Theodor Wijkander †. När f. d. justitierådet Carl Rutger Theodor Wijkander d. 15 dec. 1925 avled i en ålder av 75 år, var hans namn säkerligen ganska litet känt för större delen av den nu arbetande generationen av jurister. Synnerligen kunskapsrik, begåvad med stort skarpsinne och tillika ytterst noggrann i allt sitt arbete, hade han dock under en tidigare period intagit en framstående plats inom den svenska juristvärlden. Ursprungligen ägnade han sig åt den teoretiska juridiken och blev, efter avlagda examina och sedan han utgivit en förtjänstfull avhandling om preskription i brottmål, år 1878 docent i straffrätt vid Lunds universitet. Han övergick dock mycket snart till praktiken, blev vice häradshövding, fiskal och (1885) assessor i Skånska hovrätten samt därefter först t. f. och sedermera ordinarie revisionssekreterare. På grund av hans utbildning och egenskaper var det tydligt att han skulle väl passa för lagstiftningsarbetet, och det dröjde ej heller länge, innan han blev använd i sådant arbete. Efter att hava under åren 1886—1887 biträtt inom justitie och finansdepartementen vid beredning av vissa frågor angående banklagstiftningen blev han år 1887 ledamot av den redan förut tillsatta kommitté, som hade att avgiva förslag till lagar om bolag av olika slag samt om föreningar för ekonomisk verksamhet. Vid detta uppdrags fullgörande kom det W. väl till pass, att han redan tidigt visat ett synnerligt intresse för juridiskt-ekonomiska frågor och jämväl i avsevärd omfattning biträtt vid sådana frågors behandling inom affärslivet. I bolagskommittén var han utan tvivel ledande, visserligen verksamt biträdd av sin vän Herman Billing, som ett årefter W. på dennes förslag fick inträda i kommittén. De av kommittén år 1890 avgivna lagförslagen, som innehöllo en första reglering efter moderna principer av de för vårt ekonomiska liv så utomordentligt viktiga företeelserna: handelsbolag, enkla bolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar, föredrogos av W. i högsta domstolen och blevo 1895 upphöjda till lagar. Efter det bolagskommittén slutat sitt arbete, blev W. 1890 ledamot av nya lagberedningen och 1891 byråchef för lagärenden i justitiedepartementet, i vilken egenskap han, jämte det han hade att bereda på departementets handläggning omedelbart beroende lagärenden, till en början tillika fortfarande deltog i nya lagberedningens arbete. Beredningen var då sysselsatt med processlagstiftningen och hade enligt ett kungl. beslut av d. 30 dec. 1889 att utarbeta bestämmelser om fullföljd av talan. Men enligt sagda beslut skulle beredningens förslag grundas på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna och förfarandet därstädes bibehölles huvudsakligen oförändrade. Denna instruktion innebar, att frågan om en mera genomgripande reform av vårt rättegångsväsende i enlighet med de allmänna grunder, som framlagts inya lagberedningens principbetänkande av 1884, lades å sido. De förslag till lagar angående fullföljd av talan, som av lagberedningen d. 31 dec. 1891 avgåvos, inneburo således väsentligen ej annat än en revidering av reglerna angående själva sättet för fullföljden och voro alltså övervägande av formell betydelse. De hava ej omedelbart fört till ny lagstiftning men varit utgångspunkten

 

för den lagstiftning i ämnet, som 1901 kom till stånd. År 1893 kallades W. till justitieråd. I hans verksamhet inom högsta domstolen fingo hans framstående egenskaper rikt tillfälle att göra sig gällande. Hans noggrannhet visade sig i ett aldrig slappnande intresse vid behandlingen av alla frågor, större som mindre. Med den teoretiska bildning han besatt var det naturligt, att han skulle vara särskilt mån om att alltid vinna en teoretiskt riktig lösning av förekommande spörsmål. Men det sysslande han haft med praktiskt-ekonomiska frågor och hans alltjämt fortfarande intresse för sådana gjorde, att han icke ensidigt beaktade de teoretiska synpunkterna utan alltid strävade efteratt komma till ett slut, som ur praktisk synpunkt kunde anses rättvist och billigt. Hans skarpsinne och hans takt voro honom goda vägledare, då det härvid gällde att väga de olika synpunkterna mot varandra. Liksom han vid enskilda affärsuppgörelser var till ytterlighet noggrann med att allt skulle gå riktigt till, strävade han i sin domareverksamhet efter den strängaste opartiskhet. Inga bihänsyn fingo i någon mån inverka. Hans verksamhet i högsta domstolen var på grund av nu angivna förhållanden högt skattad. Tyvärr blev den icke så långvarig som man kunnat vänta. Hans hälsa blev redan tidigt vacklande, och, så plikttrogen som han var, kände han det genant att nödgas allt emellanåt på grund av sjukdom avhålla sig från arbetet i domstolen. Detta torde ha varit den förnämsta anledningen till att han redan 1908 tog avsked. Hans intresse för ekonomiska frågor och hans vänskap med dåvarande verkställande direktören i Stockholms Handelsbank förmådde honom att efter avskedstagandet åtaga sig ordförandeskapet i styrelsen för nämnda bank. Men sedan vännen 1911 avlidit, lämnade även W. banken. Sedermera hade han ej någon allmän befattning. Men med orubbad intelligens och med livligt intresse följde han i det sista dagens företeelser, särskilt på det ekonomiska området, och var i sådana angelägenheter för sina gamla vänner alltjämt en gärna anlitad, alltid beredvillig och pålitlig rådgivare.

Hjalmar Westring.