AXEL OLIVECRONA: Exempel å protokoll m. m. vid häradsrätt och hos domhavande. Andra omarbetade upplagan. Stockholm 1925. P. A. Norstedt & Söner. 211 s. Kr. 9: —.

 

    Sedan häradshövdingen Olivecrona år 1914 utgav första upplagan av ovannämnda exempelsamling, vilken upplaga år 1917 varit föremål för anmälan i Svensk Juristtidning, har under sistlidet år en ny upplaga av arbetet utkommit, innefattande en delvis ganska genomgripande omarbetning av den förra upplagan. Denna omarbetning är i främsta rummet föranledd av de lagändringar, som genomförts efter år 1914, men arbetet har ock utvidgats genom upptagande av nya exempel och införande av större fullständighet i äldre exempel, varjämte arbetets användbarhet ökats genom ett mycket fullständigt sakregister.
    Bland de delar, som omarbetats i anledning av genomförda lagändringar, må nämnas exempel å konkursprotokoll samt protokoll rörande förmynderskap och godmanskap, vilken senare avdelning därjämte åtskilligt utvidgats. Bland nya exempel kunna nämnas de, som avse protokoll rörande boskillnads- och hemskillnadsmål samt mål angående adoption. En avdelning, som erhållit betydligt större fullständighet än i den första upplagan, är den, vari inteckningsärenden behandlas. Denna avdelning upptager ej mindre än sextiotvå sidor.
    Arbetet, sådant det föreligger, är uppenbarligen till stort gagn såsom undervisningsmaterial för den praktiska undervisningen vid de juridiska fakulteterna, men vad anmälaren såsom själv lantdomare framför allt vill framhålla är arbetets utomordentliga nytta för de unga juristerna å domsagokanslierna och även för domhavandena,

 

284 CARL ARHUSIANDER.vilka, i synnerhet då det gäller invecklade inteckningsärenden, med fördel kunna studera de i arbetet förekommande exemplen.
    Med hänsyn till den utförliga behandling, som i arbetet ägnats åt sistnämnda ärenden och särskilt ärenden rörande relaxation och partiell dödning av inteckning, bör arbetet jämväl vara till mycket stor nytta för andra grupper praktiska jurister, nämligen bankombudsmän, hypoteksföreningarnas ombudsmän, affärsjurister och advokater. Domhavandena på landet och de befattningshavare, som vid stadsdomstolarna hava att föra inteckningsprotokollen, kunna nog vitsorda, huruledes ärenden av sistnämnda slag i allmänhet anmälas. hos domstolen i ett outrett skick. Besväret med uppgörande av promemorior åt sökandena för komplettering av ansökningshandlingarna är ofta ganska stort. Då nu så tillförlitliga upplysningar i. hithörande ämne kunna vinnas som i det föreliggande arbetet, vågar därför anmälaren uttala den förhoppningen, att detta skall bliva till gagn även i det avseendet, att domstolarnas besvär med utredning för sökandenas räkning av nu omförmälda slags ärenden minskas. Arbetet rekommenderas därför livligt för alla praktiska jurister, som hava med inteckningsärenden att skaffa.
    Såsom ovan antytts, förekomma vid handläggningen av inteckningsärenden stundom spörsmål, som ej äro så lättlösta. Särskilt efter genomförandet av 1909 och 1912 års lagstiftning uppstår ofta tvekan, huru gällande bestämmelser rätt skola tolkas. Ett aktuellt exempel härpå erbjuder frågan, i vad mån avsöndrad lägenhet, som blott subsidiärt häftat för i stamfastigheten intecknad gäld, jämväl efter exekutiv auktion, som avsett blott stamfastigheten och vid vilken köpeskillingen icke räckt att täcka den intecknade gälden, kan anses fortfarande häfta för vad av samma gäld kvarstår oguldet. I denna fråga har som bekant olika meningar yppats. Den mening, som härutinnan hyllas av Olivecrona och som finnes uttalad å sid. 156, sista stycket, nämligen att lägenheten fortfarande häftar för dylik gäld, har ock omfattats av J. O. i ett sistlidet år gjort uttalande i anledning av ett hos honom anhängiggjort ärende och har vunnit bekräftelse genom Kungl. Maj:ts den 27 november 1925 (Sv. Förf. saml. nr 466) utfärdade kungörelse angående ändrad lydelse av 9 § i K. K. den 14 september 1875, huru lagfarts- och inteckningsböcker skola föras.
    Jämlikt nämnda kungörelse bör i det av Olivecrona å sid. 158 och 159 återgivna exemplet anteckningen enligt 23 § I. F. angående två inteckningar, som vid exekutiv försäljning fallit utom köpeskillingen, göras i inteckningsbokens anmärkningskolumn och ej, såsom i noten 1 angives, i dödningskolumnen.
    Ett annat av Olivecrona behandlat inteckningsspörsmål har ock varit föremål för olika meningar, nämligen frågan, huruvida vid ett utbyte av en inteckningshandling mot andra inteckningshandlingar, vilka skola gälla med olika förmånsrätt, särskilt medgivande av fastighetsägaren erfordras, för att sådan bestämmelse angående förmånsrätten skall kunna meddelas. Olivecrona synes (sid. 143 not.

 

ANM. AV AXEL OLIVECRONA: EXEMPEL Å PROTOKOLL M. M. 2854) omfatta den meningen, att dylikt medgivande från fastighetsägaren ej erfordras. Lamm uttalar i sitt arbete om inteckning för fordran i fast egendom (sid. 97) en annan åsikt. Att i det av Lamm refererade exemplet, då i fastigheten finnes en inteckning med samma förmånsrätt som den inteckning, vilken skall uppdelas, erfordras fastighetsägarens särskilda medgivande, för att delinteckningarna skola förklaras gälla med olika förmånsrätt, torde vara riktigt. På grund av stadgandet i 22 § 2 st. 2 p. I. F. synes nämligen för berörda åtgärd erfordras, att delinteckning, som erhåller sämre förmånsrätt, samtidigt förklaras skola gälla med förmånsrätt jämväl efter den inteckning, som förut är fastställd med samma förmånsrätt som den inteckning, vilken skall utbytas. Det blir således härutinnan en verklig postposition, och sådan får ju ej ske utan fastighetsägarens medgivande. I andra fall åter synes vid utbyte av inteckningshandlingmot nya handlingar fastighetsägarens medgivande ej vara behövligt för meddelande av förklaring, att delinteckningarna skola sinsemellan gälla med olika förmånsrätt.
    I fråga om dödning av gemensam inteckning med förbehåll, som avses i 33 § I. F. (relaxation), har Olivecrona i den nya upplagan gjort ett förtydligande, som icke varit opåkallat (se sid. 171 och ff. jämf. med första upplagan sid. 186—189). Om nämligen fastigheterna A och B gemensamt besväras av en inteckning, som skall relaxeras exempelvis i A, samt B vidare besväras av en med lika eller sämre rätt gällande inteckning, som är gemensamt fastställd i B och en fastighet C, erfordras medgivande till relaxationen från ägaren av C och innehavare av inteckningar i C endast under den förutsättning, att innehavaren av den för B och C gemensamma inteckningen såsom villkor för sitt medgivande till åtgärden förbehållit sig oförminskad rätt att hålla sig till C. (Jämf. härutinnan Lamm sid. 148.)
    I ett av de i arbetet återgivna exemplen å protokoll rörande postposition av inteckning (sid. 139 och 140) förekommer en anteckning, som vid första påseendet kan förefalla icke vara korrekt. Exemplet avser postposition av en den 26 april 1907 meddelad inteckning efter två inteckningar, fastställda resp. d. 14 mars 1908 och d. 7 oktober 1921. För att styrka, vilka personers medgivande till postpositionen erfordras, är i protokollet anmärkt äganderättsbevis, utvisande bl. a., att efter "d. 14 mars 1908" lagfart icke sökt så några andra från den intecknade hemmansdelen avsöndrade lägenheter än vissa uppgivna. Man gör lätt den reflektionen, att äganderättsbeviset bort utvisa, vilka avsöndringar lagfarits efter d. 26 april 1907. Det är emellertid att märka, att om någon avsöndring lagfarits före d. 14 mars 1908 eller senast nämnda dag, denna avsöndring icke skulle hava besvärats av den sagda dag i stamhemmanet meddelade inteckningen. 1907 års inteckning komme således icke att eftersättas någon i avsöndringen gällande inteckning, och postpositionen komme ej att beröra avsöndringsägarens rätt. Exemplet avser nämligen postposition utan sådant förbehåll, som omförmäles i 33 § I. F. Om det däremot gällt postposition med

 

286 CARL ARHUSIANDER.dylikt förbehåll, hade medgivande erfordrats jämväl från ägare av lägenhet, som avsöndrats mellan d. 26 april 1907 och d. 14 mars 1908. Det hade icke varit olämpligt, om Olivecrona i en not anmärkt detta.
    Rörande frågan, huruvida, då gemensam inteckning dödas i en av de intecknade fastigheterna, anteckning om dödningen skall införas å samtliga fastigheternas upplägg eller endast å upplägget för den fastighet, i vilken inteckningen helt eller delvis dödas, yttrar Olivecrona (sid. 124 not 3), att nämnda fråga, som vid tiden för arbetets utgivande icke blivit i någon författning direkt avgjord, sannolikt komme att avgöras enligt det senare alternativet. I berörda ämne har numera genom K. K. d. 20 juli 1925 om ändring av § 3 i K. F. d. 7 december 1883 angående expeditionslösen föreskrivits, att, därest i ärende angående dödande av gemensam inteckning, i vad den besvärar viss fastighet, mera än ett utdrag ur inteckningsboken utfärdas, lösen endast må beräknas för det första utdraget.
    Olivecrona synes i frågan, huruvida vid intecknings relaxation inteckningshandlingar, som företes för att visa andra inteckningshavares medgivande till åtgärden, skola förses med bevis om uppvisandet, hava ändrat åsikt efter utgivandet av första upplagan (se 1:a upplagan sid. 154, not**, och andra upplagan sid. 128 not 10).
    Enligt uttalandet i den senare upplagan böra sådana inteckningshandlingar förses med bevis om uppvisandet. Samma uppfattning uttalas av Lamm (sid. 146). Anmälaren kan för sin del icke dela denna åsikt. Då nämligen något stadgande, motsvarade den i 35 § I. F. enligt dess lydelse i lagen d. 25 juni 1909 förekommande föreskriften angående åtecknande av dylikt bevis, icke numera återfinnes i inteckningsförordningen, synes lagligt stöd saknas för påteckning å handlingarna av bevis om uppvisandet. Åtminstone torde någon rätt icke föreligga för uttagande av lösen för bevis av ifrågavarande slag.
    Den avdelning av det föreliggande arbetet, som behandlar inteckningsärenden, har, såsom ovan nämnts, sitt särskilda intresse, emedan åtskilliga kinkiga spörsmål kunna uppstå å ifrågavarande område och därför att kännedomen om dylika ärendens riktiga behandling har sin stora betydelse även för andra grupper av jurister än dem, för vilka arbetet närmast är avsett.
    Beträffande exempelsamlingens övriga delar äro ett par smärre anmärkningar att göra.
    I fråga om handläggning av boskillnadsärenden är att märka, att i äktenskap, för vilka nya giftermålsbalken icke är gällande, ansökan om boskillnad, jämlikt 4 § i boskillnadslagen den 1 juli 1898 enligt nämnda lagrums lydelse genom lagen den 13 maj 1921, skall ingivas till konkursdomaren och ej till den, som i övrigt förvaltar domareämbetet i domsagan. Det händer ju, att i domsagor, där biträdande domare är anställd, denne förordnas att tjänstgöra såsom konkursdomare, under det ordinarie domhavande eller vikarie för honom förvaltar domareämbetet i övrigt. Ovan berörda förhållandehade lämpligen bort påpekas i en not i exempelsamlingen.

 

ANM. AV AXEL OLIVECRONA: EXEMPEL Å PROTOKOLL M. M. 287    Å sid. 67 och 68 i arbetet är infört exempel å protokoll angående avskrivning av konkurs enligt 185 § konkurslagen. Bland de kostnadsbelopp, som i det återgivna avskrivningsbeslutet borgenären ålagts att ersätta, saknas lösen för underrättelse till denne om tiden för gäldenärens edfästande av bouppgiften.
    I ett å sid. 107 — 110 förekommande exempel å protokoll i lagfartsärende är antecknat, att i ärendet företetts utdrag av "domboken" den 13 februari 1925, utvisande, att häradsrätten meddelat tillstånd till försäljning av omyndigs fastighetslott. Ärende rörande meddelande av dylikt tillstånd skall emellertid från 1925 års början handläggas i förmynderskapsprotokollet.
    Det må vidare anmärkas, att efter det Olivecronas arbete utkommit reglerna i 10 § lagfartslagen rörande kungörande av lagfartsansökning, som förklarats vilande, undergått förändring.
    Med avseende å den formella behandlingen vid häradsrätten av förekommande ärenden är ju praxis något skiftande; och det kan möjligen vara av intresse att anföra några exempel å annan praxis än den av Olivecrona omfattade.
    Under det sålunda ett flertal domare i likhet med Olivecrona upptaga kungörelser om arv i förmynderskapsprotokollet, pläga i åtskilliga domsagor dylika kungörelser införas i bouppteckningsprotokollet. Anmälaren har för sin del alltid tillämpat sistnämnda praxis, och denna synes hava större skäl för sig än det förra förfaringssättet, enär dylik kungörelse bör utfärdas i sammanhang med boupptecknings inregistrering men förordnande av god man för frånvarande stärbhusdelägare ej alltid meddelas samtidigt med inregistreringen, i det dylikt förordnande ju kan hava meddelats tidigare.
    Då inteckningsansökning förklaras vilande och sedermera beviljas, synes för bedömande av förmånsrätten i det bevis om inteckningens beviljande, som skall tecknas å inteckningshandlingen, böra angivas, att inteckningen sökts å tidigare dag, såvida ej bevis om ansökningen åtecknats handlingen, redan då ansökningen förklarades vilande. Huru Olivecrona i dylika fall plägar förfara, framgår ej tydligt av hans exempel i ämnet.
    Vid beslut om omyndighetsförklaring (se exempelsamlingen sid. 77och 78) synes det lämpligt att efter beslutet angiva ej blott, att kungörelse om detsamma skall införas i Post- och Inrikes Tidningar, utan även att underrättelse om omyndighetsförklaringen skall expedieras till vederbörande pastorsämbete.
    Såsom redan framhölls vid anmälandet i Juristtidningen av första upplagan av Olivecronas exempelsamling, må här såsom en särskild förtjänst hos arbetet anföras den klara och koncisa protokollsstil, författaren använder. Härigenom vinner exempelsamlingen ytterligare betydelse såsom handledning för de unga juristerna å domsagokanslierna.
    Alla de, som hava användning för häradshövding Olivecronas exempelsamling, stå i tacksamhetsskuld till honom för det nyttiga arbetet.

Carl Arhusiander.