SKADESTÅND FÖR MISTNING AV UNDERHÅLL TILL FÖLJD AV UNDERHÅLLSGIVARES DÖD.1

 

    På föredragningslistan för juristmötets första sektion onsdagen den 19 aug. hade upptagits ämnet "Erstatning for Tab af Forsørger" eller, i den utförligare avfattning, inledaren højesteretssagfører Ø. AHNFELT-RØNNE givit sitt ämne i den tryckta vägledande framställningen: "Efter vilka grundsatser bör avgöras, huruvida den (den försörjde), som lidit förlust genom en annans (försörjarens) död, skall ha krav på ersättning av den som vållat döden?" Närmast avsågs ej ersättning för

 

1 Jfr Sv. J. T. 1925 häft. 4, s. 275.

SKADESTÅND FÖR MISTNING AV UNDERHÅLL. 367annan förlust än mistningen av underhåll, om än detta kanske ej otvetydigt framgår av den anförda avfattningen.
    Frågan gällde sålunda den art av skadestånd, som i svensk rätt regleras av Strafflagen 6: 4 och vars utvidgande till även andra fall av mistning av underhåll än de där angivna ifrågasatts av J. O. i en framställning den 25 febr. 1924; se här ovan s. 276 ff. Finländsk och dansk rätt intaga för närvarande i frågan ungefärligen samma ståndpunkt som vår rätt, medan åter den norska rätten redan utsträckt skadeståndsskyldigheten till varje fall, då den person, vars död vållats, faktiskt eller rättsligt varit en tredjes försörjare. De yttranden, som förekommo i diskussionen å juristmötet — i densamma deltogo utom inledaren en finländare (professor A. W. GADOLIN), en norrman (professor FR. STANG) och en svensk (undertecknad) — angåvo också ganska tydligt de olika önskemål, som i vart och ett av de nordiska landen påkallas av där gällande lagstiftning.
    Innehållet i yttrandena framställes här för överskådlighetens skull under de särskilda punkter, under vilka inledaren upptagit sina vägledande Theses.

 

I.

 

    Särskild lagstiftning om ämnet måste anses erforderlig; "Spørgsmaalet kan ikke som Helhed løses paa Grundlag af den almindelige Erstatningsregel." Ty så, som de allmänna skadeståndsreglerna utformats i rättstillämpningen i alla fyra landen, omfatta de icke skada, som tredje man lider genom en mot viss (annan) person begången skadegörelse. Må vara att denna begränsning av de allmänna reglerna icke är vare sig rent logiskt eller historiskt fullt tillfredsställande motiverad; det lär dock ej kunna bestridas, att densamma principiellt är för handen. Och i enlighet därmed måste då sägas, att förorsakande av annans död icke jämlikt allmänna regler föranleder skyldighet att ersätta den förlust, som döden medför för någon tredje, vare sig denne haft att påräkna underhåll från den dödade eller haft anspråk på dennes arbete eller till följd av dödsfallet nödgas göra särskilda utgifter. (Anspråk, som den dödades efterlevande framställt, på ersättning för begravningskostnaderna ha också ogillats; N. J. A. 1912 s. 569 samt 1914 s. 102 och 156; likaså i dansk rättskipning, U. f. R. 1912 A s. 196 1.) Som en undantagsbestämmelse är följaktligen Straffl. 6: 4 — likasom motsvarande danska Straffel. § 302 och finländska Straffl. 9: 3 — att betrakta; någon analogiskt utvidgande tolkning av en sådan bestämmelse kan ej förekomma. Vad som skall göras för tillgodoseende av det krav på vidsträcktare skadeståndsrätt, som obestridligen gör sig gällande i de land, där icke åtminstone föräldrar till den dödade, vilka för sin försörjning varit beroende av honom, ha rätt till ersättning för sin förlust, det måste följaktligen göras i form av positiv lagstiftning.

 

1 Den norska rätten innehåller däremot ett positivt stadgande om ansvar för begravningskostnaderna (Lov om straffelovens ikrafttræden 22/5 1902 § 20); så även numera dansk rätt, för så vitt gäller det särskilt lagstadgade ansvaret för trafik med motorfordon (Lov 20/3 1918 § 33 5:e st.).

368 C. G. BJÖRLING.    Vad angår denna lagstiftnings yttre gestaltning, uttalades särskilt från danskt håll, men med norskt instämmande, önskvärdheten av att densamma dels bleve samfällt nordisk och dels utsöndrades från strafflagen, på det att icke straffrättsliga synpunkter skulle få obehörigt inflytande på tillämpningen av reglerna. Bakom denna önskan syntes ligga en viss farhåga att icke även sådana fall av förorsakande av annan persons död, vilka ej innebära straffbart vållande men dock civilrättsligt medföra skadeståndsskyldighet, skulle komma att inbegripas under lagstiftningen; möjligen även att skadeståndsbeloppet skulle kunna tänkas nedsatt i händelse av den dödades egen medverkan till förorsakandet av döden (jfr nedan III och IV a). För svensk rätt synes, åtminstone i förstnämnda punkt, denna farhåga sakna grund.

 

II.

 

    Den mest brännande punkten i ämnet är uppenbarligen den, som gäller hur vid kretsen av de skadeståndsberättigade skall bestämmas. Inledarens åsikt, att "berettiget til Forsørgererstatning bor den og kun den være, som ved Dødsfaldet var under den afdødes faktiske Forsorg", motiverades från hans sida med hänvisning till att det följdriktigt borde krävas en verklig förlust av försörjning för rätt till skadeersättning. Fattad efter de anförda ordalagen, tyckes åsikten innebära att å ena sidan (a) ingen ersättningsrätt borde medges, ifall den dödade var rättsligen försörjningspliktig, men närmast före sin död i verkligheten icke fullgjort sin plikt gent emot den efterlevande, som yrkar ersättning, men att å andra sidan (b) ersättningsrätt skulle tillkomma jämväl en efterlevande, anhörig eller oskyld, som utan laglig rätt åtnjöt försörjning av den person, som dödats. Det förra momentet (a) framkallade enstämmiga gensägelser från finländskt, svenskt och norskt håll, men syntes efter vissa medgivanden, som inledaren lämnade muntligen, ej böra fattas allt för strängt. För svensk rättsuppfattning torde det givet synas riktigast att helt och hållet stryka momentet och låta ersättningsanspråk grundas även på mistningen av en blott potentiell framtida försörjning från den dödades sida. Som det yttrades under diskussionen: också ett minderårigt barn är "in nuce" försörjare för sina föräldrar, och dess död kan därför räknas som en förlust för dessa, för vilken skadestånd borde kunna yrkas. Naturligtvis skall härmed icke vara sagt, att icke vid uppskattningen av förlustens storlek hänsyn bör tagas till sannolikheten för att den dödade skulle ha kommit att försörja käranden (jfr ett norskt rättsfall i N. Retst. 1922 s. 747).
    Det senare momentet (b), som visserligen har sin motsvarighet i gällande norsk rätt, rönte ingen anslutning från vare sig finländsk eller svensk sida. Inledaren åberopade billigheten som stöd för sin sats, men det framhölls mot denna ej mindre det teoretiskt otillfredsställande att betrakta som skada förlusten av en försörjning, vilken på grund av sin frivilliga karaktär hade kunnat höra upp när som helst, än även de praktiska svårigheterna att på före-

SKADESTÅND FÖR MISTNING AV UNDERHÅLL. 369varande område avgränsa den verkliga försörjningen från allehanda fall av tillfälligt understödjande. "Eller skulle man gå så långt som att tillerkänna ersättning för förlusten av en anhörig, som brukat ge en julklappar?"
    För egen del uttalade jag mig för utsträckning av skadeståndsrätten till samtliga fall av mistat familjerättsligt underhåll samt underhåll jämlikt legostadgans 7 §, sålunda samma fall, som avsågos i det den 13 febr. 1925 till lagrådet remitterade lagförslaget (se här ovan s. 278). Väl har lagrådet velat tills vidare draga gränsen kring de skadeståndsberättigades krets något trängre, så att denna blott skulle omfatta — utom make, barn och adoptivbarn — föräldrar och adoptivföräldrar, medan övriga underhållsberättigade skulle stanna utanför. Jag kan ej känna mig övertygad, att ett dylikt särskiljande står i överensstämmelse med billighetens krav; den dödades styvbarn och modern till hans utomäktenskapliga barn kunna allt för väl ha stått honom nog nära för att deras skadeståndskrav måste förefalla i högsta grad behjärtansvärda. Och uteslutandet av de gamla tjänstehjonen medför säkerligen ingen nämnvärd besparing för de skadeståndsskyldiga, men verkar ändå ovänligt. Däremot synes det givet, att rätt till underhåll, som vilar på vanlig obligatorisk (avtalsmässig) grund, icke kan likställas med de nu nämnda fallen av legala underhållsanspråk och alltså rimligtvis kan lämnas utanför den eventuella nyregleringen av skadeståndsrätten i fråga.

 

III.

 

    I vilka fall av förorsakande av försörjares död bör skadeståndsskyldigheten åläggas? Skall skyldigheten begränsas till straffbart förorsakande? Eller måhända utsträckas till varje fall av kausalsammanhang mellan någon ens handling och döden?
    Det svar, inledaren lämnade på dessa frågor, tycktes överensstämma med den svenska rättens nuvarande ståndpunkt. Skadeståndsskyldig bör den vara, hos vilken de allmänna skadeståndsreglernas förutsättningar för ansvar träffa in. Den handling, som förorsakat döden, behöver ej vara straffbar; den behöver ej ens vara företagen av den person, mot vilken skadeståndskravet riktas, blott omständigheterna äro sådana, att denne enligt eljest gällande regler (t. ex. om ansvar för underlydande) står i ansvar för handlingens verkningar. Inledaren betonade emellertid särskilt, att skadeståndsskyldighet icke borde kunna undgås genom påstående att den ifrågavarande verkningen av dödsfallet (tredje mans mistning av underhåll) legat utanför vad som kunnat förutses — en anmärkning, som tyckes ha sin betydelse väsentligen i fråga om mistning av sådant underhåll, som ej utgått på grund av laglig förpliktelse. Likväl vann anmärkningen icke ens från norsk sida instämmande. I sak torde dock alla vara ense om att den skadeståndsskyldighet, som en gång blivit fastställd i lag, måste fullgöras utan avseende på huruvida kännedom om underhållstagaren funnits eller ej.

370 C. G. BJÖRLING.IV.

 

    Angående skadeståndets belopp framställde inledaren den åsikt, att detsamma i regel borde utgå efter en för alla hithörande tillfällen fastslagen taxa, sålunda icke beräknas efter den i varje särskilt fall uppståndna förlusten, utan "overvejende objektivt og gennemsnitligt". I princip instämde häri blott den finländske talaren, varemot såväl den norske som den svenske förordade individuell förlustberäkning. De från samfundsintressets fält hämtade skäl, med vilka inledaren stödde sin åsikt, bemöttes från motsidan med hänvisning till den grundläggande och ofrånkomliga regeln, att det dock måste vara den verkligen lidna förlusten, som skulle bestämma skadeståndets belopp; detta kunde ej få sättas högre än förlusten. Om ett normalbelopp för nu ifrågavarande skadestånd skulle fastställas, måste alltså detta sättas så lågt, att den verkliga förlusten ej annat än i undantagsfall stannade vid mindre belopp; men då skulle åter normalbeloppet i åtskilliga fall utgöra en otillräcklig ersättning, och härigenom komme den skadeståndsskyldige att otillbörligt gynnas på målsägarens bekostnad. Av rena opportunitetsskäl kunde måhända ett maximum för skadeståndet bestämmas, men i första hand borde det lika väl som skadestånd i allmänhet tillmätas efter individuell uppskattning. Det sattes icke ens i fråga, att man vid denna uppskattning skulle stanna vid vad som kunde erfordras för målsägarens nödtorft.
    Vid bestämmandet av skadeståndsbeloppet förekomma åtskilliga särskilda spörsmål, som vart för sig upptogos till behandling, sålunda:
    a) Den dödade underhållsgivaren har måhända själv varit bidragande orsak till sin död, och fråga uppstår då, om nu ifrågavarande skadestånd skall jämkas, på grund av "compensatio culpæ". Frågan besvarades av inledaren med nej, i betraktande av skadeståndsanspråkets art; detsamma är nämligen en den efterlevandes självständiga fordran, icke något som tillkommer den dödade personligen och från honom övergår till den efterlevander genom arv, och följdriktigt bör alltså den efterlevande ha sin fordran obeskuren, så som han jämväl skulle haft den i händelse det varit någon utomstående, som medverkat till förorsakande av underhållsgivarens död. (Jfr emellertid den annorledes avfattade regeln i norsk Lov om straffelovens ikrafttræden 22/5 1902 § 25, 3:e st.)
    b) Måhända inträder annan person såsom underhållsgivare i den dödades ställe, på grund av laglig skyldighet eller dessförutan. Underhållstagaren mister sålunda egentligen ingenting, för så vitt ej det nya underhållet är i ett eller annat avseende sämre än det förut åtnjutna. Likväl bör — så framställdes saken av inledaren — skadestånd utgå fullt. Även här åberopades sociala skäl.
    I diskussionen fick inledaren emellertid ej medhåll, utan det framhölls emot hans uttalande, att likaväl som i fallet c) här nedan skadeståndsanspråket för underhållstagaren rättvisligen borde falla bort i samma mån som han finge sin förlust täckt, om genom annan

SKADESTÅND FÖR MISTNING AV UNDERHÅLL. 371mans övertagande av försörjningen (blott detta skedde på bindande och betryggande sätt) eller genom utfående av arv eller försäkringsbelopp vore härvidlag likgiltigt.
    c) Om underhållstagaren får sitt underhållsbehov tillgodosett genom arv efter den dödade eller försäkring, som utfaller efter dödsfallet, eller eljest hans förmögenhetsvillkor äro sådana, att de möjliggöra hans försörjning med egna medel, så bör hans skadeståndsanspråk nedsättas eller bortfalla. Härom rådde enighet. Mot inledaren framhölls, att satsen rätteligen icke vore annat än en tillämpning av grundsatsen om individuell beräkning av skadeståndetsbelopp.
    d) Den i gällande finländsk och svensk rätt ingående regeln om skadeståndsbeloppets jämkande efter den skadeståndsskyldiges förmögenhetsvillkor ansågs ej böra bibehållas; dock borde billigtvis hänsyn tagas till honom själv åliggande underhållsplikter, så att ej hans egna underhållstagare sattes alldeles på bar backe för den skadeståndsberättigades skull.

 

V.

 

    Utom det egentliga skadeståndet för mistningen av underhåll borde enligt inledarens mening den skadeståndsberättigade kunna, efter domstolens skön, få sig tillerkänt ytterligare något belopp dels som gottgörelse för psykiskt lidande till följd av dödsfallet och dels för att "Érstatningen efter Omstændighederne bør virke poenalt", m. a. o. som en bot för vad den skadeståndsskyldige förbrutit.
    Oaktat inledaren till stöd för denna sin mening åberopade vissa fördelar av rättsteknisk art, som han förväntade av den föreslagna anordningen, och även (för det förra momentet) kunde hänvisa till förebilder i gällande norsk rätt, gav ingen av de övriga talarna sin anslutning till hans förslag i förevarande stycke. Den norske talaren varnade till och med för det steg tillbaka i rättsutvecklingen, som ett införande av straff-element i skadeståndsbestämmelserna skulle innebära.

 

VI.

 

    Slutligen framförde undertecknad det önskemål, att skadeståndet i fråga måtte fritagas från skadeståndstagarens borgenärers krav. Formellt sett, är skadeståndet en fordran av förmögenhetsrättslig art, alltså — i motsats till de familjerättsliga underhållsanspråken — en i och för sig utmätningsbar tillgång. Men uppenbarligen tala starka sakliga skäl för att icke tillåta utmätning av denna tillgång.

 

    Ämnet var från början så starkt begränsat, att åtskilliga närliggande spörsmål, bl. a. om ersättning för begravningskostnader och om liv- eller olycksfallsförsäkringsbolags regressrätt, ansågos uteslutna från diskussionen. Därmed torde dock ej vara ådagalagd någon allmän mening, att dylika spörsmål också böra hållas utanför den lagstiftning i ämnet, som syntes efterlängtad.

C. G. Björling.