TVÅ ENGELSKA SJÖRÄTTSLIGA STANDARDARBETEN I NYA UPPLAGOR.

 

AV

 

HUGO WIKANDER.

 

I.

 

CARVER'S a treatise on the law relating to the carriage of goods by sea, seventh edition by James S. Henderson. Stevens and Sons, limited, London 1925. CXII + 1119.

 

    Carvers i rubriken citerade arbete intager sedan länge en så allmänt erkänd plats bland sjörättens standard works, att en anmälare av arbetet — även om han ej lider av vanan att i allt vad sjörätt heter se till England likt "det goda land på den andra strand" —nästan har anledning att med en fransk tidskrift inför detsamma blotta sitt huvud med orden: "Célébrer ici les mérites du fameux traité universellement connu de Carver sur le transport des marchandises par mer serait une impertinence."
    Anledningen till dessa rader ligger också icke så mycket i behovet att påpeka förefintligheten av detta för envar sjörättsman välkända litterära hjälpmedel — även om ett dylikt påpekande möjligen kan hava sitt intresse för den, som icke ex professo sysselsätter sig med sjörätt — som fastmer däri, att arbetet, vilket sedan flera år tillbaka varit utgånget i bokhandeln, numera föreligger i en ny upplaga, den sjunde i ordningen.
    Förordet till den första upplagan är dagtecknat 1885. Sedermera hava nya upplagor kommit i rask följd, den sjätte år 1918. Mellan den sjätte och den nu utkomna upplagan ligger en för sjörättens utveckling ytterst betydelsefull period. Dels har ju på grund av världskriget judikaturen flödat i en mer än vanligt hög grad (registret över "casescited" upptager numera hos Carver ensamt det 98 sidor). Dels hava som bekant numera de så kallade Haagreglerna införlivats med den engelska lagstiftningen. Dels slutligen hava York-Antwerpenreglerna undergått revision. Samtliga dessa omständigheter hava självfallet satt mycket betydande spår i den nya upplagan av ifrågavarande arbete. Även ur denna synpunkt har därför framläggandet av en ny upplaga varit synnerligen påkallat.
    Carvers arbete är som bekant i främsta rummet en bearbetning av fraktavtalet. Såsom komplement till fraktavtalet göras emellertid åtskilliga andra delar av sjörätten till föremål för, låt vara mera summarisk, behandling. Detta är sålunda förhållandet med befäl-

 

havarens "authority and duty to act for the cargo owners", med gemensamt haveri, med bodmeriet ("bottomry") och med bärgning, i vilket sistnämnda avseende Carver särskilt understryker, att skyldigheten att utgiva bärgarlön, såsom drabbande både bortfraktare och befraktare, gör läran om bärgningen till en del av fraktavtalet. Detsamma är likaledes förhållandet med bortfraktarens "lien" för frakt, dödfrakt och "demurrage" samt med den befraktaren inrymda befogenheten att dels mot bortfraktaren föra talan "in rem", dels ock mot honom utöva vissa "maritime liens". Till det sagda bör fogas, att Carver i olika sammanhang kommer in på frågor hörande till läran om partrederiet, att han ägnar ett särskilt kapitel åt den internationella privaträtten ("Effect of foreignlaws") samt att "Stoppage in transitu" upptages till ingående undersökning.
    Här ovan påpekades, hurusom de s. k. Haagreglerna numera utgöra en del av den engelska rätten. Införlivandet av Haagreglerna med engelsk rätt har skett genom "The carriage of goods by sea act, 1924". Som i förevarande arbete betonas, inverkar emellertid denna lagstiftning icke på varje avtal om befordring från engelsk hamn. Carver erinrar därom, att densamma icke äger tillämpning på, bland annat, befordring av levande djur, på last, som enligt avtal befordras som däckslast, samt på gods, som befordras i kustfart utan att konossement utställts. Med hänsyn till dessa undantag från tillämpningen av nämnda act hava i den nya upplagan bibehållits de delar av arbetet, vilka framställa rätten oberoende av acten, och ansetts lämpligt "to add throughout the book new sections and notes showing how the old law has been altered in the case of shipment to which the new Act applies". I öppen dag ligger, att denna anordning i hög grad ökar arbetets användbarhet i ett land, som åtminstone ännu icke accepterat Haagreglerna som lag och vars rättstillämpning under åtminstone en tid framåt väl huvudsakligen får att göra med konossement och certepartier, som icke upptagit nämnda regler. Härvid förbises naturligtvis icke, att Haagreglerna i stor utsträckning äro uppbyggda på engelsk fraktavtals- och konossementsrätt och att sålunda en framställning av Haagreglerna i viss mån alltid kommer att bliva en framställning av engelsk rätt. I den mån emellertid som Haagreglerna avvika från hittills gällande engelsk fraktavtals- och konossementsrätt, äger av förut anförda skäl en framställning av engelsk rätt oberörd av dessa regler sitt särskilda intresse för stater, som icke accepterat Haagreglerna.
    Den rangplats, Carvers arbete intager bland sjörättens standard works, vilar som bekant på den mest fasta grund. Visserligen — och detta ligger väl i sin mån i arbetets anglosachsiska ursprung — märker nog läsaren understundom en viss frånvaro av försök att tränga fram till allmänna regler. I stället bjudes man emellertid en utomordentligt fyllig bild av framför allt fraktavtalet, sådant detta gestaltar sig i det praktiska livet, en bild i vilken undantagslöst eller åtminstone så gott som undantagslöst varje drag

 

verifieras genom hänsyntagande till den engelska rättstillämpningen. Ehuruväl en utlänning givetvis saknar fulla förutsättningar att bedöma frågan, kvarlämnar framställningen ett starkt intryck, att detta hänsyntagande skett med synnerlig sakkunskap. Härtill kommer, att framställningen är synnerligen klar. Icke minst torde till den plats, som Carvers arbete förvärvat sig inom sjörättsvärlden, hava bidragit författarens engelska blick för rättslivets realiteter.
    Ett arbete, som till så utomordentligt stor del som Carvers utgör ett samlande och sovrande av rättsfallsmaterial, löper naturligen lätt risken att verka något enformigt. Att ett dylikt intryck i ingen eller helt försvinnande liten omfattning inställer sig vid studiet av Carvers arbete är ett bevis bland andra på, med vilken skicklighet arbetet är utfört. Anser man sig befogad att, såsom någon gång skett, karakterisera ett dylikt arbete såsom mosaikarbete, måste man dock erkänna, att under Carvers hand arbetet blir verklig vetenskap och konst. Till belysning av det sagda kan hänvisas exempelvis till det kapitel hos Carver, som handlar om skadeståndsskyldighetens omfång ("the measure of damages") och vilket med största behållning torde läsas även av den, som saknar specifikt sjörättsliga intressen. I de skandinaviska sjölagarna föreskrives som bekant i 149 §, att om bortfraktare skall "jämlikt 142 §"ersätta felande, skadat eller minskat gods eller om han skall utgiva ersättning för gods, som blivit sålt för fartygets behov, ersättningen skall bestämmas enligt reglerna för ersättande av gods i gemensamt haveri. Ersättningen fastställes i följd därav — såsom i motiven betonas — efter en rent objektiv måttstock och hänsyn tages icke därtill, att befraktaren eller lastägaren möjligen lider en långt större förlust som följd av att han förhindras att fullgöra åtagna förpliktelser. Undantag inträder allenast, då ersättning skall utgå icke i följd av fraktförhållandet utan på en grund, som är oberoende av detta förhållande. Att taga del av Carvers redogörelse för den engelska rättens ställning till motsvarande spörsmål är i hög grad intressant. Först och främst kastar framställningen ett skarpt ljus över med vilken smidighet och målmedvetenhet engelsk rättsskipning oberoende av lagregler arbetar sig fram till resultat, som tillfredsställa kravet såväl på rättvisa i det enskilda fallet som ock på konsekvens. Näppeligen torde någon läsa detta kapitel utan att erinra sig den gamla jämförelsen mellan rättens utveckling i England och i det romerska imperiet. Studiet har för svensk rätt därjämte ett dubbeltintresse, nämligen dels så tillvida, som Carvers framställning visar, huru pass nära den engelska rättsskipningen med dess obundenhet dock kommer den stundom förkättrade regeln i sjölagen 149 §, men dels därjämte även därför, att svensk sjörätt, såvitt fråga är om skadeståndsskyldighet vid mora, står lika obunden som engelsk rätt och därför också ställes inför alldeles samma problem.
    Carvers arbete är, såsom av det redan anförda i viss mån framgår, ingen skrift, skriven "med latinska, med grekiska och med hebreiska" citat. Nehrmans bekanta ord om bristande tid att uppe

 

hålla sig med "onödiga controversiers förtäljande, wederläggande af thet andra skrefwit, eller ordakrig" och att hans "syssla vore at grundeligen och tydeligen wisa hwad i hwart mål rätt är" kunde i och för sig gott stå som motto över Carvers arbete. Även om läsaren understundom, som ovan antytts, saknar den kontinentala rättsvetenskapens strävan att tränga fram till allmänna satser, imponeras han av den utomordentliga fasthet, med vilken Carvers arbete uppmuras på verklighetens mark, visande sanningen därav, att omnis vera cognitio cognitione specifica innitatur.

 

 

II.

 

Sir THOMAS EDWARD SCRUTTON, The contract of affreightment as expressed in charterparties and bills of lading, twelfth edition by S. L. Porter and W. L. Mc Nair. Sweet and Maxwell, limited, London 1925. LXXXII + 604.

 

    Vid sidan av Carvers arbete åtnjuter Scruttons verk anseende som ett av sjörättens mest värdefulla litterära hjälpmedel. Dessa båda skrifter äro emellertid varandra olika på ett sätt, som gör, att de synnerligen lyckligt komplettera varandra.
    Under det att Carvers arbete kännetecknas av en viss bredd i framställningen, som utan att i allmänhet verka tröttande medför, att läsaren får en livlig inblick i de engelska domarnes sätt att tänka och juridiskt dissekera de fall, som ligga under deras bedömande, kan man beträffande Scruttons skrift med fullt instämmande citera en engelsk bedömares uttalande, att "the charm of the book, with which all whose vocation demands it have long been familiar, lies in the simplicity of its scheme. This consists of a series of propositions of law set out in short articles ... in each of which every statement is supported by reference to the authority on which it is based, while each article itself is further elucidated by relevant illustration and examples."
    Hos Scrutton ligger med andra ord styrkan i framställningens koncentrerade art, vilken i hög grad underlättar i synnerhet arbetets rådfrågande i det enskilda fallet. Arbetet får på detta sätt en viss likhet med en lagedition, i vilken lagtextens abstrakta regel illustreras med rättsfall, avgjorda på grundvalen av densamma, eller kanske ännu mera med Schirrmeister-Prochownichs bekanta arbete över engelsk rätt.

    Det är emellertid icke blott på grund av nyss berörda olikhet, som Scruttons arbete lyckligt kompletterar Carvers. Läsaren har ofta anledning konstatera, att ett institut, som av den ene författaren ägnats en mera styvmoderlig behandling, av den andre göres till föremål för mycket ingående uppmärksamhet. Som ett exempel må anföras Scruttons intressanta utredning av "the bill of lading as a

 

document of title" (Section V) och kapitlet om "liability of shipowner for loss of, or damage to, goods carried" (Section VI), ett kapitel som får ett särskilt intresse därigenom, att uttalandena göras under ständig jämförelse med Haagreglerna, låt vara ofta med framhållande av tvekan om dessas verkliga innebörd.
    Som en viss olikhet, som åtminstone anmälaren tyckt sig förmärka under studiet av de båda arbetena, må ock anmärkas, att Scrutton synes stå mera kritisk än Carver inför domstolarnas avgöranden.
    Den senaste upplagan av arbetet har icke ombesörjts av Scrutton själv. Anledningen därtill är ganska remarkabel: Haagreglernas införlivande med engelsk rätt genom The carriage of goods by sea act, 1924. "As it was felt — heter det i arbetets förord — that under the new Act a number of difficult questions of interpretation must necessarily fall to be determined by the Courts, the author, Lord Justice Scrutton, and Mr Justice Machinnon, who has cooperated with him in the preparation of the last seven editions, have preferred to entrust the task of preparing this edition and of commenting upon the new Act to the present editors, who are alone responsible for all the notes and opinions upon the new Act ..." Scruttons motvilja med hänsyn till sin domareställning att beröva sig sin frihet beträffande tolkningen av Haagreglerna är, å ena sidan, lätt förklarlig med hänsyn till reglernas många dunkla punkter, men, å den andra, särskilt i betraktande av deras ovan påpekade anglosachsiska karaktär ett betänkligt varsel, vilka svårigheter utan tvivel komma att möta lagtolkningen i icke anglosachsiska länder, som införlivadem med sin rätt.
    En av de omständigheter, som förläna det största intresset åt den nya upplagan, är för övrigt just den tämligen ingående behandling, som ägnas The carriage of goods by sea act, 1924. Detta sker delsså, att under arbetets gång i sammanhang med mötande spörsmålframställningen tar sikte på det sätt, varpå problemen lösts av Haagreglerna, men dels i formen av ett särskilt "Appendix", ägnat uteslutande åt nämnda act. Med skärpa polemiseras i arbetet såväl mot uppfattningen, att domstolarna vid tolkningen skulle kunna "speculate as to the possible intention which was in the minds of the framers of the Rules", som ock mot påståendet, "that the Rules are an entirely self-contained code and are not to be construed with reference to any British Act or the law of any other nation". Såväl dessa allmänna uttalanden som utläggningen och kritiken i detalj torde ådagalägga det icke ogrundade i de på vissa håll framkomna betänkligheterna mot att nära nog utan vidare lägga till grund för en internationell konvention en oklar "business agreement between commercial interests". Då frågan om accepterandet av Haagreglerna även hos oss står på dagordningen, är denna nya upplaga av aktuellt intresse även ur svensk lagstiftningssynpunkt.