Konferensen i Bern ang. industriellt rättsskydd. Å programmet för den i Haag hösten 1925 hållna konferensen för revision av den internationella konventionen rörande industriellt rättsskydd voro upptagna dels ett förslag till reglemente angående formaliteterna vid sökande av patent och dels ett förslag till klassificering av varor i och för registrering av varumärken. Behandlingen av dessa båda frågor medhanns emellertid icke vid nämnda konferens utan beslöts hänskjuta densamma till en teknisk konferens mellan cheferna för de olika ländernas patentmyndigheter.
    D. 18 — 23 okt. 1926 avhölls denna konferens i Bern. Vid densamma voro tjugu unionsstater representerade.
    Reglementet angående formaliteterna vid sökande av patent avsåg att förenkla desamma och i möjligaste mån göra dem likformiga i alla unionsstaterna. Förslagsställarna — internationella byrån i Bern och holländska patentmyndigheten — hade utgått ifrån, att reglementet borde innehålla det maximum av fordringar, som uti ifrågavarande hänseende finge ställas å de patentsökande. Från Schweiz' sida gjordes däremot gällande, att reglementets uppgift vore att angiva de formaliteter, vilkas uppfyllande vore absolut nödvändigt för att en patentansökning skulle anses behörigen ingiven, ett minimum alltså av fordringarna i berörda hänseende; och föreslog Schweiz, bl. a., att en ansökning icke skulle anses ingiven, om den icke åtföljdes av en beskrivning. Då inkomstdagen för en patentansökning är av en mycket stor betydelse såväl ur nyhetssynpunkt i allmänhet som ock vid kollision med annan patentansökning, ansåg jag för min del en dylik bestämmelse vara av en sådan materiell innebörd, att densamma icke hade sin plats i ett reglemente rörande formali-

 

teterna, och följaktligen icke kunna göras till föremål för beslut å Bernkonferensen.
    Konferensen beslöt, att reglementet skulle angiva det maximum av fordringar i formellt hänseende, som kunde ställas å sökandena; och antecknades i protokollet, att varje lands reglementen alltid skulle kunna innehålla liberalare och för sökandena gynnsammare bestämmelser.
    Det är ett flertal stadganden av teknisk administrativ art, som upptagits i reglementet. Bland de viktigare må nämnas föreskriften, att om flera officiella språk finnas i ett land, ansökningshandlingarna skola vara avfattade på ett av dessa språk samt den på förslag av svenska delegationen antagna bestämmelsen rörande undantag, vad angår prioritetshandlingar, från skyldigheten att översätta dem till det lands språk, där ansökningen göres. Förslaget avsåg att i det internationella reglementet få införd den i Sverige gällande bestämmelsen, att i fråga om prioritetshandlingar, som vore avfattade på tyska, engelska eller franska språket eller åtföljda av en officiellt bestyrkt översättning till ett av dessa språk, det icke skulle vara nödvändigt att ingiva en översättning till det lands språk, där ansökningen gjordes, såvida icke vederbörande myndighet i särskilda undantagsfall fordrade det.
    I anledning av detta förslag yrkade Italiens och Spaniens representanter, att italienska och spanska språken skulle likställas med de tre angivna språken, och från flera länder, såsom Frankrike, England, Tjeckoslovakiet, restes invändningar mot förslaget. Detta blev dock antaget i första omröstningen. I redaktionskommissionen, där såväl England som Frankrike voro representerade, vidtogs den modifikation i förslaget, att undantag från bestämmelsen kunde ske ej blott om vederbörande myndighet utan även om den inhemska lagstiftningen fordrade översättning till det egna landets språk. Denna ändring innebar visserligen ett försvagande av bestämmelsen, men det hade dock sin stora betydelse, att själva principen blev fastslagen i reglementet. Man hade trott, att redaktionskommissionens formulering av stadgandet innebure en kompromiss, men icke förty yrkade den engelska delegationen vid slutsammanträdet, att bestämmelsen skulle strykas, och understöddes därvid av, bl. a., Frankrike och Japan. Emellertid vann förslaget även i den slutliga omröstningen pluralitet och var därmed slutgiltigt antaget.
    I stort sett torde kunna sägas, att de bestämmelser, som i Sverige gälla rörande formaliteterna vid sökande av patent, äro liberalare än de vid konferensen i Bern beslutade.
    Beträffande den andra punkten på programmet eller förslag till en likformig klassificering av varor i och för varumärkesregistrering hade från tysk sida upprättats en varuförteckning å tyska och franska språken, omfattande mellan 6 och 7 000 olika varuslag, ett värdefullt dokument för det fortsatta arbetet med klassindelning. Att denna icke kunde åstadkommas vid konferensens sammanträde, var uppenbart. En kommission av fem personer tillsattes för utarbetande

 

av förslag till sådan klassindelning, därvid uttalades såsom önskemål, att klassernas antal skulle i möjligaste mån begränsas och i alla händelser icke överstiga femtio.
    Någon klassregistrering av varumärken kan ju enligt nu gällande lag icke äga rum i Sverige, men det torde vara säkert, att frågan därom blir en av programpunkterna vid den förestående revisionen av vår varumärkeslagstiftning. Den nuvarande bestämmelsen, att för registrering av ett figurmärke något angivande av varor icke är erforderligt, vilken bestämmelse för övrigt numera på grund av det ökade antalet kolliderande märken endast mera sällan kan tillämpas, torde under alla förhållanden icke komma att bibehållas. En olägenhet med detta angivande av varor är de långa varuförteckningarna. Även om för framtiden ett märke skulle registreras för vissa varor och skyddas för dessa och likartade, skulle en klassindelning vara ägnad att minska nämnda olägenhet, därest särskild avgift krävdes för varje klass, vari registrering begärdes. Dessutom skulle klassindelningen underlätta granskningsarbetet. Det kan emellertid tänkas, att man gåve klassregistreringen en materiell rättsverkan d. v. s. att ett märke registrerades för en viss klass och skyddades för de i denna klass upptagna varor men icke för några varor i annan klass. Då det torde vara omöjligt att så ordna klassindelningen, att alla likartade varor upptoges i samma klass, skulle för näringsidkarna ett sådant system för visso utgöra en försämring av nuvarande förhållanden. För övrigt skulle detta innebära, att endast ett märke av visst utseende eller därmed förväxlingsbart kunde förekomma i samma klass, hur många olikartade varuslag klassen än innehölle. Detta skulle utgöra ett bestämt hinder för att, såsom önskvärt vore, samtliga äldre märken så småningom inordnades i de särskilda klasserna. Icke heller utomlands är, med enstaka undantag, en klassregistrering med materiell innebörd genomförd.

E. O. J. Björklund.