Upphörandet av kammarrättens domsrätt i balansmål m. fl. mål. I dagarna har riksdagen antagit ett av K.M:t framlagt förslag om upphörande av framlagt förslag om upphörande av kammarrättens domsrrätt i balans- och fiskaliska aktionsmål samt tvister angående betalning på grund av borgen eller annorlunda ställd säkerhet för kronans uppbördsmän (k. prop. nr 96).
Kammarrättens domsrätt i dessa mål är en kvarleva sedan den tid, då styrelseverken i allmänhet utövade en vidsträckt domsrätt i jämväl rent judiciella mål, varje verk såvitt berörde dess verksamhetsområde. För den tiden var intet naturligare än att det verk, som hade hand om granskningen av statens och andra allmänna räkenskaper, också ägde makt och myndighet icke blott att avgöra i administrativ ordning väckt talan mot viss tjänsteman om återbetalning av ett oriktigt utbetalt belopp (anmärkningsmål), utan jämväl att avdöma mot vederbörande anhängiggjort åtal för försummelse i uppbörden (fiskalisk aktion) eller för förskingring och tillgrepp av allmänna medel (balansmål). På grund av det nära sambandet mellan räkenskapsgranskningen och dessa mål kom någon ändring härutinnan icke till stånd, då i slutet av 1820-talet domsrätten hos styrelseverken allmänt avskaffades.
Handläggningen i kammarrätten av omhandlade mål är i praxis helt igenom skriftlig. Utredningen i balans- och fiskaliska aktionsmål ankommer i första hand på vederbörande förvaltningsmyndighet, som tillika avgiver utlåtande i målet. Talan anhängiggöres därefter i kammarrätten genom ett i regel av dess advokatfiskal avgivet memorial, varöver den tilltalades förklaring infordras. Muntligt förhör inför kammarrätten hålles allenast, då den tilltalade anhåller därom eller kammarrätten eljest finner omständigheterna det påkalla. Tvistemålen rörande borgen för kronans uppbördsmän instämmas till kammarrätten av advokatfiskalen och behandlas på sätt allmän lag stadgar för hovrätt.
Icke alla balans- och fiskaliska aktionsmål höra under kammarrättens prövning. Bortsett från att chefer och ledamöter i vissa av våra äldsta ämbetsverk svara såsom för tjänstefel i allmänhet inför högsta domstolen, är kammarrättens prövning inskränkt till brott av ifrågavarande slag i avseende å sådana medel eller per-
sedlar, som varit vederbörande anförtrodda under eget ansvar inför kronan eller verket och för vilka redovisning ingår till kammarrätten, numera riksräkenskapsverket. Denna avgränsning, som sedd mot bakgrunden av det historiska ursprunget för kammarrättens domsrätt är helt naturlig, har i praktiken lett till de egendomligaste konsekvenser och tillika givit anledning till synnerlig osäkerhet i rättstillämpningen. Sålunda är t. ex. en poststationsföreståndare, som förskringrar honom i tjänsten anförtrodda medel, såsom redovisningsskyldig inför det överordnade postkontoret ansvarig för förskingringen inför allmän underrätt (N. J. A. 1903: 170), medan dylikt åtal mot en stationsföreståndare vid statens järnvägar prövas av kammarrätten. Fjärdingsman svarar i angivna hänseende inför allmän underrätt, landsfiskal åter inför kammarrätten. Förskingringsbrott av intendent vid armén upptages av kammarrätten (N. J. A. 1919: 540), medan förrådsförvaltare rannsakas och dömes för dylikt brott av krigsrätt (N. J. A. 1922: 367). Redogörare å kanonbåt har dömts av kammarrätten men å torpedbåt — varå i regel uppbördsmannen svarar inför fartygschefen — av krigsrätt (N. J. A. 1896: 475 och 1915: 371).
Föreligger vidare, såsom ofta är fallet, förskingring av såväl statliga medel som kommunala eller enskilda medel, har allmän underrätt eller krigsrätt först att rannsaka angående brottet, i vad det avser sistnämnda slag av medel, samt pröva, huruvida den tilltalade är saker till brottet i denna del. Målet hänvisas därefter till kammarrätten, som har att förfara i enahanda ordning beträffande brottet i övrigt, varefter kammarrätten i ett sammanhang bedömer hela den brottslighet, som ligger den tilltalade till last. Men innan målet upptages till behandling av kammarrätten, skall på grund av stadgandet i 25 kap. 9 § rättegångsbalken underrättens utslag underställas hovrättsprövning. Ett således i hög grad omständligt och tidsödande samt i vissa hänseenden mindre tillförlitligt processförfarande.
Fråga om upphörande av kammarrättens domsrätt i balansmål och därmed sammanställda mål har vid flerfaldiga tillfällen varit föremål för övervägande. Redan för snart hundra år sedan förklarade lagkommittén i sitt förslag till rättegångsbalk, senare delen, sig icke böra ifrågasätta någon specialdomstol för avdömandet av balansmål. Därvid framhöll lagkommittén, att det vore utan ändamål att göra domen i den civila balansfrågan till ett villkor för domen i brottmålet; därigenom motverkade man den syftning brottmålslagstiftningen alltid borde äga att låta straffet så fort möjligt vore följa på brottet; man hölle den tilltalade längre tid i häkte, än för rannsakning och dom efter allmän rättegångsordning vore nödigt; och om man åt en enda domstol i riket uppdroge domsrätten även i brottmålet, betoge man honom, i de flesta fall, den förmån varje annan brottsling ägde att kunna personligen svara, såvida man icke ville belasta staten med betydliga kostnader till ett långväga forslande fram och tillbaka, förenat med osäkerhet i avseende på den tilltalades förvarande. Sedermera har frågan gång efter annan förts fram; och må i detta hänseende särskilt erinras om en år 1907 av riksdagens
justitieombudsman till K. M:t avlåten framställning i ämnet, närmast föranledd därav, att en för tillgrepp av statsmedel inför kammarrätten tilltalad redogörare anfört klagomål i anledning av den långa tid, varunder han hållits häktad. Kammarrätten har emellertid städse ställt sig avvisande mot varje förslag om dessa måls överflyttande från kammarrätten. Denna ståndpunkt har ock intagits till det av presidenten i kammarrätten år 1922 framlagda förslag, vilket närmast ligger till grund för årets proposition, och som har sin utgångspunkt i ett av K. M:t åt presidenten år 1921 lämnat uppdrag att inkomma med förslag till åtgärder för befordrande av ett skyndsamt avarbetande av den hos ämbetsverket uppkomna arbetsbalansen. De skäl, som kammarrätten anfört för sin avstyrkande mening, hava emellertid väsentligt försvagats, sedan numera räkenskapsgranskningen överflyttats från kammarrätten till riksräkenskapsverket samt kammarrätten jämväl upphört att vara första instans i anmärkningsmål.
Enligt det av riksdagen antagna lagförslaget skall om rätt domstol och rättegången i nu ifrågavarande mål härefter gälla "vad i lag och författning eljest är stadgat". I enlighet härmed skola balans- och fiskaliska aktionsmål upptagas av den domstol, allmän eller krigsdomstol, under- eller överrätt, inför vilken vederbörande svarar för tjänstefel i allmänhet.
I regel kommer således högre befattningshavare att svara inför hovrätt, lägre inför allmän underrätt; i fråga om fel i tjänst vid krigsmakten blir krigsrätt behörig domstol. Utredningen av balansens belopp och omfattning skall alltjämt åligga den förvaltningsmyndighet, varunder redogöraren lyder. Åklagarmakten skall tillkomma åklagaren vid vederbörande domstol; då målet skall handläggas vid häradsrätt, torde det emellertid komma att föreskrivas, att åtalet bör utföras av landsfogden. Tvistemålen rörande borgen för kronans uppbördsmän skola i vanlig ordning handläggas av de allmänna domstolarna.
Med avvikelse från de för vår rättegång i brottmål gällande grundsatser kunde i balansmål ersättningstalan mot den, som avvikit, prövas och avgöras av kammarrätten, utan hinder därav att den avvikne icke blivit hörd i målet. Ej heller på denna punkt kommer härefter någon undantagslagstiftning att gälla.
Efter en överflyttning av balansmålen till de vanliga domstolarna bliva vidare de allmänna reglerna om tiden för rannsakning med häktad (Sv. F. S. 1922: 214 och 1924: 208) tillämpliga å de balansmål, som komma att handläggas vid allmän underrätt. Några motsvarande bestämmelser av samma ovillkorliga innehåll hava icke gällt för processen i kammarrätten; praxis har tvärtom gått i den riktningen, att ett i kammarrätten anhängigt mål i allmänhet icke företagits till behandling, förrän utredningen slutförts, oavsett den tid som därtill åtgått. Någon anledning, varför i fråga om tiden för rannsaknings företagande undantag skulle göras beträffande allenast viss grupp av förskingrings- och förfalskningsbrott, har icke synts föreligga.
I samband med den ändrade lagstiftningen torde jämväl kammarrättens domsrätt över egna tjänstemän, i vad den icke avser den disciplinära bestraffningsrätten, komma att upphöra.
Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1926.
John Alsén.