget omfattats med intresse. Vid en nyligen företagen inspektion av Västra Göinge härads domsaga upptog jag spörsmålet, och därvid sade sig domhavanden hysa sympatier för en sådan anordning. I tidningen "Sydsvenska Dagbladet Snällposten" hade sedan flera år tillbaka refererats samtliga av hovrätten över Skåne och Blekinge meddelade domar och utslag, och enligt vad domhavanden hade sig bekant lästes dessa meddelanden med största intresse av häradshövdingar och rådhusrättsledamöter.
    Inom flera utländska lagstiftningar finnas bestämmelser om skyldighet för överdomstol att sända avskrift av sina utslag till underdomstol, som förut dömt i målet. Dessa bestämmelser äro emellertid betingade av särskilda förhållanden, enkannerligen den omständigheten att vid tillämpning av aktsystem överdomstolen återsänder akten i målet till underdomstolen, som har att i sitt arkiv förvara handlingarna till de av densamma handlagda målen.
    I den tyska Zivilprozessordnung § 544 stadgas, att efter målets avgörande i överrätten skola handlingarna återsändas till notarien vid underdomstolen jämte en besannad avskrift av överrättens utslag.
    Enligt § 215 i den österrikiska Geschäftsordnung verkställas vid utskrift av utslag på besvär i regel genast vid besvärsinstansen så många exemplar, att utom det för akten bestämda utslaget för underdomstolen också de till parternas underrättelse erforderliga utslagen kunna ställas till förfogande. I § 277 heter det, att de vid besvärsförfarandet uppkomna aktstycken, med undantag av överläggningsprotokollet och konceptet till besvärsinstansens utslag, skola samlas i akten i det mål, i vilket besvär anförts, och översändas till underdomstolen.
    Jämväl den norska Lov om rettergangsmaaten for tvistemaal innehåller liknande bestämmelser i § 393, där det heter att, när målet är avgjort av överdomstolen, skola akterna i detsamma sändas tillbaka till första instansen med avskrift av utslaget.
    En motsvarighet till dessa stadganden hava vi på senare tid erhållit även i det svenska domstolsförfarandet. I en d. 31 dec. 1921 utfärdad kungl. kungörelse med vissa bestämmelser angående handlingar i vattenmål heter det nämligen i 2 § att, sedan mål, vari talan från vattendomstol hos K. M:t eller vattenöverdomstolen fullföljts, blivit genom laga kraftägande dom eller utslag avgjort, skola ej mindre samtliga till målet hörande handlingar, med undantag av de för dylikt måls föredragning inför högsta domstolen eller regeringsrätten upprättade promemorior, än även avskrift av K. M:ts eller vattenöver-

domstolens dom eller utslag översändas till vederbörande vattenrättsdomare för att i vattendomstolens arkiv förvaras.
    Genom ett den 11 oktober 1920 utfärdat kungl. cirkulär till rikets hovrätter och nedre justitierevisionen angående vissa meddelanden till domhavandena och rådhusrätterna om äktenskapsmål och boskillnadsmål har föreskrivits, att underrättelse om förd klagan över slutligt utslag i mål om boskillnad, återgång av äktenskap eller ogiltighet av vigsel, hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall sist å tredje söckendagen från det besvär inkommit meddelas vederbörande domhavande eller rådhusrätt ävensom att avskrift av hovrätts eller K. M:ts utslag i anledning av sådan klagan eller beslut om dylikt måls avskrivande skall ofördröjligen tillställas domhavanden eller rådhusrätten.
    Enligt 26 § nya konkurslagen skall, om beslut om egendomsavträde upphäves av högre rätt, konkursdomaren därom underrättas. I 41 § i lagen d. 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs finnes en motsvarande bestämmelse.
    Då högsta domstolen beviljar resning i vissa slutligen avgjorda mål, plägar högsta domstolen i sitt utslag förordna, att ett exemplar av detsamma skall tillställas underrättens ordförande med åläggande för honom att bestämma och låta kungöra parterna dag för målets företagande till ny handläggning.
    I de ovan anförda fallen åligger det nedre justitierevisionen eller hovrätterna att ex officio bringa de meddelade besluten till underrätternas kännedom. I vissa andra fall komma överdomstolarnas beslut till underrätts kännedom genom parternas försorg. Då högsta domstolen eller hovrätt återförvisar mål till förnyad behandling i första instans, torde det ligga i sakens natur, att part får sig ålagt att för målets återupptagande vid underrätten därstädes, med företeende av överrättens utslag, anmäla målet till förnyad handläggning.
    I 65 § kungl. förordningen d. 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom stadgas att, om beslut, varigenom underrätt helt och hållet eller till någon del avslagit ansökan om intecknings beviljande, blivit till följd av besvär ändrat av högre rätt, vare sökanden pliktig att å landet sist å det ting, som infaller näst efter 3 månader, och i stad inom 3 månader från det utslaget om ändringen vunnit laga kraft, detsamma hos underrätten förete, vid äventyr att i annat fall den inteckning, som på grund av utslaget beviljas, gäller såsom vore den sökt först å den dag utslaget vid underrätten företes.
    Överlämnandet av överrätts utslag till underdomstol i nu berörda fall har påkallats av särskilda orsaker.
    Såsom jag förut berört, skulle emellertid, därigenom att underrätten i varje fall erhölle officiellt meddelande om utgången i hovrätten av samtliga under dess prövning från underrätten dragna mål, måhända åtskilligt stå att vinna till båtnad för rättskipningens fasthet i allmänhet. Det borde kunna förutsättas, att vid underrätterna, efter avgörandet av ett mål, intresset för detsamma åtminstone en tid finnes kvar och att underdomarna önska förskaffa sig kunskap, huruvida deras mening vunnit gillande i hovrätten, därest målet kommit under dess skärskådande. Eljest måste det i viss mån verka nedsättande på den andliga spänstigheten att skriva protokoll och utslag, utan att man får veta, om ens arbete haft beståndande värde. Den av mig ifrågasatta anordningen borde därför kunna bliva ett medel till stegring av underdomarnas säkerligen i de flesta fall redan förefintliga intresse för domboksarbetet. Att

underrätterna icke kunde undgå att få kännedom om den kritik, som måste ligga i att deras beslut ändras eller att kanske skälen omskrivas, skulle för envar underdomare bliva en sporre att göra sitt bästa vid författandet av utslagen. Detta skulle i andra hand kunna medföra, att större omsorg nedlades på målens utredning och protokollens avfattning, som ännu ofta lämnar mycket övrigt att önska. Därigenom att den mening, som kommit till uttryck i hovrätternas utslag, så att säga komme underdomarna in på livet och genom att dessa utslag vid underdomstolarna ordnades efter något enkelt och praktiskt system, skulle de framdeles kunna vara underrätterna till en god ledning. Om hovrätterna delgåve underrätterna sina beslut, skulle, enligt min tanke, en bättre samverkan mellan över- och underdomstol uppstå och samhörighetskänslan mellan hovrättsledamöterna och underdomarna stärkas. Att kontinuiteten i rättskipningen sålunda skulle göra en vinst torde knappast kunna bestridas. För min del är jag benägen till ett antagande, att en åtgärd av sådan beskaffenhet som den nu ifrågasatta skulle kunna medföra en ganska stor och fördelaktig verkan.
    I detta sammanhang synes jämväl kunna påpekas, att inom den administrativa förvaltningen redan ofta torde förfaras så att, då mål, som kommit inför K. M:ts prövning, blivit avgjort, de myndigheter, som förut beslutat eller hörts i målet, erhålla del av K. M:ts beslut genom avskrift av detsamma.
    En liknande anordning beträffande hovrätternas beslut torde kunna genomföras utan större svårigheter. Då hovrätternas domar och utslag så gott som undantagslöst utskrivas medelst skrivmaskin, skulle endast erfordras, att vid utskriften en extra kopia toges. Kostnaden för det papper, som skulle åtgå till denna kopia, borde, om enklare papper användes, kunna inskränka sig till en obetydlighet. Själva expedieringen av avskrifterna synes icke behöva vålla vare sig svårigheter eller avsevärd ökning i expeditionshavandenas arbete.
    Med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig, får jag för Eders K. M:t framlägga den nu berörda frågan till den åtgärd, Eders K. M:t må finna framställningen föranleda.