Modern lagstil. Då man läser en modern svensk lag, saknar man ej sällan vad Krieger kallade "den rette virkelige ægte Formsans", och man får också anledning att erinra sig hans kloka ord: "det at lægge an paa at skrive Love paa en saadan Maade, at man derved umuliggør enhver Misforstaaelse, fører til det afskyeligste
MODERN LAGSTIL. 447Pedanteri i Lovsproget, som man kan tænke sig" (se Sv. J. T. 1924 s.28 f.). Språkets välljud aktas ringa. En bred mångordighet fördunklar meningen och tröttar läsaren. Ängslan att icke vara nog tydlig har lockat koncipisten till ett överflöd av "efter ty här nedansägs", "varom här ovan förmäles" o. dyl. Och så vidare.
Några illvilligt kommenterade citat ur den nya jorddelningslagstiftningen må till en början exemplifiera det sagda.
Själva huvudlagen innehåller i 8 kap. 1 § denna punkt (= fjärdestycket):
Ägoutbyte må äga rum jämväl på det sätt att vederlag för äga, som lägges från ett skifteslag till annat, tages från ett tredje skifteslag, samt gottgörelse beredes detta av jord hörande till det skifteslag, till vilket förstnämnda äga lägges.
Kakofonien "ägoutbyte må äga" förvärras av det strax därpå följande "vederlag för äga", och blir nästan förvillande då man tillslut får läsa om "förstnämnda äga", oaktat man förut icke sett merän ett substantiviskt "äga". Det hade dock varit lätt att få en kortare och klarare redaktion, t. ex.:
Ägoutbyte må ske jämväl så, att vederlag för äga, den där lägges till ett skifteslag från annat, tages från ett tredje, som erhåller gottgörelse av det förstnämnda.
Samma lags 20 kap. 5 § stadgar i första punkten en tidsfrist av ett år och innehåller så i andra punkten en regel om, från vilken dag "berörda tid av ett år" i visst fall skall räknas. Varför icke ist. f. de citerade fem orden sätta blott "året"? Lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, vars 1 § är ryslig med alla sina hänvisningar till vad som sägs eller stadgas eller förmäles här och nu och ovan och nedan, har i följande paragrafer många alldeles onödiga "enligt denna lag" eller "enligt bestämmelserna i denna lag". I dess 10 § andra stycket nämnes (första punkten) beskrivning över fastigheterna, men när samma beskrivning nästa gång i samma stycke föres på tal, sker det icke med det otvetydiga "beskrivningen" utan med orden "beskrivning, varom ovan sägs."
Rent grotesk förefaller den omständlighet varmed, i 21 kap. 45 § jorddelningslagen, lokutionen "motsvarande tillämpning" använts ist. f. en direkt regel:
Ägodelningsdomaren åligger att föra protokoll över av honom jämlikt föreskrifterna i detta kapitel handlagda mål.
Där överlantmätaren jämlikt 43 § tredje stycket handlagt avstyckningsmål, skall] vad i första stycket sägs om ägodelningsdomaren äga motsvarande tillämpning beträffande överlantmätaren.1
En vanlig människa torde icke kunna begripa varför ej dessa regler uttryckts ungefärligen så här:
448 B. W. Protokoll skall föras av ägodelningsdomaren i mål, om han enligt detta kapitel handlagt, och av överlantmätaren i avstyckningsmål handlagda av honom jämlikt 43 S tredje stycket.
Att ägodelningsnämndemännen skola vara valbara till viss befattning samt ej hava uppnått 65 års ålder (21 kap. 2 §) är ett skrivsätt som svårligen kan tillfredsställa någon. 21 kap. 47 § börjar med denna tunga vändning: "Har, sedan laga skifte blivit genomlaga kraft ägande beslut fastställt, utrönts", i st. f. det naturliga: "Är laga skifte fastställt, men utrönes sedan". (Laga kraften sluter man sig till av paragrafens avfattning i övrigt.)
Exemplen ha valts ur årets jorddelningslagstiftning, ingalunda därför att den må anses särskilt klandervärd, utan därför att den är såsärskilt ny. Ger man sig ut på jakt bland något äldre lagbestämmelser, behöver blicken ej överfara många sidor i lagboken innan den fastnar på anstötliga ting. Man känner sig t. ex. ganska övertygad om, då man ser 1925 års ändringar i 1895 års bolagslag, att den lagläsande allmänheten kunnat, med litet god vilja hos vederbörande, förskonas från ett lagrum så svårsmält som nuvarande 33 §:
Är ej sådant fall för handen, varom i 35 a § förmäles, skall vid likvidationen, om annan överenskommelse ej träffats, jämte vad i 32 § sägs, rörande bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter, varom i 5, 7, 8, 10, 14 och 15 §§ förmäles, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i nämnda paragrafer finnes stadgat eller särskilt varit avtalat.
Villigt medges att §:n redan förut var tämligen otrevlig, men detta hade väl bort utgöra en sporre att i samband med ändringen söka förbättra den. Om man, vilket synes ha legat ytterst nära till hands, förenat 32 och 33 §§ till en och låtit de båda följande rycka upp ett nummer, så hade man icke behövt tillskapa en a-§ för bestämmelserna om de av domstol förordnade likvidatorerna och man hade sluppit ifrån den sammangyttring av reservationer och hänvisningar som nuvarande 33 § utgör. Ett hoparbetande av 32 och 33 §§ hade, förefaller det, lämpligen kunnat ske i ungefär denna form:
Är ej annat överenskommet, äge samtliga bolagsmännen att själva eller genom ombud deltaga i likvidationen och lände i övrigt, rörande — — (= 33 §, med uteslutande av kommat framför "varom" och av "lända") — avtalat.
Äro flera — — (= 32 §) — — likvidationen.
Om undantag från vad nu är sagt stadgas i 35 §.
Sista stycket borde för resten kunna vara ganska överflödigt, ty det är ju icke någon obillig fordran att den, som vill ha reda på bestämmelserna om likvidation, läser alla §§ i den avdelning av lagen som enligt sin rubrik handlar därom.
Då skogsvårdslagen framlades för riksdagen, innehöll den att förrättningsman i visst fall skulle tillkalla två gode män bland dem "som till ledamöter av ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten äro valda." Riksdagen ville utvidga kretsen av kompetenta personer med häradsrättens valda ledamöter. Enklast hade detta skett så, att "ledamöter av ägodelningsrätt" utbytts mot "leda-
MODERN LAGSTIL. 449möter av [eller: i] härads- eller ägodelningsrätt". Men i lagen heter det (12 §): "som till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning i orten eller ock till ledamöter i häradsrätt valda äro".1
Lagen d. 20 juni 1924 med vissa bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin stadgar i 7 §, första stycket, att "påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts, skola dryckerna vara förverkade" etc., varpå såsom andra stycke följer:
Där enligt vad sålunda stadgats drycker skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.
Den som nu skriver dessa rader finner det, trots allvarliga försök att uppleta någon förnuftsgrund, alltjämt gåtfullt att man icke besparat sig det osköna andra stycket genom att, efter "dryckerna" i det första, inskjuta "med kärl och emballage".
Icke utan oro frågar man sig om det verkligen kan vara meningen, att 14 § i sistnämnda lag — med sitt tal om tullverkets vederbörande åklagare, vederbörande allmänne åklagare och länsstyrelsen i länet —hädanefter skall tagas till mönster. Å de kursiverade orden är i högsta grad tillämplig den stereotypa laggranskarefrasen att de böra utgå såsom överflödiga och möjligen vilseledande. Det har nämligen för visso aldrig fallit någon in, att då en lag eller annan författning ger åtalsrätt åt allmän åklagare utan förutskickande av det långrandiga och ledsamma "vederbörande" — exemplen härpå äro som bekant otaliga —, detta vore så att förstå som skulle en förseelse, begången låt oss säga i Södertälje, kunna åtalas av stadsfiskalen i Ystad eller Haparanda. Och lika litet har någon tvekan rått därom att K.B. ej har att skaffa med åklagarna utanför länet.
"Älska din torra lagbok liksom jag älskar mina visor", säger Lasse Lucidor till häradshövding Furubom i Heidenstams berättelse. Men kan man väl hysa kärlek till lagar vilkas språkliga dräkt är ovårdad?
Det är nu snart trettio år sedan den nyss citerade snillrike författaren med styrka framhöll önskvärdheten av, att någon riksdagsman väckte en motion att riksdagen måtte ingå till Kungl. Maj:t med anhållan om pöbelns snara och fullständiga avskaffande. Numera synes det ha blivit knappast mindre önskligt att, för att tala parlamentariskt, regeringen går in för en lag om förbud mot smaklös lagskrivning, med ganska strängt straff för överträdelse även när det subjektiva rekvisitet tilläventyrs är något kuperat.
B. W.