En inteckningsrättslig fråga. I en uppsats, intagen i senaste häftet av denna rättslig fråga. tidskrift (sid. 79—82), har docenten Åke Holmbäck framställt den åsikten, att om en av flera gemensamt intecknade fastigheter delats¹ och vid exekutiv auktion brist uppstår i en av delarna, denna brist omedelbart skall fördelas å alla de fastigheter, som besväras av inteckningen, enligt de grunder, som angivas i 32 § inteckningsförordningen. I litteraturen har tidigare av Lamm hävdats den meningen, alt bristen i första hand borde fördelas å de fastigheter, som uppkommit genom delningen, och att endast den brist, som därefter återstode, kunde fördelas å de övriga fastigheterna. Enligt den senare åsikten är alltså envar av de ursprungligen intecknade fastigheterna att behandla såsom en enhet, vilken oavsett skeende delningar ansvarar gentemot de andra för visst belopp av inteckningen. Enligt Holmbäcks åsikt skulle denna enhet sprängas genom varje delning. Förf. synes visserligen förutsätta, att summan av delarnas primära ansvarighet skulle vara lika med den odelade fastighetens, men delarna skulle icke tillsammans gentemot de andra svara för hela detta belopp. Varje delning av en fastighet skulle alltså öka de övrigas subsidiära ansvar.
    Holmbäck motiverar sin mening därmed, att den överensstämmer med inteckningsförordningens ordalydelse (37 § 2 mom. och 32 § 2 st.) och att tillräckliga skäl saknas att avvika från denna. Här skall nu i största korthet undersökas, huruvida denna motivering är hållbar.
    Inteckningsförordningen har intet stadgande, som omedelbart och otvetydigt avgör just föreliggande fråga. I 32 § meddelas bestäm-

 

¹) Här och i det följande bortses från sådan delning, som föranleder allenastsubsidiärt ansvar enligt 37 § 3 och 5 mom. inteckningsförordningen. Likasåbortses från det fall att flera fastigheter intecknats för samma skuldebrev påolika tider. 

melser för det fall, att flera egendomar blivit gemensamt intecknade. 37 § 2 mom. stadgar: "Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blivit delad, skall . . . . . . . i fråga om de särskilda delarnas ansvarighet för intecknade beloppet tillämpas vad om flera egendomar ovan är sagt. "Det senare stadgandet hänför sig uppenbarligen till två huvudfall. Det ena är att den fastighet, som delats, ensam besvärades av inteckningen. Det andra är att den delade fastigheten häftade för inteckningen jämte annan fastighet. Själva ordalydelsen synes nu icke lägga något hinder i vägen för att tolka stadgandet som om det stode skrivet, att i fråga om de särskilda delarnas ansvarighet gentemot varandra för intecknade beloppet tilllämpades vad om flera egendomar stadgas i 32 §. Denna tolkning synes tvärtom falla sig naturligast. Om densamma icke varit avsedd, och om man således icke velat uttala den principen, att de ursprungligen intecknade fastigheterna äro att behandla såsom enheter trots skeende delningar, hade 32 § kunnat givas en allmännare lydelse, exempelvis: "Gäller inteckning i flera egendomar" o. s. v., och 37 § 2 mom. hade då varit överflödigt.
    Viktigare är emellertid, att den andra tolkningen stöter på åtminstone ett uppenbart sakligt hinder. Enligt 32 §, som omedelbart gäller endast för det fall att flera fastigheter blivit från början gemensamt intecknade, skall ansvaret fördelas mellan egendomarna i proportion till deras värden. Dessa värden bestämmas definitivt efter vissa grunder, som i första hand utgöras av förhållanden, vilka så nära som möjligt anknyta till tidpunkten för inteckningens tillkomst. Först om vid inträffad exekution värdena icke kunna bestämmas i samtliga egendomarna med tillämpning av dessa grunder, skall ansvaret fördelas i proportion till de värden, som av utmätningsmannen åsättas egendomarna. Om nu, såsom Holmbäck gör gällande, på grund av hänvisningen i 37 § 2 mom. tillämpning av 32 § i ett avseende skall ske utan modifikation med hänsyn till mellankommen delning, så skall naturligen paragrafen tillämpas på detta sätt i alla avseenden, sålunda även när det gäller fördelningen av primäransvaret. Detta åter skulle innebära, att varje delning av en av de intecknade fastigheterna kunde föranleda en förskjutning av primäransvaret för samtliga, eftersom enligt den ifrågasatta tolkningen taxeringsvärdena för det år, då första gången de nya fastigheterna åsatts taxeringsvärden, skulle (i första hand) utgöra normen för ansvarets fördelning. Men om sålunda ständiga förskjutningar beträffande primäransvaret vore möjliga, så hade det varit meningslöst att uppställa någon annan norm för ansvarets fördelning än värdena vid tiden för exekutionen.
    Vidare skulle den antagna möjligheten av en förskjutning i fråga om primäransvaret icke stå väl tillsammans med reglerna om relaxation, postposition och uppdelning av inteckningar. Dessa regler vila samtliga — saken behöver icke här närmare utvecklas — på den principen, att rättsliga åtgärder med inteckningen i en fastighet icke få ha till följd att annan fastighets inteckningsansvar skärpes, såvida

 

icke vissa villkor med hänsyn till rättsägare i denna fastighet iakttagits. Här skulle ju visserligen icke vara fråga om någon inteckningsåtgärd utan om en delning av fastigheten, men delningen skulle dock med den antagna regeln kunna medföra en ökning i andra fastigheters rättsliga ansvarighet lika väl som vissa egentliga inteckningsåtgärder. Detta kan icke antagas i strid med den nämnda principen. Reglerna om relaxation m. m. skulle då i det hela bliva meningslösa. En annan sak är att, såsom Holmbäck framhåller, förändringar i fastigheternas relativa värden, även om de ske till följd av ägarnas egna åtgöranden, kunna få betydelse såsom orsaker till att det subsidiära ansvaret i större eller mindre utsträckning göres gällande. Här är ju däremot fråga om reglerna för själva ansvarets omfattning.
    Emellertid har Holmbäck icke i uppsatsen uttalat något om primäransvarets fördelning utan endast om ordningen för det subsidiära ansvaret. Även om man — utan stöd av lagens ordalydelse— antoge, att av 32 § endast andra stycket (om det subsidiära ansvaret) vore omedelbart tillämpligt i alla situationer utan hänsyn till förrättad delning, gäller dock det sist anförda argumentet. Denna regel skulle nämligen, såsom inledningsvis framhållits, innebära, att delning av en fastighet skulle medföra en ökning av de andras ansvar, låt vara endast det subsidiära. Men genom bestämmelserna om relaxation m. m. är ju, som nämnt, på det noggrannaste sörjt för, att vid dessa åtgärder ingen sådan ökning äger rum utan medgivande av fastighetsägare och de rättighetshavare, som beröras av åtgärderna. Varför skulle då principen brytas i detta ytterst viktiga fall?
    Det kan även framhållas, att Holmbäcks tolkning synes vara ogenomförbar av det skäl, att man med densamma skulle erhålla två olika normer för ansvarets fördelning. Primäransvaret skulle fördelas mellan de ursprungliga enheterna enligt dessas värden, bestämda på sätt stadgas i 32 § 1 st. Men i fråga om ansvaret för brist i en genom delning av ursprunglig enhet uppkommen fastighet kunde dessa värden icke ensamma användas, ty man skulle då ha att räkna även med de övriga genom delningen uppkomna fastigheternas värden. Fördelningsgrunden skulle alltså bliva olika i fråga om primäransvaret och i fråga om det subsidiära ansvaret. Men enligt 32 § 2 st. skall grunden vara densamma i båda fallen.
    Genom en utredning om orsakerna till att en fastighet vid exekutiv auktion kan komma att visa brist och en annan överskott synes Holmbäck vilja visa, att ur rättvisans synpunkt inga skäl talade för den regel, vilken utvecklats av Lamm och här framhållits såsom den riktiga. Emellertid vill det förefalla, som om det vore mindre motiverat att på detta område införa sådana synpunkter. Var och en torde vid sina åtgärder med inteckningar och fastigheter ha att inrätta sig med hänsyn till gällande rättsregler vid äventyr, att dessa eljest lända honom till skada.

Karl Olivecrona.