Skiljedomsklausulen i fransk och amerikansk rätt. Intill innevarande år har det enligt fransk rätt ej varit tillåtet för parter att hänskjuta mål till avgörande av skiljemän i andra fall än då tvist redan uppstått. Sedan länge ha emellertid från affärslivets män krav framställts på att skiljeavtal skall kunna avse även framtida tvister. Redan år 1908 antog deputeradekammaren ett av enskild motionär väckt förslag i ämnet, men förslaget vann ej senatens godkännande. Frågan har emellertid numera vunnit sin lösning genom en lag av den 31 december 1925 om ändrad lydelse av art. 631 i Code de commerce, vari reglerna om handelsdomstolarnas kompetens givas. Ändringen innebär, att parterna äga att i handelssaker överenskomma om framtida tvisters hänskjutande till skiljemäns avgörande. Dylik klausul kan sålunda ej komma till användning i alla tvistemål utan blott i handelssaker. Det egentliga behovet av klausulen förekommer emellertid naturligen just i dylika mål. Och för övrigt är att märka, att handelssaker i fransk rätt är ett mycket vidsträckt begrepp. Ej blott mål mellan köpmän i och för deras rörelse hänföras dit, utan begreppet tages i dess mest vidsträckta betydelse och sträcker sig över obligationsrättens hela område (jfr närmare Sv. J. T. 1922 s. 129). Någon föreskrift om att parterna ej äga klandra av-

 

310 E. L.kunnad skiljedom eller att klander må ske blott ifall förbehåll därom gjorts, har ej meddelats, utan skiljedomen är underkastad appell enligt vanliga regler. Ej heller i övrigt har ändring gjorts i förut gällande regler om skiljemän (Code de procédure civile, art. 1003 — 1028).
    Den nya lagen har mottagits med stor tillfredsställelse, och de kretsar som närmast beröras av den ha redan från början med största energi vidtagit anordningar för att i görligaste mån främja lagens syfte. Handelskamrarna och andra dylika sammanslutningar ha sålunda börjat inrätta särskilda skiljenämnder (chambres arbitrales) och utarbeta reglementen för dessa. Särskilt kan nämnas den skiljenämnd, som redan inrättats å börsen i Paris för ett stort antal yrkesgrupper, vilkas medlemmar driva affärer å börsen (mäklare, kvarnägare, spannmåls och fröhandlare, representanter för sprit- och sockerindustrien m. fl.). Denna skiljenämnd börjar sin verksamhet den 15 maj 1926, alltså blott fyra och en halv månader efter lagens antagande. Också den för några år sedan inrättade internationella handelskammaren i Paris har organiserat en skiljenämnd för handelssaker.
    Att skiljedomsklausul numera medges av den franska lagen i likhet med de flesta andra rättssystem, innebär givetvis en fördel även för affärsmännen i de land som ha mera betydande handelsförbindelser med Frankrike. Av intresse är att anteckna, att det är Nationernas förbund som förtjänsten härav ytterst tillkommer. I september 1923 undertecknade sålunda i Geneve Frankrikes delegerade jämte delegerade för tjugufem andra stater en överenskommelse om giltighet av skiljedomsklausul mellan parter tillhörande dessa stater. Och för att möjliggöra ratifikation av denna överenskommelse tillkom sedermera 1925 års lag.
    Hittills hava endast två av Nordamerikas Förenta Stater erkänt giltigheten av skiljedomsavtal beträffande framtida tvister. Genom "The United States Arbitration Act" av den 12 februari 1925, som trädde i kraft den 1 januari 1926, hava emellertid dylika avtal erkänts av den amerikanska rätten. Med hänsyn till de av författningen uppställda gränserna för kongressens lagstiftande makt gäller den nya lagen ej för de särskilda förbundsstaterna, men väl vid tvister mellan medborgare i olika förbundsstater samt mellan amerikanska medborgare och utlänningar. Även om Förenta Staterna, som ju ej tillhöra Nationernas förbund, icke biträda ovannämnda överenskommelse i Génève, kan den nya lagen, som gör också den amerikanska kontrahenten bunden av en i ett avtal med annat lands medborgare intagen skiljedomsklausul, i allt fall sägas i realiteten innebära ett godkännande av denna överenskommelse.

E. L.