HUGO GROTIUS
AV
ENVOYÉN C. G. WESTMAN.
Sällan har historien kunnat uppvisa en personlighet med en så djup och mångskiftande lärdom och med en så jättelik författareverksamhet som Hugo Grotius. Denna sida av hans livsverk vinner än mer intresse, då han även kom att spela en betydande roll i sin tids politiska händelser. Han var en rättslärd, teolog, filosof, klassisk filolog, historiker, poet och samtidigt som ledande politiker invärvd i sitt lands politiska och religiösa strider, många år landsflyktig samt till slut Sveriges ambassadör. Hans färd genom livet var en brokig och färgrik saga, som bildar en egendomlig kontrast till en lärds annars i regel lugna bana. Men varken som politiker eller diplomat förskaffade sig Grotius den världshistoriska ryktbarhet, som nu är knuten vid hans person. Det är såsom den store uppbyggaren av den publika internationella rätten eller måhända riktigare av den internationella moralen stater emellan, som han med sådan klarhet ännu lyser genom hävderna.
Hugo Grotius föddes i Delft 1583. Han tillhörde en familj, som sedan länge intagit en framstående social ställning i Nederländerna. Hans farfar var en man av stort anseende och med omfattande humanistiska intressen och beklädde under en följd av år ämbetet såsom borgmästare i Delft, på denna tid en av de mest betydande holländska städerna. Hans fader synes även hava åtnjutit stor aktning samt hade utpräglade litterära intressen, var kurator vid Leydens universitet och även han under en tid borgmästare i Delft. Hugo Grotius hade lyckan att uppfostras i en utpräglad kulturomgivning, den rätta jordmånen för hans intellektuella och vetenskapliga anlag, samtidigt som han tidigt hade tillfälle att sammanträffa med de ledande politiska personligheterna. Han studerade rättsvetenskap och klassiska språk i Leyden och kre-
erades till juris doktor i Orléans. Redan som 15-årig fick han åtfölja den betydande holländske statsmannen Barneveld i en ambassad till Frankrike, och det berättas, att hans skarpsinne, klarheten i hans omdöme och charmen i hans konversation i så hög grad intog konung Henrik IV, att denne förlänade den unge attachén en gyllene kedja med sitt porträtt. År 1599 avlade han advokateden och utövade advokatverksamhet i Haag. 1601 blev han Nederländernas historiograf och 1607 generalfiskal ("advokatfiskal") samt 1613 rådspensionär i Rotterdam. Under tiden fortsatte han sina studier på olika områden och utövade en stor vetenskaplig författarverksamhet.
Vid mycket unga år väckte han uppmärksamhet genom ett antal poetiska och dramatiska arbeten. 1604 torde emellertid kunna bestämmas som den tidpunkt, då den internationella rätten blev föremål för hans huvudsakliga intressen. Han författade då ett verk "De jure prædæ", som varit okänt ända till 1864 och blev tryckt först 1868. Verket har särskilt intresse, emedan vissa grundtankar i hans senare rättsfilosofiska arbeten där äro nedlagda. En del av detta verk offentliggjorde Grotius emellertid redan 1609 i sin mycket uppmärksammade skrift "Mare liberum". Skriften har en handelspolitisk tendens och är riktad mot Spanien, Portugal och även England. Han gjorde här gällande, i motsats till uppfattningen i dessa länder, att de öppna haven skulle kunna fritt befaras av alla nationers fartyg utan tillstånd av någon särskild makt. Det bör erinras om att den engelske rättslärde John Selden i sin ryktbara motskrift benämnd "Mareclausum" sökt opponera mot den av Grotius framställda principen och ville bevisa Englands suveränitet över vissa hav. Under år 1613 fick Grotius tillfälle att i praktiken behandla denna fråga, då han deltog i en diplomatisk mission till England för att reglera en mellan de båda länderna uppkommen tvist, härrörande från ett av Nederländerna krävt handelsmonopol över vissa delar av Ostindien. Vid dessa underhandlingar blev det emellertid ej från nederländskt utan i stället från engelskt håll, som principerna i "Mare liberum" företräddes.
Under denna tid publicerade Grotius åtskilliga historiska verk, bland vilka märkes "De Antiquitate Reipublicæ Bata
vicæ" (1610), samt bearbetade vissa delar av modern nederländsk historia. Han sysselsatte sig även med teologiska frågor och författade en först efter hans död offentliggjord skrift, "De imperio summarum potestatum circa sacra", som anses som det första mera betydande, av en protestant författade arbete i kyrkorätt. Intill tiden för sin återkomst från den omnämnda missionen i England åtnjöt Grotius det allra största anseende i sitt hemland och var som jurist en obestridlig auktoritet samt var redan föremål för utlandets uppmärksamhet. Då skulle en vändpunkt i hans liv snart inträda.
Efter Nederländernas frihetskamp mot Spanien inträdde en storhetstid för det förra landet, och genom det enorma ekonomiska uppsving, som där skedde, blev det en stat, med vilken Europas övriga länder i hög grad räknade. Över denna för Nederländerna så lyckliga tid föllo emellertid skarpa skuggor, som liksom i andra länder härledde sig från stridigheter och ofördragsamhet på det religiösa området. Ursprunget till den häftiga teologiska tvist, som sedermera ledde till en politisk sådan, är att söka i följande händelser. Striden var från början av dogmatisk natur och inskränkte sig till en kontrovers mellan tvenne professorer i Leyden, den ene Jakob Arminius, som angrep Calvins stränga predestinationslära, vilken däremot av hans kollega Frans Gomarus försvarades. Grotius och Barneveld, som sökte intaga en tolerant ställning i den jäsning, som dessa dogmatiska konflikter framkallade i landet, blevo dock de egentliga ledarna för ett parti benämnt remonstranter, som präglades av det arminianska partiets uppfattning. Ståthållaren prins Morits av Oranien, som innehade den högsta militära och marina ledningen, fann emellertid, att hans reputation inom landet började minskas, ju mer minnena av hans framgångsrika fälttåg fördunklades, och ansåg med sin fördel förenligt att ansluta sig till de strängt ortodoxa calvinisterna, sedan han funnit, att inom generalstaterna en överväldigande majoritet förelåg mot remonstranterna. Situationen utvecklades därhän, att rent politiska moment kommo i förgrunden. Arminianerna voro till sin natur republikanskt sinnade, under det deras motståndare tillhörde det oraniska partiet. Prinsen gjorde bruk av sin ställning som arméns chef och blev han snart herre över landet. Barneveld och Grotius
blevo 1619 fängslade. Den förstnämnde dömdes till döden, Grotius till livstids fängelse och han fördes till Loevenstein för att där undergå sitt straff. Förgäves gjordes framställningar från Rotterdam och andra städer och även från konung Ludvig XIII om Grotius' frigivande; dessa avslogos av prinsen. Emellertid lyckades det Grotius med hjälp av sin energiska maka Maria von Reijgenberg att 1621, dold i en boklår, fly, varefter han erhöll en fristad i Paris.
Under fängelsetiden hade han fortsatt sin vetenskapliga verksamhet. Han översatte därunder klassiska verk, sysselsatte sig med exegetiska studier och fullbordade på holländska det sedermera på latin utgivna världsberömda poetiska arbetet "De Veritate Religionis Christianæ" — översatt till många språk, bland andra till svenska.
Grotius blev väl mottagen i Paris, men fick kämpa med stora ekonomiska svårigheter. Hans egendom i Holland hade blivit konfiskerad, och det återstod endast hustruns relativt oansenliga förmögenhet. Han erhöll visserligen snart löfte om en pension från franska kronan, men det dröjde flera år, innan löftet infriades, och pensionen utbetalades sedan oregelbundet. År 1622 författade han en försvarsskrift rörande sin politiska verksamhet i hemlandet, som kastade ett skarpt ljus över de dåvarande maktinnehavarna i Nederländerna och där framkallade stor förbittring. I detta arbete underströk Grotius särskilt den grundsats, för vilken han stridit och lidit, att varje stat i den holländska unionen var absolut suverän och oberoende i politiskt och kyrkligt avseende och att generalstaterna utgjorde ett slags delegation, som icke hade annan funktion än att försvara unionen mot utländska fiender. Under sin vistelse i Paris utarbetade han emellertid sitt livs storverk "De jure belli ac pacis". De förberedande arbetena till detta verk togo sin början 1622, och det publicerades 1625. Innehållet av detta märkliga verk skall här nedan närmare behandlas. Arbetet vann emellertid en omedelbar framgång. Med vilket intresse det omfattades framgår, då man betänker, att det tryckts på latin, ursprungliga texten, i fyrtionio upplagor och att de översatta upplagorna kunna räknas till trettio.
Genom detta verk var Grotius' världsrykte befästat. Redan följande år sökte kardinal Richelieu få Grotius anställd i
sin tjänst, men de villkor, kardinalen uppställde, synashava varit sådana, att Grotius icke kunde acceptera dem. Omedelbart efter denna vägran blev den franska pensionen indragen. Hans ekonomiska ställning blev därigenom än mer försvårad, och den tanken uppstod hos honom att söka återkomma till hemlandet, huvudsakligen för reglerande av sin ekonomi. Den omständigheten, som syntes möjliggöra för Grotius att hemresa, var, att hans gamle motståndare prins Morits avlidit, varjämte han säkerligen tog i betraktande, att den vunna ryktbarheten skulle göra det svårare för hans vedersakare i Nederländerna att förhindra hans uppehåll där. År 1631 satte han denna plan i verket. Det skulle emellertid snart visa sig, att Grotius missräknat sig, och i mars 1632 utfärdade generalstaterna en belöning av 2,000 gulden till var och en, som kunde gripa och överlämna honom till generalstaterna. Det återstod för honom intet annat än att åter fly, och han valde nu Hamburg till vistelseort. Grotius hoppades alltjämt att kunna återvända till Nederländerna och lär hava avvisat flera anbud att träda i andra makters tjänst. Efter två års uppehåll i Hamburg antog han emellertid anbudet att erhålla en svensk statsanställning. Det synes hava varit den svenske statsmannen Adler Salvius, som då direkt tagit initiativet härtill under sitt uppehåll i Hamburg. Men det är en känd sak, att redan Gustaf Adolf varit en stor beundrare av Grotius, och det påstås, att han skall ha uppdragit åt Axel Oxenstierna att söka förmå Grotius inträda i svensk statstjänst. I maj 1634 sammanträffade Grotius i Frankfurt am Main med den svenske rikskansleren och utnämndes före årets utgång till svensk ambassadör i Paris. Denna utnämning föll emellertid Richelieu ingalunda i smaken. Han lär till och med hava gjort försök att förhindra Grotius' ankomst och låtit sända en förtroendeman till Oxenstierna för att underrätta honom om att den franske konungen icke ämnade i Paris förhandla med Grotius. Emellertid anlände denne till Paris, där han kom att stanna i elva år, men hans liv som diplomat blev ingalunda en dans på rosor. Till de komplicerade politiska uppgifter han hade att utföra kom, att han under hela tiden levde i en högst pinsam atmosfär, som särskilt Richelieu jämte sin närmaste förtrogne, pater Josef, skapade. De franska statsmännen synas ha gjort upp-
repade försök att få Grotius återkallad, men Oxenstierna, som alltjämt behöll förtroende för sin ambassadör och väl ansåg, att hans impopularitet i Frankrike egentligen berodde på hans allvarliga arbete för Sveriges sak, vägrade att lyssna till angreppen. Men man torde vid bedömandet av Grotius som diplomat våga göra det påståendet, att han näppeligen var vuxen det intrigspel, i vilket hans nya verksamhet försatte honom. Förhållandet mellan Grotius och Mazarin synes icke heller ha varit särskilt vänskapsfullt, och Grotius uppgives hava förklarat, att han endast på bestämd order från Sverige skulle personligt underhandla med denne minister. Det bör dock anmärkas, att franske konungen och drottningen ställde sig välvilliga mot Grotius och hans mission och sökte bistå honom, då en svår situation skapats av deras ministrar.
Under hans ambassadörtid upphörde icke Grotius' litterära produktion, som framför allt bestod i historiska och teologiska avhandlingar. Särskilt förtjäna nämnas hans "Annotationes" till nya och gamla testamentet, som först fullständigt utgåvos i hans "Opera Omnia Theologica", tryckt 1679.
Den närmaste anledningen till hans begäran om entledigande från sin post är, beklagligt nog, icke till fullo utredd. Åtskilligt talar emellertid för att hans fiender i Frankrike såsom förut sände till svenska regeringen ogynnsamma meddelanden om honom. När så drottning Kristina placerat en särskild diplomatisk agent i Paris och denne, istället för att samarbeta med Grotius, med eller mot sina instruktioner uppträdde gentemot de franska myndigheterna såsom självständig representant, började Grotius' tålamod tryta. Och han torde ha betraktat den nye medarbetaren mer eller mindre såsom en spion. Grotius fattade då sitt beslut och anhöll hos drottning Kristina om sitt återkallande, vilken begäran genast beviljades. Grotius hade emellertid icke räknat med att hans rapell från Paris skulle innebära ett fullständigt avlägsnande ur svensk tjänst. För att få klarhet i sin sak beslöt han avresa till Stockholm, dit han under sommaren 1645 anlände. Han blev mycket väl mottagen och föremål för stora utmärkelser och drottningens uppmärksamhet. Av svenska riksrådsprotokollen framgår emellertid, att förhållandet mellan honom och svenska regeringen icke varit vidare gott. Han erhöll icke någon för honom antaglig anställning för fram-
tiden. Omkring mitten av augusti lämnade han Stockholm, antagligen med den känslan, att han var ett utspelat kort iden svenska leken. Hans närmaste mål var Lübeck, men efter några dagars sjöresa råkade han ut för en svår storm, varvid skeppet drevs till pommerska kusten. Illa medtagen och sjuk anlände han till Rostock, och den 29 augusti avled han därstädes. Det gives skiftande uppgifter om hans uttalande nunder hans sista levnadstimmar. Ett av dessa skulle ha varit: "Många saker har jag företagit, men intet har jag fullbordat."
*
Såsom förut påpekats, utgör Hugo Grotius' världshistoriska insats hans år 1625 utgivna verk "De jure belli ac pacis". För att förstå detsammas betydelse för hans tid och för långa tider framåt måste man taga i betraktande hans utpräglat religiösa läggning och hans starka känsla för humaniteten. Arbetet har också närmast tillkommit för att söka avhjälpa det laglösa tillstånd, som rådde i förhållandet mellan nationerna, och förhindra den grymma och omänskliga dåtida krigföringen. Han framstår såsom en rättens förkunnare, vilket särskilt kommit till uttryck i hans fundamentala sats, att i krig rätten ej upphör eller, såsom han framhöll, att under krig tiga visserligen lagarna, men ej de städse giltiga rättsnormerna. Det är Grotius' ära att ha förmått lägga sitt verk så, att människornas samveten på den tiden påverkades. Utan detta rent etiska underlag skulle säkerligen ej en mänskligare och humanare uppfattning om den internationella sammanlevnaden mellan stater kommit till stånd, och de av Grotius uppställda folkrättsreglerna skulle ej fått den betydelsede de erhöllo för utvecklingen på den internationella rättens område.
Men detta verk är ej endast en framställning av den publika internationella rätten, utan innehåller även en vitt omfattande utläggning av naturrätten, och han framträder som denna rätts måhända främste målsman. Med utgångspunkt från sitt naturrättsliga system sökte han deducera fram folkrättsliga regler, som vore ständigt bestående och oföränderliga.
Men — såsom Oppenheim särskilt betonar — Grotius förbisåg ej, att vid sidan av denna hans "jus naturæ" fanns en positiv
folkrätt, som utbildats genom sedvanerätt, vilken han benämnde "jus voluntarium". Det är dock att märka, att han i sitt system givit företrädet åt sina allmänt giltiga rättsregler.
Verket omfattar tre delar, varav den första, innehållande till en början en definition av krig, behandlar frågan omkrigs berättigande samt olika slag av sådana. Här utredes även frågan om vem som legitimt äger föra krig.
I andra delen behandlas krigsorsakerna eller kränkning av allmän och privat rätt, som berättigar att gripa till vapen.
I denna del utvecklar Grotius närmare sitt rättsfilosofiska system, varjämte den innehåller normer för fördrag, skadeersättning, sändebuds rätt m. m.
Slutligen har Grotius här gjort ett bestående inlägg i sitt förordande av mellanfolkliga tvisters biläggande genom internationella konferenser och skiljedom. Av stort intresse är även i detta sammanhang att finna ett uttalande, som tyder på att tanken på skapandet av ett slags nationernas förbund föresvävat honom. Hans uppslag i denna riktning har tagit följande form: "— — — det skulle vara nyttigt för att ej säga nödvändigt, att det funnes ett slags församlingar, representerande de kristna staterna och där tvister mellan vissa av dem skulle slitas av de makter, som ej hade intresse i saken och som även skulle tvinga parterna att antaga en fred på billiga villkor."
I den tredje avdelningen av sitt verk behandlar Grotius vad som är tillåtligt i krig och utvecklar de konventioner och avtal, som avsluta ett sådant. Här finnas bestämmelser rörande krigsförklaringar, plundring och förödande, beslagtagande, fångars ställning, postliminium, de neutralas rätt och intressen, gisslan m. m. Där innehållas även Grotius' ryktbara "Temperamenta", vari anbefalles moderation gentemot de besegrade. Ej blott ur humanitär synpunkt tillråder Grotius en dylik moderation, utan framhåller, att klokheten också bjuder det. På ett verkningsfullt sätt belyser han denna sanning genom att erinra om vad en främmande fredsunderhandlare, som blivit tillfrågad av den romerska senaten, vilken fred romarna väntade från hans folk, svarade: "Om Ni ger oss en god fred, skall den bli säker och permanent; om den blir dålig, kommer den inte att bestå länge".Och han gav följande skäl: "Jag kan icke tro, att någon
nation eller någon individ kan kvarstå längre än nödvändigt under villkor, som icke tillfredsställa honom." Det hade säkerligen icke skadat, om denna sunda politiska tankegång icke varit främmande för de statsmän, som efter världskriget dikterat frederna.
Att naturrätten, för övrigt den moderna demokratiens egentliga ursprung, numera mistat i aktualitet, torde stå klart för en var. Men fråga är om man, såsom förhållandena i världen nu en gång gestalta sig, skall kunna se de moraliska och folkrättsliga lagarna såsom ifrån varandra strängt och schematiskt isolerade och utan inbördes sammanhang.
Det förefaller som om en djup sanning låge i företalet till sjunde upplagan av Halls "A Treatise of International Law", vari framhålles, att alla lagar ytterst vila på moraliska moment och att detta är det väsentliga, då det gäller realiserandet av internationell rätt. I samband därmed uttalas vidare, att de äldre rättslärda från Grotius till slutet av adertonde århundradet gjorde gällande, att reglerna för internationell sammanlevnad härledde sig från principen om naturrätten. Det är lätt — fortsättes det — att visa svagheten i denna position, men värdet av Grotius' verk låg, i stort sett, i hans vädjan till kristenhetens samvete och att krig skulle minskas i talrikhet och råhet samt internationella förpliktelser allt mer och mer bli iakttagna, men endast i förhållande till de etiska principernas framsteg och en höjning av den moraliska standarden bland de stater, som bilda nationernas familj.
Hugo Grotius är väl betitlad med att kallas "Folkrättens fader". Det är visserligen utrett, att hans teorier och doktriner i mångt och mycket ej utgöra något nytt, utan återfinnas i de spanska neo-scolastikernas verk, och själv citerar han ofta Balthasar Ayala och Alberticus Gentilis. Låt vara att han liksom sina föregångare behandlade allmänna och abstrakta principer, men han är den förste, som med användande av ett det mest omfattande material, som sträckte sig ända från de bibliska och klassiska urkunderna, förmått i konkret belysning giva den mest mångsidiga och systematiska framställning av folkrätten. Därför blev hans verk av storpraktisk betydelse som vägledare vid reglerande av internationella mellanhavanden.
Trehundraårsminnet efter utgivandet av hans "De jure belli
ac pacis" har inom den civiliserade världen mångenstädes celebrerats. Ingen hyllning synes emellertid värdefullare, än om man efter världskrigets förödelse grepe sig an med ett återupprättande av folkrätten, åtminstone i dess fundamentala delar. Värdefulla försök ha efter världskriget gjorts för säkerställande av freden, men förnyelsearbetet på folkrättens område kan icke endast inskränkas till den fredliga folkrätten; det måste även omfatta den del av folkrätten, som benämnes krigets lagar, och detta synes så mycket mera vara av behovet påkallat, som världskriget på detta område skapat ett tillstånd av största osäkerhet, om ej i vissa delar ett rent kaos. Ty så länge krigsmöjligheterna kvarstå — och vem kan förneka att de så göra — vore det en lättsinnig lek med mänsklighetens värden och ett vittnesbörd om kulturell tillbakagång hos vår samtid, om ej förnyade ansträngningar gjordes att på detta område få till stånd allmänt erkända och i förhållande till tidsbehovet utarbetade regler, som så mycket som möjligt förmådde mildra nya krigs fasor och inhumanitet. Det är möjligt och rent av troligt, att därest ett nytt världskrig utbröte, folkrättens regler, även i förnyat och moderniserat skick, ej alltid skulle kunna upprätthållas, men frånvaron i huvudsak av dylika normer skulle säkert lämna de krigförande utrymme för de mest hänsynslösa metoder och leda tillkrigets förråande i långt vidare grad än vad som varit fallet under de föregående krigen. Utan någon renovation av krigetslagar skulle den viktiga del av desamma, som neutralitetsrätten utgör, ej bli återuppbyggd och därmed ett fredsmedel av största betydelse för krigets begränsning svårligen kunnakomma till sin rätt.
Arbetet för fredens betryggande står ej i motsättning till fastställandet av regler för krigets humanisering och begränsning utan båda hava samma ändamål: mänsklighetens väl. Bägge dessa ämnen utgöra folkrättens viktigaste frågor och kunna sammanfattas just under den titel Grotius givit sittverk "De jure belli ac pacis".