Processreformer utan lagändring. Stockholm. De av Stockholmsmagistrat och styrelsen för Sveriges advokatsamfund utsedda delegerade för överläggning rörande möjligheten att utan lagändring vidtaga åtgärder i syfte att förkorta och koncentrera underrättsproceduren i rättegångsmål (se Sv. J. T. 1925 s. 76) hava med skrivelse d. 23 mars 1925 till magistraten och samfundet överlämnat förslag till promemoria i ämnet. De i promemorian intagna bestämmelserna angående civila mål, vilka i tillämpliga delar även skola gälla beträffande brottmål, i vilka allmän åklagare icke för talan, äro av följande lydelse:
"A. ALLMÄNNA BESTÄMMELSER.
1) Stämningsansökningen bör så tydligt och uttömmande angiva kärandens yrkande jämte grunderna därför, att fullständigt svaromål kan avgivas vid första rättegångstillfället.
Om flera yrkanden framställas, böra dessa förses med
(bokstavs- eller siffer-) beteckning, avsedd att underlätta hänvisningar i protokoll och skrifter.
Vid uppsättande av stämningsansökningen iakttages att parternas namn däri angivas så vitt möjligt fullständigt samt att kärandeombudets namn, adress och telefonnummer åtecknas ansökningen.
Är stämningsansökningen vidlyftig, inlämnas samtidigt med stämningens uttagande en avskrift av densamma att kvarligga hos rätten.
Stämningsansökningarna granskas av stämningsgivaren, som fäster vederbörandes uppmärksamhet å eventuellt förefintliga fel eller brister, särskilt i avseende å förutsättningar för tredskodom.
I stämningsresolutionen anmanas svaranden att vid första rättegångstillfället avgiva fullständigt svaromål. I mål av sådan beskaffenhet, att svårigheter kunna beräknas möta för beredande av fullständigt svaromål under lagstadgad stämningstid, bör stämningen om möjligt uttagas och delgivas så tidigt, att svaranden kan beräknas medhinna att ställa sig nyssnämnda uppmaning till efterrättelse.
2) Över processuell invändning gives i regel beslut samma dag den fram-
ställes. Skulle i särskilt fall så icke kunna ske, meddelas dylikt beslut snarast möjligt.
3) Vid första rättegångstillfället, då förhandling i själva saken äger rum, bör svaranden avgiva fullständigt svaromål. Är icke genom stämningsansökningen och svaromålet till fullo utrett, vad som är stridigt och ostridigt parterna emellan, bör rätten genom muntlig förhandling med parterna söka fastställa detta. Utebliver svaranden, eller underlåter han, ehuru han iakttager inställelse, att tillfredsställande svara, förelägger rätten honom i regel till därpå följande rättegångstillfälle att vid äventyr av verkande vite avgiva fullständigt svaromål.
4) Uppskov bör begäras i minsta möjliga omfattning. Om en av parterna bestrider uppskovsyrkande, medgives ej anstånd med mindre vägande skäl därtill föreligga. Där bägge parterna eller ena parten med den andres begivande begära uppskov, förvägras icke anstånd med mindre särskilda skäl därtill föranleda.
5) När så befinnes erforderligt för vinnande av tillfredsställande utredning, förelägges part — företrädesvis på andra partens yrkande — att iakttaga personlig inställelse.
6) All vittnesbevisning koncentreras såvitt möjligt till ett rättegångstillfälle — där skriftväxling förekommit, närmast efter dess avslutande.
Genom meddelande på lämpligt sätt — i regel för bägge parter samtidigt — av förelägganden att slutföra bevisning, resp. talan, tillser rätten, att kravet på koncentration i båda dessa hänseenden i görligaste mån upprätthålles.
7) Dom meddelas, om så lämpligen kan ske, samma dag som målet överlämnas till rättens prövning och i varje fall inom kortaste möjliga tid.
8) Vid bestämmande av rättegångskostnadsersättning fästes icke övervägande avseende vid antalet inställelser utan vid omfattningen och beskaffenheten av det arbete i dess helhet, som från vederbörande parts sida nedlagts å målet.
Part, som vållar onödigt uppskov, blir, även om han vinner i huvudsaken, ersättningsskyldig för den kostnad, som genom uppskovet tillskyndas motparten.
9) Genom vidtagande av ändamålsenliga förändringar i uppropslistornas uppställning och andra lämpliga åtgärder söker rätten verka för att parters och vittnens väntan i samband med inställelse begränsas.
10) Vid vittnesförhör antecknas till protokollet avhörda vittnens ålder och bostadsadress.
11) Vid uppsättande av protokoll tillser protokollsföraren, huruvida utredning erfordras i något avseende, samt gör därom anteckningar, som jämte protokollet överlämnas till ordföranden.
B. SÄRSKILDA BESTÄMMELSER OM MÅLS HANDLÄGGNING I S. K. SKRIFTVÄXLINGSORDNING.
Sedan svaromål avgivits, må, om parterna det begära och rätten så finner lämpligt, handläggning av målet äga rum i särskild skriftväxlingsordning. För densamma tillämpas huvudsakligen följande särskilda regler, om vilka parterna böra inför rätten och med dess begivande träffa överenskommelse att intagas i protokollet:
a) Under den tid, mål handlägges i skriftväxlingsordning, skola parterna
— enligt av rätten vid varje särskilt rättegångstillfälle meddelade anvisningar — skriftligen såväl utveckla sin talan som ock besvara framställda frågor.
b) Under skriftväxlingstiden förekommer endast ingivande av skrifter och handlingar ävensom meddelande av rättens uppskovsbeslut.
c) Uppskovstiden begränsas i regel till tre veckor.
d) Skrift ävensom i möjligaste mån däri åberopade bilagor ingivas i två exemplar — det ena avsett för rätten och det andra för motparten — antingen å rättens expedition före den dag, då målet handlägges, eller senast vid handläggningen.
e) Part, som endast har att emottaga skrift av motparten, skall, därest han ej iakttager inställelse, senast å dagen efter handläggningen avhämta skrift och göra sig underrättad om rättens beslut.
Om under den tid, mål handlägges i skriftväxlingsordning, handläggning i vanlig ordning av någon anledning blir oundviklig, exempelvis för avhörande av vittne på grund av sjukdom eller bortresa, åligger det part, som ämnar påkalla dylik handläggning, att därom i tid underrätta såväl rätten som motparten.
Mål, som handläggas i skriftväxlingsordning, utsättas å rättens uppropslista i en grupp för sig att handläggas å för ändamålet särskilt bestämd tid.
Handläggning i skriftväxlingsordning upphör, närhelst rätten därom förordnar, skolande beslut om upphörande alltid på parternas samstämmiga begäran meddelas.
Sedan handläggningen i skriftväxlingsordning upphört, vidtager ånyo handläggning i vanlig ordning, därvid tillämpas de ovan under A angivna regler, med iakttagande att till det rättegångstillfälle, som följer närmast efter skriftväxlingens avslutande, i regel meddelas slutligt föreläggande för bevisning, men däremot ej slutligt föreläggande i övrigt, med mindre särskilda omständigheter skulle därtill föranleda.
Före bestämmandet av tid för vittnesbevisnings förebringande beredes parterna tillfälle att yttra sig därutinnan."
Rådmannen Vic. Holmberg har så till vida varit skiljaktig, att han rörande skriftväxling velat föreslå följande bestämmelser:
"I mål, som ännu icke blivit från ömse sidor överlämnat till rättens prövning, äger part att mellan två rättegångstillfällen till rätten ingiva en eller, där hinder i lag ej möter, flera skrifter. Sådan skrift skall avlämnas å rättens expedition under expeditionstid senast å andra dagen före nästkommande rättegångstillfälle samt vara försedd med åtecknat bevis, att ett exemplar av skriften blivit till motparten avlämnat.
Vilja parterna beträffande skriftväxling vid eller mellan rättegångstillfällen träffa överenskommelse i avseende å tid för skrifts avlämnande eller eljest i avseende å ordningen vid skriftväxlingen, bör sådan överenskommelse träffas i samråd med rätten och i dess protokoll antecknas.
Jämväl vid de rättegångstillfällen, vid vilka eller mellan vilka skriftväxling äger rum, skola parterna komma tillstädes personligen eller genom i saken kunnigt ombud, beredda att i målet sig yttra.
Utföra parterna sin talan medelst skriftväxling, bör denna om möjligt vara avslutad före det vittnesförhör i målet påkallas."
Göteborg. Den i Sv. J. T. tidigare (1925 s. 76) omtalade kommittén för utredning av frågan om processreformer utan lagändring vid rådhusrätten i Göteborg framlade d. 10 mars resultatet av sitt arbete i form av en P. M. angående utförande av talan i och handläggning av civila mål vid Göteborgs rådhusrätt. Denna P. M. har godkänts av samfällda rådhusrätten d. 13 mars och av Göteborgsavdelningen av Sveriges Advokatsamfund d. 17 mars 1925. Promemorian är av följande lydelse:
"Nedanstående bestämmelser äro avsedda att gälla såsom ledande principer, men avvikelser därifrån äro förutsedda i kommissionsmål samt i övrigt där sådant av särskilda lämplighetsskäl påkallas.
1:o) Stämningsansökan bör innehålla ej blott kärandens yrkande utan även en klar och sammanhängande framställning av de omständigheter, varpå käromålet huvudsakligen grundas, med angivande av de handlingar, som åberopas.
Upptager ansökningen flera yrkanden, böra de angivas och motiveras vart för sig. Varje särskilt yrkande bör lämpligen betecknas eller rubriceras med en bokstav eller siffra, till vilka beteckningar rätten och parterna kunna hänvisa under förhandlingarna om de särskilda yrkandena.
2:o) Vid inlämnandet av stämningsansökan tillses å aktuariekontoret att, därest tredskodom på grund av ansökningen kan ifrågakomma, alla uppgifter, som erfordras för sådan doms meddelande, innehållas i ansökningen eller vid densamma fogade handlingar.
Innan stämningen utfärdas, underkastar rättens ordförande ansökningen en förberedande granskning. Finner han ansökningen ofullständig eller otydlig eller eljest otjänlig att läggas till grund för rättegången, bör han, där så lämpligen kan ske, lämna käranden eller dennes ombud tillfälle att komplettera eller ändra ansökningen i angivna avseenden.
Är stämningsansökningen vidlyftig, bör jämväl inlämnas en kopia därav, avsedd att stanna hos ordföranden.
I stämningsresolutionen förelägges svaranden att vid första rättegångstillfället avgiva fullständigt svaromål.
3:o) Vid första inställelsen bör svaranden skriftligen eller muntligen avgiva fullständigt svaromål punkt för punkt i samma ordning vari yrkandena upptagits i stämningen, angiva i vad mån motpartens uppgifter vitsordas eller bestridas, meddela grunden för bestridandet ävensom i övrigt framföra sina invändningar.
4:o) Uppskov bör begäras i minsta möjliga utsträckning och av rätten ej beviljas med mindre vägande skäl anföres.
Att parterna äro ense om uppskov utgör icke hinder för rätten att pröva behovet därav.
Part, som vållar onödigt uppskov, blir — även om han vinner i huvudsaken — ersättningsskyldig för den kostnad, som genom uppskovet tillskyndas motparten.
5:o) Beviljas uppskov och finnes utredningen kunna främjas genom skriftväxling mellan parterna, bestämmas tider för skrifters avlämnande före nästa rättegångstillfälle.
Av varje skrift med bilagor ingives minst ett exemplar till rätten (avlämnas å aktuariekontoret) och översändes samtidigt ett exemplar till motparten.
Under skriftväxlingen åligger det vardera parten att avgiva bestämt yttrande om alla motpartens påståenden och frågor av betydelse i målet, så att full klarhet erhålles om vad som är stridigt och ostridigt, och bör rätten tillse att detta av parten iakttages. Dessutom bör parten under skriftväxlingen i största möjliga utsträckning angiva de omständigheter, varom han vill höra vittnen och sakkunniga.
Part, som eljest önskar till rätten ingiva skriftlig framställning eller andra handlingar, bör inlämna dessa å aktuariekontoret i god tid före nästa rättegångstillfälle och samtidigt tillställa motparten avskrift därav.
6:o) Efter skriftväxling koncentreras målet till ett enda eller så få rättegångstillfällen som möjligt. Därvid bör tillfälle beredas parterna att under ordförandens ledning genomgå tvistepunkterna och att inför rätten dryfta såväl sakfråga som rättsfråga i målet.
7:o) lnkomna skrifter föredragas endast i den mån detta anses kunna bidraga till klarhet och utredning i målet.
8:0) Angivande och förebringande av skriftliga bevismedel bör ske så tidigt under rättegången som möjligt. Förhör med båda parternas samtliga vittnen bör äga rum vid ett och samma rättegångstillfälle, om möjligt först efter skriftväxlingens avslutande. Uppstår hinder för vittnes hörande å utsatt dag, bör anmälan därom göras hos rätten i så god tid förut, att om så befinnes lämpligt annan dag för vittnesförhöret kan utsättas.
9:o) Vid uppsättande av protokoll tillser protokollsföranden, huruvida utredning erfordras i något avseende, samt gör därom anteckningar, som jämte protokollet överlämnas till ordföranden.
10:o) Vid bestämmandet av ersättning för rättegångskostnad tages särskild hänsyn till stämningens avfattning, koncentration och klarhet i utveckling av parts talan samt parts beredvillighet att bidraga till målets utredning.
11:o) Dom meddelas, om så lämpligen kan ske, samma dag som målet överlämnas till rättens prövning och i varje fall inom kortaste möjliga tid."
Domsagorna. Utöver de i förra häftet omnämnda häradshövdingarna hava ytterligare följande besvarat en rundfråga från red. rörande de åtgärder de kunde hava vidtagit för rättegångssättets förbättrande i sina domsagor:
Häradshövdingen i Gästriklands västra domsaga K. G. R. Grönhagen meddelar, att han kommer att vidtaga och redan vidtagit åtgärder i anslutning till de i Askimspromemorian (se Sv. J. T. 1925 s. 39) uttalade grundsatser. Sålunda har i mål, däri sådant ansetts lämpligt, förberedande skriftväxling med gott resultat åvägabragts samt åtgärder för koncentration och snabbare utredning av målen i övrigt vidtagits. I någon mån väntas svårighet vid genomförande härav komma att möta av den anledning, att några rättsutbildade advokater icke bo i Storvik, där kansli och tingsställe äro belägna, utan hava alla de advokater, som allmänneligen uppträda vid häradsrätten, sin verksamhet förlagd till Gävle.
Häradshövdingen i Ångermanlands södra domsaga Knut Ekbom har meddelat att han principiellt i huvudsakliga delar ansluter sig till Askimspromemorians grundlinjer för en förändrad praxis i rättegången vid underrätterna, samt skriver vidare:
"Tillämpningen av dessa metoder lärer dock förutsätta, att häradshöv-
dingen i större utsträckning än domsagostadgan i flertalet domsagor för närvarande tillåter fritages från arbeten av enklare och mera expeditionell natur, och att i domsagorna alltid kan påräknas i tjänsten utbildad och med ortens förhållande förtrogen juridisk biträdeshjälp, åt vilken med trygghet kan anförtros att självständigt utföra de göromål, som avlyftas från häradshövdingen.
Av ej mindre betydelse är att vederbörande ombud och parter äga vilja och förmåga att i vad på dem ankommer befrämja det föreslagna förfaringssättet, varjämte särskilt i de norrländska bygderna man ej kan bortse från de hinder, som långa avstånd och dåliga kommunikationer mångenstädes vålla. Man kan befara, att det i större eller mindre mån skall brista i de ovannämnda förutsättningarna för den ifrågasatta förändrade praxis."
Häradshövdingen i Flundre, Väne och Bjärke härads domsaga Tycho Colleen finner de i Askimsdomsagan vidtagna åtgärderna för ett snabbare och mera koncentrerat rättegångsförfarande vara av beskaffenhet att av alla underrättsdomare böra följas med största intresse samt fortsätter:
"Såsom vid alla häradsrätter i större eller mindre mån genomförbara och därför av särskild betydelse synas mig vara dels de uppställda strängare kraven på stämningsansökningarnas beskaffenhet, dels åtgärderna för att åstadkomma det rättens ordförande redan före målets första handläggning blir satt i tillfälle att få en så grundlig kännedom som möjligt om målet och parternas ståndpunkt däri och dels vittnesbevisningens sammanförande till ett rättegångstillfälle. Parternas eller deras ombuds muntliga föredragning vid den slutliga förhandlingen i målet torde i många domsagor, där i stor utsträckning ej rättsbildade sakförare användas till ombud eller oerfarna parter själva föra sin talan, endast på ett mycket ofullkomligt sätt kunna åstadkommas och kravet att varje mål skall ända till och med det slutliga avgörandet handläggas av samma ordförande torde tyvärr ej kunna strängt genomföras, sålänge notariernas tingssittning bibehålles. Mot vad i punkt 5 i berörda P. M. yttras om vittnesbevisningen kan enligt min mening med fog invändas att, även om parterna äro ense om hörande av ett jävigt vittne, hänsyn stundom måste tagas till vittnets eget berättigade intresse att slippa avlägga vittnesmålet. Att höra personer upplysningsvis i tvistemål synes mig ej vara att uppmuntra, då härför saknas allt stöd i lag. Åtminstone bör, när fråga härom uppstår, rättens ordförande vara förvissad om att den part, som ej begär personens hörande men medger det, verkligen förstår risken för sig av ett sådant medgivande."
Häradshövdingen i Kinda och Ydre härads domsaga C. H. G. Cederschiöld har gjort följande uttalande:
"I mindre domsagor uti avlägsna landsbygder, där parterna merendels själva utföra sin talan eller i allt fall mera sällan anlita rättsbildade advokater, kan icke ifrågakomma att för procedurens koncentrering genomföra sådana anordningar, som anbefallas i P. M. från Askimsdomsagan samt rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg. Detta oaktat följer man även i dylika domsagor med stort intresse den hastigt växande reformrörelse inom det processuella området, som föranlett promemoriorna. Det är att hoppas, att den nya lagtillämpningen, som ju redan åstadkommit synnerligen goda resultat i Askimsdomsagan, måtte hinna genomgå sitt eldprov före avgörande av frågan om vårt rättegångsväsendes omdaning, så att därav kan bedömas huruvida icke ett
förfarande i huvudsaklig överensstämmelse med den nya lagtillämpningen bör föredragas framför övergång till rent muntligt förfarande i modern mening. Den, som — låt vara vid endast några få tillfällen — följt förhandlingarna vid de nya danska domstolarna, har icke alltid känt sig övertygad om den moderna muntliga rättegångens företräde framför en god tillämpning av vår gällande rätt.
För egen del hyser jag sympatier för reformrörelsen i den mån dess önskemål kunna genomföras med bibehållande av häradsrätternas nuvarande organisation åtminstone så till vida, att fastighetsväsendet fortfarande ställes under häradshövdingens särskilda omvårdnad. Vad innehållet i promemoriorna angår, gillar jag i stort sett de synpunkter, som varit däri bestämmande. Dock måste, såsom jämväl från andra håll anmärkts, allvarliga betänkligheter möta mot regeln att avdöma tvistemål redan samma dag de slutbehandlats. Stockholmspromemorians förslag rörande beräkning av rättegångskostnad måste hälsas med tillfredsställelse av en var, som sökt motverka den osunda praxis, som vid sådan beräkning vanligen följes. Däremot torde den ståndpunkt, som samtliga promemoriorna intaga i fråga om påföljden för vållande av onödigt uppskov, strida mot gällande lag. I övrigt är regeln avfattad i så allmänna ordalag, att däri inrymmas fall, då påföljden skulle vara synnerligen obillig."
Häradshövdingen i Åse, Viste, Barne och Laske härads domsaga Carl Arhusiander skriver:
"Åtskilligt av vad som i de framlagda promemoriorna rörande tvistemålshandläggning vid Askims häradsrätt samt Stockholms och Göteborgs rådhusrätter har väl redan nu praktiserats vid ett flertal domstolar. Sålunda har jag alltid vid första rättegångstillfället genomgått stämningen med parterna punkt för punkt och begärt svarandens yttrande över varje särskild punkt. Har svaranden varit företrädd av ombud, som ej kunnat vederbörligen yttra sig i saken, har jag merendels förelagt svaranden att till följande rättegångstillfälle inställa sig personligen eller genom i saken väl underrättat ombud. Då under målets fortsatta handläggning uppskov begärts, har parten fått redogöra för ändamålet med uppskovet, och uppskov har beviljats blott då giltigt skäl därför anförts. Jag har vid uppskovsbeslut ofta, utan att yrkande därom framställts, förelagt parterna att vid följande rättegångstillfälle slutföra sin talan, vid äventyr att uppskov ej vidare komme att meddelas. Även om parterna varit ense om uppskov, har sådant förvägrats, om ej fullt giltigt skäl därför uppgivits. Genom tillämpning av dessa principer har i allmänhet målens handläggning nedbragts till ett fåtal rättegångstillfällen. I enklare mål har utslag meddelats vid det rättegångstillfälle målen överlämnats, men eljest har utslag meddelats först vid följande sammanträde, och detta anser jag vara att föredraga dels i rättssäkerhetens intresse, och dels därför att sessionerna ofta skulle avsevärt förlängas, om det vid sista handläggningen inkomna materialet då skulle underkastas den noggranna prövning, som kräves för målets avgörande, samt en dylik förlängning av sessionerna bör undvikas vid häradsrätterna, vilkas icke lagfarna ledamöter i allmänhet hava långa vägar till tingsstället och därför ej böra uppehållas där längre än som är nödigt. Ett anstånd å fyra veckor med utslags avkunnande torde för parterna i allmän-
het hava ringa betydelse, då själva handläggningen inskränkts till ett fåtal rättegångstillfällen.
Av de nyheter, som förekomma i promemoriorna, finner jag det i promemorian från Askims häradsrätt framlagda förslaget om en förberedande skriftväxling före första handläggningen vid rätten vara den betydelsefullaste. Dock anser jag denna förberedande skriftväxling kunna inskränkas till att svaranden å domarekansliet, där käranden vid stämningens uttagande bör hava ingivit en avskrift av stämningsansökningen, en vecka före handläggningen vid rätten avlämnar skriftligt svaromål i två exemplar, varav det ena tillställes käranden. Genom en dylik anordning skulle dels käranden före första handläggningen få kännedom om svarandens ståndpunkt och dels rättens ordförande bliva bättre förberedd för målets handläggning vid första rättegångstillfället genom att få tillfälle att närmare studera lagstiftningen på det ifrågavarande området och genomgå förekommande prejudikat. Det kan ifrågasättas, huruvida ej genom lagändring borde åläggas svarandepart skyldighet att i de fall, då käranden det yrkar, avgiva dylikt svaromål före handläggningen vid rätten.
I fråga om målens handläggning vid rätten är det för visso lämpligt, att parterna, oftare än vad för närvarande allmänt sker, inkallas för att höras personligen. Erfarenheten har visat, att parternas personliga hörande ofta underlättar utredningen.
Uttalandet i promemorian från Askims häradsrätt om att vittnen, som äro jäviga på grund av släktskapsförhållande till part eller delaktighet i saken, böra höras på ed eller upplysningsvis i större omfattning än för närvarande i allmänhet sker, kan jag ej biträda. Stadgandet i 17 : 14 R.B., enligt vilket, därest parterna åsämjas, jäviga vittnen kunna höras, anser jag böra tillämpas med stor varsamhet. Jäviga vittnen hava ett berättigat intresse att ej mot sitt bestridande behöva höras i andra fall, än då sådant på grund av alldeles särskilda omständigheter må anses erforderligt.
I fråga om det framförda önskemålet, att all vittnesbevisning skall koncentreras till ett rättegångstillfälle, bör framhållas, att det visserligen ofta är lämpligt, att vittnena från de olika sidorna kunna höras emot varandra, men att ett inkallande av samtliga vittnen, vilkas hörande kan ifrågakomma, till ett rättegångstillfälle, kan komma att avsevärt fördyra rättegången. Innan svaranden får se, vilket mått av bevisning käranden med sina vittnen kan åstadkomma, saknar svaranden i allmänhet anledning att höra några vittnen.
Handläggning av mål i s. k. skriftväxlingsordning finner jag mindre lämplig vid häradsrätt. Däremot vore det önskligt, att parterna till rätten ingåve sina skriftliga inlagor i två exemplar, varav det ena överlämnades till motparten. Därigenom skulle part få bättre tid på sig att bemöta motpartens inlaga, och vid uppskov skulle målet i allmänhet ej behöva uppskjutas längre än till nästa sammanträde."
Häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga Nils Wihlborg har givit följande svar:
"Det torde vara obestridligt, att en förnuftig tillämpning av de principer, som av Askims häradsrätt uppställts för handläggning av civilmål och vissa brottmål och vilka principer i huvudsak godkänts även av de största rådhusrätterna, bör leda ej blott till snabbhet i rättsskipningen utan även till en
god utredning av målen. Dock vill jag i detta hänseende reservera mig beträffande den s. k. skriftväxlingsordningen. Då jag saknar tillräcklig erfarenhet beträffande ett dylikt handläggningssätt, kan jag vidkommande detsamma ej yttra mig i vidare mån än att det för dess genomförande synes oundgängligt, att båda parterna företrädas av högt kvalificerade, juridiskt bildade ombud, något som ju sällan är förhållandet i domsagor, som äro belägna på mera avsevärt avstånd från större städer.
Beträffande detaljerna i de utarbetade promemoriorna synes intet väsentligt vara att erinra. Det huvudsakligen nya i dem är, såvitt jag kan förstå, frånsett skriftväxlingsordningen, den anmaning, som ställes först och främst till käranden att redan i stämningsansökningen noggrant precisera och motivera sina påståenden och vidare till båda parterna att utan dröjsmål framlägga all sin bevisning respektive motbevisning. Om också icke i alla fall kan förutsättas, att denna anmaning hörsammas, är det dock tydligt, att densamma i åtskilliga fall kan icke oväsentligt bidraga till koncentrering och ett snabbt utförande av processen. Det synes lämpligt, att samtliga häradshövdingar i skrivelser till de vid respektive häradsrätter uppträdande rättegångsombuden framhölle önskvärdheten av att ombuden i görligaste mån ställde sig de i nu ifrågavarande hänseenden i promemoriorna uppställda principer till efterföljd.
Att i övrigt ordförandena i underdomstolarna böra vid målens handläggning utöva en kraftig processledande verksamhet, vilken förutsätter bl. a. en grundlig granskning av stämningsansökningen eller vid uppskjutna mål av föregående protokoll, ävensom att uppskov icke bör beviljas utan efter prövning av dess erforderlighet för målets utredning, är en självklar sak. Det är möjligt, att det i dessa hänseenden brister vid våra häradsrätter, men att missförhållandena äro så stora, som det påståtts, vågar jag betvivla. Och där brister förekomma, hava de säkerligen sin huvudsakliga grund i omständigheter, över vilka en häradshövding icke har rådighet. Här liksom eljest vid utövandet av domarverksamheten är det den enskilde domarens personliga egenskaper, hans kunnighet och goda vilja, som hava den största betydelsen för åstadkommandet av ett gott resultat. En god domare är bättre än t. o. m. den bästa promemoria.
Promemoriorna förutsätta, att så gott som undantagslöst dom meddelas samma dag som handläggningen av ett mål slutförts. Från synpunkten av snabbheten i rättsskipningen är detta naturligtvis önskvärt. En annan sak är, om det bidrager till säkerheten i rättsskipningen. Den domare, som finner sig utan tvekan kunna så att säga på rak arm avgöra ett slutbehandlat mål, saknar givetvis anledning att uppskjuta domens meddelande. Den domare åter, som känner sig tveksam beträffande hur han skall döma i målet, gör enligt min mening rättsskipningen större tjänst genom att använda sig av den betänketid, som möjligheten att uppskjuta domens meddelande till ett kommande sammanträde bereder honom, än genom att omedelbart fälla en dom, om vars berättigande han icke känner sig fullt övertygad. Att samma domare, som handlagt ett mål, också meddelar domen däri, är visserligen önskvärt men knappast, så länge domen grundas uteslutande på protokollet, av den betydelse, som man velat tillmäta det. Det må framhållas, att i varje fall med vår gällande rättegångsordning överrättsdomarna sakna möjlighet att förskaffa sig annan kunskap beträffande vad i ett mål skall anses såsom sant än den
protokollen i målet bibringa dem. Av egen erfarenhet vet jag också, att de personliga synpunkter, som jag under handläggningen av ett mål kunnat få på detsamma och som sedermera kunnat inverka på min dom, ehuru de möjligen icke blivit i protokollen tillräckligt tydligt framhållna — ofta hava de ej kunnat i skrift uttryckas — ingalunda alltid vunnit beaktande i högre instans.
Däremot bör det icke eftersättas, att samma nämnd som övervarit ett måls handläggning också deltager i dess avgörande. Jag föreställer mig, att vid häradsrätter, där nämndemännens antal överstiger 12 och där således alla nämndemännen icke tjänstgöra alla rättegångsdagar, en indelning av nämndens tjänstgöring lätt kan göras på sådant sätt, att under ett måls handläggning och avdömande ombyte av nämndemän icke behöver ske. I förbigående vill jag nämna, att vid Bergsjö och Forsa tingslags häradsrätt, där nämndemännens antal är 24, nämligen 12 från gamla Bergsjö tingslag och 12 från gamla Forsa tingslag, vid varje sammanträde förstnämnda 12 nämndemän tjänstgöra å första rättegångsdagen och de övriga 12 nämndemännen å de följande rättegångsdagarna, att mål, vari svaranden är bosatt inom gamla Bergsjö tingslag, instämmes eller uppskjutes till och avdömes å första rättegångsdagen och mål, vari svaranden är bosatt inom gamla Forsa tingslag, instämmes eller uppskjutes till och avdömes å andra rättegångsdagen, och att vid slutsammanträdena samtliga 24 nämndemän äro närvarande för att deltaga i avgörandet envar av de mål, vilkas handläggning han övervarit.
Ehuru jag således, enligt vad jag ovan anfört, i huvudsak gillar de principer, som i de framlagda promemoriorna uttalats, och ehuru jag i likhet säkerligen med alla andra häradshövdingar skänker mitt största erkännande åt den energiske initiativtagarens strävanden att ingjuta nytt liv i den gamla, måhända emellanåt slentrianmässiga handläggningen av målen vid underdomstolarna, kan jag dock ej underlåta att uttala, att man i detta hänseende bör framgå med en viss försiktighet, så att icke snabbheten äventyrar det viktigaste av allt, säkerheten i rättsskipningen. Det bör icke förbises, att vid underdomstolen skall samlas så gott som allt material för avdömande av ett mål även i högre instans. Att detta material blir så fullständigt som möjligt bör vara ögonmärket för domaren vid handläggningen av målet vid underrätten. Med hänsyn härtill och då i varje fall, därest målet fullföljes till högre rätt, parterna få vänta i åratal, innan målet blir slutligen avdömt, kan ett eller annat uppskovsbeslut av underrätten icke anses vara till sådant men för rättsskipningen, att uppskov endast i undantagsfall bör beviljas."
Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga Nils Edling har meddelat följande:
"Sedan flera år har jag ordnat så, att en avskrift av stämningsansökningar i mål av någon kvalitet behålles å domsagans kansli före målets handläggning. Genom överenskommelse med stämningsgivarna i domsagan erhåller jag sedan början av 1924 även från dem mot avstående av stämningslösen genomslagskopia av stämningar i kvalificerade tvistemål (mål ang. fast egendom, skadestånd, statusfrågor utom barnuppfostringsmål m. m.), varjämte jag från landsfiskalerna ofta får mottaga polisprotokoll i brottmål, även sådana som ej angå häktad. I den mån omständigheterna därtill föranleda, förebringas å kansliet redan före första handläggningen erforderlig utredning genom anteckning ur
f astighetsböcker, studium av kartor och skifteshandlingar m. m., varjämte en promemoria över outredda spörsmål uppgöres till ledning vid handläggningen. Någon skriftväxling mellan parterna å kansliet har jag icke anordnat. Jag anser det nämligen lända till rättsskipningens fromma att alla sammanträffanden mellan domare och parter i ett mål äga rum inför offentligheten och sittande rätt. Härigenom tillgodoses rättssäkerheten bäst. Halvofficiella samtal mellan domare och part eller deras ombud om målen synas mig böra undvikas. Nämnden får dessutom på det sättet redan från början vara med. Första rättegångstillfället i ett mål betraktar jag såsom motsvarande vad österrikarne benämna "erste Tagsatzung", ehuru jag låter därvid förekomma även bevisning, om part medhar sådan. I följd härav och då ej sällan mål utredas och avdömas redan vid första rättegångstillfället, blir i dessa fall rättsskipningen snabbare än t, ex. i Österrike.
Målets handläggning utgöres ofta till stor del av parternas besvarande av frågor från ordföranden. Att målet genomgås punkt för punkt är så självklart att det ej behöver påpekas. Parterna hålla därefter sina anföranden, som, när advokat företräder, utgöras av fritt muntligt föredrag. Parter, som hava skrifter, få föredraga dem själva, om de kunna. Jag har icke i större utsträckning märkt någon obenägenhet från parter eller ombud, åtminstone i tvistemål, att besvara framställda frågor och ingiva handlingar, där det varit dem möjligt genast eller i annat fall vid nästa rättegångstillfälle. Skyldighet att i stämningen uppgiva den bevisning part vill förebringa har jag hittills icke påfordrat, då ombuden äro vana att redan vid första eller andra rättegångstillfället höra sina vittnen.
Så snart det är av behovet påkallat, förelägges personlig inställelse. Ofta företräda parterna personligen utan föreläggande, enär ombuden äro vana vid att sådant ofta önskas. Särskilt är detta fallet i statusfrågor och brottmål. Till förlikning uppmanas någon gång. Att personer höras upplysningsvis trots jäv är ej uteslutet. Jäven avgöras för övrigt restriktivt.
Uppskov från första sammanträdet beviljas vid behov. Dock erfordras, att parterna uppge skäl därför. Enighet om uppskov är icke bindande för häradsrätten, men jag anser målen stundom vinna på att handläggas två gånger. Tredskomål, polismål och ett ej ringa antal andra mål avdömas dock redan vid första rättegångstillfället, en praxis som jag sökt tillämpa alltsedan mitt tillträde och som mina företrädare beträffande de båda förstnämnda slagen av mål använt.
Vid uppskov meddelas numera alltid slutligt föreläggande, men även utan sådant föreläggande har ytterligare uppskov ofta vägrats. Endast i undantagsfall beviljas uppskov för längre tid än en månad. Ett andra uppskov beviljas endast i nödfall.
I uppskjutna mål händer det ibland, att domhavanden under anståndstiden till parterna eller deras ombud översänder likalydande promemorior över de punkter, rörande vilka ytterligare utredning finnes önskvärd. Härigenom kan ofta ytterligare uppskov undvikas. Därjämte begagnas anståndstiden till att uppgöra detaljerade promemorior över målen, så att domaren sedan vid följande handläggning har framför sig en fullständig, systematiskt överskådlig plan över varje mål. Härigenom möjliggöres för domaren att reda sig utan parternas protokollsutskrifter.
Såsom framgår av vad ovan anförts skilja sig 1:sta och 2:dra handläggningen till sin natur principiellt ej från varandra, ehuru faktiskt bevisningen ofta blir koncentrerad på andra handläggningen. Jag anser frånvaron av alltför fixerade regler i detta avseende som en fördel.
I viktigare mål föras från och med i år dubbla memorial. Frågor till vittnena få principiellt i stor utsträckning framställas av parterna själva, sedan domarens förhör avslutats.
Alla målen utsättas till samma tid (frånsett de som röra häktade.) På förfrågningar under hand före tingsdagarna meddelas emellertid besked om uppropslistans utseende. Att utsätta olika tider för målens handläggning är ogörligt utan att riskera pauser, varigenom nämndens ledamöter och även ombud, som uppvakta i flera mål, komma att sätta bort onödig tid å tingsstället.
Att om möjligt dom avkunnas omedelbart efter målets överlämnande, har jag förut antytt. Exempelvis må meddelas att till instundande marsting icke utsatts avkunnandet av något utslag, medan vid februaritinget meddelades utslag i 9 då överlämnade kvalitetsmål (förutom i 8 tredskomål eller därmed jämställda och 19 polismål). Att, där tvekan råder, anstånd med utslaget äger rum (österrikarnes "Urtheil vorbehalten"), är blott till parternas båtnad.
Protokoll i uppskovsmål neddikteras omedelbart efter hemkomsten från tinget, så ock i utslagsmål, där part antages ämna överklaga utslaget.
Kontinuitet i ordförandeskapet vinnes så, att häradshövdingens ledighet uttages i ett sammanhang närmast före, under och närmast efter sommaruppehållet. Före vikariens tillträde tillses, att så vitt möjligt alla mål äro avgjorda, Alltför olämpligt synes mig dock ombyte av ordförandeskap ej alltid behöva vara. Om häradshövdingen avlöses av förste notarien såsom vikarie, har väl denne i regel närvarit vid föregående handläggning av uppskjutna mål och har således personlig kännedom om dem. Och när häradshövdingen återinträder, behöver detta ej lända handläggningen till men i mål, vari det ej gäller att pröva verkan av förut förebragt bevisning.
Med hänvisning till ovanstående vill jag såsom svar å Edert spörsmål meddela. att jag icke för närvarande ämnar vidtaga någon ytterligare åtgärd i det avseende varom här är fråga, men kvar står det önskemål jag tidigare haft tillfälle framhålla, nämligen att en omarbetning av bestämmelserna om påföljd av parts utevaro måtte ske.
P. S. Det har sagts, att aktbildning vid underrätten vore en nödvändig förutsättning för att domaren skall vid handläggningen besitta erforderlig kunskap om målet. Så är dock ej fallet. Vinsten av aktbildning är ringa, så länge ej underrättsakterna få bilda stomme till överrättsakterna. Akten kan ej på något sätt vid handläggningen ersätta en överskådlig, systematisk promemoria. Skulle domaren någon gång behöva gå till konceptprotokollet, sker detta lika bra med nuvarande sätt för protokollsföring, i synnerhet om antalet handläggningar i varje mål och därmed antalet terner att leta i är begränsat till ett fåtal."
Häradshövdingen i Västmanlands östra domsaga G. A. Wetterling har meddelat, att då han icke från domsagans befolkning eller andra personer försport något missnöje med det förfarande, som hittills använts, han åtminstone för närvarande saknade anledning att däri vidtaga några förändringar.