Muntlig hovrättsprocedur i vissa brottmål. Över det av prof. Åke Hassler utarbetade förslaget till införande av muntlig hovrättsprocedur i vissa brottmål (se Sv. J. T. 1926 s. 158) hava yttranden nu avgivits av hovrätterna.
Svea hovrätt anför i sitt yttrande:
"I den allmänna motiveringen till utkasten gör deras författare gällande, att det för ett riktigt avgörande av rättegångsmål är av största betydelse, att den så kallade omedelbarhetsprincipen vinner vidsträckt tillämpning. Han erinrar, hurusom denna princip innebär, dels att såsom grundval för domen användes endast omedelbart upptaget processmaterial och ej sådant, som konserverats i protokoll, och dels att uppskov i möjligaste mån undvikes samt i varje fall noga tillses, att ett uppskov ej medför ändring i fråga om domstolspersonalen.
Genomförandet av dessa grundsatser skulle uppenbarligen innebära en fullständig omläggning av nuvarande rättegångsförfarande i alla instanser. Sannolikt äro i själva verket därtill syftande förslag snart nog att motse från den sedan länge verksamma processkommissionens sida. Det remitterade utkastet till lag om ändring i 27 kapitlet rättegångsbalken är däremot ingalunda av denna vittgående art. Det avser endast en till antalet obetydlig del av rättegångsmålen, nämligen vissa grova brottmål; och inom detta begränsade område bibehåller utkastet det nuvarande underrättsförfarandet med dess, huvudsakligen av hänsyn till appellen påkallade fullständiga protokollsföring, ävensom förfarandet i högsta instans. I avseende å hovrättsförfarandet synes utkastet — trots vad i motiven yttras om tilltalads rätt att få sin sak i hela dess vidd muntligen och omedelbart förelagd hovrätten till prövning — ingalunda avse, att underrättens protokoll över vittnesutsagor och annan bevisning skola lämnas ur räkningen. Väl skall enligt utkastet muntligt partsförhör ovillkorligen hållas i de grova brottmålen; men den ytterligare förhandling, som i utkastet benämnes rannsakning, synes ej vara avsedd att innebära ny handläggning av saken i hela dess vidd. Utkastets författare torde ej hava förutsatt, vare sig att samtliga vid underrätten hörda vittnen, vilkas berättelser äro av någon betydelse, skola avhöras inför hovrätten, eller att, när ett förut avhört vittne där skall höras på nytt, hovrätten skall, med bortseende från den i underrättens protokoll intagna uppteckningen, taga hänsyn allenast till vad vittnet berättar vid det nya förhöret.
För en anhängare av omedelbarhetsprincipen måste det väl också te sig såsom ett betänkligt avsteg från denna princip att, såsom utkastet torde förutsätta, varje mål, varå utkastet har avseende, skall på grundvalen av underrättens protokoll och övriga handlingar, som från början ingivits till hovrätten, föredragas inför vederbörande division, innan förhör eller rannsakning
äger rum. Att sålunda domstolens samtliga ledamöter, innan den muntliga förhandlingen kommer till stånd, föranledas att på rent skriftligt material sätta sig in i målet, måste ofta nog vara ägnat att hos dem skapa en förhandsuppfattning, vars befintlighet icke låter väl förena sig med principen om domens baserande på omedelbar iakttagelse.
Vad slutligen beträffar frågan om förhandlingens koncentration och det därmed sammanhängande spörsmålet om undvikande av personalväxling i domstolen, avser utkastet ingalunda ett genomförande av de krav, som i dessa hänseenden framgå ur omedelbarhetsprincipen. Förhandlingen kommer att i ett stort antal fall uppdelas på två till tiden avsevärt skilda rättegångstillfällen — förhöret och rannsakningen — något som ofta nog måste medföra personalombyte i domstolen. Men även rannsakningen torde i ett ej obetydligt antal fall komma att uppdelas på två eller flera rättegångstillfällen. Visserligen avser utkastet åläggande för hovrätten att vidtaga sådana förberedande åtgärder, att målet "om möjligt" kan avgöras utan vidare uppskov — i vilket avseende man särskilt torde åsyfta tillämpande av vissa i utkastet upptagna föreskrifter om föreläggande av påföljd av parts utevaro från rannsakningen eller om hämtande av part, som kan befaras utebliva. Men de möjligheter till uppskovs förebyggande, som härigenom skulle beredas hovrätterna, äro uppenbarligen alldeles otillräckliga för åstadkommande av den koncentration som omedelbarhetsprincipen kräver; och det kan befaras att, i händelse av utkastets genomförande, det nuvarande, hos allmänheten djupt inrotade uppskovssystemet skall, trots alla ansträngningar från hovrätternas sida, komma att i väsentlig grad fortleva inom det område, som av utkastet beröres.
I betraktande av vad nu anförts synes det hovrätten, som om de fördelar många anse stå att vinna genom muntlighets- och omedelbarhetsprincipernas genomförande skulle endast i rätt begränsad omfattning vara att påräkna såsom frukter av de nu föreslagna bestämmelserna.
Nekas kan väl ej, att den personliga kännedom om de tilltalade, som de tilltänkta muntliga förhören skulle möjliggöra, kan i vissa fall vara av värde för hovrätten. Det finnes väl knappast någon överrättsdomare, som icke en eller annan gång erfarit svårigheten att i ett grovt brottmål fälla dom utan att äga någon på direkt iakttagelse grundad kännedom om den tilltalade. I flertalet fall torde emellertid den kännedom, som står att vinna genom ett förhör av ifrågavarande beskaffenhet, näppeligen bliva av större betydelse. Om redan vid underrätten förekommit en allsidig utredning av målet, så att detta, såsom det heter i den föreslagna 19 § av 27 kapitlet rättegångsbalken, är "tillräckligt upplyst" — något som, när det gäller de grövsta brottmålen, kan sägas vara mera vanligt än motsatsen — torde förhöret bliva till ringa eller intet gagn. Det intryck, som hovrätten då kan erhålla genom iakttagande av den tilltalades uppträdande och särskilt hans svar på några för formens skull framställda frågor, kan ej bliva synnerligen vägledande, men någon gång tvärtom missvisande. Endast undantagsvis torde en förhandling av denna art bereda hovrätten tillfälle att erhålla någon inblick i den tilltalades karaktär och själsliv. I alla händelser torde de möjligheter till observation, som detta slags förhandling skänker hovrätten, avgjort stå tillbaka för dem, som förfarandet i första instans bereder underrättsdomaren.
I de fall, då rannsakning i utkastets mening kommer till stånd, göra sig
naturligtvis omedelbarhetssystemets fördelar mera gällande. Hovrätten får då bättre tillfälle att iakttaga och bedöma den tilltalades personlighet. Det sätt, varpå han reagerar för utsagor av vittnen, som avhöras inför hovrätten, eller för annat, som förekommer vid rannsakningen, kan ock vara av betydelse för bevisprövningen; och över huvud blir denna helt visst säkrare, när den grundas på det direkta avhörandet av vittnena, än när den bygges på anteckningarna i ett vid annan domstol fört protokoll. Då emellertid, såsom redan framhållits, utkastet icke synes gå ut på en mera fullständigt genomförd ny bevisprocedur utan det beror av parterna och av hovrätten, i vad mån de redan hållna vittnesförhören skola upprepas, torde ur omedelbarhetsprincipens synvinkel värdet av de föreslagna rannsakningarna icke kunna skattas alltför högt.
Å andra sidan giva de föreslagna anordningarna anledning till vissa betänkligheter.
Sålunda förefaller det mindre välbetänkt att vid en tidpunkt, då frågan om en genomgripande reform av rättegångsväsendet är å bane och ett länge förberett förslag till sådan reform kan med det snaraste väntas föreligga, vidtaga sådana ändringar i gällande rättegångsordning, som det nu föreliggande utkastet åsyftar. I utkastets motiv göres visserligen gällande, att de ifrågasatta muntliga förhören och rannsakningarna just med hänsyn till en förestående allmän processreform skulle vara att anbefalla, såsom ägnade att låta hovrätternas domarekår vänja sig vid muntlig procedur. Ett dylikt påstående lärer emellertid ej kunna upprätthållas under annan förutsättning, än att den blivande processreformen kommer att byggas på samma principer, som ligga till grund för det remitterade utkastet. Skulle så ej bliva fallet, synes ett genomförande av sistnämnda förslag snarast vara ägnat att åstadkomma ökad svårighet vid iverksättande av den stora reformen. Särskilt må i detta avseende framhållas, att den skarpa tillspetsning av inkvisitionsprincipen, som fått sitt uttryck i tredje stycket av den nu föreslagna 20 § i 27 kapitlet rättegångsbalken och även i den föreskrift första stycket av samma paragraf innehåller om hovrätts befogenhet och plikt att bestämma om vittnens inkallande, kan komma att leda hovrättsförfarandet in på helt andra banor, än det väntade stora processförslaget förmodligen kommer att utstaka.
En annan anledning att ställa sig betänksam mot det nu föreliggande utkastet ligger i den väsentliga ökning av statens kostnader för rättsvården, som de föreslagna muntliga förhören och rannsakningarna måste komma att medföra. Utkastets författare har sökt att approximativt beräkna kostnadsökningen och trott den komma att stanna vid ett belopp av omkring 40,000 kronor. Hovrätten kan emellertid ej finna annat, än att en dylik beräkning är alltför optimistisk, och att de verkliga kostnaderna måste komma att vida överstiga de sålunda beräknade. Särskilt synes förslagsställaren hava underskattat de ekonomiska konsekvenserna av den rubbning i hovrätternas arbete, som måste bliva en följd av den tillämnade nya hovrättsproceduren. Anser man sig i likhet med förslagsställaren kunna anslå årliga antalet rannsakningar till omkring fyrtio, och utgår man, likaledes i enlighet med förslagsställarens kalkyl, från att omkring halva antalet rannsakningar kommer att hållas å annan ort, än där hovrätten är förlagd, kommer, redan med antagande att i allmänhet endast ett rättegångstillfälle skulle krävas för varje rannsak-
ning, tidsförlusten för hovrätterna att bliva högst avsevärd. Tages därjämte i betraktande, att i ett ej obetydligt antal fall rannsakning å annan ort än hovrättens förläggningsort ej skulle kunna avslutas vid första rättegångstillfället utan måste för vederbörande hovrättsdivision föranleda en eller flera nya resor till rannsakningsorten, tar man knappast fel, om man beräknar, att det arbete och den tidsförlust, som handläggningen av ifrågavarande fyrtiotal mål kommer att medföra för rikets hovrätter, motsvara en divisions årsarbete. Då det naturligtvis ej bör ifrågasättas, att den nödvändiga kompensationen skulle vinnas genom utökande av den redan förut alltför talrika extra domarepersonalen, skulle den erforderliga personalförstärkningen betinga en statsutgift, som ej understege kostnaden för en ordinarie hovrättsdivision. Skulle, såsom förefaller sannolikt, antalet rannsakningar komma att väsentligen överstiga fyrtio, kommer kostnaden att i mån därav ytterligare växa.
En annan betänklighet mot den föreslagna nya hovrättsproceduren ligger i de krav densamma ställer på de personer, vilkas inställelse inför hovrätten skulle ifrågakomma. Att allmänne åklagaren ävensom tilltalade, som äro häktade, måste tillstädeskomma spelar härvidlag jämförelsevis underordnad roll, då åklagare torde få sina kostnader för inställelsen fullt ersatta och flertalet häktade icke torde hava någon större olägenhet av att inställas inför hovrätten. Men för tilltalad, som är på fri fot, samt för målsägare, vars hörande prövas erforderligt, likasom för vittnen och dem, som skola upplysningsvis höras, kan inställelsen inför hovrätten innebära en väsentlig uppoffring, för vilken staten skulle ikläda sig endast en tämligen begränsad ersättningsplikt och part endast undantagsvis lärer komma att gälda ersättning.
Vad nu anförts om kostnader och besvär, som förslagets genomförande skulle komma att åsamka staten och enskilda, äger giltighet jämväl under den i utkastets motiv antagna förutsättningen, att en särskild hovrätt tillskapas för de norrländska länen. Utan ett dylikt organisatoriskt ingripande skulle i själva verket utkastet knappast vara möjligt att genomföra. Frågan om inrättande av en norrländsk hovrätt genom uppdelning av Svea hovrätt har emellertid, som bekant, då den gång efter annan varit under övervägande, visat sig giva anledning till väsentlig meningsskiljaktighet. Utan att nu kunna inga på denna omfattande fråga, anser hovrätten sig böra framhålla, att det synes vittna om en anmärkningsvärd överskattning av de föreslagna förhörens och rannsakningarnas värde, om man tror sig kunna av hänsyn till dem kräva inrättande av en hovrätt i Norrland, därest tillräckliga skäl för en dylik åtgärd eljest ej skulle föreligga."
Under åberopande av vad sålunda anförts avstyrker hovrätten de remitterade lagutkasten. För den händelse de föreslagna principerna emellertid skulle finnas böra läggas till grund för lagstiftning, ingår hovrätten på en detaljgranskning av de föreslagna bestämmelserna.
Göta hovrätt anför i sitt yttrande: "För det i motiveringen gjorda påståendet, att nuvarande överrättsprocedur i brottmål icke skulle lämna tillräckliga garantier för rättssäkerhet, har icke anförts någon faktisk grund, utan synes nämnda påstående stött allenast å ett antagande.
Enligt hovrättens förmenande torde vårt nuvarande överrättsförfarande i brottmål i verkligheten fylla alla rimliga anspråk på rättssäkerhet, om ock
måhända ett genomförande av en lagstiftning i förslagets riktning möjligen skulle för en icke initierad allmänhet — på grund av det föreslagna förfarandets offentlighet — kunna medföra en föreställning om ökad rättssäkerhet, vilket sistnämnda förhållande dock icke enbart synes böra föranleda till en ändrad lagstiftning.
Den i motiveringen ofta framhållna omständigheten, att hovrätten finge 'stifta personlig bekantskap' med den tilltalade, torde icke böra tillmätas allt för stor betydelse, vare sig för utredningen i målet eller för straffmätningen. Just i fråga om de mål förslaget avser, eller de grövre brottmålen, torde gälla, att få mål av underrätterna erhålla en så noggrann och omsorgsfull handläggning som dessa; och i dylika mål har den tilltalade så gott som alltid tillfälle att erhålla rättsbildat biträde, som ju givetvis bör kunna tillse, att det material, vilket beträffande sådant mål av underrätten konserverats i protokollen, är av beskaffenhet att därå jämväl av överrätterna kan grundas ett fullt riktigt avgörande. Skulle hovrätt emellertid i ett mål av nu avsedd art finna att tillförlitlig utredning i något avseende saknas, står hovrätten till buds att enligt bestämmelserna i nu gällande 27 kap. 15 § rättegångsbalken förordna om muntligt förhör med parterna eller ock att återförvisa målet till underrätten för utredning i av hovrätten angivna hänseenden; och det torde icke med fog kunna påstås att hovrätterna icke, i den utsträckning anledning därtill funnits, begagnat sig av dessa möjligheter."
Hovrätten kritiserar i fortsättningen förslaget delvis ur samma synpunkter som Svea hovrätt och slutar med att avstyrka, att det lägges till grund för någon lagstiftningsåtgärd.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i sitt yttrande: "Hovrätten kan ej finna annat än att de i motiven framhållna bristerna i det nu gällande förfarandet, enligt vilket överrätt i de flesta fall dömer på underlag av underrätternas protokoll och de av parterna till överrätten ingivna skrifter utan att höra den tilltalade personligen, vara i ej ringa mån överdrivna, liksom hovrätten hyser tveksamhet rörande ändamålsenligheten av ett införande av muntlig procedur i hovrätt i den omfattning förslaget avser. Att muntlig förhandling i brottmål i hovrätt i många fall kan vara av stor betydelse och stort värde för målets rätta avgörande, torde ej kunna förnekas, men enligt hovrättens mening bör betydelsen och värdet av en sådan förhandling icke överskattas. Hur den länge väntade stora rättegångsreformen en gång skall komma att gestalta sig, är ännu ovisst, och ehuru man kan antaga att denna reform kommer att gå i riktning mot offentlighet och muntlighet även i andra instans, torde det dock kunna ifrågasättas huruvida det är lämpligt att, innan linjerna för den stora processreformen blivit fullt klara och skälen därför framlagda, i en detaljfråga — processen i hovrätt i vissa brottmål — träffa bestämmelser, som måhända ej överensstämma med den stora reformens principer. Såsom i motiven framhålles kommer den föreslagna reformens genomförande att medföra betydliga olägenheter för såväl domstolen som ock för parter, vittnen och andra, som skola i målet höras, även som ej obetydliga kostnader för det allmänna, vilka kostnader helt säkert komma att avsevärt överstiga de där förenligt förslaget beräknade. Det torde böra påpekas att det kan innebära ett onödigt lidande för den tilltalade att inställa sig eller inställas inför hovrätt
och ånyo inför allmänheten offentligen rannsakas. Det kan därför ifrågasättas om icke från denna mera humanitära synpunkt undantag från den obligatoriska bestämmelsen om förhör och rannsakning må kunna äga rum. I detta sammanhang må erinras om bestämmelsen i den danska retsplejeloven i fråga om förfarandet i andra instans att, om den tilltalade är häktad, han skall inställas inför rätten endast i fall han själv framställt begäran därom och rättens ordförande finner att särskilda skäl tala för hans begäran. Vidare torde böra erinras att med det föreslagna förfarandet handläggningen i hovrätt av ifrågavarande mål kommer att i betydligt högre grad än förut taga hovrättens tid i anspråk särskilt om, såsom förslaget förutsätter, hovrätt nödgas hålla rannsakning å annan än sin ordinarie sessionsort. Med hänsyn till de sålunda med reformen förenade olägenheterna och svårigheten att inpassa det föreslagna förfarandet i det nu gällande systemet synes muntlig förhandling ej böra förekomma i andra fall än då anledning förefinnes till antagande att förfarandet bidragit till ett riktigt avgörande av målet.
Emellertid skall enligt förslaget i de därmed avsedda mål alltid hållas muntligt förhör och, därest åklagare eller den tilltalade vid sådant förhör begär rannsakning eller hovrätt eljest finner det erforderligt, rannsakning inför hovrätten. Förslaget lämnar ej utrymme åt hovrätt att efter omständigheterna pröva om sådant förhör eller begärd rannsakning är erforderlig för målets behöriga prövning. I många fall kunna dock omständigheterna vara sådana att förhör eller rannsakning ej kan anses vara behövlig. Uppkommer t. ex. fråga huruvida brott blivit i behörig ordning åtalat eller huruvida preskription föreligger, kan förhör eller rannsakning vara onödig. Likaså kunna genom den tilltalades erkännande eller övrig i målet förekommen bevisning själva fakta i målet vara så klara, att något ej står att vinna genom att ännu en gång höra den tilltalade eller genomgå bevisningen i målet. Det synes därför böra lämnas åt hovrätten att i varje fall pröva huruvida med hänsyn till målets behöriga utredning förhör eller rannsakning är erforderlig. Givet är att, därest begäran därom framställts av tilltalad, denna begäran ej utan synnerligen vägande skäl kommer att avslås."
På grund av vad sålunda anförts hemställer hovrätten, att därest en reform i den med förslaget avsedda riktning nu anses böra förekomma, densamma ej göres vidsträcktare än vad ovan angivits.
I detta yttrande förenade sig presidenten Hasselrot samt hovrättsråden Kallenberg, Bruzelius, Schartau och Ljungman.
Hovrättsrådet Beskow och assessorn Dahlman förenade sig om ett yttrande, i vilket de anförde: "Det synes oss otvivelaktigt, att ett muntligt förfarande, där ett sådant lämpligen kan genomföras, äger betydande företräde framför det för närvarande i hovrätterna så gott som helt tillämpade skriftliga förfarandet — företräde framför allt i fråga om rättsskipningens säkerhet och även därutinnan att genom muntlighetens och den därmed förenade offentlighetens införande i hovrätterna förtroendet för rättsskipningen därstädes skulle ökas."
Härefter utvecklade Beskow och Dahlman de betydande svårigheterna, med hänsyn till de större hovrätternas vidsträckta domkretsar, att genomföra ett på muntlighetens princip byggt förfarande. I betraktande härav kunde de ej
undgå att ställa sig i ganska hög grad betänksamma gentemot förslaget, men ansåge de sig med hänsyn till de avsevärda fördelar som ett muntligt förfarande innebure och det gagn ett sådant förfarande skulle medföra såsom en förberedelse till den mera omfattande reformen, ej böra avstyrka att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet.
Hovrättsrådet Strandberg yttrade: "Såsom den primära orsaken till det remitterade förslagets tillkomst angives önskvärdheten att i fråga om vissa grövre brottmål bereda ett ökat rättsskydd. Initiativet till förslaget synes emellertid ock hava främjats av insikten om ändamålsenligheten av att genom den tilltänkta reformens genomförande på ett naturligt sätt ernå en basis för prövning av den väg, på vilken en förestående rättegångsreform med största sannolikhet kommer att slå in, nämligen muntlig förhandling jämväl i hovrätt. En var av dessa synpunkter är utan tvivel värd det livligaste beaktande.
Vad förslaget upptager om betydelsen av den muntliga förhandlingen i brottmål synes ofrånkomligt. Domstolens uppfattning av den anklagade får och kan givetvis icke grundas å det intryck hans person i och för sig giver domstolens ledamöter. Det är hela hans ställning till det framlagda processmaterialet, hans redobogenhet att medgiva fakta, hans villighet att giva en fullständig bild av det åtalade förfarandets förlopp, hans förmåga att lugnt och på ett förtroendegivande sätt besvara framställda frågor och besvärande inkast, hans medverkan till klarläggande och utredning av målet, sättet för framförandet och trovärdigheten av de motiv, som lett den anklagade vid åtalad handlings begående, och av de förmildrande omständigheter, som av honom åberopas — det är allt detta, av domaren själv iakttaget och ställt i samband och jämförelse med bilden i övrigt av målets olika sidor, som skapar ett underlag för domarens uppfattning, som intet annat kan ersätta. Psykologisk iakttagelse, men särskilt förmågan att sätta processmaterialet i relation till den anklagades vilja äro egenskaper av den största vikt för en brottmålsdomare och finna den naturligaste jordmånen för sitt utnyttjande i den muntliga förhandlingen. Att hovrätten så att säga ånyo uppsamlar, utökar och ordnar processmaterialet kan icke vara annat än av godo. Skuldfrågans avgörande torde vinna i tillförlitlighet, liksom utmätningen av straff i säker avvägning. I senare hänseendet torde man icke av protokollen i underrätterna — i synnerhet där större antal brottmål äro hopade — alltid kunna påräkna den utförlighet och allsidighet, som för ett rätt avpassat straff äro av betydelse — ett rikare material, såsom av det muntliga hovrättsförfarandet är att vänta, erbjuder härutinnan naturligt nog bättre garantier."
Efter att härefter hava ingått på vissa detaljfrågor fortsatte hovrättsrådet Strandberg: "Såsom en ytterligare förmån av reformen synes kunna förväntas en av det större rättsskyddet föranledd återverkan i form av ökat förtroende för hovrätternas rättsskipning. Denna synpunkt torde vara mera betydelsefull än man i förstone är benägen att erkänna. Det är nämligen ingen enstaka företeelse att möta uttalade omdömen angående hovrätterna om stillastående eller bristande anpassning efter tidens utveckling. Mellanställningen mellanhögsta domstolen och underrätterna med deras direkta kontakt med allmänheten har på olika håll framkallat en utan tvivel oberättigad tendens att underskatta hovrätternas värdefulla och omistliga insats i den nuvarande rätts
skipningen. Låt vara att denna uppfattning ej är förhärskande; dess förekomst måste dock i görligaste mån omintetgöras, på det att icke det allmänna förtroendet för rättsskipningen och därmed en av grundvalarna för en sund rättsordning må vackla.
Att reformen såsom en förberedelse för en väntad allmän omdaning av processförfarandet i hovrätt skulle medföra betydande fördelar såväl för utformningen av den framtida, måhända ej alltför avlägsna ordningen som ock för hovrätternas ledamöter genom vunnen förtrolighet med det muntliga förfarandet, synes ligga i öppen dag. Det borde med erkänsla utsägas att en dylik successiv övergång till muntlig förhandling vore en vinning för hovrättsdomaren.
Att för förslagets realiserande möta avsevärda svårigheter, synes självfallet, och förslaget självt räknar därmed. För den sydsvenska hovrättens vidkommande torde dess begränsade domkrets och dennas förträffliga kommunikationer göra en eventuell tillämpning av den föreslagna förhandlingsmetoden relativt lätt. Så mycket större hinder, jämväl i kostnadsfrågan, möta däremot i de övriga hovrätterna — enkannerligen Svea hovrätt. I avseende å olägenheterna av reformen för dessa större hovrätter och därav föranledd betänksamhet i fråga om möjligheten för förslagets realiserande instämmer jag med hovrättsrådet Beskow och assessorn Dahlman under uttalande av den tillförsikt att svårigheterna måtte visa sig vara övervinneliga för förslagets genomförande i huvudsakliga delar."