Ny adoptionslag i Finland. I Finland har d. 5 juni 1925 utfärdats en lag om adoptivbarn (Finlands förf.-samling 1925 nr 208). Lagen överensstämmer i huvudsak med ett av finska lagberedningen d. 15 juli 1922 avgivet förslag i ämnet. I mycket föreligger också överensstämmelse mellan den nya finska lagen och 1917 års svenska lag om adoption samt de danska och norska adoptionslagarna.
Liksom enligt svensk rätt är avgörandet av frågan, huruvida adoption må komma till stånd, förlagt till rätten, som har att i varje särskilt fall företaga en prövning, om samtycke till antagande avadoptivbarn bör meddelas. Upprättande i viss form av avtal omadoption är på grund härav ej erforderligt. Rättens samtycke kan givas, därest det prövas, att sökandens person och förhållanden äro sådana, att dens bästa, som skall adopteras, genom adoptionen befrämjas, samt särskilt att denne erhåller god vård och uppfostran, om han är i behov därav, ävensom att för upprättande av ett föräldra- och barnaförhållande mellan ifrågavarande personer föreligga förutsättningar och tillräcklig anledning. Som villkor för att någon må adoptera gäller såsom hos oss, att han fyllt 25 år. Medan den svenska lagen beträffande makars rätt att adoptera i regel fordrar, att makarna skola adoptera gemensamt, finnes enligt den finska lagen intet hinder för den som är gift att ensam företaga adoptionen. Härtill kräves andra makens samtycke. Makar kunna emellertid gemensamt antaga adoptivbarn, och ena maken kan adoptera den, som redan adopterats av den andre; i annat fall må flera personer icke adoptera samma barn.
För adoption av minderårig erfordras samtycke av den eller dem, å vilka hans uppfostran ankommer. Adoption må icke tillåtas mot
barnets vilja, därest barnet är så utvecklat, att avseende bör fästas vid dess omdömesförmåga. En viss åldersgräns ovanför vilken barnets samtycke till adoption städse fordras — i den svenska lagen 12 år — har således ej stadgats. Den, som är gift, må ej adopteras utan sin makes samtycke. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes ej i den svenska lagen. Till adoption av den, som på grund av sinnessjukdom står under förmyndarskap, fordras förmyndarens samtycke. Den svenska lagen kräver förmyndarens samtycke oavsett anledningen till omyndighetsförklaringen.
Erhåller sökanden vederlag för adoptionen, äger rätten där så prövas skäligt förelägga honom att före ärendets avgörande vidtagade åtgärder, som befinnas nödiga till betryggande av att vederlaget användes för barnets bästa. Stadgandet överensstämmer med vad hos oss gällde, innan de genom lagen d. 8 juni 1923 vidtagna ändringarna i 8 — 10 §§ av adoptionslagen ägde rum.1
Ehuru adoptionen avser att giva barnet i allt väsentligt rättsställning som adoptantens äkta barn, upptogs ej i 1917 års svenska lagen dylik allmän föreskrift. Då det visade sig, att reglerna om förhållandet mellan föräldrar och barn ej kunde utan vidare tillämpas på adoptivföräldrar och adoptivbarn, ansågs det lämpligare att i vissa hänseenden giva speciella regler för adoptionens rättsverkningar, medan i andra hänvisning ägde rum till reglerna om föräldrar och barn i äktenskap. I den finska lagen ges däremot en allmän föreskrift genom stadgandet att å förhållandet mellan adoptant och adoptivbarn skall tillämpas vad i lag är stadgat beträffande föräldrar och barn, såvitt ej annat föranledes av den nya lagen eller särskilda bestämmelser. I vissa avseenden skall adoptivbarn dock vara likställt med fosterbarn. Beträffande de speciella rättsföljderna av adoptionen stadgas vidare, i överensstämmelse med svensk rätt, att adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter, att barnet behåller sitt namn eller bär båda namnen gemensamt. Härutöver föreskrives, att gift person som adopteras dock behåller sitt förra släktnamn samt att adoptivbarn icke erhåller rätt till adlig adoptantsadels värdighet. Det sistnämnda följer i svensk rätt av de allmänna reglerna om adelskap. Det i 2 kap. 12 § G. B. stadgade förbudet mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn, så länge adoptivförhållandet består, har upptagits i den finska adoptionslagen.
Bestämmelserna om adoptivbarns arvsrätt och om arvsrätt efter sådant barn avvika i åtskilliga hänseenden från den svenska lagens föreskrifter. Såsom regel stadgas i likhet med svensk lag, att adoptivbarn äger såsom barn i äktenskap taga arv efter adoptanten. Medan i den svenska lagen gjorts undantag från regeln blott så tillvida, att bröstarvinge ej skall i följd av adoptivbarns arvsrätt lida intrång i sin laglott — vilket skulle kunna inträffa blott om adoptivbarnen äro flera än de egna barnen — skall, därest adoptanten efterlämnat bröstarvinge, denne enligt den finska lagen taga ⅔ och
adoptivbarnet ⅓ av arvet. Även för det fall att bröstarvingarna och adoptivbarnen äro lika många eller bröstarvingarna äro flera än adoptivbarnen, erhålla således de senare allenast hälften så stor arvslott som bröstarvingarna.
Anledningen till att den finska lagen ej såsom den svenska tillvaratagit bröstarvingarnas intresse på det sätt att de garanteras sin laglott även då adoptivbarn finnas, är, att ett sådant förfarande, på grund av den bristfälliga finska lagstiftningen om bröstarvinges laglott, knappast ansetts möjligt. Den gamla olikheten mellan landsrätt och stadsrätt råder nämligen ännu i Finland. Då arvejorden under nuvarande förhållanden spelar en långt mindre roll än förut, ersätta bestämmelserna om arvejord ej på samma sätt som förut den enligt landslag felande laglotten, och bröstarvinges arvsrätt är därför på landsbygden föga tryggad. Enligt stadsrätt däremot är testamentsfriheten i hög grad inskränkt, i det att arvlåtare kan genom testamente förfoga över blott 1/6 av kvarlåtenskapen, då bröstarvinge finnes. Innan en revision av arvs- och testamentsrätten genomförts, kunde därför adoptivbarns arvsrätt ej på ett fullt tillfredsställande sätt ordnas. Om nämligen adoptivbarn tillades arvsrätt utan att undantag gjordes för arvejord, innebure detta ett avsteg från de rättsgrundsatser, som kännetecknade detta institut, då ju adoption verkar såsom ett testamente. Gjordes åter ett sådant undantag, undergrävdes adoptionsinstitutets betydelse på landsbygden. Då arvejordsinstitutets upphörande icke kunde vara annat än en tidsfråga, ansågs emellertid adoptivbarns arvsrätt böra utsträckas till arvejord.1 Bröstarvingarnas intresse gentemot adoptivbarnen tillvaratogs genom att de, på sätt redan nämnts, tillerkändes en dubbelt så stor arvsandel som adoptivbarnen.
Adoptionen har som bekant hos oss enligt regeln ej någon inverkan i arvsrättsligt avseende på förhållandet mellan adoptivbarnet och dess skyldemän. Adoptivbarnet äger sålunda städse arvsrätt efter sina föräldrar och övriga skyldemän. Vad angår rätten till arv efter adoptivbarnet, tillkommer denna endast i två särskilda fall andra än adoptivbarnets arvingar. Om sålunda adoptivbarnet på grund av arv eller testamente erhållit egendom efter adoptant och barnet dör utan att efterlämna bröstarvinge, äger efterlevande adoptant eller adoptants bröstarvingar rätt till arv efter adoptivbarnet till så stor del av kvarlåtenskapen, som i värde motsvarar vad barnet bekommit efter adoptanten.2 Och om arvsberättigad skyldeman ej finnes efter adoptivbarnet, äger adoptanten, med uteslutande av det allmänna, taga arvet. Den finska lagen har intagit en annan ståndpunkt. Som regel föreskrives sålunda, att om adoptivbarn dör utan att efterlämna bröstarvinge, äger efterlevande adoptant taga arvet efter adop-
tivbarnet. Blott för det fall att egendom tillfallit adoptivbarnet genom arv eller testamente efter dess skyldeman, skall sådan egendom eller dess värde gå till adoptivbarnets arvsberättigade skyldemän. Nämnda rätt för adoptant till arv efter adoptivbarnet tillkommer ej vid dennes död adoptivsyskonen. Det föreskrives sålunda, att om adoptanten icke är vid liv, skola adoptivbarnets skyldemän i uppstigande led eller å sidorna träda till arvet i lagstadgad arvsordning. Har emellertid adoptivbarnet av adoptanten erhållit egendom genom arv eller testamente, äger adoptantens bröstarvinge taga sådan egendom eller dess värde. Adoptivsyskonens arvsrätt är således reglerad på samma sätt som i den svenska lagen, dock att arvsrätten enligt denna städse är en rätt till visst värde av kvarlåtenskapen.1
Vad angår adoptivförhållandes hävande stadgas, att om adoptant eller adoptivbarn, som uppnått myndig ålder, på grund av överenskommelse hos rätten gör ansökan om adoptivförhållandets upphävande, förhållandet skall hävas, därest rätten prövar anledning därtill förekomma. I motsats mot vad hos oss gäller, åligger det således domstolen att, även för fall av ömsesidig överenskommelse, pröva huruvida hävande av adoptivförhållandet lämpligen bör äga rum. Där i att upphävande efter överenskommelse är uteslutet då barnet ej uppnått myndig ålder överensstämmer stadgandet med motsvarande svenska.
Bestämmelser givas vidare om hävande efter ansökan av endera kontrahenten till följd av vissa förhållanden å den andres sida. För det fall att barnet var adopterat av makar, kan adoptivförhållandet hävas beträffande båda makarna, ändock att blott den ena givit anledning därtill eller ansökt om adoptionen. Av stadgandet framgår, att adoptivförhållandet, i motsats mot vad hos oss gäller, kan hävas allenast beträffande ena maken, vilket sammanhänger med vad ovan anförts om adoptivförhållandes stiftande.
Offentlig åklagare bör höras i ärende angående adoption eller hävande av adoptivförhållande, och han äger söka ändring i rättens beslut, som innebär samtycke till adoption eller angår hävande av adoptivförhållande. Något dylikt stadgande finnes ej i den svenska lagen.2
Den finska adoptionslagen innehåller ej såsom den svenska några bestämmelser av internationellt privaträttslig natur.
Erik Lind.