Lagstiftningsfrågor i Frankrike. Den gällande franska rätten medger ej makar att efter överenskommelse erhålla separation och sedermera äktenskapsskillnad. För separation fordras städse någon omständighet, som kan tillräknas ena maken såsom skuld. Efter tre års förlopp äger en var av makarna få separationen förvandlad i definitiv skillnad. I februari 1925 antog senaten för sindel en lag, enligt vilken separationstiden förkortades till två år. Vid frågans behandling i deputeradekammaren den 15 juli 1926 hemställde vederbörande rapportör om godkännande av den av senaten antagna lagen, som emellertid möttes av en skarp opposition. Man anförde, att den obehörigt gynnade skilsmässor och komme att inverka menligt på födelsefrekvensen. Förslaget vann dock majoritet i kammaren, men då ej tillräckligt antal deputerade deltagit i behandlingen uppsköts frågan till ett senare sammanträde.
    För underårigas giftermål fordras enligt fransk rätt samtycke av föräldrarna eller, om de ej äro ense, av fadern. Om en är död eller är ur stånd att ge uttryck för sin vilja, är den andres samtycke tillfyllest. Hava makarna erhållit skillnad eller separation, kräves samtycke blott av den make, till förmån för vilken skillnads eller separationsdomen avkunnats, därest maken har vårdnaden om barnet. Genom beslut den 21 januari 1926 har senaten för sin del beslutat, att för underårigs giftermål fordra samtycke av allenast en av föräldrarna. Som en följd härav har nämnda för fall av skillnad eller separation givna stadgande ansetts böra strykas. Att sålunda den make som varit vållande till skillnaden och ej tilldelats vårdnaden av barnet, skall äga mot den andres vilja ge samtycke till barnets giftermål, synes knappast rimligt. En annan ståndpunkt intaga som bekant de skandinaviska äktenskapslagarna. Antagligen kan den av senaten intagna ståndpunkten förklaras av den allmänna strävan att främja äktenskaps ingående och därmed nativiteten.
    Lagen den 3 augusti 1926, som avser att bereda staten nya inkomster, har beträffande arvsskatten infört några anmärkningsvärda modifikationer i förut gällande skattesatser. Skatten för förmögenheter över 500 000 francs har sålunda minskats. Särskilt stor är skatteminskningen för de största förmögenheterna (över 50 miljoner). Som exempel må nämnas, att beträffande föräldrar skatten nedsatts för andel över 50 miljoner från 17 % till 12.5 %. För syskon har nedsättning skett för andel mellan 500 000 francs och 1 miljon från 25 % till 22 % samt för andel över 50 miljoner från 44 % till 32 %. Vidare har i varje skatteklass fastställts ett maximibelopp för skatten, utgörande i rätt upp- och nedstigande led samt mellan makar 25 %, i sidolinjen t. o. m. fjärde led 35 % och eljest 40 %. Dessa åtgärder ha vidtagits för att i någon mån lätta bördorna på kapitalet och därigenom uppmuntra till ett återinförande till Frankrike av de talrika förmögenheter, som förts ur landet. De smärre förmögenheterna ha däremot drabbats av en mindre höjning av arvsskatten.

E. L.