Synpunkter på förlagsinteckningsinstitutet. Frågan om det lämpliga ordnandet av lagstiftningen angående rätt att i lös egendom erhålla prioritet för fordran har på senaste tiden här i landet erhållit ökad aktualitet. Ett uttryck härför finna vi i 1924 och 1926 års lagstiftning om viss panträtt i spannmål. Såsom ett annat sådant med vidsträcktare intention är att anteckna Kungl. Maj:ts anmodan under slutet av fjolåret till ett antal ämbetsverk och korporationer att avgiva yttranden angående behovet av ändrad lagstiftning rörande förlagsinteckning och angående innehållet av de bestämmelser, vilka i sådant hänseende bliva erforderliga.
År 1923 har i Finland — varest man dittills måst åtnöjas med de svenska 1700-talsbestämmelserna om förlagsinteckning utfärdats en lag om "inteckning i lös egendom av visst slag", varmed avsett satt giva en lösning av frågan i hela dess vidd. Finland har härvid lämnat den gamla lagstiftningens grund och i avsikt att dymedelst bereda långivaren ökad trygghet ersatt den rena förmånsrätten med ett nytt institut, som benämnts "territoriell panträtt". Att jämföra detta institut med den nyssnämnda för ett speciellt ändamål avsedda panträtten i spannmål vore icke riktigt. Den sistnämnda gäller kortbelåning av en vara, som är avsedd att under belåningstiden ligga stilla och från pantägarens övriga egendom avskild; skillnaden från handpant är allenast, att låset till förvaringsrummet ersatts med ett kriminaliserat förbud för ägaren att rubba den pantsatta varan. Det finska pantinstitutet omfattar all pantägarens lösa egendom, som i hans näring användes, förändras och förbrukas, dock att panträtte när giltig endast så länge och i den mån sådan egendom finnes inom ett visst till sina gränser angivet område. Till inteckningshavarens skyddande har det emellertid befunnits nödigt meddela undantagsbestämmelser om panträttens bibehållande för det fall att egendomens avlägsnande från området skett, såsom det heter, "med kränkning av inteckningshavarens rätt", varvid dock måst göras ytterligare distinktion mellan fall, där den, som mottagit egendomen, bekommit den i god tro eller icke. Det hela har omgärdats med särskilda straffbestämmelser och bestämmelser om befogenhet för inteckningshavaren att, "där hans rätt det fordrar", anlita polishjälp för egendoms kvarhållande.
Vid de överväganden av förevarande fråga, som här i landet äro att vänta, kommer givetvis den nya finska lagstiftningen icke att lämnas utan beaktande. Vissa sympatier för densamma hava, efter vad jag inhämtat, framträtt redan i de av K. M:t inhämtade yttrandena. Det är måhända så, att varje ny lagstiftning, varigenom erbjudes en lösning av aktuella svårigheter, är i och för sig ägnad att verka tilldragande; särskilt gäller detta, då såsom här den nya
lagstiftningen vill skänka ökat rättsskydd åt det intresse, om vars skyddande fråga är. Min avsikt är icke att ingå i närmare kritik av den finska lagstiftningen. De huvudsakliga anmärkningar, som träffa densamma, göra sig tämligen själva. För min del är jag benägen att tro, att man skridit till lagstiftningen med väl stora anspråk på densamma. Försöket att realisera dem har fört med sig olägenheter, som icke kunnat bemästras, för båda de närmast intresserade: pantägaren, som måste erfara ett visserligen rätt så obestämt men därför ej mindre tryckande band på det fria förfogandet över den i hans rörelse använda lösegendomen, och inteckningshavaren, vilken mången gång blir över hövan beskuren i sin rätt genom den stränga territoriella begränsningen.
Vid begrundandet av spörsmålet i vårt land synes mig en kort återblick på vår lagstiftningshistoria i ämnet under de sista århundradena vara från mer än en synpunkt belysande. Härvid skall icke beröras handpantinstitutet, ej heller anordningar för tillgodoseende av särskilda behov av mera begränsad beskaffenhet.
Det enda institut, som i vårt land haft förmåga att i större utsträckning någorlunda nöjaktigt tillgodose näringslivets här avsedda behov, har varit förlagsinteckningen. Ursprungligen byggd på principen om förlagstagarens samäganderätt till det med förlaget tillverkade, har lagstiftningen, med bibehållande av förlaget såsom grund, utbildats till att avse en förlagsgivarens förmånsrätt i "verkets effekter" (1770 års hallordning; se även 1748 års förordning om förlagvid bergs- och brukshantering). Att denna lagstiftning icke kunde gälla för handel eller andra näringar, inom vilka fångst eller förarbetning av råvaror ej förekommer, är självklart; att densamma ické kom att omfatta jordbruket eller annan tillverkning än vid "manufakturverk och fabriker" samt bergverk är att tillskriva det praktiska bedömandet av näringslivets behov.
Med penninghushållningens utveckling under 1800-talet synes ett starkt behov hava framträtt att utvidga lagstiftningen. Sedan ett vid 184 7 — 48 års riksdag av K. M:t framlagt förslag till förordning om förlagsinteckning fallit, uppgjorde 1860 — 61 års riksdag, i huvudsak följande äldre lagberedningen, ett förslag till lag angående underpant i lös egendom. Detta förslag, vilket var så omfattande och radikalt som gärna är möjligt, avsåg att med upphävande av författningarna om förlagsinteckning upplåta rätt för en och var att "för gäld giva underpant i lös egendom utan att den egendom från sig lämna". I § 5 i förslaget stadgas, att därest viss egendom är pantförskriven och finnes i hans hand, som förskrivningen utgivit eller i annans besittning för hans räkning, då fordringen skall uttagas, skall den egendom gå i betalning, ändå att annan påstår sig hava genom köp eller annat avtal med innehavaren blivit ägare därtill. Dock skall, om egendomen, genom köp eller annat fång eller såsom pant, på god tro kommit i annans hand, för hans rätt den vika, som pantförskrivningen haver, ändå att förskrivningen intecknad blivit. Enligt § 6 må pantförskrivning, som lyder å utgivarens lösa egendom i allmänhet
eller å visst slag av egendom eller egendoms avkomst men ej å viss persedel, ej vara hinderlig för hans rätt att över större eller mindre del av den pantförskrivna egendomen råda, utan gäller pantförskrivningen för den lösa egendom i allmänhet eller av bestämda slaget eller avkomsten, som utgivaren tillhör, då fordringen, varför underpant given är, skall betalas. Såsom synes bygger förslaget på samma princip som i Finland blivit lagfäst, ehuruväl utformningen ägt rum efter ganska olika linjer. Förslaget blev i högsta domstolen föremål för synnerligen skarp kritik och föranledde icke till vidare åtgärd.
Nästa gång reformkrav offentligen framträdde, var det ånyo riksdagen, som tog initiativet. Med helt övergivande av 1860 års förslag framställde 1866 års riksdag ett förslag till förordning om förlagsinteckning, avseende att med bibehållande av grunderna för gällande lagstiftning utsträcka denna till att omfatta ej endast bergverk och fabriker utan även jordbruk, hantverk och fiske. Ej heller detta förslag föranledde något resultat. Så inträffade det, att riksdagen år 1879 återvände till sitt tidigare förslag, om ock modifierat, och hos K. M:t utbad sig revision av gällande föreskrifter om förlag, därvid jämväl borde tagas i övervägande, huruvida ej rätt till underpant i lös egendom skulle kunna medgivas alla näringar. Följden av denna riksdagens skrivelse blev en kungl. kommitté och på grundval av kommitténs utlåtande en proposition till 1882 års riksdag med förslag till dels förordning om förlagsinteckning, byggd såsom äldre lagstiftning på principen förmånsrätt utan panträtt och avsedd endast till bruk för industrien, samt dels förordning om fredande från utmätning av lösören, som jordägare lämnat landbo till egendomens bruk, vilken sistnämnda förordning avsåg att tillgodose jordbrukets behov av särskild kreditlagstiftning. Vid förslagens behandling i kamrarna stannade dessa i olika beslut och förslagen föllo. Anledningen härtill lärer hava varit andra kammarens uppfattning, att jordbrukets intressen icke blivit i propositionen tillräckligt tillgodosedda. Inom andra kammaren uttalades den önskan, att förlagsinteckningsrätten skulle utsträckas till andra näringar och förnämligast till jordbruket. Då K. M:t vid 1883 års riksdag återkom med fjolårets förslag om förlagsinteckning, blev detsamma emellertid antaget av riksdagen, som i propositionen erhållit löfte, att frågan om kreditlagstiftning för jordbruket skulle göras till föremål för särskild utredning. Den kommitté, åt vilken denna utredning därefter anförtroddes, delade sitt lagstiftningsförslag i två delar, det ena avsett för arrendatorerna och det andra för jordägarna. För arrendatorerna föreslogs helt enkelt deras inrymmande under 1883 års författning om förlagsinteckning. För jordägarnas räkning framlades ett förslagom anordnande av gemensam inteckning i jordbruksfastigheten och dess lösa inventarier. Mot det sistnämnda förslaget framställdes inom högsta domstolen, som hördes, betydande anmärkningar. Till någon vidare åtgärd hava förslagen icke föranlett. Utan tvivel hava sedermera jordbrukets kreditförhållanden icke sällan varit föremål för riksdagens övervägande. Emellertid hava endast vid två tillfällen
förslag, motionsvis, framställts i riksdagen om beredande av förlagsinteckning åt jordbruket. År 1905 var sista gången.
Vid betraktandet av alla de förslag i förevarande ämne, som sålunda sett dagen under loppet av några årtionden, och av alla de skäl, som anförts till förmån för den ena eller andra principen eller för och emot den ena eller andra näringens inrymmande under lagstiftningen, befästes i hög grad det intrycket, att här föreligger ett ämne, där omöjligheten att tillgodose alla legitima intressen är synnerligen framträdande. Vidare göres den iakttagelsen, att intresset för hithörande frågor åtminstone offentligt framträtt mera under senare hälften av 1800-talet än under de sista årtiondena. En förklaring härtill är måhända, att under de decennier av 1800-talet, då penning- och kredithushållningen så hastigt utvecklades, man greps av oro, som tog sig uttryck i ett visst rådvillt sökande efter utvägar ur uppkommande eller befarade svårigheter, och att den småningom vunna erfarenheten utövat ett lugnande inflytande. Sannolikt räcker icke denna förklaring. För min del håller jag för troligt, att ett studium av kreditväsendets organisation och utveckling skall förklara åtskilligt mera. Om det nu beträffande den ifrågasatta revisionen av lagstiftningen näppeligen kan anses, att periculum in mora är för handen, kan det å andra sidan icke fördöljas, att vissa av gällande lagstiftnings defekter äro nog så betydande. Farligheten av dessa defekter tilltager givetvis i samma mån som de ekonomiska intressen, som stödja sig på förlagsinteckning, ökas i omfattning och tyngd.
Utan att ingå på anmärkningar av förhållandevis mindre vikt skall jag här anteckna de, så vitt jag kan finna, reellt mest betydande erinringar, vartill gällande lagstiftning om förlagsinteckning synes föranleda.
1:o. Lagstiftningen avser beredande av förmånsrätt endast åt försträckning, som har till ändamål att tjäna såsom förlag. I 1883 års förordning betonas detta yttermera genom föreskrift, att inteckningshandlingen skall innehålla "uttryckligt erkännande av försträckningens egenskap av förlag för viss uppgiven rörelse". Förlagsinteckningen har emellertid i praxis erhållit en långt vidsträcktare användning. Många torde de förlagsinteckningar vara, beträffande vilka det icke kan göras gällande, att de använts eller ens varit avsedda till anskaffande av förlag åt den intecknade rörelsen. Den intecknade lösegendomen har av ägaren helt enkelt nyttjats för beredande åt honom av ett allmänt kreditunderlag; stundom kan det säkerligen påvisas, att den mot förlagsinteckningen svarande lånevalutan varit förbrukad redan innan inteckningen uttogs eller att den av låntagaren i samförstånd med långivaren begagnats annorstädes än i den intecknade rörelsen. Veterligen har denna fråga icke hittills varit föremål för rättsligt bedömande. Någon större anledning till oro torde väl ej förefinnas, men givetvis är det anmärkta förhållandet ägnat att skapa en viss osäkerhet.
2:o. Den begränsande definitionen av de slag av rörelse, som må
åtnjuta förrmånnen av förlagsinteckning, föranleder kännbara olägenheter. I lagen nämnas dels bergsbruk och gruvdrift, dels fabriker och dels vissa speciellt angivna slag av rörelse med fabriks karaktär. Handel och annan rörelse, vari icke förekommer förarbetning av varor, äro således uteslutna. Detsamma gäller jordbruket. Så hava vi en rad av industrier, ofta nog drivna i stor skala, vilka likväl säkerligen icke skulle av domstolarna godkännas såsom med fabriker likställda, ehuruväl förarbetning i dem förekommer, exempelvis apotek, restauranger. Slutligen komma vi till den svåra frågan: skillnaden i det särskilda fallet mellan å ena sidan fabrik och å andra sidan dels handel och dels hantverk, vilken sistnämnda näring icke heller inrymmes under förlagsinteckningslagstiftningen. För erhållande av förlagsinteckning i rörelse, som av sökanden anses vara fabrik, är det ingalunda tillräckligt, att rörelsen blivit under sådan benämning anmäld till handelsregistret. Det erfordras som bekant, att magistrat eller landsfiskal efter undersökning meddelar intyg därom, att vederbörande är i utövning av rörelse av beskaffenhet att böra bedömas såsom fabrik. Inga regler för detta bedömande finnas; tillämpningen av stadgandet lärer ock vara skäligen skiftande. Det betänkligaste återstår emellertid. Därest företaget kommer i konkurs och fråga således blir om förmånsrättens begagnande, är konkursdomstolen skyldig att, i anledning av framställd anmärkning, alldeles oberoende av inteckningens formella oantastlighet ingå i prövning, huruvida den bedrivna rörrelsen varit av sådan beskaffenhet, att den meddelade inteckningen lagligen kunnat medföra förmånsrätt. Det har förekommit, att formellt riktiga förlagsinteckningar sålunda gjorts värdelösa, då tillfället för deras användande kommit. Att detta förhållande måste betecknas såsom en praktiskt sett allvarlig rättsosäkerhet, synes uppenbart.
3:o. Lagstiftningen utgår från att den rörrelse, som göres till föremål för förlagsinteckning, är lokalt bestämd. Flyttning av densamma till annan ort gör inteckningen ogiltig. Ett spörsmål är, i vad mån till rörelsen hörande lös egendom, som mera eller mindre tillfälligt finnes å annan ort än där fabriken drives, inrymmes under inteckningen, exempelvis timmer, som ligger i de till sågverket hörande, stundom mycket avlägsna skogarna eller som flyter i älvarna på väg till sågverket, eller å annan ort upplagt konsignationslager. Härom råder ovisshet, om ock det torde vara antagligt, att det rättsliga bedömandet skulle utfalla till förmån för en vid tolkning. I detta sammanhang må ånyo påminnas om den finska lagstiftningen, vars panträtt ju är byggd på den intecknade egendomens befintlighet inom ett i inteckningsansökningen till sina gränser noggrant bestämt område. Ej minst med hänsyn till förhållandena inom en sådan näringsgren som den betydande trävaruindustrien synes dylik territoriell begränsning böra för industrien och dess kreditväsen vara synnerligen hindersam.
4:o. Med visst oväsentligt undantag innefattas icke fordringar under förlagsinteckning. Så snart den medelst förlaget förarbetade
varan föryttrats, är förmånsrätten borta; den fordran, som motsvarasav varan, träder icke i dennas ställe. Följden härav är, att gagnetav förlagsinteckning kan bliva i hög grad beroende av rena tillfälligheter.
Ofta nog är samma företag innehavare av flera fabriker, belägnaå skilda orter. Stundom bliva dessa föremål för separata förlagsinteckningar. I lagen angives visserligen vad slags egendom, sommå inrymmas under förlagsinteckning, men hinder finnes icke att iinteckningsmedgivandet egendomen på olika sätt begränsas. Stundomsker sådant utan avsikt genom oaktsamhet vid reversens formulering.Nu anmärkta omständigheter föranleda lätteligen komplikationer ochrättsförluster.
5:o. I enlighet med förlagsinteckningens konstruktion upphör inteckningen att gälla vid rörelsens överlåtande till annan ägare. Tillinteckningshavarens skydd stadgar lagen, att vid sådan överlåtelseskulden varder mot förlagstagaren genast till betalning förfallen.Det har anmärkts, att enahanda föreskrift vore på sin plats för detfall att rörelsen nedlägges eller egendomen vanvårdas. I finska lagstiftningen har denna anmärkning vunnit beaktande.
6:o. Den förmånsrätt, som förlagsinteckning medför, kan göras gällande endast vid ett tillfälle, nämligen i låntagarens konkurs. Utmätning av och lösöreköp angående förlagsintecknad egendom utgöra under viss förutsättning konkursanledning enligt § 4 konkurslagen, men medföra ej befogenhet för inteckningshavaren att omedelbart göra sin rätt gällande i egendomen. Man förmenar, att skäligt vore, att inteckningshavarens rätt bleve stärkt åtminstone i så måtto, att förmånsrätten finge, på sätt i finska lagen stadgats, i fall av utmätning för annans fordran göras direkt gällande i den utmätta egendomen.
Samtliga de anmärkningar mot vår gällande lagstiftning, vilka här sammanförts, synas mig sådana, att desamma vid en revision av lagstiftningen icke kunna lämnas obeaktade. Härvid torde det visa sig, att flertalet av anmärkningarna stå i ett ganska oupplösligt sammanhang med varandra. Drager man i en ända av tråden, upprullas av sig självt nära nog hela nystanet. Jag skall nu, i sådant syfte och med utgångspunkt från bibehållandet av inteckningens karaktär av enbart förmånsrätt, något litet diskutera de olika punkterna en efter annan.
1:o. Först och främst synes det icke kunna undgås, att lagstiftningen, under hänsynstagande till den allmänna praxis och de betydande ekonomiska intressen, som i enlighet med denna praxis blivit förankrade i förlagsinteckningar, uttryckligt övergiver principen om den med inteckning skyddade försträckningens karaktär av förlag för förarbetning av varor. Inteckningen bör erkännas såsom ingenting annat än ett medel att utnyttja det intecknade företagets lösa egendom såsom kreditunderlag. Det bör ej vidare vara tal om "förlagsinteckning" utan mera vidsträckt om "inteckning i lös egendom".
2:o. I och med att man övergiver förlagssynpunkten följer därav, att någon logisk grund icke vidare kommer att finnas för inteckningsinstitutets förbehållande åt industrien, d. v. s. näringar som bygga sin verksamhet på förarbetning och förädling av varor. Logiskt sett bör hinder ej vara att under inteckningsförmånen inrymma varje slag av näring, således förutom industrien ej endast hantverket och jordbruket utan bl. a. även handeln. För institutets begränsande till vissa slag av näringar kunna därefter endast rena lämplighetshänsyn åberopas. Då den finska lagstiftningen, som helt och hållet lämnat förlagssynpunkten, dock icke medtagit handeln, har således detta motiverats uteslutande med praktiska skäl (bland vilka, såvitt jag kan finna, även borde hava nämnts den territoriella bestämningen av panträtten).
Om nu det skulle befinnas riktigt att i lagstiftningen upptaga jordbruket, på sätt så ofta begärts och föreslagits, ävensom hantverket, vars avskiljande från fabriksindustrien erbjuder så stora praktiska svårigheter, återstår framför allt handeln. Sant är, att för handelns medtagande icke finnas samma starka skäl som beträffande industrien, men icke mindre sant torde vara, att det även i fråga omhandelsföretag mången gång skulle vara för kreditens tillgodoseende och lämpliga ordnande gagneligt, om, såsom i utlandet på sina håll, möjlighet funnes att inteckna jämväl den lösa egendomen. I Iär må även erinras om de vaga gränserna mellan industri och handel. Goda skäl kunna åberopas till förmån för inteckningsinstitutets begränsande till rörelse av mera betydande omfattning. För de verkligt små näringsfången bör institutet ej vara inrättat. Det kunde måhända ifrågasättas, om icke samtliga här antydda synpunkter skulle bliva nöjaktigt tillgodosedda genom förlagsinteckningsinstitutets upplåtande till näringslivet i dess helhet i förbindelse med föreskrift, att med upplåtande av inteckning i rörelses lösa egendom skulle automatiskt följa bokföringsskyldighet för rörelsens innehavare. Oavsett bokföringsskyldighetens lämplighet i här avsedda avgränsningssyfte vill det synas principiellt riktigt att uppställa ordnad bokföring såsom villkor för rätt att inteckna den bedrivna rörelsens lösa tillgångar.
Inteckningsinstitutets utsträckande till näringslivet i dess helhet eller avsevärda delar av detsamma skulle medföra förmånen, att den ovan berörda ovisshet om meddelad intecknings giltighet i händelse av frågans upptagande till prövning i konkurs, vilken för närvarande förefinnes, skulle utan vidare bortelimineras eller avsevärt minskas.
3:o. En följd av inteckningsinstitutets ordnande på sätt här antytts synes bliva, att någon anledning att såsom nu hava inteckningen bunden icke blott till näringsidkarens person utan jämväl till viss angiven ort för rörelsens bedrivande icke vidare komme att finnas. Föremålet för inteckningen blir näringsidkarens (den enskildes, handelsbolagets, aktiebolagets) lösa egendom, oavsett på vilket eller vilka ställen rörelsen må anses bedriven. Härav komme
åter att följa, att man bleve befriad från den olägenhet, som är förbunden med den nuvarande osäkerheten angående förlagsinteckningens förhållande till sådan lösegendom, som befinnes å annan ort än där rörelsen enligt inteckningshandlingen idkas.
4:o. Med borttagandet av inteckningens natur av förmånsrätt i lämnat förlag torde det mindre än eljest vara befogat att vägra inrymmandet av det intecknade företagets fordringar under förmånsrätten. Det skulle säkerligen vara med praktiska fördelar förenat att medgiva förmånsrättens utsträckande till all låntagarens egendom av beskaffenhet att icke kunna bliva föremål för fastighetsinteckning.
Ävenledes synes den nuvarande rätten för gäldenären att inom den av lagen givna ramen efter sitt skön begränsa föremålet för inteckningen böra bortgå. Den, som överväger uttagande av inteckning i sin lösegendom, bör bestämma sig enligt alternativet allt eller intet. För kreditändamålets främjande, som ju bör vara avgörande, skulle, det är min tro, en bestämmelse med dylikt innehåll vara mycket välgörande.
5:o. Det synes rimligt, att lagstiftningen kompletteras med stadgande, att den genom inteckning skyddade fordringen skall genast till betalning förfalla ej endast vid rörelsens överlåtande till annan utan ock i händelse av rörelsens nedläggande eller vanvård av den intecknade egendomen, måhända även för det fall att rörelsen helt omlägges eller i synnerlig mån förändras.
6:o. Jämväl torde skäl vara att tillmötesgå önskemålet, att förmånsrätten må göras gällande i intecknad egendom, så snart denna blivit för annans fordran utmätt.
Tillfälle finnes till val mellan olika vägar för ett lämpligare ordnande av rätten till inteckning i lös egendom än enligt nuvarande lagstiftning. Vad jag med de ovan ifrågasatta eller förordade ändringarna av denna avsett att framhålla är, att många skäligen obestridliga och nog så betydande olägenheter, vilka med lagstiftningen nu äro förbundna, kunna avhjälpas utan att det därför erfordras att övergiva den, som jag tror, goda grund för lagstiftningen, som utgöres av förmånsrätt och intet mera. Sant är att pant giver starkare rätt. Att detta kan förefalla frestande är förklarligt. Men det bör ej förgätas, att pant i lös egendom utan besittning är en ganska betänklig sak, som icke annat än under alldeles speciella förhållanden (såsom i sjörätten) kan ordnas någorlunda tillfredsställande utan hinderliga konstruktioner och komplikationer.
Inteckning i lös egendom kan — huru den än åvägabringas —såsom säkerhet aldrig mäta sig med fastighetsinteckning. Dess huvudsakliga betydelse förbliver att tjäna såsom supplementär säkerhet.Förutsättningen för ett gagneligt användande av densamma bör vara en icke alltför ytlig förbindelse mellan kredittagaren och kreditgivaren med i mån av behov möjlighet till kontroll från den sistnämndes sida.
Knut Dahlberg.