Föreningen Sveriges häradshövdingar hade sitt ordinarie årsmöte i Svenska Läkaresällskapets hus i Stockholm d. 9 okt. 1926 under ordförandeskap av häradshövdingen A. Olivecrona. Till vice ordförande utsågs f. d. häradshövdingen H. Rohtlieb. Såsom sekreterare fungerade häradshövdingen C. A.Norelius. 49 häradshövdingar voro tillstädes.
    Sedan styrelsens förvaltningsberättelse blivit uppläst, höll t. f. revisionssekreteraren Hilding Forssman föredrag om "Den nya jorddelningslagstiftningen". (Se detta häfte av Sv. J. T. s. 428.)
    Såsom överläggningsämne hade upptagits följande fråga: "Bör inteckning kunna dödas i avsöndrat eller avstyckat område, innan det någon gång lag-

 

farits?" (Se detta häfte av Sv. J. T. s. 458.) Efter inledningsanförande av ordföranden yttrade sig i denna fråga häradshövdingarna Colleen och Johan Hansson, varefter föreningen beslöt att såsom sin mening uttala, att de synpunkter, som av inledaren framhållits, borde beaktas vid blivande behandling av inteckningsärenden av ifrågavarande slag vid häradsrätterna.
    I det från förra årsmötet bordlagda ärendet angående svar å Sveriges Advokatsamfunds styrelses skrivelse med hemställan om åtgärder för undanröjande av bruket att domaren vid måls handläggning avfordrar kärandeparten hans exemplar av protokollet i målet yttrade sig häradshövdingarna Arhusiander, Colleen, N. Edling, af Ekenstam, Johan Hansson, Helling, Linders, Lindquist och Schlyter, varefter föreningen beslöt uppdraga åt styrelsen att i svarsskrivelse till Advokatsamfundets styrelse vitsorda parternas rätt att behålla utlösta protokoll samt framhålla att enligt föreningens mening det vore lämpligt att åtgärder vidtoges från häradshövdingarnas sida för ernående av det av nämnda styrelse angivna syftet, därvid dock uppmärksamheten borde fästas därpå, att i vissa fall någon övergångstid kunde behövas.
    På förslag av styrelsen och efter yttranden av häradshövdingarna Johan Hansson, Lindquist och Zetterstrand beslöt föreningen uppdraga åt styrelsen att hos Kungl. M:t hemställa om åtgärder för att ålägga allmän åklagare, som å tjänstens vägnar utfärdar stämning i brottmål, att dels vid stämningens avfattande tydligt angiva det avsedda brottets beskaffenhet samt tid och plats för detsamma, dels till domaren ofördröjligen insända stämningen i huvudskrift eller avskrift samt, i händelse särskilt förhörsprotokoll rörande brottet förts, avskrift därav, dels ock i och för målet införskaffa bevis om år och dag då den tilltalade är född.
    Vid företagen behandling av frågan om fortsatt tillämpning av nu gällande provisoriska lösenbestämmelser för expeditioner från häradsrätt och domhavande på landet och i sammanhang därmed av frågan om författningsenliga bestämmelser angående de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor föredrog häradshövdingen Johan Hansson ett skriftligen avfattat förslag avseende allmän reglering av lösenförordningens lösensatser. Efter överläggning, varunder yttrade sig häradshövdingarna af Ekenstam, Leijonhufvud, Håkanson, Helling, Lindquist, Schlyter, Arhusiander, Lindstedt, Ribbing, Nordström, S. Nyrén och Chr. Ahlgren, och sedan flera olika förslag framställts, beslöt föreningen uppdraga åt styrelsen att ingå till K. M:t med hemställan att de nu gällande provisoriskt förhöjda lösensatserna för vissa expeditioner från häradsrätt och domhavande på landet måtte varda definitivt införda i förordningen om expeditionslösen. Samtidigt beslöt föreningen med hänsyn till det samband, vari frågan om lösenbestämmelserna kommit att stå till frågan om de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, att i skrivelsen skulle tillkännagivas, att föreningen godkände det yttrande, som styrelsen i sistnämnda fråga d. 12 februari 1926 avgivit i anledning av remiss från K. M:t och vari styrelsen förklarat sig icke hava något att anmärka mot sådana bestämmelser rörande de icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden och anställningsvillkor, som sedermera i K. M:ts proposition till 1926 års riksdag i denna fråga angåvos såsom av K. M:t avsedda.
    Vid företaget val av styrelse för tre år omvaldes styrelsens samtliga ordi-

 

narie ledamöter, nämligen häradshövdingarna Håkanson, Arhusiander, af Ekenstam, Hedborg, Olivecrona och Wetterling. Av styrelsens suppleanter omvaldes häradshövdingarna Petrén, Cederschiöld, Munck af Rosenschöld, Löfgren och N. Edling samt nyvaldes efter f. d. häradshövdingen Uggla, som undanbett sig återval, häradshövdingen Wihborg. Till revisorer valdes häradshövdingarna Bergelmer och Borell och till deras suppleanter häradshövdingarna Hagströmer och Wisén.
    Vid den middag å Grand Hotel varmed årsmötet avslutades yttrade justitieministern, statsrådet J. C. W. Thyrén, i ett tal bl. a. följande: Det vore talarens bestämda beslut att så snart som möjligt få ett ideellt resultat av det mångåriga arbete som nedlagts på rättegångsreformen. Men man borde icke bryskera verkställigheten. Minst lika viktigt som att grundlägga reformen genom en god lag är att vara försiktig vid genomförandet. Alla möjliga hänsyn böra därför tagas till de nu levande människornas intressen. Om man anser reformen nödvändig eller önskvärd, så är därmed icke sagt eller menat, att de svenska domstolarna skulle lida av någon underlägsenhet vid jämförelse med domstolarna under vilket mera modernt processystem man än vill välja. Det är icke smicker eller skryt, om man säger att vi beträffande våra underrätter på landet — bortsett från vikariatsystemet — icke behöva frukta en tävlan med något annat land. Detta sammanhänger med de sociala och ekonomiska betingelser, under vilka häradshövdingarna arbeta. Vi hoppas att dessa skola kunna bevaras även efter en omläggning av processen. — Det är något annat som satt reformen i gång: hänsyn till snabbhet i rättsskipningen; det måste icke blott dömas rätt utan även någorlunda snabbt. För att åstadkomma detta blir det oundgängligt att göra varjehanda mera eller mindre kännbara ingrepp i den nuvarande ordningen, vilka ingalunda alltid lända till trevnad för dem som sitta i ämbetet. Talarens personliga uppfattning vore som sagt: största tänkbara försiktighet i utförandet; hellre litet för långsamt än stöta mot billighetshänsyn. Man skall då få ett. bättre resultat. Tal. hade fått icke så alldeles få påstötningar just från Sveriges domarkår. Man hade trott att reformens genomförande skulle forceras mera än talarens mening vore. Å andra sidan ville tal. uttrycka den förhoppning, att det understöd från domarkårens sida, som vore nödvändigt för att ett nytt processystem skulle verka till välsignelse, ej måtte utebli, och att de domare som få medverka till reformens genomförande måtte bliva villiga att underkasta sig de besvärligheter som icke kunna undvikas.