EINAR HENRIK HEIMER: Studier i internationell förmynderskapsrätt. Uppsala och Stockholm. Almqvist & Wiksells Boktryckeri A. B. 1925. 70 s. Kr. 4.00.

 

    I lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap upptogos, i anslutning till den av Sverige biträdda konventionen i Haag den 12 juni 1902 angående förmynderskap för underåriga, i 4 kap. bestämmelser om sådant förmynderskap. I samband med den nya förmynderskapslagstiftningen infördes i nämnda lag ett nytt kapitel om förmynderskap för omyndigförklarade och omarbetades tillika 4 kap. om förmynderskap förunderåriga. För Sverige, som redan förut tillträtt konventionen iHaag den 17 juli 1905 angående omyndighetsförklaring och liknande åtgärder, möjliggjordes härigenom ratifikation även av denna konvention.
    Den väsentligaste nyheten i 4 kap. av 1904 års internationella äktenskaps- och förmynderskapslag är den i 5 § upptagna bestämmelsen om underårigs rättsliga handlingsförmåga. Enligt denna bestämmelse skall, där förmynderskap för underårig i överensstämmelse med lagens stadganden anordnats enligt främmande lag, den lagen (förmynderskapslandets lag) lända till efterrättelse i fråga om verkan av omyndigheten och om förmyndarens behörighet att handla å den underåriges vägnar. Har den underårige här i riket företagit en rättshandling på förmögenhetsrättens område, som han enligt den främmande lagen är obehörig att företaga, skall rättshandlingen likväl vara för honom bindande, om han ägt behörighet enligt svensklag och den, emot vilken rättshandlingen företogs, varken insett eller bort inse hans bristande behörighet. Motsvarande regler gälla enligt 5 kap. 6 §, där förmynderskap för omyndigförklarad behörigen anordnats enligt utländsk lag. Att märka är dock, att om omyndighetsförklaringen kungjorts genom svensk domstols försorg, den, mot vilken den omyndigförklarade här i riket företagit rättshandling, icke må åberopa, att han ej ägde eller bort äga kännedom om omyndighetsförklaringen. Då emellertid den modifikation, som beträffande här i riket företagen rättshandling stadgats i huvudregeln om omyndighetens verkan, ansetts stå i strid med Haagkonventionernas bestämmelser, har Kungl. Maj:t i särskilda förordningar, som den 10 okt. 1924 utfärdats, med stöd av stadgandena i 4 kap. 7 § första stycket och 5 kap. 9 § första stycket av 1904 års internationella äktenskaps- och förmynderskapslag, förklarat berörda modifikation ej äga tillämpning i avseende å rättshandling, som företagits av underårig eller omyndigförklarad medborgare i någon av de fördrags-

 

slutande staterna, för vilken förmynderskap är anordnat enligt utländsk lag.
    I de Studier i internationell förmynderskapsrätt, som publicerats av juris doktorn E. H. Heimer, har förf. huvudsakligen uppehållit sig vid vissa spörsmål berörande dessa stadganden om omyndighetens verkan och mot dem riktat några anmärkningar. Förf. anmärker sålunda, dels att förmynderskapsstatutet tillerkänts för stort tillämplighetsområde på bekostnad av avtalsstatutet (väl snarare den i avseende å frågan om en förpliktelses eller rättighets uppkomst tillämpliga lagen), dels att det vore olämpligt, att olika regler upptagits rörande verkan av här i riket slutna rättshandlingar med omyndiga, tillhörande de till Haagkonventionerna anslutna stater, och verkan av här i riket slutna rättshandlingar med andra omyndiga utländska medborgare.
    Till utveckling av förstnämnda anmärkning framhåller förf., att uttrycket "verkan av omyndigheten" skulle vara dubbeltydigt, och att regeln, att denna verkan skall bestämmas av förmynderskapslandets lag, kan antagas betyda, dels att en persons egenskap av handlingskapabel, resp. handlingsinkapabel, bestämmes av förmynderskapslandets lag, dels att personen aldrig skulle kunna bliva bunden av en rättshandling, som han enligt förmynderskapslandets lag är obehörig att företaga. Denna dubbeltydighet skulle följa därav, att den särskildabestämmelsen rörande inom riket företagna rättshandlingar framträder såsom ett undantag från satsen, att verkan av omyndigheten bestämmes enligt förmynderskapslandets lag. Detta resonemang vilar uppenbarligen på den uppfattningen, att den särskilda bestämmelsen utgör undantag från en regel, att frågan om rättshandlingars giltighet eller ogiltighet till följd av omyndighet skulle bedömas enligt förmynderskapslandets lag. Denna uppfattning av bestämmelsens innebörd synes mig icke riktig och därför ej heller den konsekvens, som från undantagsregeln dragits i avseende å huvudstadgandets tolkning. Av den sammanställning, som i lagtexten äger rum mellan verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet att handla å den omyndiges vägnar, synes mig uppenbart framgå, att med verkan av omyndigheten avses omyndighetens verkan i avseende å den omyndiges rättsliga handlingsförmåga. I den mån enligt svensk rätt för inträdet av en rättshandlings verkningar fordras rättslig handlingsförmåga hos den, som företagit rättshandlingen, (eller den, mot vilken rättshandlingen företogs,) skall frågan, om rättslig handlingsförmåga på grund av omyndighet icke föreligger, jämlikt svensk internationell rätt prövas enligt det lands lag, där förmynderskap för honom behörigen anordnats. Men svensk rätt är avgörande för frågan, om rättslig handlingsförmåga erfordras eller icke. I detta hänseende finnes ingen skillnad mellan den uppfattning, som ligger till grund för de svenska lagbestämmelserna, och det av förf. åberopade uttalandet av Habicht. Då emellertid rättslig handlingsförmåga enligt svensk rätt erfordras för att någon skall kunna genom rättshandling ådraga sig förpliktelse, skulle, om någon ytterligare bestämmelse utöver huvudregeln ej gåves, en bindande rättshandling enligt svensk rätt ej föreligga, när på grund

 

av omyndighet rättslig handlingsförmåga ej finnes enligt förmynderskapslandets lag. Enligt svensk rätt medför god tro i avseende å den handlandes rättsliga handlingsförmåga i allmänhet ej rättshandlingens giltighet. En motsatt princip skulle innebära ett allt för starkt brott i omyndighetsskyddet. Då god tro ansetts böra i viss omfattning tillerkännas verkan, såvitt angår här i riket ingången rättshandling med omyndig, vars handlingskapacitet skall bedömas enligt utländsk lag, har man därför nödgats upptaga en särskild regel innefattande modifikation i en eljest enligt svensk rätt gällande grundsats, sålunda en modifikation i de konsekvenser, till vilka svensk rätt, ej utländsk rätt, såsom avtalsstatut skulle leda.
    Såsom förut omnämnts skall den särskilda regeln rörande här i landet företagna rättshandlingar icke tillämpas, såvitt angår förhållandet till de stater, som äro anslutna till Haagkonventionerna. Denna klyvning framhåller förf. såsom icke lämplig och ej heller med nödvändighet påkallad av konventionernas innehåll. Mot förf:s uppfattning, att vad förarbetena till 1905 års Haagkonvention innehåller icke med bestämdhet giver vid handen, att berörda regel står i strid med vad som avsågs med där upptagna bestämmelser, har jag icke anledning framställa invändning. Lagberedningen ansåg sig ej heller kunna draga några bestämda slutsatser. Med hänsyn emellertid till avfattningen av art. 9 i 1905 års Haagkonvention och till bl. a. innehållet i den av förf. åberopade tyska Denkschrift till samma konvention ansågs förfrågningar böra göras rörande uppfattningen inom andra konventionsstater om konventionens ståndpunkt i förevarande fråga. Då enligt de erhållna svaren regeln syntes strida mot 1905 års Haagkonvention och således jämväl mot grunderna för 1902 års Haagkonvention, ansågs regeln ej kunna tillerkännas giltighet, såvitt anginge förhållandet till konventionsstaterna. Således återstodo endast alternativen, att antingen låta regeln utgå eller ock frånkänna densamma tillämplighet, såvitt anginge förhållandet till nämnda stater. Förf. säger sig visserligen ej vilja uttala, huruvida regeln med hänsyn till sitt materiella innehåll är önskvärd eller icke, men den synes dock äga förf:s sympati, då han förklarar, att den enligt hans mening äger framtiden för sig. Förf. synes mig därför icke böra klandra, att sistnämnda alternativ valdes. Till försvar för den skillnad, som sålunda uppkommit mellan den goda trons betydelse vid rättsärenden med omyndiga, rörande vilka Haagkonventionernas bestämmelser äga giltighet, och rättsärenden med andra omyndiga, kan ock åberopas, att det kan vara väsentligt svårare att skaffa sig upplysning om främmande rätts innehåll, då fråga är om stater, som ej äro anslutna till dessa konventioner. Då regeln upptagits bland den svenska internationella förmynderskapsrättens bestämmelser, kommer det att bliva en naturlig uppgift för Sverige att vid framtida överläggningar om ändringar i nämnda konventioner verka för principens beaktande.
    Förf. rör även vid andra spörsmål, som kunde förtjäna ett omnämnande, men jag har ej ansett mig böra taga tidskriftens utrymme

 

ytterligare i anspråk. Förf:s framställning är klar och på flera punkter intresseväckande. Arbetet skulle emellertid hava vunnit i värde, om förf. mot bakgrunden av den allmänna grundsatsen om omyndighetsskyddets upprätthållande även mot medkontrahent i god tro upptagit till principiell diskussion den särskilda regeln i 4 kap. 5 § andra stycket av 1904 års internationella lag. Å andra sidan är det väl förståeligt, att förf. dragit sig för denna intressanta men onekligen svåra uppgift.

Einar Stenbeck.