Den nya jorddelningslagstiftningen.1 Den 18 juni 1926 utfärdades lag om delning av jord å landet jämte åtskilliga följdlagar. Härigenom har ett tjuguårigt lagstiftningsarbete erhållit sin avslutning. Den nya lagen vilar i stort sett på samma principer som gällande rätt men innehåller i åtskilliga detaljer nog så betydelsefulla nyheter. För de viktigaste av dessa skall nu lämnas en kortfattad redogörelse.
Den nya lagen särskiljer tre olika arter av förrättningar, nämligen laga skifte, avstyckning och andra lantmäteriförrättningar.
Vad först angår laga skifte inbegriper lagen under denna benämning även hemmansklyvning. I följd härav försvinner hemmansklyvning ur lagstiftningen såsom särskild jorddelningsform. Detta är docken ändring mera till namnet än i sak.
Liksom nu skall laga skifte efter därtill erhållet förordnande förrättas av lantmätare med biträde av gode män. Sådant biträde är dock obligatoriskt allenast vid handläggningen av vissa i lagen uppräknade frågor. I olikhet mot hittills gällande rätt har befogenheten att utfärda förordnande för lantmätare att förrätta laga skifte uppdragits åt överlantmätaren.
Ett laga skifte skall hänföra sig till skifteslag, och lämnas närmare bestämmelser om vad som är att räkna till skifteslag. Härvid är att
märka att begreppet »skifteslag» i den nya lagen är vidsträcktare än uti nu gällande skiftesstadga; sålunda räknas till skifteslag icke allenast by, enstaka hemman och andra s. k. primära skifteslag, utan torde med skifteslag i den nya lagens mening avses varje område, som lagligen ensamt för sig kan göras till föremål för skifte. Lagen medgiver nämligen uppdelning av ett skifteslag i flera skifteslag samt sammanförande av flera skifteslag eller delar av sådana till ett skifteslag. Villkor för dylika åtgärder är dock att därmed kan vinnas lämpligt och redigt skifte och att åtgärden kan ske utan någon delägares förfång. Till utrönande härav fordras särskild undersökning av förrättningsmännen, varefter ärendet i regel underställes ägodelningsrättens prövning.
I fråga om den formella rätten att påkalla skifte möter man till en början den nyheten att, även om all skifteslagets mark äges av en person, denne är berättigad få sin jord delad enligt de för laga skifte gällande reglerna. En annan nyhet är att skiftesvitsord i vissa fall tillkommer även s. k. arealägare, d. v. s. ägare av ägostyckningslotter, avsöndringar och avstyckade områden samt vissa utjordar och urfjällar.
Rörande de materiella förutsättningarna för rätt att påkalla skifteskiljer lagen mellan olika fall. — Å odelat skifteslag må laga skifte äga rum på ansökning av en behörig delägare, därest för en var delägare kan utläggas ägolott, som med avseende å storlek och beskaffenhet samt med hänsyn jämväl till övriga föreliggande förhållanden prövas kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet; kan sådan ägolott utläggas endast för sökanden, må likväl skifte komma till stånd, för såvitt övriga delägares andelar kunna utläggas i gemensam ägolott. Till dessa bestämmelser saknas all motsvarighet i hittills gällande rätt. Därigenom har den rättighet, som för närvarande tillkommer delägare att genom hemmansklyvning uppdela en fastighet i hur små andelar som helst, upphört. I gengäld har till underlättande av utbrytning medgivits utläggande av gemensam ägolott för flera delägare. Med de nya bestämmelserna har avsetts att förhindra en uppdelning av jorden, som icke tillfredsställer anspråken på en sund jorddelning. — Skifteslag, som delats genom tegskifte, storskifte eller klyvning jämligt 94 § första stycket sista punkten i gällande skiftesstadga, må likaledes på yrkande av en delägare underkastas laga skifte. Yrkar emellertid annan delägare att vid den gamla delningen skall förbliva, må ej laga skifte företagas med mindre det efter undersökning och prövning befinnes, dels att skifteslagets ägor genom skiftet kunna erhålla en för deras skötsel lämpligare indelning och därigenom uppbringas till större avkastning och högre värde, dels ock att skiftet för delägarna i allmänhet kommer att medföra fördelar, som väsentligen överväga de av skiftet följande kostnader och olägenheter. Motsvarande bestämmelser, ehuru med annan formulering, finnas i gällande skiftesstadga uti 78 § 3 mom. och 89 §. — I olikhet med skiftesstadgan medgiver den nya lagen rubbning mot delägares bestridande även av en skifte, laga skifte och alla sådana former av delning, som i nu gällande lagar tillerkänts orubblighet. Detta är en av de viktigaste nyheterna i lagen. För att dylik rubbning må komma till stånd uppställer dock lagen vissa villkor. I första hand fordras
att i framställt yrkande om nytt skifte förena sig jordägare, som inom skifteslaget äga jordbruksfastighet, vars sammanlagda taxeringsvärde motsvarar mera än hälften av summan av taxeringsvärdena å skifteslagets samtliga jordbruksfastigheter. Vidare skola dessa jordägare till antalet utgöra minst hälften av ägarna av jordbruksfastigheter inom skifteslaget. Slutligen skall prövas, huruvida det ifrågasatta nya skiftet skulle komma att medföra en lämpligare ägoindelning och för delägarna i allmänhet fördelar, som väsentligen överväga de av skiftetföljande kostnader och olägenheter.
För att dessa nu relaterade regler och föreskrifter skola behörigen iakttagas har lagen sökt genomföra noggrann kontroll från det allmännas sida. Delägarnas inflytande på frågan, huruvida sökt skifte får komma till stånd, har väsentligen minskats. Genom detaljerade föreskrifter har man sökt åstadkomma, att den prövning, som i nu berörda avseenden skall äga rum, må bliva så ingående och så noggrann som möjligt. Vid alla laga skiften skola förrättningsmännen sålunda verkställa utredning angående de omständigheter, vilka enligt de givna bestämmelserna äro av beskaffenhet att inverka på frågan, samt upprätta redogörelse över vad vid utredningen förekommit; på grund av utredningen skola förrättningsmännen därefter meddela utlåtande, innefattande bland annat besked, huruvida tillstånd till det sökta skiftet lämnas eller icke. Har genom utlåtandet tillstånd meddelats till nytt skifte å skifteslag, som förut undergått laga skifte eller därmed likställd delning (alltså s. k. orubblig delning), skall utlåtandet alltid underställas ägodelningsrättens prövning. I andra fall kan underställning ske, där någon delägare det yrkar eller förrättningsmännen finna sådan erforderlig.
I fråga om sämjedelningar söker lagen konsekvent att för framtiden i möjligaste mån förebygga uppkomsten av dylika. Sålunda tillerkännes sämjedelningar, som skett efter den nya lagens ikraftträdande, ingen rättsverkan i skifteshänseende. Beträffande åter äldre sämjedelningar hava dessa tillmätts viss betydelse. Så t. ex. kunna delägarna, om de äro ense, besluta att innehavet enligt sådan sämjedelning skall utgöra delningsgrund även om innehavet eljest icke är den lagliga delningsgrunden.
Den nya lagen tillåter i vissa fall utbyte av jord mot penningar, vilket är främmande för den hittills gällande lagstiftningen. Dylikt utbyte är dock inskränkt till sådana fall, där den med penningar ersatta jorden i förhållande till hela ägolotten finnes vara av så ringa omfattning, att dess avstående icke märkbart kunnat inverka på ägolottens värde. Gränsen härför har i lagen satts till två procent av sagda värde. Dylik utjämning med penningar i stället för med jord har tillåtits såväl under pågående laga skifte som efter dess avslutande till undvikande av rubbning i detsamma.
En väsentlig nyhet i lagen utgöra bestämmelserna att privaträttsliga tvister i stor utsträckning skola avgöras av ägodelningsrätt i stället för av allmän domstol. Härvid har man att skilja mellan rågångstvister och vissa andra privaträttsliga tvister. Rågångstvist tillhör ägodel-
ningsrätts handläggning, oavsett om den uppkommit i sammanhang med jorddelningsförrättning eller icke. Har rågångstvisten uppkommit utan sammanhang med jorddelningsförrättning, skall den anhängiggöras genom stämning till ägodelningsrätten. I fråga om andra tvister gäller, att om tvisten yppats efter skiftets början, d. v. s. då första sammanträdet kommit till stånd, samt tvistens avgörande är av betydelse för skiftets behöriga verkställande, densamma skall underställas ägodelningsrättens prövning. Till sådana tvister hör tvist om äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord. Man frågar sig då, när är en äganderättstvist av betydelse för skiftets behöriga verkställande?Sådan betydelse har exempelvis i regel tvist, huruvida viss äga tillhör fastigheten A eller fastigheten B; huruvida viss äga utgör fastighet för sig eller hör till annan fastighet; huruvida äga är att anse såsom samfälld; huruvida delägare har del i skifteslag efter andelstal eller inom vissa gränser; samt huruvida äga skall anses såsom odaläga och i sådan egenskap tillhöra viss ägolott utöver dess ägobelopp enligt delningsgrunden; dit hör även tvist ang. beståndet och omfånget av rättighet till servitut å fastighet, som ingår i förrättningen. Alla sådana tvister skola alltså upptagas och avgöras av ägodelningsrätten. Skall underställning icke ske, äger vederbörande att genom stämning till ägodelningsrätten få tvisten prövad. Ägodelningsdomaren skall föranstalta om att tvisten blir antecknad i lagfartsprotokollet. Däremot: tvistas det, huruvida X eller Y är ägare till viss i skiftet ingående fastighet, skall tvisten avgöras i vanlig ordning vid allmän domstol. Ty det är för skiftets utförande likgiltigt vem som är ägare till fastigheten; den som innehar jorden äger därför föra talan. Äganderättstvist, som i vanlig ordning anhängiggjorts före skiftets början, skall oavsett dess beskaffenhet slutligen avgöras vid den allmänna domstolen.
Kapitlet om bestämmande av gränserna kring skifteslaget innehåller en mycket betydelsefull nyhet, nämligen att sammanträde med rågrannarna å ömse sidor skall hållas vid varje skifte. Detta är en ovillkorlig föreskrift. Enligt nya lagen kommer alltså fastställelse å laga skifte alltid att innefatta fastställelse av rågångarna. Finner därför ägodelningsrätten att lantmätaren underlåtit att på föreskrivet sätt kalla rågranne, skall ägodelningsrätten vägra fastställelse å skiftet utan hänsyn till om tvetydighet råder om rågångens rätta sträckning eller ej.
Bestämmelserna om ägoutbyte avvika i vissa hänseenden från nu gällande regler. Tvångsägoutbyte är enligt nya lagen icke inskränkt till de s. k. primära skifteslagen. För sådant ägoutbyte erfordras icke såsom nu, att yrkande därom framställes från endera sidan; det åligger förrättningsmännen att även utan sådant yrkande undersöka frågan om behövligheten av ägoutbyte. Även s. k. dubbelt ägoutbyte kan ägarum enligt nya lagen, och genom ägoutbyte kan en fastighets hela ägovidd överflyttas.
Den nya lagen innehåller bestämmelser om avsättande av gemensamhetsskog. Två olika sätt för bildande av gemensamhetsskog stadgas, nämligen genom förrättningsmännens å tjänstens vägnar meddelade
föreskrift samt genom förening mellan vissa delägare beträffande deras lotter tillkommande skogsmark.
Enligt nya lagen förekomma endast inrösningsjord och avrösningsjord, impediment redovisas ej såsom särskilt ägoslag utan såsom nollgradig avrösningsjord.
I fråga om ägors gradering bibehåller lagen den för närvarande gällande metoden. Dessutom har föreskrift meddelats om åsättande av ett värde i penningar å varje uppskattad ytenhet jord, vilket värde skall beräknas enligt den vid gradtalets bestämmande tillämpade grund. Härigenom torde vissa fördelar kunna vinnas vid ersättningars beräknande.
Beträffande antalet skiften för varje ägolott stadgar lagen intet maximiantal. Underställning av denna fråga sker aldrig.
I kapitlet om ersättningar mellan skiftesdelägare har införts ett nytt slag av likvid i fråga om ägor, som hava värde i annat avseende än från jordbrukssynpunkt. — Lagen löser den gamla tvistefrågan om företrädet mellan den s. k. norrbottensmetoden och västerbottensmetoden för beräkning av ersättning för odling och hävd på det sätt, att norrbottensmetoden förutsättes komma till användning såsom huvudregel med rätt för delägarna, om de äro ense, att sluta förening om andra grunder för dessa ersättningars bestämmande. Norrbottensmetoden avser att tillförsäkra delägare ersättning, motsvarande kostnaden för att i fullt odlat skick försätta all den odlingsmark han vid skiftet bekommer. Västerbottensmetoden innebär att bereda envar delägare ersättning för odling och hävd av mark, som vid skiftet frångår honom. — En annan nyhet är att det kan anstå med bestämmande av dylika ersättningar till dess skiftet i övrigt blivit fastställt; ersättningsfrågan behandlas i sådant fall på samma sätt som en ståndskogslikvid efter skifte.
Delägarnas beslutanderätt vid avgörandet av under skiftets fortgång uppkommande frågor är i den nya lagen i någon mån inskränkt. Detta gäller särskilt frågan om delningsgrunden, vilken så gott som helt och hållet undandragits delägarnas beslutanderätt; vid nytt skifte av mark, som förut undergått storskifte, laga skifte eller därmed likställd delning har innehavet obligatoriskt gjorts till delningsgrund. Detta torde vara betingat av bl. a. hänsyn till inteckningshavares rätt. I två fall, nämligen i fråga om sämjedelad mark och vid utbrytning av servitut, har viss beslutanderätt förbehållits delägarna rörande delningsgrunden.
De nuvarande ägostycknings- och jordavsöndringsinstituten hava iden nya lagen sammanförts till ett institut, benämnt avstyckning. Överensstämmelse mellan ägostyckning och jordavsöndring, å ena, samt avstyckning, å andra sidan, föreligger däri att genom alla dessa delningsformer avskiljande av på marken bestämd ägovidd kommer till stånd. Med ägostyckningsinstitutet överensstämmer avstyckning därutinnan, att densamma konstruerats såsom en lantmäteriförrättning, vilken göres till föremål för prövning och fastställelse av myndighet; med jordavsöndring erbjuder avstyckningen likhet så tillvida som efter avstyckningen en stamfastighet kvarstår såsom bärare av mantalet. Någon fördelning av mantalet sker alltså icke. Begränsning av rätten till av-
styckning att avse högst viss del av fastighetens ägovidd har icke stadgats utom såvitt angår ett undantagsfall. Om exempelvis ett hemmans hela areal uppdelas i tomter genom avstyckningsförfarande, kommer stamfastigheten att utgöras endast av dylik tomt. Särskilda bestämmelser hava givits i fråga om de särskilda avstyckningarnas rätt till samfälligheter (t. ex. skogsallmänningar, grustag m. m.). Avstyckning kanske icke blott i samband med upplåtelse av visst jordområde utan jämväl utan att upplåtelseavtal föreligger. I sistnämnda fall bestämmer fastighetens ägare med iakttagande av de givna lagbestämmelserna, huru avstyckningen skall utföras.
Avstyckning kan ske i två olika syften, antingen för bildande av självständig ny fastighet eller för sammanläggning med annan fastighet.
Stadganden i syfte att förebygga olämpliga styckningar av jordbruksfastighet hava meddelats; dessa äro till sin giltighet icke begränsade till allenast vissa delar av riket såsom den s. k. norrländska ägostyckningslagen utan gälla generellt. Särskilda föreskrifter hava stadgats för avstyckning i ett sammanhang utav ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte, ävensom då avstyckning eljest förekommer å ort, där större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta. Därjämte hava regler givits för avstyckning inom område, för vilket gäller byggnadsstadgan för rikets städer eller i avseende å vilket eljest meddelats särskilda föreskrifter för byggnadsverksamhetens ordnande.
Den enhetlighet i förfarandet, som man genom sammanslagningen av ägostyckning och jordavsöndring strävat efter, har emellertid icke gått att helt upprätthålla. I stället för att man förut haft två särskilda institut, har man nu skapat särskilda regler för avstyckning å den rena landsbygden, å ena, och inom vissa stadsliknande samhällen, å andra sidan. Som bekant reglerar 1917 års fastighetsbildningslag förhållanden i städer och sådana samhällen, där fastighetsregister såsom förstad finnes. Å övriga stadsliknande samhällen är lagen om delning av jord å landet tillämplig. Med stadsliknande samhällen i detta sammanhang menas dels sådana områden, där byggnadsstadgan för rikets städer skall tillämpas, dels sådana områden, där Konungen jämlikt 1917 års lag om fastighetsbildning i stad eller äldre bestämmelser förordnat, att stadsplan skall upprättas eller meddelat särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande (s. k. bondplaner), dels ock sådana områden, där K. B. enligt nya lagen fastställt ens. k. avstyckningsplan. Avstyckningsplan är en nyhet och utgör en i jämförelse med stadsplan enklare plan för visst områdes ordnande. Uti 19 kap. 1 § stadgas nämligen att avstyckning i ett sammanhang av ett flertal smärre lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella anläggningar eller i annat liknande syfte ej får ske med mindre K. B. godkänt plan för områdets ordnande. (Jfr lag 225/1926.) Det samma gäller där en enstaka avstyckning ifrågakommer å ort, där större byggnadsverksamhet råder eller är att förvänta. Avsikten med dessa avstyckningsplaner är att redan på ett tidigt stadium ordna samhällsbildningen för att om möj-
ligt förhindra uppkomsten av kåkstäder. Under det att besvär över avstyckning å rena landsbygden skall prövas av ägodelningsrätt och förrättningen fastställas av överlantmätaren eller i vissa fall av ägodelningsrätten, ankomma dessa åtgärder på K. B. i fråga om avstyckning inom område, där byggnadsstadgan skall tillämpas eller som är lagt under stadsplan, »bondplan» eller avstyckningsplan. Har alltså i sammanhang med avstyckningsförrättning upprättats avstyckningsplan enl. 19 kap. 1 § i jorddelningslagen, skall denna förrättning och därefter varje inom området förekommande avstyckningsförrättning prövas och fastställas av K. B. Dock sker bestämmandet av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen, i vanlig ordning, liksom privaträttsliga tvister underställas vederbörande ägodelningsrätt. — I det följande avses endast avstyckning å landsbygden.
Förfarandet vid avstyckning är avsett att vara så enkelt som möjligt utan åsidosättande av rättssäkerhetens krav. För verkställande av avstyckningsförrättning skall förordnande ej utfärdas. En avstyckning kan utföras av lantmätare utan biträde av gode män. Den omständigheten att kungörande och kallelse ej skett utgör under vissa förutsättningar ej hinder för förrättningens företagande. Bestämmande av gräns mot fastighet, som ej ingår i förrättningen, skall ej äga rum, där det ej påfordras å någondera sidan eller av lantmätaren aktas nödigt. I frågan huruvida sökt avstyckning må komma till stånd sker prövning på samma sätt som vid skifte, med undantag därav att underställning till ägodelningsrätt i intet fall gjorts obligatorisk. I fråga om avstyckningskarta gäller att den är mera detaljerad än en avsöndringskarta. Vid avstyckning av områden, vilka utgöra högst hälften av fastighetens ägovidd, behöva å kartan upptagas allenast avstyckat område jämte den mark, som undantages för gemensamt ändamål, ävensom vissa fasta punkter och mätningsuppgifter. Avstyckningsförrättning behöver icke avslutas å sammanträde; handlingarna skola tillställas sakägarna inom sådan tid, att de erhålla nödigt rådrum för ev. klagan. I övrigt gälla samma bestämmelser som för laga skifte.
I fråga om ansvarighet för i stamhemmanet meddelade inteckningar och för rättigheter, som på annan grund än inteckning åvila stamfastigheten, gäller om avstyckning detsamma som om avsöndring (37 § i inteckningsförordningen), dock icke, där stamfastigheten och det avstyckade området ännu befinna sig i samma ägares hand. Lagfart å visst till gränserna bestämt område får ej meddelas förrän fastställelse åkommit den förrättning, varigenom området utbrutits.
Rörande andra lantmäteriförrättningar må följande anföras.
Utan sammanhang med laga skifte kan såsom särskild jorddelningsförrättning företagas:
1) Bestämmande och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns.
2) Ägoutbyte.
3) Utbrytning av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete eller endera av dessa rättigheter. Vitsord att påkalla sådan utbryt-
ning tillkommer i allmänhet endast ägaren av den tjänande fastigheten. Den härskande fastighetens ägare har sådan rättighet endast om det visas, att servitutet äventyras.
4) Avsättande av mark till gemensamhetsskog.
5) Fastställande av vederlag för jord, som efter laga delning frångått ägolott.
6) Delning av fiske i vissa fall.
Rörande dessa sex slag av förrättningar skola bestämmelserna om laga skifte gälla i tillämpliga delar.
7) Avmätning av jord. K. B. kan på begäran av ägaren förordna lantmätare eller annan person, behörig att innehava befattning såsom mätningsman i stad, att verkställa avmätning av jord.
I fråga om rättegången är, liksom nu, ägodelningsrätt första domstol i jorddelningsmål å landet. Rörande ägodelningsrätterna har i huvudsak den nuvarande organisationen bibehållits; dock har domsagan, ej häradet eller tingslaget gjorts till domkrets för ägodelningsrätten.
Från gällande rätt skiljer sig lagen däri, att antalet frågor, vilka vid skifte skola behandlas såsom preliminära, ökats. I fråga om rätt till särskild talan mot beslut eller åtgärd under laga skifte göres en skarp åtskillnad mellan skiften å primära och sekundära skifteslag. Beträffande skifte å sekundära skifteslag har särskild talan tillåtits allenast i rågångsfrågor; man har ansett att smärre förrättningar böra i ett sammanhang bringas till slut.
Jorddelningsmål anhängiggöras genom underställning, besvär eller stämning eller ock genom påkallande av fastställelse å förrättning eller av rättelse i skifte, allt i enlighet med närmare bestämmelser i lagen.
I de fall, då fråga skall underställas ägodelningsrätts prövning, insänder lantmätaren handlingarna, i regel till överlantmätaren men såvitt frågan rör äganderättstvist e. d. direkt till ägodelningsdomaren. Överlantmätaren överlämnar handlingarna så fort ske kan och sist inom 3 månader jämte eget yttrande och ev. från förrättningsmannen infordrat yttrande till ägodelningsdomaren.
Besvär skola ingivas till ägodelningsdomaren inom därför i olika fall bestämda tider. Dock står det klaganden öppet att på eget äventyr i betalt brev med posten insända besvären så tidigt, att de komma ägodelningsdomaren tillhanda inom den för varje fall stadgade tid.
Hava besvär inkommit till ägodelningsdomaren, förelägger han, där besvären avse icke avslutad förrättning, förrättningslantmätaren att insända handlingarna till ägodelningsdomaren eller överlantmätaren. Avse besvären avslutad förrättning, är detta obehövligt, ty i sådant fall åligger det förrättningslantmätaren ex officio att insända karta och handlingar till överlantmätaren. Denne överlämnar sedan handlingarna jämte yttrande till ägodelningsdomaren. Gälla besvären avslutad jorddelningsförrättning, skall överlantmätarens yttrande jämväl innefatta redogörelse för teknisk granskning av förrättningen. Någon särskildremiss från ägodelningsdomaren till överlantmätaren erfordras alltså icke.
Uti två fall äger ägodelningsdomaren att ensam meddela beslut, nämligen om inkommet mål uppenbarligen icke kan upptagas av ägodelningsrätt, samt om besvär avse klagan över att jäv mot förrättningsman ogillats.
Då talan fullföljts mot avslutad jorddelningsförrättning, skall ägodelningsrätten i sammanhang med besvärens avgörande pröva förrättningen till alla delar, även om anmärkning blott i viss del framställts mot förrättningen. Så torde även nu förfaras i praxis.
Stämning till ägodelningsrätt gives av ägodelningsdomaren och gälla härvid vanliga regler.
I fråga om fastställelse av förrättning förfares olika i händelse besväran förts mot förrättningen eller icke.
Hava besvär anförts och finner ägodelningsrätten dessa ej föranleda ändring eller rättelse i förrättningen samt denna jämväl i övrigt är lagligen beskaffad, meddelar ägodelningsrätten fastställelse. Denna sammanslagning av besvärs- och fastställelseprövningen innebär en nyhet i förhållande till gällande rätt. Är fråga om avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, må fastställelse ej meddelas, med mindre tillika gives förordnande om sammanläggningen.
Hava besvär icke anförts och finner ägodelningsdomaren förrättningen lagligen beskaffad, meddelar han fastställelse å densamma, men hänskjuter eljest frågan till ägodelningsrätten. Utgöres förrättningen av sådan avstyckning, med vilken avses bildande av särskild fastighet (således ej för sammanläggning), har emellertid överlantmätaren att företaga förrättningen till prövning, samt, om den är lagligen beskaffad, meddela fastställelse å densamma. Förekommer anledning att förrättningen icke är lagligen beskaffad, hänskjuter överlantmätaren frågan till ägodelningsrätten. Med andra ord: ägodelningsdomaren och överlantmätaren äga väl meddela fastställelse men ej vägra sådan; detta tillkommer endast ägodelningsrätt.
Föremål för fastställelse äro, förutom skifte och avstyckning, följande förrättningar: bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns samt ägoutbyte, evad sådan förrättning skett i samband med annan förrättning eller icke: utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte; avsättande av mark till gemensamhetsskog utan sammanhang med skifte samt fastställande av vederlag för jord, som efter laga delning frånvunnits ägolott.
Rättelse i fastställt skifte skall inom ett år från kartans utlämnande till delägarna sökas hos ägodelningsrätten.
I fråga om själva förfarandet inför ägodelningsrätten må endast anmärkas, att ägodelningsrätten kan meddela föreskrift om att förrättning skall avbrytas eller att förrättning, som avbrutits, bör oberoende av anförda besvär fortgå.
Klagan över ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering eller åsättande av jämförelsetal eller uppskattningsvärde må ej ske. Ej heller må klagan över meddelad fastställelse föras av annan än byggnadsnämnd, där sådan finnes; dock får den, vars besvär därigenom
ogillats, fullfölja talan mot beslutet i vad detsamma gått honom emot. Klagan må ej föras över ägodelningsdomares beslut i jävsfråga.
I övriga fall må klagan föras hos Konungen och förfares därvid i huvudsak på samma sätt som enligt gällande rätt. Besvären kunna insändas med posten. En annan nyhet är att anteckna: Har klagande underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protokoll i målet, skall ägodelningsdomaren förelägga honom viss tid att inkomma därmed vid äventyr att. där det ej är hos Konungen tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden förlorar sin talan.
Den nya jorddelningslagen skall träda i kraft den dag Konungen bestämmer. Enligt övergångsbestämmelserna skall beträffande jorddelningsförrättning, som påbörjats innan den nya lagen trätt i kraft, den nya lagen tillämpas å frågor, som vid förrättningen förekomma till behandling efter nya lagens ikraftträdande, där så ske kan. Mål, som före nya lagens ikraftträdande inkommit till ägodelningsrätt eller dess ordförande, men icke därförinnan avgjorts, skall jämlikt äldre lag prövas av vederbörande enligt nya lagen inrättade ägodelningsrätt eller dess ordförande.
Av de lagar, som utfärdats i sammanhang med den nya jorddelningslagen, är lagen om sammanläggning av fastigheter å landet den viktigaste.
Möjlighet att sammanlägga flera lagligen utbrutna fastigheter till en sådan saknas för närvarande såvitt angår fastigheter, belägna utom tilllämplighetsområdet för 1917 års lag om fastighetsbildning i stad. Denna brist i lagstiftningen blir nu avhjälpt.
Första förutsättning för sammanläggning är att fastigheterna äro i en ägares hand. Sådana fastigheter kunna uti de i 1 och 2 §§ i lagen angivna fall sammanläggas. Fastighet, som kan sammanläggas med annan fastighet, må ock sammanläggas med del därav, som särskilt för det ändamålet avstyckas.
Fastighet må ej ingå i sammanläggning innan fastigheten upptagits i jordregistret. Detta gäller dock ej beträffande fastighetsdel, som för sammanläggning avstyckats från registerfastighet, ej heller i fråga om fastigheter, vilka ingå i ett och samma under skifte varande skifteslag. Sammanläggning är ej tillåten, om fastigheterna tillhöra skilda socknar eller andra förvaltningsområden, ej heller, därest fastigheterna icke innehavas med samma rätt. Vissa lantmäteritekniska villkor (t. ex. beträffande skiftenas antal och form) skola vara uppfyllda i fråga om den nya fastigheten. Ej må fastigheter sammanläggas med mindre sökanden erhållit lagfart å desamma. Är klander antecknat i lagfartsprotokollet eller är sökandens rätt tvistig eller någon av fastigheterna utmätt, må sammanläggning ej ske.
Bifalles ansökning om sammanläggning och finnes i en eller flera av fastigheterna beviljad inteckning, som icke gäller i de andra, skall inteckningen gälla i hela den bildade fastigheten. Härav följer att medgivande till sammanläggning i vissa fall måste inhämtas av intecknings-
havare eller innehavare av andra å fastigheterna vilande rättigheter ävensom att vissa villkor i övrigt måst uppställas för undvikande av oreda i inteckningsväsendet.
Ansökning om sammanläggning göres hos ägodelningsdomaren, som äger infordra yttrande från överlantmätaren och vissa andra myndigheter. Sökanden skall förebringa viss i lagen angiven utredning; är den ofullständig, äger ägodelningsdomaren förelägga sökanden lämpligt rådrum att komplettera utredningen. Finner ägodelningsdomaren laga hinder mot bifall till ansökningen icke möta, meddelar han förordnande om sammanläggningen. Har sökanden icke fullgjort föreläggande att inkomma med utredning eller finner ägodelningsdomaren hinder möta förbifall till ansökningen, hänskjuter han ärendet till ägodelningsrätten. Om ansökningen och beslut häröver samt rörande inteckningsförhållandena skola anteckningar ske i vederbörande småprotokoll och fastighetsböcker. I fråga om förfarandet hos ägodelningsdomaren och ägodelningsrätten samt talan mot ägodelningsrättens utslag gälla bestämmelserna i jorddelningslagen.
Sammanläggningslagen skall träda i kraft den dag, då jorddelningslagen träder i kraft.
Hilding Forssman.