FASTA INTERNATIONELLA DOMSTOLEN I HAAG.
NÅGRA GRUNDDRAG
AV
LEGATIONSRÅDET ÅKE HAMMARSKJÖLD
DOMSTOLENS GENERALSEKRETERARE
Det är utan vidare klart att en institution sådan som den nya fasta domstolen i Haag måste ha mycket djupa historiska rötter. För att insätta den i dess historiska sammanhang, är det emellertid ej nödvändigt att gå längre tillbaka i tiden än till 1899, då den första s. k. fredskonferensen i Haag hölls. Till sin planläggning en avrustningskonferens, fick denna sammankomst genom omständigheternas makt sin huvudsakliga betydelse ej på avrustningens men på skiljedomens område, i det dess främsta verk blev konventionen angående fredligt avgörande av internationella tvister. Som bekant skapades genom denna konvention den s. k. permanenta skiljedomstolen i Haag, bestående av en permanent byrå samt en lista av "medlemmar" (f. n. omkr. 150), bland vilka tvistande parter kunna i förekommande fall utse skiljedomare eller bisittare i ad hoc tillsatta skiljedomstolar. Denna skapelse motsvarade emellertid endast ofullständigt det mål som från många håll eftersträvats, nämligen tillkomsten av en verklig internationell domstol efter mönstret av de högsta rättskipningsorganen i de olika länderna. När, år 1907, den andra fredskonferensen sammanträdde, torde därför åtskilliga delegationer haft i uppdrag att söka bringa utvecklingen ett steg närmare nämnda mål. Bland annat innehöllo statssekreteraren Elihu Roots berömda instruktioner till den amerikanska delegationen en passus angående "åvägabringandet av Haagdomstolens (skiljedomstolens) utveckling till en fast domstol". Andra fredskonferensen lyckades också utarbeta ett förslag till konvention angående upprättandet av en "domstol för rättskipning genom skiljedom" och anbefallde dess antagande så
snart enighet nåtts angående sättet för domarnas utseende. Förslaget, som verkligen, därest det trätt i kraft, skulle infört en fast internationell domstol, var nämligen som ett sinnrikt urverk där blott fjädern fattades: ingen bestämmelse angående domarval hade på grund av rådande principiell oenighet, framför allt rörande tillämpningen av grundsatsen om staternas rättsliga likställighet, kunnat finna plats däri.
Under de år som följde saknades ej försök att möjliggöra förslagets praktiska förverkligande; de strandade emellertid. Man kan likaledes utgå ifrån att de kommittéer som i olika länder sysslade med förberedandet av den tredje Haagkonferens som skulle sammankallats år 1915, ägnade saken nödig uppmärksamhet.
Som en följd av kriget måste nämnda förberedelser omläggas i en ny riktning, nämligen med hänsyn till den fredskongress som skulle sammanträda för att i samband med krigets slut reglera de mellanfolkliga förbindelserna på många viktiga områden. Även i Sverige, liksom i övriga skandinaviska länder, bedrevs i detta avseende ett tämligen intensivt arbete, främst inriktat på frågan om skapandet av en internationell rättsordning, baserad bl. a. just på existensen av en verklig fast internationell domstol.
Pariskonferensens makter visade sig i viss mån vara inne på samma väg. I det förslag till stadga för ett nationernas förbund som de offentliggjorde i februari 1919 ålades redan förbundsrådet att utarbeta (l. fastställa) plan för upprättande av en fast internationell domstol. I stadgans slutliga lydelse, sådan den återfinnes i fredstraktaterna, har, delvis tack vare svenskt ingripande, rådets mandat förändrats därhän, att det skall "utarbeta förslag rörande inrättande av en fast internationell domstol" och "underställa detsamma förbundets medlemmar". Art. 14, som innehåller denna bestämmelse, fortsätter: "Denna domstol skall vara behörig att döma i alla tvister av internationell natur, som parterna underställa densamma. Den skall (må) därjämte avgiva utlåtande i varje tvist eller fråga som hänskjutes till densamma av rådet eller församlingen."
Ifrågavarande bestämmelse bildar utgångspunkten för hela den följande utvecklingen samt dessutom grundvalen för domstolens rådgivande befogenhet, varom mera nedan.
I enlighet med förbundsstadgans direktiv beslöt rådet, så snart det efter stadgans ikraftträdande (jan. 1920) hunnit konstituera sig, att tillsätta en juristkommitté för att å dess vägnar utarbeta det förslag till domstolsstadga som förutsättes i art. 14. Kommittén, som bestod av tio medlemmar från olika länder med en svensk sekreterare, sammanträdde 1 juni 1920 och kunde efter sex veckors arbete framlägga ett utkast förrådet, då detta i slutet av juli sammanträdde i St. Sebastian. Utkastet var i åtskilliga avseenden grundat å 1907 års förslag men tog jämväl hänsyn till de många nationella förslag, bl. a. det svenska, som tillställts kommittén. Denna hade även fäst stort avseende vid ett projekt som ledde sitt ursprung från en konferens av ombud för de neutrala regeringarna, hållen i Haag våren 1920. På en punkt — den betydelsefullaste — gick kommittén emellertid sin egen väg: den löste problemet om domarvalet genom att taga fasta på den nya situation som skapats genom tillkomsten av nationernas förbund med dess församling och dess råd, vilkas existens möjliggjorde berättigat hänsynstagande såväl till principen om alla staters juridiska likställighet som till faktum att de större staterna, i synnerhet stormakterna, i regel ha de största intressena på spel.
Rådet remitterade kommitténs utkast till makterna för utlåtande och verkställde med anledning av de inkomna svaren vid sitt möte i Bryssel i okt. 1920 en revision av ett fåtal punkter, bland vilka dock några voro av vittgående betydelse. Det sålunda modifierade förslaget framlades för förbundsförsamlingen vid dess första sammanträde i nov. 1920. Den 19 dec. antogs förslaget enhälligt av församlingen med ytterligare några förändringar.
Därvid bestämdes att fasta domstolens statuter skulle träda i kraft först sedan ett signaturprotokoll (av 16 dec.), till vilket de utgjorde en bilaga, undertecknats och ratificerats av ett flertal bland nationernas förbunds medlemmar. Å andra sidan kunde domarval, som måste ske under ett sammanträde av församlingen, först äga rum efter ikraftträdandet. Om därför de nödiga ratifikationerna ej existerade före församlingens nästkommande sammanträde (sept. 1921), skulle domstolens trädande i verksamhet fördröjas ett helt år. Ett hektiskt arbete vidtog för dem som inom Genèvesekretariatet voro ansvariga för domstolsdetaljen; men det kröntes med framgång,
i det att de den 5 sept. kunde anmäla att målet var nått. Valen vidtogos därefter omedelbart; och i jan. 1922 kunde domstolen hålla sitt konstituerande sammanträde, varvid den verkställde val av president, vice president och generalsekreterare samt utarbetade sitt reglemente, vilket i sin ursprungliga form trädde i kraft den 24 mars s. å. En reviderad upplaga, som bygger på de gångna årens erfarenhet, promulgerades den 31 juli 1926.
ORGANISATION.
Ovan åsyftade instruktioner till den amerikanska delegationen vid andra fredskonferensen klarlägga på ett oöverträffligt sätt vad som, organisatoriskt sett, ansågs brista hos den s. k. permanenta skiljedomstolen och nödvändiggöra tillkomsten av en fast internationell domstol. Mr. Root, vars ord äro av så mycket större intresse som han, tretton år senare, var en av de inflytelserikaste medlemmarna av den kommitté som förberedde statuterna för den nya fasta domstolen, gjorde gällande i huvudsak följande: Skiljedomare eller medlemmar av tillfälliga skiljedomstolar anse sig ofta nog böra uppträda mindre som domare, de där "ha att avgöra faktiska och juridiska frågor på grundval av föreliggande bevismaterial och under domareansvar", än som underhandlare vilka "äga åvägabringa förlikningar under hänsynstagande bl. a. till sådana omständigheter och biinflytanden som pläga spela in vid diplomatiska förhandlingar". En domstol borde emellertid finnas som kunde avgöra tvister mellan stater med samma opartiskhet och objektivitet som Förenta Staternas högsta domstol skipar rätt t. ex. mellan medborgare i olika stater tillhörande unionen. Den borde bestå av domare som vore domare och ingenting annat, som vore skälig, en avlönade och som ägnade all sin tid åt prövning och avgörande av internationella tvister enligt judiciella metoder och under domareansvar. Dessa domare borde utses på sådant sätt att olika rättssystem, olika domstolsförfaranden och de viktigaste olika språken bleve skäligen företrädda.
Den nya domstolen uppfyller i stort sett dessa krav. För att citera propositionen angående Sveriges anslutning till nationernas förbund, är den "vid sidan av de skiljedomstolar som i särskilda fall kunna tillsättas under de tvistande parternas
medverkan, ... en domstol, sammansatt av ledamöter som stå fullt oberoende av parterna"; och därigenom tillgodoser den "det viktiga önskemålet att tvister av rent rättslig art bedömas uteslutande från rättssynpunkter"; slutligen "ligger dess betydelse för uppkomsten och fortbildandet av en internationell rättspraxis i öppen dag."
Dessa citat angiva tillika i korthet de huvudpunkter på vilka den nya fasta domstolen framför allt skiljer sig från den gamla skiljedomstolen, samtidigt som de på ett lyckligt sätt understryka att det kan finnas rum för båda institutionerna, vilka i viss mån tillgodose olika behov.
Bestämmelserna angående den nya domstolens organisation återfinnas i statuterna av den 13/16 dec. 1920. Enligt dessa består den av (tillsvidare) femton medlemmar, varav elva äro ordinarie och fyra suppleanter, alla tillhörande olika länder och såvitt möjligt också olika civilisationer och rättssystem. Samtliga skola äga vissa moraliska kvalifikationer; som kompetensvillkor har stadgats antingen domarkompetens (till högsta domstolen i respektive hemland) eller notorisk kompetens i internationell rätt. Den senare kompetensgrunden är utan tvivel ett synnerligen lyckligt grepp. Judiciell erfarenhet uteslutande på den nationella rättens område är icke tillfylles för att skapa en god internationell domare. Detta sammanhänger sannolikt med en väsensolikhet mellan nationell rätt och internationell rätt varpå det emellertid ej är möjligt att inom denna trånga ram närmare ingå. Vare det nog sagt att en fast internationell domstol som ej jämte ett starkt magistraturalt element innehölle jurister med alltifrån studieåren internationellt rättslig orientering, ävensom personer med praktiskt politisk eller diplomatisk skolning, troligen aldrig skulle kunna på ett fullt tillfredsställande sätt lösa sin uppgift. Även bortsett från olikheten i den tillämpliga materiella rätten kan nu engång en gränstvist mellan två stater ej betraktas på samma sätt som en ägotvist mellan två bönder. Och skillnaden är visst inte bara en gradskillnad.
De ordinarie domarna äro bundna av de strängaste inkompatibilitetsvillkor; sålunda kunna de ej lämna konsultationer eller bekläda andra ämbeten än domaresysslor och professurer. För deras oberoende av respektive regeringar är sörjt därigenom att valet sker på basen av förslag upprättade
ej av regeringarna men av medlemmarna av permanenta skiljedomstolen förenade i nationella grupper.
Domstolen sitter i regel i plenum bestående av elva medlemmar; quorum är nio. I vissa fall kan emellertid en partvars nationalitet ej är företrädd i domstolen få utse en domare ad hoc. Dessutom kan domstolen stundom sammanträda på avdelningar om fem domare, nämligen i mål rörande internationella arbetsfrågor och rörande kommunikationsproblem. I liknande fall kan den även biträdas av assessorer med särskild teknisk sakkunskap. Slutligen tillsätter domstolen en avdelning om tre domare för summariskt förfarande.
Domarna väljas på nio år och kunna omväljas. President och vice president väljas av domstolen själv; deras ämbetstid är tre år.
Domstolen håller en ordinarie session i juni varje år. Sessionen skall äga rum antingen mål föreligga till avgörande eller ej. Denna bestämmelse, som har till uppgift att betona domstolens permanens, sammanhänger därmed att av domarna endast presidenten är skyldig att vara bosatt i Haag. Dessutom kunna extraordinarie sessioner utlysas av presidenten. I själva verket har domstolen hittills hållit tolv plenarsessioner, av vilka enligt sakens natur blott fem varit ordinarie, samt två sessioner med avdelningen för summariskt förfarande. Detta visar att ovan antydda ordning, som infördes i tanke att den nya fasta domstolen ej skulle bli stort mer sysselsatt än den gamla skiljedomstolen, redan är föråldrad.
Förr eller senare — förmodligen såsnart statuterna på någon annan punkt måste ändras — torde det därför bliva nödvändigt att införa ett system med t. ex. två årliga sessioner skilda medels två semestrar om några veckor. Följden bleve naturligtvis de ordinarie domarnas bosättning i Haag.
Domstolen biträdes av en på sju år vald generalsekreterare, vars befattning är av tämligen sammansatt natur. Den omfattar tre grenar, som man skulle kunna kalla den judiciella, den diplomatiska och den administrativa. Han är nämligen skyldig att närvara ej blott vid de publika sammanträdena utan jämväl vid de enskilda överläggningarna till dom samt är ex officio medlem av redaktionskommittéerna för domarnas formulering; vidare är han ansvarig för målens beredning och
materialets fullständigande på det förberedande stadiet. Å andra sidan är han förbindelselänken mellan domstolen och dess klienter, som ju äro stater, samt mellan domstolen och nationernas förbund; de relationer som sålunda underhållas äro av rent diplomatisk natur. Slutligen är han ansvarig för ledningen av domstolens sekretariat, som består av en biträdande generalsekreterare och ett antal sekreterare samt nödig arkiv-, räkenskaps-, kansli- och tryckeripersonal. Det må förtjäna att påpekas i detta sammanhang att domstolen är tvåspråkig (engelska och franska) samt att dessutom sekretariatet måste vara i stånd att arbeta med texter på tyska, spanska och t. ex. polska. Vidare att sekretariatet hittills haft att utgiva, utom domar och utlåtanden, över 30 volymer aktpublikationer av olika slag.
Omkostnaderna för domstolen bestridas av nationernas förbund, inom vars ram domstolen utgör en med internationella arbetsbyrån jämställd "finansiellt autonom" organisation med egen budget, för 1927 uppgående till ej fullt 1 1/2 mill. sv. kr. (omkr. 1 mill. holländska floriner).
KOMPETENS.
Domstolens kompetens är åtminstone formellt sett av två skilda slag, dömande och rådgivande. Båda leda sitt ursprung från art. 14 i nationernas förbunds stadga. Medan emellertid den dömande befogenheten närmare definierats i domstolsstatuterna, vilka, själva av konventionell natur, förläna dit hörande regler karaktären av en av nämnda stadga oberoende internationell överenskommelse, har den rådgivande befogenheten sitt stöd uteslutande i förbundsakten. Härigenom uppkommande konstitutionella svårigheter, särskilt kännbara då det gäller att bestämma en ickce-förbundsmedlems ställning till konsultationsinstitutet, kunna näppeligen anses undanröjda därigenom att domstolsstatuterna innehålla en uttrycklig hänvisning till förbundsaktens art. 14. En dylik "legislation by reference" har nog knappast internationell hemul. Det var ej heller på denna grund, ofta anförd i litteraturen, som domstolen ansåg sig kunna i sitt reglemente upptaga detaljbestämmelser angående den rådgivande befogenhetens utövning, utan snarare emedan 1920 års förbundsförsamling — således samma instans som antog domstolsstatuterna — godkände en rapport
enligt vilken alla bestämmelser rörande det konsultativa institutet förvisades från statuterna till det blivande reglementet.
Vad nu först beträffar den dömande verksamheten, är på detta område kompetensen ratione personœ bestämd därhän att endast "stater eller medlemmar av nationernas förbund" kunna vara parter inför domstolen. Ordet "eller" åsyftar naturligtvis de självstyrande brittiska dominions. Domstolen är utan vidare öppen för alla medlemmar av nationernas förbund samt för vissa i förbundsakten angivna stater, främst Förenta Staterna. Andra stater ha att avgiva en förklaring, till sitt syfte motsvarande senare delen av art. 13 i nationernas förbunds stadga, samt kunna åläggas att betala ett bidrag till domstolens utgifter.
Av ovanstående följer att frågan om Förenta Staternas "anslutning" till domstolen, som rört upp så mycket damm, hur stor dess moraliska vikt än må vara, praktiskt saknar all annan betydelse än den ett penningbidrag från Amerika skulle innebära.
Det torde vara av intresse att påpeka att enligt domstolens praxis en stat anses kunna uppträda som part jämväl när den ej i målet äger annat än ett rättsskyddsintresse, t. ex. då den i sak uteslutande för en sin undersåtes talan.
Domstolens kompetens ratione materiœ såsom dömande myndighet är betydligt mera komplex. Formellt sett sönderfaller den i två grupper: mål som parterna genom en särskild överenskommelse (kompromiss), avslutad efter tvistens uppkomst, underställa domstolen; och mål som på grundval av en generell överenskommelse mellan parterna, avslutad med tanke på framtida tvister, instämmas av endast en part. Givet är att i det stora flertalet fall mål tillhörande jämväl den första kategorien ytterst komma inför domstolen på grund av generella överenskommelser, nämligen skiljedomsavtal som ej erkänna möjligheten av ensidig stämning utan förutsätta avslutandet av en kompromiss.
Domstolens jurisdiktion i mål tillhörande den senare kategorien betecknas i statuterna som "obligatorisk". I viss mån med orätt. Ytterst grundar sig ju även denna jurisdiktion på parternas samtycke. Å andra sidan kan med ungefär sammaskäl jurisdiktionen kallas obligatorisk jämväl när kompromisser fordras för målets anhängiggörande men skiljedomsfördraget
är sådant att, i händelse ena parten vägrar att bidraga till kompromissens avslutande, den dock automatiskt kommer till stånd genom tredje mans ingripande, t. ex. domstolens eller en ständig förlikningskommissions — s. k. kvasikompromiss.
Icke förty är ovan angivna indelningsgrund berättigad på grund av den skillnad, medförande vittgående praktiska konsekvenser, som förefinnes mellan de fall då tvistepunkten formulerats av parterna gemensamt och dem då den framgår blott av kärandens konklusioner.
Domstolens "obligatoriska" jurisdiktion (i statuternas mening) grundar sig till dels på skiljedomsklausuler i tvåsidiga eller allmänna fördrag, som kunna avse antingen just fredligt avgörande av tvister eller speciella ämnen. Bland det 160-tal sådana fördrag som domstolens sekretariat hittills registrerat befinna sig avtal av vitt skilda slag, omfattande politiska och handelsfördrag, konventioner rörande internationell samfärdsel, minoritetsskyddsöverenskommelser och kolonialmandat. Till dels åter grundar sig nämnda jurisdiktion på undertecknande av en särskild "frivillig klausul" vidfäst protokollet av 16 dec. 1920 och innehållande ett accepterande av domstolens jurisdiktion såsom obligatorisk (i statuternas mening) beträffande rättstvister tillhörande fyra särskilt uppräknade kategorier, f. ö. desamma som nämnas i art. 13 av nationernas förbundsstadga såsom "i allmänhet ägnade att avgöras av domstol". Ifrågavarande klausul, som f. n. undertecknats av omkr. 25 stater, är vad som återstår av en bestämmelse i det ursprungliga statutförslaget enligt vilken domstolen skulle helt generellt äga "obligatorisk" jurisdiktion i nu nämnd utsträckning.
Det är utan vidare klart att rätten till ensidig stämning lätteligen kan giva anledning till kompetensinvändningar, grundade på skiljaktiga tolkningar av de i stämningen åberopade skiljedomsklausulerna. Erfarenheten bekräftar för övrigt i hög grad att så är fallet. Det är därför av vikt att domstolen erhållit kompetens att döma angående sin egen kompetens. I ett fall, nämligen då en part vägrar att ingå i svaromål, stadgas uttryckligen att domstolen skall ex officio undersöka sin egen befogenhet innan den upptar sakfrågan till prövning. I övriga fall torde få anses att frånvaro av kompetensinvändning innebär ett samtycke som ersätter den eventuella från-
varon av formell kompetens enligt det åberopade fördraget. Prejudikat föreligger i denna riktning.
I detta sammanhang bör ytterligare nämnas att domstolsstatuterna uttryckligen angiva vilken materiell rätt domstolen har att tillämpa: fördrag, rättssedvänja, allmänna rättsprinciper; som hjälpmedel för att på en given punkt bestämma den materiella rättens innehåll nämnas prejudikat och doktrin. Domstolen har således i allmänhet ej rätt att, såsom fallet är enligt vissa skiljedomstraktater, i händelse av luckor i "lagen" på en viss punkt, döma enligt vad den anser borde vara positiv rätt på ifrågavarande punkt. I allmänhet; ty medparternas samtycke äger domstolen "avgöra målet" ex aequoet bono, vilken bestämmelse, tolkad i belysningen av domstolens karaktär, torde peka på nyssnämnda från den schweiziska civillagen lånade regel, och ej, såsom dock ofta påstås, på något kvasi-medlingsinstitut. Historiskt sett har bestämmelsen en ännu mer begränsad innebörd; men enligt domstolens egen doktrin måste internationella överenskommelser tolkas enligt sin ordalydelse.
Jämte den nya domstolens verkliga permanens med allt vad därav följer ifråga om lättillgänglighet, skyndsamhet och billighet i förfarandet samt möjlighet att skapa jurisprudens, torde omständigheten att dess materiella rätt är en gång för alla fastställd vara vad som mest bidrager att differentiera densamma från den gamla permanenta skiljedomstolen. Även beträffande mål som anhängiggöras inför den nya domstolen medels kompromiss kunna parterna i stort sett ej inverka på den rätt domstolen tillämpar. Den måste accepteras med sina materiella normer eller undvikas.
Det vore, juridiskt sett, eljest oriktigt att påstå, i största allmänhet, att den gamla domstolen är en domstol för skiljedom medan den nya är en domstol för rättskipning. Först och främst definieras "skiljedom" i 1899 oeh 1907 års Haag konventioner såsom det förfarande vilket avser "avgörandet av tvister mellan stater genom domare som de själva utsett och på grundvalen av respekt för rätten", en definition, som är tillräckligt vid för att omfatta jämväl förfarandet inför den nya fasta domstolen. Vidare torde man med hänsyn till vad ovan framhållits angående den nya domstolens dubbla kompetens böra medgiva att art. 12 i nationernas förbunds stadga,
när den uppräknar "skiljedom, judiciellt förfarande och undersökning av rådet", med det andra ledet uteslutande avser den fasta domstolens kompetens på grund av ensidig stämning, dess "obligatoriska jurisdiktion".
Man har i själva verket att räkna dels med ett begrepp "skiljedom i vidsträckt mening", omfattande varje förfarande som avser att rättsligt avgöra mellanfolkliga tvister, dels med ett begrepp "skiljedom i inskränkt mening", omfattande dylikt förfarande såvitt målen anhängiggöras genom kompromiss; i båda fallen må organet sedan vara en skiljedomstol ad hoc eller fasta domstolen. Det vidsträcktare begreppet skiljer sig från det inskränktare genom att, jämte det senare, omfatta jämväl vad fasta domstolens statuter förstå med "obligatorisk jurisdiktion". Det är förefintligheten av det vidare begreppet som förklarar att den fasta domstolens kompetens i viss mån är bestämd genom skiljedomsavtal. Att såsom på senare tid alltför ofta skett (Genèveprokollet av 2 okt. 1924!) till skiljedomsbegreppet hänföra varje slag av fredligt avgörande av mellanfolkliga tvister torde däremot böra betecknas som vilseledande och oriktigt.
Med ovanstående är ingalunda förnekat att faktiskt förfarandet inför fasta domstolen, i motsats mot förfarandet vid de flesta skiljedomstolar, har karaktären av verklig rättskipning, även då det juridiskt-tekniskt sett är ett skiljedomsförfarande. Detta är den nödvändiga följden av de olikheter som ovan betonats mellan fasta domstolen och en tillfällig skiljedomstol. Men skillnaden är ej en art- utan blott en gradskillnad.
För att nu övergå till domstolens rådgivande befogenhet, följer omedelbart av förbundsstadgans art. 14 att denna kompetens ratione personæ omfattar endast nationernas förbundsråd och församling. Erfarenheten visar emellertid att rådet ej är obenäget att till domstolen för besvarande vidarebefordra frågor formulerade av enskilda stater eller av internationellaorganisationer sådana som den internationella arbetsbyrån.Huvudsaken är i varje fall att det rådgivande förfarandet skapar förutsättningarna för att, såsom propositionen om Sveriges anslutning till nationernas förbund uttrycker sig, "även vid den behandling av tvister som . . . ankommer på rådet eller församlingen låta rättssynpunkten i behörig grad göra sig gällande".
Men det har, tack vare ovan antydda tendens hos rådet, visat sig att konsultationsinstitutet därjämte innehåller fröet till en ny form av skiljedom, där rådets roll består i att avfatta en kvasikompromiss och där "utlåtandet" på förhand accepteras av parterna såsom för dem bindande. I dylika fall är detuppenbart att i sak om än ej i form domstolens kompetens ratione personæ går vida utöver gränserna för sista punkten i förbundsstadgans art. 14. Men å andra sidan befinner man sig här uppenbarligen på ett gränsområde mellan rådgivande och dömande verksamhet.
Vad befogenheten ratione materiæ beträffar, omfattar den"varje tvist eller fråga som hänskjutits . . ." till domstolen för utlåtande. Denna definition innehåller en tudelning av storbetydelse. De frågor som ställas till domstolen kunna antingen avse en redan uppkommen tvist, anhängig t. ex. vid rådet, eller ett abstrakt problem. I förra fallet kunna de återvara av sådan art att domstolens utlåtande faktiskt kommer att avgöra tvisten. Det är med hänsyn härtill som domstolen anordnat sitt rådgivande förfarande på enahanda sätt som rättegångsförfarandet och omgärdat det med samma garantier. Det är vidare med hänsyn härtill som domstolen så strängt håller på sin rätt att i vissa fall vägra att lämna ett begärt utlåtande, nämligen då utlåtandet faktiskt skulle komma att avgöra en tvist mellan två stater som ej accepterat domstolens obligatoriska jurisdiktion och som ej i det särskilda fallet uttryckligen eller genom konkludenta handlingar erkänt domstolens kompetens (Ostkarelska frågan); andra fall kunna också tänkas. Domstolen vägrar att handla annorledes än som domstol och vill i synnerhet ej antaga rollen av ett rådets juridiska biträde.
Det är på grund härav som domstolen behandlar under juridiska former jämväl frågor av abstrakt natur vilka ställas till densamma. Dess befogenhet att besvara sådana frågor härleder sig ur den rätt till traktatstolkning och till att fälla deklaratoriska domar som uttryckligen lagts i dess händer.
FÖRFARANDE.
Det är ej möjligt att inom den trånga ramen för denna uppsats i detalj ingå på den nya fasta domstolens procedur. Följande antydningar måste därför vara tillfyllest.
Förfarandet inledes, såsom redan nämnts, genom kompromiss eller stämning eller, i den konsultativa proceduren, framställning. Därefter vidtar ett skriftligt förfarande, som gestaltar sig i viss mån olika allt efter det sätt varpå målet eller frågan anhängiggjorts. Det följes av ett offentligt muntligt förfarande med plädering och vittnesförhör; vittnena höras dels av parterna, dels av domstolen; vidare riktar domstolen frågor till parterna.
Överläggningen till dom är hemlig. Den procedur som för närvarande följes är tämligen omständlig men också ägnad att medföra alla möjliga garantier för opartiskhet och allsidighet. Varje domare författar nämligen en anonym rapport som cirkulerar bland medlemmarna. På grundvalen härav utarbetas en diskussionsplan som lägges till grund för den vidare debatten och vars huvudpunkter utgöra föremål för omröstning. Med utgångspunkt i debattens och omröstningarnas resultat utarbetar sedan en redaktionskommitté, bestående av presidenten, generalsekreteraren och två ad hoc genom hemlig omröstning utsedda medlemmar, förslaget till utlåtande eller dom, vilket underkastas en ny debatt i plenum innan det slutligen antages.
Såväl domar som utlåtanden avkunnas offentligt och publiceras i tryck samma dag de avkunnas.
Det summariska förfarandet förkortar den skriftliga och utesluter i princip den muntliga proceduren.
VERKSAMHET.
Domstolen har hittills avgivit tretton utlåtanden och fällt sju domar. En av de senare omfattar emellertid över tio olika mål. Ett trettiotal fall kunna därför sägas ha blivit avgjorda.
Det är dessutom bevisligt att ett avsevärt antal mål, där ena partens ställning varit politiskt starkare än juridiskt, förlikts inför perspektivet av en process vid Haagdomstolen. I ett nyligen hållet anförande har Mr. Root med rätta betecknat denna indirekta påföljd av domstolens verksamhet såsom en av de mest betydelsefulla sidorna hos densamma.
Därjämte har domstolen eller dess president på grund av vissa traktatbestämmelser ett antal gånger utsett skiljedomare,
skiljemän, experter etc. på sätt förut plägat ske genom statschefer, regeringskollegier e. d.
LITTERATUR.
Domstolens senaste årsbok, avslutad i juni 1926, innehåller en bibliografi om 1,300 nummer. Den gör ingalunda anspråk på att vara fullständig och är det ej heller. — För den läsare som tilläventyrs skulle vilja taga närmare kännedom om till domstolen hörande frågor torde följande arbeten kunna anbefallas:
Domst. publ. Serie D nr 1 (statuterna och reglementet).
Domst. publ. Serie D nr 5 (internationella överenskommelser medförande kompetens för domstolen jämte systematisk översikt).
Domst. publ. Serie E nr 1 och 2 (årsböckerna; innehålla résuméer av domar och utlåtanden).
Fachiri: The permanent court of international justice; constitution, procedure & work. (London 1926.)
Salvioli: La Corte permanente di Giustizia internazionale. (Roma 1926.)
Artiklar av de Vineuil och de la Grotte i Revue de droit international et de législation comparée 1922—1926 samt av Hudson i American Journal of International Law 1922—1926 torde även med fördel kunna konsulteras.
Haag i okt. 1926.