Lagstiftningsfrågor vid 1926 års riksdag. I likhet med vad som skett under de båda närmast föregående åren meddelas här en kort översikt av de viktigare lagfrågor, som varit föremål för behandling vid senaste riksdag. Redogörelsen är begränsad till sådana frågor, i vilka ny lag kommit till stånd eller riksdagen tagit initiativ till förberedande av ny lagstiftning (Jfr översikten "Från riksdagen" i föregående häften).
    Civilrätt och speciell privaträtt. På jordlagstiftningens område har vid årets riksdag frågan om ny skifteslagstiftning intagit en dominerande ställning. Efter tjugu års förberedelse har detta synnerligen omfattande lagstiftningsspörsmål nu erhållit sin lösning genom antagandet av lagen om delning av jord å landet med talrika följdlagar. En redogörelse för den nya lagstiftningens huvudsakliga innehåll kommer att framdeles lämnas i Sv. J. T. — Genom lag om villkor i vissa fall för ägostyckning och jordavsöndring jämte ett i sammanhang därmed gjort tillägg till 5 kap. fastighetsbildningslagen hava fastställts vissa föreskrifter i syfte att förebygga uppkomsten eller den vidare utvecklingen av s. k. kåkstäder. Det slutgiltiga

 

ordnandet av denna angelägenhet ankommer på den nya jorddelningslagstiftningen, vars ikraftträdande ännu icke är till tiden bestämt, och på en blivande reviderad stadsplanelagstiftning. Med de nya bestämmelserna, som omedelbart trätt i kraft, avses att vinna garantier för att en mera omfattande byggnadsverksamhet icke sättes i gång utan föregående planläggning. För detta ändamål stadgas, att "ägostyckning eller jordavsöndring för avskiljande i ett sammanhang avett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte inom område, som icke är lagt under stadsplan", får ske endast efter en av länsstyrelsen fastställd plan för områdets ordnande. Samma regel skall även eljest gälla i fråga om ort, där större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta. Inom fastighetsbildningslagens tillämpningsområde tillkommer vid ifrågasatt avstyckning enahanda prövningsrätt magistraten med avseende å område, för vilket stadsplan ej finnes fastställd. — För den nya lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord har Sv. J. T. redan innehållit redogörelse (innev. årg. sid. 298). I samband med lagens antagande beslöt riksdagen hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vilken omfattning genom lagstiftningsåtgärder skulle kunna beredas möjlighet till försäljning av jord i allmän ägo under sådana villkor, att bl. a. syftet med upplåtelsen bleve behörigen tryggat. I motiveringen hänvisades till ett behov av att vid försäljning av kronojord hava att tillgå även "en från åborätten fristående form av modifierad äganderätt". Bl. a. ifrågasattes en utsträckning av tillämpningsområdet för 1924 års lag om återköpsrätt, vilket av riksdagen då begränsades till jord i städer och stadsliknande samhällen. — Sedan Kungl. Maj:t föreslagit viss eftergift av kronans rätt till vattenområden ovan odlingsgränsen i Västerbottens län, beslöt riksdagen i enlighet med förslag av enskilda motionärer antaga en lag om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län, innefattande i huvudsak bifall till Kungl. Maj:ts förslag, men med viss reglering av förhållandet mellan vederbörande vattenrättsägare. Lagen har sedermera blivit av Kungl. Maj:t godkänd. — Den sedan lång tid tillbaka årligen återkommande frågan angående rätten till inmutning inom de tre nordligaste länen har hittills varit begränsad till en prolongation för ett år i sänder av 1918 års provisoriska lag, vilken innefattat förbud mot inmutning å s. k. odisponerad kronojord av järnmalmsfyndigheter för annans än kronans räkning. Särskilt med hänsyn till den livliga inmutningsverksamhet, som under senaste tid förekommit inom Västerbottens län i ändamål att uppdaga kopparmalm, ansågs en skärpt lagstiftning numera vara erforderlig för att trygga kronans intresse av kronojordens tillgodogörande. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag antogs en lag, som fastställer ett allmänt förbud mot inmutning för annans än kronans räkning å odisponerad kronojord inom nämnda län, dock med rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda fall meddela dispens. Lagen äger giltighet till den 1 januari 1928.

 

    Den nu mer än nittio år gamla legostadgans avskaffande har under senare tid ofta utgjort ämne för riksdagens överläggningar. Frågan bragtes i år ur världen genom riksdagens bifall till Kungl. Maj:ts förslag, att stadgans ännu kvarstående föreskrifter skola träda ur kraft den 24 oktober 1926 med vissa övergångsbestämmelser i fråga om beståndet av dessförinnan uppkomna rättigheter och skyldigheter.
    Den år 1924 antagna lagen om viss panträtt i spannmål tillkom i ändamål att genom beredande av tillfälle till spannmålsbelåning underlätta jordbrukets kreditförhållanden. Det visade sig emellertid snart, att den i lagen genomförda begränsningen av panträtten till att avse endast tröskad spannmål var ägnad att försvåra det nya institutets praktiska användning. Ett försök att ernå en större verkningskraft har nu gjorts genom sådana ändringar i lagen, att panträtt kan upplåtas även i otröskad spannmål.
    Riksdagen har hos Kungl. Maj:t anhållit om framläggande snarast möjligt av förslag till lagbestämmelser rörande handeln med utsädesvaror.
    Frågan om en lagstiftning rörande stiflelser är gammal i vårt land. Riksdagen har redan för trettio år sedan första gången gjort framställning i detta syfte och ett kommittéförslag har förelegat sedan mer än tjugu år; inom justitiedepartementet har frågan länge stått på dagordningen och varit föremål för behandling vid skilda tidpunkter.Den har emellertid kommit att stå tillbaka för andra lagstiftningsspörsmål, som ansetts mera trängande. Nu har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit att om möjligt till år 1927 få emotse förslag till lagstiftning i ämnet.
    I 17 kap. 4 § handelsbalken genomfördes på Kungl. Maj:ts förslag den ändring, att den tid av tre månader, till vilken förmånsrätten för innestående förfallen avlöning hittills varit begränsad i fråga om andra arbetare än "betjänter och tjänstehjon", utsträcktes till sex månader. Förslaget framkallade starkt motstånd i riksdagen främst ur synpunkten av en befarad ogynnsam inverkan på fastighetskrediten; under överläggningen betonades ock kraftigt behovet av en allmännare revision av de i mångt och mycket föråldrade förmånsrättsbestämmelserna.
    Genom ändring i 1919 års lag om rätt till verk av bildande konst har införts rättsskydd även för alster av konsthantverk och konstindustri (konstslöjd) med undantag av beklädnadsartiklar och vävnader avsedda för dylika artiklar. Skyddet gäller intill utgången av tionde året efter det, under vilket verket först offentliggjordes, eller, där verket icke blivit offentliggjort under konstnärens livstid, intill utgången äv tionde året efter hans dödsår. — Riksdagen har begärt utredning om sådan ändring i 1919 års lag om rätt till litterära och musikaliska verk, att tonsättare må beredas skydd mot att en av honom utförd komposition utan hans samtycke utnyttjas för vissa musikaliska samlingsverk.
    Straffrätt. För frågan om ändring i 6 kap. 4 § strafflagen i syfte att utvidgad rätt till skadestånd skulle beredas vissa efterlevande

 

och närstående till den, som blivit dödad, har utförligt redogjorts i Sv. J. T. i samband med frågans upptagande till överläggning vid trettonde nordiska juristmötet i Hälsingfors (jfr Sv. J. T. 1925 s. 275 och 366). Det förut till lagrådet remitterade lagförslaget framlades nu för riksdagen utan annan ändring än att i fråga om beräkning av skadestånds belopp i lagtexten uttryckligen angivits, att skadeståndet skall avse erforderligt underhåll. Propositionen bifölls av riksdagen utan meningsskiljaktighet. — I fråga om preskription av straff har tillkommit ny lagstiftning, i allt väsentligt byggd på den s. k. lilla strafflagskommissionens under fjolåret avgivna förslag. I förhållande till hittills gällande rätt innebär den nya lagen den betydande avvikelse, att praktiskt taget alla brott, även de svåraste, blivit preskriptibla; undantag bilda allenast de i krigsartiklarna avsedda brott, vilka fortfarande kunna förskylla dödsstraff. Preskriptionstiden för brott, som ej blivit åtalat, är alltefter den för brottet stadgade straffskalan fördelad å fem olika perioder, från tjugufem år för brott, å vilket kan följa straffarbete på livstid, till två år för brott, som icke är belagt med svårare straff än fängelse. Ämbetsbrott preskriberas efter två år, om brottet är belagt med endast bötesstraff, efter fem år, om brottet faller under 25 kap. 17 § strafflagen, och i övriga fall efter tio år, så framt icke brottet är belagt med straffarbete på livstid eller på viss tid över åtta år, då de allmänna reglerna om preskription efter tjugufem resp. femton år skola gälla. Ifråga om senare begånget brotts förmåga att avbryta preskription av straff för tidigare brott gäller en oöverstiglig tidsgräns från det först begångna brottet av trettio år för de svåra brotten (sådana som äro belagda med straffarbete över två år) och av femton år för övriga brott. Ådömt straff, som ej börjat verkställas, preskriberas efter förloppet av olika tidsperioder, likaledes fem, från trettio år, där straffarbete på livstid ådömts, till fem år, om straffet ej var svårare än fängelse. Beträffande dom å mistning under viss tid av ämbete eller tjänst eller å avsättning gäller ej viss tid förverkställighet av domen. - Riksdagen har hos Kungl. Maj:t anhållit om sådan ändring beträffande den i instruktionerna för åtskilliga ämbetsverk upptagna straffpåföljden varning, att beslut om ådömande av sådant straff må kunna överklagas. — Utredning har vidare begärts angående föreskrift att kastration av husdjur skall utföras av veterinär och under bedövning av djuret. — Lagarna angående olovlig befattning med spritdrycker och vin samt angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin hava erhållit fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1928. — I straffregisterlagen har vidtagits en mindre ändring, avseende att, till tjänst huvudsakligen för vissa emigranter, bereda en något vidgad rätt för enskild person att erhålla utdrag av registret.
    Processrätt. I ändamål att möjliggöra en förändrad ordning beträffande föredragningen i regeringsrätten föreslog Kungl. Maj:t viss ändring i lagen om regeringsrätten. Lagförslaget godkändes av riksdagen, som emellertid vid behandling av de i statsverkspropo-

 

sitionen angivna grunderna för ändrad organisation av regeringsrättens föredragande gjorde vissa avvikelser från Kungl. Maj:ts förslag. — Till lättande av regeringsrättens arbetsbörda syftade ock en ändring i 1810 års förordning om behandlingen av fideikommissärenden; därifrån avlägsnades den bestämmelse, som gjort regeringsrättens hörande i dylika ärenden obligatoriskt.
    Statsrätt. Åtskilliga förliknings- och skiljedomsavtal med främmande makter underställdes riksdagens prövning. Enligt trontalets ord motsåg Kungl. Maj:t därvid "med särskild glädje riksdagens beredvilliga medverkan till avslutande av förbehållslösa skiljedomsavtal med Nordens övriga länder". Riksdagen godkände såväl de härmed avsedda skiljedomsavtalen som avtal med Polen och Tjeckoslovakien. Jämväl godkändes vänskaps-, handels- och sjöfartstraktat med Siam samt en mellan Sverige och Tyska riket avslutad handels och sjöfartstraktat. — I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag gav riksdagen sitt samtycke till att för Sveriges del finge avgivas förnyad förklaring med giltighet under ytterligare tio år, att Sverige medgiver den fasta mellanfolkliga domstolens behörighet i de internationella rättstvister, som angivas i stadgan för domstolen.
    På förslag av Kungl. Maj:t vidtogos ganska omfattande ändringar i lagen om val till riksdagen och i kommunallagarna i syfte att dels möjliggöra företagande av kommunal- och stadsfullmäktigeval vid samma förrättning som val av landstingsmän, dels genomföra vissa ändringar i sättet för utseende av suppleanter för landstingsmän och elektorer vid val till första kammaren (jfr Sv. J. T. 1925 s. 291), och dels utsträcka det år 1924 vid val till andra kammaren införda systemet med s. k. underparti- och fraktionsbeteckningar (jfr Sv.J. T. 1924 s. 461) till att gälla jämväl vid kommunala val och elektorsval. — Av åtskilliga från enskilda motionärer framställda förslag i fråga om ändringar i vallagstiftningen gav endast ett anledningtill riksdagsskrivelse, nämligen en hemställan om utredning rörande tid för hållande av val till andra kammaren och av kommunalval.
    Förvaltningsrätt. Av de ärenden, riksdagen hade att behandla, intogo flera viktiga frågor inom det socialpolitiska området ett betydande rum. Av Kungl. Maj:t framlades förslag till genomgripande förändringar i den nuvarande socialförsäkringen. Med avseende å sjukförsäkringen föreslogos sådana ändringar i sjukkasselagen, att sjukkassorna, samtidigt som de skulle erhålla höjda statsbidrag, skulle förpliktas att förlänga sjukhjälpstiden och att lämna moderskapsförsäkring. Propositionen vann icke riksdagens bifall och besvarades med en skrivelse, innefattande anhållan om ny utredning i frågan. Däremot antogs ett i samband med de föreslagna ändringarna i sjukkasselagen framlagt förslag till lag om återförsäkringskassor. Möjlighet har härigenom beretts sjukkassor och understödsföreningar att för återförsäkring av sina risker bilda särskilda organisationer. — Jämväl i fråga om den sociala olycksfallsförsäkringen framlade Kungl.Maj:t förslag till omfattande förändringar; propositionen i ämnet innehöll förslag till ny olycksfallsförsäkringslag och särskild lag om riks-

 

försäkringsanstalten. Även i denna fråga blev resultatet av riksdagsbehandlingen väsentligen negativt, i det att den ifrågasatta omorganisationen av försäkringen avslogs; i olycksfallsförsäkringslagen vidtogos dock åtskilliga ändringar, vilka icke sammanhängde med organisationsfrågan. — Även i fråga om moderskapsunderstöd åt kvinnor i visst industriellt arbete framlade Kungl. Maj:t förslag. Riksdagen intog även härutinnan samma ståndpunkt som i de övriga socialförsäkringsfrågorna: med avslag å propositionen anhöll riksdagen om ny utredning och därpå grundat förslag.
    Lagstiftningen angående arbetstidens begränsning (åttatimmarslagen, sjöarbetstidslagen och den s. k. bagerilagen) föreslogs av Kungl. Maj:t skola erhålla permanent karaktär, varjämte föreslogos vissa ändringar i de särskilda lagarnas innehåll. Riksdagens beslut innebar, att lagarna fortfarande skola gälla allenast för viss tid och med väsentligen oförändrat innehåll. I sammanhang med dessa frågor behandlades åtskilliga internationella konventioner angående arbetsförhållanden. — I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag antog riksdagen nya lagar om meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning och om förbud i vissa fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg.
    Riksdagen har hos Kungl. Maj:t anhållit om framläggande utan tidsutdräkt av förslag till lagstiftningsåtgärder för arbetsfredens bevarande.
    I fattigvårdslagstiftningen hava vidtagits åtskilliga ändringar, av vilka de viktigaste avse vissa anordningar i syfte att undanröja anledningar till ersättningstvister mellan fattigvårdskommuner.
    Gällande bestämmelser om skyddskoppympning och om anställande av distriktsbarnmorskor hava i vissa avseenden omarbetats.
    Då den sedan flera år svävande frågan om en revision av lapplagstiftningen ej heller i år kunnat föras till en lösning, har den provisoriskt gällande lagen den 19 juni 1917 erhållit förlängd giltighetstid.
    I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag hava antagits ny brännvinstillverkningsförordning och en därmed sammanhängande ändring i näringsfrihetsförordningen.
    Jämväl på förslag av Kungl. Maj:t godkände riksdagen förslag till lag om skyldighet för vissa näringsidkare att biträda vid arbetet med industriens krigsorganisation m. m. samt lag angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot (fartygsuttagningslag).
    Bland frågor, som beröra trafikväsendet, är främst att nämna den nya lagen om enskilda vägar. För denna lämnas särskild redogörelse i detta häfte av tidskriften (s. 353). — Med avseende å den allmänna väglagen har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t framfört anhållan om utredning i några speciella punkter (angående rösträtten å vägstämma, statsbidrag till vinterväghållningen, ersättning till köpingar och vissa andra stadsliknande samhällen för byggande och underhåll av vägar och gator). — Riksdagen har vidare begärt utredning angående skyldighet för menighet att, där viktigt allmänt intresse

 

det kräver, upplåta gata, torg eller allmän plas för framdragande av elektriska starkströmsanläggningar, vilka erfordras för elektrisk järnväg eller spårväg. — I fråga om järnvägs hägnadsskyldighet har riksdagen anhållit om skyndsam utredning. — I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag godkände riksdagen en i Paris den 13 oktober 1919 undertecknad luftfartskonvention med däri under åren 1922 och 1923 vidtagna ändringar.
    Av kyrkolagstiftningsfrågor har även detta år jordfästningslagen (Jfr. Sv. J. T. 1925 s. 292) kommit i främsta rummet. Då fjolårets kyrkomöte för sin del beslöt godkänna lagen med viss avvikelse från dess av Kungl. Maj:t och riksdagen antagna lydelse, hade frågan förfallit. Skiljaktigheten bestod däri, att kyrkomötet velat i lagen införa ett förbud mot att kyrka användes för begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Sedan Kungl.Maj:t även till detta års riksdag avlåtit proposition i ämnet, har riksdagen antagit den formulering av den omstridda punkten, att kyrka icke må upplåtas vid sådan begravning, med mindre särskilda skäl därtill äro. Lagförslaget torde komma att framläggas för det även i år sammanträdande kyrkomötet. — Av övriga frågor inom denna lagstiftning må nämnas förslaget till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Kungl. Maj:ts förslag, som föranletts av en skrivelse från förra årets riksdag (jfr Sv. J. T. 1925 s. 292), bifölls av riksdagen och kommer nu att underställas kyrkomötet.

A. Afzelius.