NÅGRA ORD OM EN FÖRESLAGENÄNDRING i 39—40 §§ KÖPLAGEN.

 

Med anledning av KARL HILLGÅRD: Bidrag till läranom säljarens stoppningsrätt.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET GUSTAF CARLSON.

 

Den avhandling, vars titel läses här ovan, är icke avseddatt användas såsom någon slags handbok eller kommentar till 39—41 §§ köplagen och 166 § sjölagen. Härutinnan hänvisar författaren till ALMÉN. HILLGÅRDS bok ligger på ett annat plan; han har gjort teoretiska undersökningar om stoppningsrättenoch särskilt satt till sin uppgift att söka utreda sammanhanget mellan köpeavtalets obligatoriska och sakrättsliga verkningar. Dessa undersökningar, som åtföljas av en utförlig historik och jämförelse med utländsk rätt, föra över till en kritik av den gällande svenska rätten och utmynna slutligen i ett rätt långtgående förslag till lagändring. Det är i detta sista hänseende, som boken särskilt intresserat mig, och därutinnan vill jag försöka en redogörelse för innehållet, om ock denna skisserade redogörelse — då jag ej i allo delar författarens åsikt — i sin ordning kan få en stark bismak av kritik.
    Hillgårds förslag går — i stort sett — därpå ut, att, när köparen efter köpet blir insolvent, säljaren icke skall vara tvungen att avbida leveranstidens inträde för utövande av den hävningsrätt, varom 39 § handlar. Det gäller således icke »stoppage intransitu» i egentlig mening utan, om man ser på distansköpet, tiden före transiteringen. Innan jag Övergår till den föreslagna lagändringen, måste jag, om än helt ytligt, följa Hillgårds principiella undersökningar för att utröna i vad mån de äga sammanhang med den ifrågasatta lagändringen. Att frågan om äganderättens övergång, vilken tagit lejonparten av de åt undersökningarna ägnade utrymmet, kan lämnas därhän, då fråga ärom gällande stadganden i köplagen, är av Hillgård medgivet (s. 76).

 

5 — Svensk Juristtidning 1924.

66 GUSTAF CARLSON.    I avseende å äganderättens övergång kommer Hillgård till det resultat, att äganderätten övergår vid speciesköp med avtalet och vid leveransavtal med godsets individualisering d. v. s. —åtminstone i stort sett — med godsets avlämnande. Då nu Hillgårds förslag avser tiden före avlämnandet, och då förslaget angår både speciesköpet och leveransavtalet, men de föreslagna bestämmelserna icke modifieras på något sätt för dessa olika slag av köp, är det väl klart att frågan om äganderätten, vilken enligt Hillgårds mening på detta stadium övergått vid speciesköpet men ej vid leveransavtalet, icke kan spela någon roll för ändringsförslaget. Härigenom besparas det mig att medförfattaren vandra i tröttande terräng. Hillgård kommer nämligen — liksom vid dylika upptäcktsresor många före honom— in på den avkrok av den juridiska ärtåkern, som utgöres av lösöreköpsförordningen och frågorna om dess räckvidd.
    Men för Hillgård betyder äganderättens övergång endast den punkt, där sakrättsliga verkningar av köpet först uppstå; härmed behöva icke alla sakrättsliga spörsmål vara slutgiltigt ordnade (s. 150). Han följer därföre köpets verkningar vidare och behandlar säljarens rätt att hålla godset inne, dennes hävningsrätt samt betydelsen av köparens besittningstagande. Slutligen kommer han in på de slutsatser, till vilka 39—41 §§ köplagen kunna giva anledning. Jag tror ej, att denna avdelning i boken influerar på Hillgårds slutliga förslag mera än i följande avseenden. Till en början är det av intresse att Hillgård med eftertryck fastslår skillnaden mellan de allmänna bestämmelserna i 15 §, å ena, och bestämmelserna om insolvensen i 39 §, å andra sidan. Dessa bestämmelser skilja sig med avseende å den tidpunkt, då säljarens befogenhet att innehålla godset inträder; i 15 § är godsets utgivande, men i 39 § dess avlämnande till en fraktförare avgörande. Detta förhållande, som endast avser det stadium då godset är på väg, åberopas nu av Hillgård; det blir en av hörnstenarna, varpå den nya byggnaden uppmuras.Redan i gällande rätt är, menar han, stoppningsrätten förlagd till ett tidigare stadium än säljarens befogenhet att vid kontantköp hålla det försålda godset inne. Härmed sammanhänger, att Hillgård gör gällande, att 39 § härutinnan måste tillämpas ej blott — enligt ordalagen — på kreditköp, utan jämväl på kontantköp med uppskjuten leveranstid.
    Här är en jämförelse med motsvarande form av kreditköp på

NÅGRA ORD OM EN FÖRESLAGEN ÄNDRING I 39 — 40 §§ KÖPLAGEN. 67sin plats. Såsom exempel härpå använder jag till en början det fall, att ett parti varor blivit sålda i maj att levereras under september och att betalas emot konossement med 3 månader saccept. Så blir köparen notoriskt insolvent i juli. Enligt 39 § äger då säljaren underlåta inlastningen i september, om säkerhet ej ställes. Om jag nu modifierar exemplet så, att betalningen skulle ske kontant emot konossement, blir det ju tydligt att kontantsäljaren icke kan ställas sämre än den, som lämnat 3 månaders kredit; och äger säljaren följaktligen även i detta fall avfordra den insolvente köparen eller hans borgenärer säkerhet, innan godset inlastas. Detta följer a fortiori av 39 §. Beträffande detta stadium — tiden emellan avlämnandet och konossementets erbjudande åt köparen (eventuellt, för det rena försändningsköpet, tiden från avlämnandet till varans framkomst)— har Hillgård otvivelaktigt rätt i sin åsikt att likställa kredit och kontantköpen.

    Jag kommer nu till det tankstreck i bokens sista avdelning, där framställningen börjar om de nya banor, som Hillgård villbryta i vår lagstiftning. Såsom jag ovan antydde, är det utmärkande för Hillgårds förslag, att vid köparens inträffade insolvens säljaren äger, utan att avvakta leveranstidens inträdande, omedelbart häva köpet; dock med rätt för köparen att genom säkerhets ställande undanrödja grunden för säljarens hävningsyrkande. Härvid är nog av mindre vikt att säljaren genast äger tillsäga om köpets hävande i stället för att — såsom nu — fordra säkerhet; ty även enligt Hillgårds förslag kan köparen avböja hävningsåtgärden genom säkerhets ställande. Det egentligen nya består däri att säljaren ej behöver avvakta leveranstiden, om insolvensen inträder tidigare. Såvitt jag kan finna är förslaget motiverat huvudsakligen med följande tre argument. Till en början framhåller Hillgård — såsom jag förut vidrört —alt redan enligt gällande lag i dess 39 § säljarens befogenheter träda tidigare i verksamhet vid köparens insolvens än vad 15 § utvisar. I förra fallet är avlämnandet och i det senare utgivandet den avgörande tidpunkten. Vidare synes Hillgård anse att säljarens befogenheter böra bestämmas från samma synpunkter, vare sig fråga är om köparens insolvens eller hans dröjsmål; och då i senare fallet syftet med säljarens hävningsrätt ingalunda uteslutande går ut på vederlagskravets säkerstäl-

68 GUSTAF CARLSON.lande utan på vinnande av snabbhet och säkerhet inom handeln, äro de gällande bestämmelserna, i vad de röra insolvensen, avfattade för snävt. Slutligen skola de gällande bestämmelserna öppna en ej önskvärd spekulationsmöjlighet för köparen eller hans borgenärer.
    Vad först angår jämförelsen mellan köplagens 15 och 39 §§, så äger denna jämförelse samband med det resonemang, varmed Hillgård inleder sitt ändringsförslag. Han framhåller här, att säljarens ställning vid köparens insolvens kan regleras från två olika synpunkter. Antingen kan säljaren endast göra anspråk på att hans vederlagskrav skyddas; eller ock kan man i insolvensen se en särskild form av anteciperad mora från köparens sida. Med den förra uppfattningen kan säljaren ej tillläggas bättre ställning än som i allmänhet tillkommer en kontantsäljare; och man skulle ej, såsom i 39 § sker, komma till någon rätt för säljaren att underlåta avlämnandet, då detta kan ske utan att godset kommer i köparens besittning. I 39 § skulle köplagen således i viss mån beakta insolvensen såsom en särskild form av mora solvendi, och ett konsekvent utförande skulle leda till att säljarens befogenheter inträdde genast vid den yppade insolvensen.
    Denna anmärkning synes mig föga träffande. Huvudregeln är att säljaren äger rätt att hålla godset inne, tills betalning erlägges. Denna regel undergår nu i fråga om distansköpet i 15 §en inskränkning, som är naturlig för avvecklingen av detta slags köp under normala förhållanden. Genom avlämnandet till fraktföraren har säljaren ej förlorat den faktiska dispositionsrätten över godset; och det är — åtminstone under fredsförhållanden — ej regel att betalning avfordras köparen före avlämnandet. Blir nu köparen före detta avlämnande insolvent, modifieras förutsättningarna för köpet; man har ej längre dess vanliga avveckling för ögonen; det är då naturligt att man vid köparens insolvens återfaller på huvudregeln i 14 §. Skulle köpet visa sig så fördelaktigt att köparen kan få hjälp med säkerhets ställande — åtminstone emot det att godset står till disposition för den, som lämnar säkerheten — kan det ej anses för mycket betungande för köparen att säkerheten skall ställas före avlämnandet.
    I fortsättningen går Hillgård alldeles upp i den tanke, att insolvensen bör anses såsom ett särskilt slag av anteciperad mora

NÅGRA ORD OM EN FÖRESLAGEN ÄNDRING I 39 — 40 §§ KÖPLAGEN. 69från köparens sida. Med denna tankegång finner Hillgård en anknytning till sitt förslag i säljarens hävningsrätt, sådan den enligt 28 § köplagen är utformad. Såsom Hillgård påpekar, är i detta fall hävningsrätten ingalunda uteslutande betingad avatt säljarens vederlagskrav sättes i fara. Omsättningen fordrar snabbhet och säkerhet eller med andra ord fasta och bestämda regler. Inom handeln hänger den ena åtgärden samman med den andra i en ändlös kedja; klickar det på en punkt, brister hela kedjan.
    Detta är otvivelaktigt riktigt för frågan om verkningarna av köparens dröjsmål. Men när insolvens inträffat men ännu ej lett till något kontraktsbrott, ligger saken ej på samma sätt.Varken är utgångspunkten densamma; ej heller är hävningsrätten lika ovillkorlig.
    För tillvaron av köparemora — även den anteciperade —är det en nödvändig förutsättning, att ett kontraktsbrott föreligger. Köparen skall hava tillkännagivit sig icke vilja betala eller underlåtit en åtgärd, som faller under kontraktet och varav betalningen beror. Slarvar köparen med uppfyllande av ett kontrakt, som ingåtts med annan säljare eller med samma säljare om andra köp, inträder ej den i 28 § stadgade rätt att häva köpet — presumtionen för betalningens uteblivande må vara huru stark som helst. Insolvensen är i och för sig icke något kontraktsbrott, oaktat den oftast kommer att leda till ett sådant.1
    Om således utgångspunkten för hävningsrätten visar sig vara annorlunda vid köparens dröjsmål än vid hans insolvens, äro likheten knappast mindre med avseende å hävningsrättens innehåll. Vid insolvensen kan nämligen säljarens hävande av köpet avböjas genom säkerhets ställande; så är det även enligt Hillgårds förslag. Härigenom yppar sig för köparen eller hans borgenärer en möjlighet, vartill vid dröjsmålet ingen motsvarighet finnes, nämligen att rädda vinsten av en affär, som vid den ifrågavarande tidpunkten ställer sig fördelaktig för köparen. Denna omständighet, som för övrigt ofta i annat sammanhang

 

1 Skenbart kommer jag här i motsägelse till ALMÉN, då han proklamerar insolvensen såsom en typisk form av anteciperad mora. Detta är väl för den föreliggande frågan om tiden för hävningsrättens inträde en strid om ord. ALMÉN har ej påstått att insolvensens verkningar därutinnan böra likställas med dröjsmålets. Teorien om den anteciperade moran återkommer vid frågan om skadeståndet; härom har Hillgård ej yttrat sig.

70 GUSTAF CARLSON.framhålles av Hillgård, synes i viss mån strida emot Hillgårds uttalanden, att insolvensen i och för sig är en anticiperad mora, och att de synpunkter, som betinga hävningsrätten i andra fall av dylik mora, göra sig med ej mindre styrka gällande vid köparens insolvens (s. 187, 189 jfr s. 184.) I de andra fallen kan man ju ej avvända hävningsrätten genom säkerhetsställande.
    Jag kan således knappast finna att gällande rätt innehåller bestämmelser, som peka på den av Hillgård förordade utvecklingslinjen. Emellertid följer jag honom vidare och kommer nu till det argument, som förefaller att vara hans starkaste: att de gällande bestämmelserna öppna en icke önskvärd spekulationsmöjlighet för den insolvente köparen eller hans borgenärer. Såsom nyss nämndes bör köparen, trots sin insolvens, kunna ställa den äskade säkerheten, om priserna vid leveranstidens inträde stigit. Hava priserna fallit, ställes säkerheten icke; säljaren måste häva köpet för att rädda godsets dåvarande värde och är för prisskillnaden hänvisad till en oprioriterad, ofta värdelös skadeståndsfordran.
    Till en början förtjänar det att anmärkas att denna spekulation enligt gällande rätt är nog så kraftigt dämpad, så snart konkurs inträffat, nämligen genom den i 40 § åt säljaren medgivna rätt att interpellera konkursboet i frågan om det vill tillträda köpet. Det gäller alltså här företrädesvis sådana fall, då köparens insolvens ännu icke lett till konkurs. Med avseende på delta stadium måste ju lagstiftaren iakttaga en viss försiktighet redan av den anledning att köpare och säljare kunna vara av delade meningar i frågan huruvida insolvens inträtt.
    Är köparens insolvens fullt otvivelaktig, passa knappast Hillgårds bilder om den ändlösa kedjan och hans omsorger att någon länk däri ej skall brista. Länken har ju redan brustit, och det gäller endast att så rättvist som möjligt fördela verkningarna. Icke lär väl stoppningsrätten i avseende å inträdet av köparens insolvens kunna utgöra något preventivmedel, motsvarande vad Hillgård gör gällande om morapåföljderna, såsom manande kontrahenterna till snabbhet och punktlighet.
    Överhuvud synes i denna situation prisfluktuationerna knappast kunna tilläggas den betydelse för säljaren, Hillgård tillmäter dem. Dessa fluktuationer kunna bliva avgörande för affärens resultat, när den i vanlig ordning avvecklas. De kunna

NÅGRA ORD OM EN FÖRESLAGEN ÄNDRING I 39—40 §§ KÖPLAGEN. 71betaga säljaren hans vinst eller de kunna öka den. Men under förutsättning av lämnad kredit och inträdd insolvens hos köparen, gäller frågan något annat och mera; säljaren riskerar godsets hela värde. Det har varit tiden för världskriget och dess avveckling förbehållet att stundom låta prisfluktuationerna bliva av samma storleksordning som kontraktspriset.
    Om nu t. ex. priset för varan enligt avtalet är 100,000 kronor men vid leveranstiden 95,000, kan säljaren enligt gällande rätt ej rädda skillnaden. Inträffar köparens insolvens samtidigt med eller efter leveranstiden, är tydligen, även enligt Hillgårds förslag, ingenting att göra åt den saken. Inträffar insolvensen tidigare, återgiver Hillgård åt säljaren omedelbar rörelsefrihet; har denne redan varan i sin hand, kan han sälja den, innan prisfall inträffar eller ökas, och har han ännu ej anskaffat varan, är han fri från denna omsorg och därmed också från all förlust, allt under förutsättning att säkerhet icke av köparen ställes. Onekligen ligger häri något tilltalande. Genom avtalet har säljaren garanterat köparen för förlust vid varans stigande över det avtalade priset, och köparen har givit motsvarande garanti för förlust vid fallande priser. Genom köparens inträffade insolvens vet man, att köparens garantiplikt ej kan uppfyllas; det förefaller då hårt att säljaren skall stå fast vid sin.
    Men detta sätt att se saken har nog sina stora vådor. Enligt nu gällande bestämmelser, där säljarens befogenheter inträda först med leveranstiden, kan man knappast frukta att säljaren missbrukar sin rätt, och detta huru de av Hillgård åberopade prisfluktuationerna än må utfalla. Ty hava priserna avsevärt stigit, kan nog säkerhet ställas av köparen; hava priserna fallit, saknar säljaren anledning att utan fullgiltiga skäl begagna sig av hävningsrätten. Annorlunda ställer sig saken på ett tidigare stadium på grund av den större svårigheten för köparen att ställa säkerhet vid en tidpunkt, då varan ej — ens mot köpeskillingens gäldande — är disponibel och ej heller prisläget vid leveranstiden kan säkert överblickas. Och skulle under kritiska tider nervösa säljare emot köpare, som de ansågo osäkra, begagna sig av den ifrågasatta rätten, kunde just detta tillvägagångssätt leda till fallisement, som eljest kunnat undvikas. Häremot kan ej med fog invändas att en säljare, som utan skäl begagnar stoppningsrätten, blir skadeståndsskyl-

72 GUSTAF CARLSON.dig, ty inträffar insolvensen strax därpå, lär det vara svårt att i en rättegång visa att säljarens åtgärd var obefogad.
    De av Hillgård såsom farliga framhållna spekulationsmöjligheterna äro i själva verket orsakade mindre av den beviljade krediten än av den uppskjutna leveranstiden. För detta betraktelsesätt har Hillgård haft öppna ögon: han likställer i sitt förslag kontant- och kreditköpet. Detta är väl dock främmande för stoppningsrätten och därmed sammanhängande rättsinstitut. Att bestämmelserna i 39 § av vår svenska köplag icke gärna kunna åberopas för en motsatt åsikt, har jag här ovan sökt visa. Såvitt jag av Hillgårds framställning av utländska lagar kunnat finna, hava även dessa vid stoppningsinstitutets ordnande haft kreditköpet för ögonen. Icke heller synes man där kunna finna något stöd för att säljarens befogenhet skulle inträda före leveranstiden. De av författaren omnämnda bestämmelserna i 321 § av den tyska borgerliga lagboken och 1613 § i den franska code civil tala ett ganska tydligt språk i helt annan riktning.
    Hillgård bryter således alldeles nya banor. Förslaget är intressant men det förefaller mig som ett steg ut i mörkret, jag står inför detsamma undrande och spörjande.

    Något annorlunda förhåller det sig med beställningar enligt 2 §, när varan skall individuellt avpassas (t. ex. märkta porslinsserviser). Här kan man möjligen med ALMÉN (§ 39 n. 170) ifrågasätta att en tillverkares rätt att fordra säkerhet skall inträda på ett tidigare stadium. Men i så fall beror inrymmandet av en sådan rätt ej på köparens spekulationsmöjligheter; sådana finnas i regeln ej, ty den insolvente köparen förmår sällan eller aldrig att ställa säkerhet för dylika köpeskillingsfordringar — just på grund av varans individuella avpassning. Någon större räckvidd har frågan nog icke. Är köparen i konkurs, gäller 40 § med dess tidigare inträdande befogenheter för tillverkaren; har åter konkurs ännu ej inträffat, ligger det nog i båda kontrahenternas intresse att komma till en uppgörelse. Men här befinner man sig på ett område som gränsar till betingsavtalet.