Förberedelseförfarandet i den tyska civilprocessen. Alltifrån den tyska civilprocesslagens antagande har pågått en mycket livlig diskussion rörande reformer av förberedelseförfarandet. Detta anslöt sig ursprungligen tämligen nära till den franska förebilden. Förberedelsen skulle sålunda försiggå genom skriftväxling mellan parterna, varvid de avvikelserna från den franska processen gjordes, att skriftväxlingen började först efter det dag för målets behandling inför domstolen utsatts och att skrifterna jämväl delgåvos rätten.
    Åtskilliga jämkningar och utbyggnader ha därefter företagits, men kraven på mera genomgripande reformer ha icke velat tystna.
    I 1924 års ganska omfattande civilprocessreform1 ingick också som ett av de viktigaste leden en ny anordning av förberedelsen i målen inför de kollegiala Landgerichte, alltså i de mera betydande målen. Ett särskilt förfarande, kallat Verfahren vor dem Einzelrichter, inrättades. Varje instämt mål skall, om icke särskilda omständigheter föranleda annat, för förberedande behandling hänskjutas till en av domarna vid den avdelning av Landgericht, dit målet hänförts. Därvid skola formella preliminärfrågor rörande förutsättningarna för målets upptagande till huvudsaklig prövning handläggas och avgöras och vidare mål, om vilka tvist ej råder, avdömas. Vid parts utevaro kan tredskodom meddelas. När huvudförhandling i målet inför fullsutten rätt skall äga rum, skola ock åtgärder för dess förberedande vidtagas.
    Vid denna reforms genomförande blev emellertid med syftet att anordna en tillfredsställande förberedelse sammankopplat också ett annat strävande, varigenom reformen på denna punkt hotar att förryckas. I Tyskland ha sedan länge gjort sig gällande bemödanden att i så stor omfattning som möjligt helt och hållet ersätta de kollegiala Landgerichte med enmansdomstolar. Yrkandena härpå hade under förberedelserna av denna reform återigen gjort sig kraftigt hörda, och de ansågos icke kunna åsidosättas. För att i någon mån tillgodose dem inrymdes nu åt den domare, som får förberedelsen av ett mål sig anförtrodd, en allmän befogenhet att företaga alla åtgärder i målet, som han finner lämpliga. Han är sålunda oförhindrad att jämväl upptaga bevisningen i målet. Om båda parterna äro ense därom, äger han ock ensam avgöra målet, såvida detta är av förmögenhetsrättslig natur.
    Då några närmare anvisningar än dessa icke givits domaren, är det självklart, att denna anordning i sin tillämpning i praxis fått en mycket skiftande gestalt, men värdet av ett dylikt institut beror dock i ovanligt hög grad just av tillämpningen.

 

1 Jfr Sv. J. T. 1924 s. 398.

 

FÖRBEREDELSEFÖRFARANDET I DEN TYSKA CIVILPROCESSEN. 155    I vissa domstolar tillfrågas parterna vid förberedelsens början, huruvida de önska hänskjuta målets avgörande till ensamdomaren, och om de enas härom, företar domaren målet till fullständig behandling, men eljest icke. I andra domstolar betraktas ett sådant förfarande som stridande med reformens anda; ett dylikt initiativ från domarens sida anses innebära en fara för att hans värdighet kränkes, om parterna avslå framställningen. Ensamdomaren företar då alltid målet till fullständig behandling. Om parterna vid dennas avslutande icke överlämna målet till hans prövning, måste det hänskjutas till fullsutten rätt. Avgörandet sker därvid på grund av de av ensamdomaren över bevisupptagningen förda protokollen och av parterna inför domstolen förd förhandling. Då som bekant även eljest vid Landgericht vittnes- och sakkunnigbeviset i mycket stor utsträckning upptages icke av domstolen själv utan som i Frankrike av en ensam därtill delegerad domare, blir avvikelsen från omedelbarhetsgrundsatsen måhända icke väsentligen större än då målen från början handläggas av den kollegiala domstolen, men faran ligger särskilt däri, att ensamdomaren, när han under det förberedande förfarandet upptar bevisningen, icke utgår från samma uppfattning som hans kolleger på domstolsavdelningen om vilka faktiska omständigheter som äro av vikt i målet; han kanske upptar bevisning rörande omständigheter, vilka av den fullsuttna rätten sedermera finnas betydelselösa, under det han uraktlåter att uppta bevisning om viktiga omständigheter. På sina håll söker man förebygga denna fara därigenom att ensamdomaren under förberedelseförfarandets gång under hand inhämtar sina kollegers mening om målet, men det ligger i sakens natur, att denna utväg endast kan utgöra ett mycket bristfälligt skydd mot den nämnda faran. I stället för att medföra arbetsbesparing hotar reformen därför att leda till dubbelarbete.
    Reformen är ett ganska gott bevis på betydelsen av att även på ett område som processlagstiftningens, där praktiska hänsyn äro så i eminent grad viktiga, varje mera betydande reform dock bör följa vissa klart tänkta grundlinjer och icke utgöra en hållningslös kompromiss mellan osammanhängande element.

Thore Engströmer.