Frågan om sammanslagning av domsagor. Den av J. O. genom skrivelser till K. M:t d. 28 nov. samt d. 6 och 9 dec. 1924 väckta frågan om sammanslagning av mindre domsagor (se Sv. J. T. 1925 s. 78) har av justitieministern, såvitt angår reglering av domsagorna i Västerbottens län, anmälts i konselj d. 21 nov. 1925 och i övrigt upptagits till behandling i årets stats-

 

NOTISER. 87verksproposition. Efter en redogörelse för de inkomna utlåtandena över förslaget till en sammanslagning av Uppsala läns södra och mellersta domsagor yttrar justitieministern i principfrågan:
    »Den nuvarande underrätten på landet, häradsrätten, är genom sin sammansättning med en enda jurist jämte ett kollegium av lekmän för sin nöjaktiga funktion i avgörande grad beroende av att den rättsbildade ordförandens plats besättes med en för det egentliga domarvärvet högt kvalificerad kraft. Gällande rättegångsordning överlämnar ju åt underrättens ordförande en befogenhet med avseende å förfarandets ledning samt processmaterialets sammanförande och fullständigande, som ställer synnerligen stora krav på ordförandens skicklighet och erfarenhet, därest ett gott domsresultat skall vinnas. Särskilt är därför av nöden, att denne domare kontinuerligt har att handlägga och avdöma ett så stort antal egentliga rättegångsmål av jämväl annan än expeditionell karaktär, att hans juridiska kunskaper och känning med rättslivets förhållanden och krav vidmakthållas och utvecklas. Expeditionsarbete och registreringsverksamhet av olika slag böra icke i alltför hög grad inkräkta på hans möjligheter att förskaffa sig för det maktpåliggande egentliga domarvärvet nödig insikt och förfarenhet.
    Genom de senare årtiondenas utveckling har en väsentlig förskjutning skett i häradshövdingens tidigare intagna, med nyss angivna förutsättningar i huvudsak överensstämmande ställning. Arbetsbördan, som fortfarande enligt lag och författningar i övervägande grad åvilar häradshövdingen själv, har vuxit, på sina håll i högst betydande omfattning. Men dess beskaffenhet ärnu en väsentligen annan än tillförene. De egentliga rättegångsmålen hava i förhållande till folkmängden snarare av- än tilltagit, och särskilt gäller detta den egentliga, i mindre grad industrialiserade landsbygden. Däremot hava allehanda ansökningsärenden, i synnerhet rörande lagfart och inteckning i fast egendom, starkt tillvuxit i antal. Inskrivningsväsendet intager i allmänhet en betydligt större plats i domsagoarbetet nu än förr. Följden har blivit, att på häradshövdingämbetet ankommande göromål i allmänhet numera till den mindre delen bestå av egentlig domarverksamhet, till den större däremot avskötseln utav det omfattande registreringsväsendet. De faror denna utveckling medför för häradshövdingens ställning såsom domare i egentlig mening ligga i öppen dag. Inskrivningsarbetet kräver av sin man delvis andra personliga egenskaper än dem som böra känneteckna domaren. Men därjämte har den förelupna utvecklingen medfört ett annat resultat. I flertalet av riketsdomsagor har den arbetsbörda som åvilar häradshövdingen nått en omfattning, som gör det omöjligt för denne ämbetsman att kontinuerligt personligen utföra alla på honom ankommande göromål. En vanlig utväg ur denna svårighet är att häradshövdingen tidvis anlitar vikarie för utförande av allt på en viss period belöpande domsagoarbete. Olägenheterna med detta system äro väl kända. Den svåraste av dem, vid sidan av den ofta svaga kompetensen hos de unga vikarierna, är den förlust av kontinuitet i såväl rättsskipning som inskrivningsarbete, som härav blir följden. Endast i ringa mån kan denna kontinuitet vinnas därigenom, att häradshövdingen övervakar utförandet även av det arbete, som åligger vikarien på dennes eget ansvar. Någon säkerhet finnes för övrigt icke för att verkligen ett sådant övervakande i lämplig och möjlig omfattning äger rum.

 

88 NOTISER.    Den försiggångna förändringen i domsagoarbetets beskaffenhet och omfattning skjuter allt mera i förgrunden problemet om att så ordna domsagornas arbetsförhållanden, att verksamheten kontinuerligt kan ombesörjas av fast anställda befattningshavare med biträde av unga jurister som för sin utbildningtjänstgöra i domsagorna. Därvid måste tillses, att arbetsordningen icke i väsentlig mån baseras på utnyttjande av dessa biträdens arbetskraft, och särskilt att åt dem anförtros utförande på eget ansvar endast av sådana göromål, för vilkas behöriga förrättande de kunna anses fullt skickade.
    För vinnande av antydda syfte stå två utvägar till buds. Den ena är att göra domsagornas områden så små, att häradshövdingen med anlitande av notaries biträde för utförande av mindre krävande göromål och i övrigt med hjälp av icke rättsbildad arbetskraft förmår draga hela arbetsbördan. Ett konsekvent genomförande av en sådan ordning skulle kräva uppdelning i stor skala av nuvarande domsagor. Det är tydligt, att detta system redan av ekonomiska skäl måste anses svårgenomförbart. Men dessutom resa sig mot detsammas införande betänkligheter av annan art. Häradshövdingens sysselsättning bleve till väsentlig del icke längre dömande utan registrerings- och expeditionsarbete. Den för domarverksamheten i egentlig mening nödvändiga erfarenheten och skickligheten i handläggning av rättegångsmål skulle knappast kunna vinnas eller ens bibehållas. Härtill komme, att det vore svårt att avlöna en starkt utökad häradshövdingkår efter sådana grunder, att de ej medförde en nedgång i kvalifikationerna hos aspiranter till lediga häradshövdingämbeten. En fördel medför väl systemet med små domsagor, nämligen att häradshövdingen i en dylik domsaga kan förvärva sig en något mera detaljerad orts- och personkännedom och upprätthålla en närmare kontakt med domsagoborna än vad för häradshövdingen i en större domsaga är möjligt; men detta förhållande har säkerligen numera mindre betydelse än tillförene och kan ej uppväga de olägenheter, som smådomsagosystemet medför.
    Starka skäl tala däremot för att göra domsagorna så stora, att häradshövdingen erhåller tillräcklig sysselsättning med domargöromål av mera kvalificerad art, under det att inskrivningsverksamheten i huvudsak överlämnas åt annan befattningshavare. Det maktpåliggande dömandet kommer då att utföras av en för detta arbete kvalificerad ämbetsman, som befrias från tidsödande expeditions- och registreringsarbete. Inskrivningsarbetet åter, i och för sig av synnerlig betydelse men krävande i viss mån andra personliga egenskaper än den egentliga domarverksamheten — hög expeditionell rutin men mindre omfattande, starkt specialiserade juridiska insikter — överlämnas åt särskild befattningshavare, varigenom undvikes användning för denna verksamhet av överkvalificerad arbetskraft. Domsagoarbetets båda olika grenar bliva på detta sätt var för sig väl tillgodosedda genom den rationella uppdelningen efter arbetets art. Då domsagornas antal genom införande av nu omhandlade grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kan väsentligt nedbringas, blir det möjligt att hålla häradshövdingens lön på en nivå, som garanterar att staten vid dessa viktiga sysslors besättande kan påräkna sökande med de högsta juridiska kvalifikationer."
    Sedan justitieministern härefter uttalat sig för successivt genomförda domsagoregleringar i riktning mot större domsagor med uppdelning av göromålen efter deras art på olika befattningshavare, stannar han i fråga om Uppsala-

 

NOTISER. 89domsagorna för att föreslå, att domsagorna fr. o. m. den 1 jan. 1927 sammanslås till en, omfattande två tingslag, vartdera med 10 eller, enligt av häradshövdingen i mellersta domsagan väckt förslag, 20 allmänna tingssammanträden om året jämte ett antal tremansting. För statsverket skulle genom sammanslagningen kostnaderna för de båda domsagorna nedbringas från omkring 31,700 kr. till omkring 15,850 kr. om året, vartill eventuellt skulle komma kostnaden för en biträdande domare, omkring 5,500 kr.

 

    I fråga om Finspånga läns domsaga föreslår justitieministern att densamma fr. o. m. den 1 jan. 1927 skall uppdelas på Björkekinds m. fl. härads domsaga, vilken därefter skulle benämnas Bråbygdens och Finspånga läns domsaga, samt Aska, Dals och Bobergs domsaga. Denna sammanslagning skulle nedbringa kostnaderna för de tre domsagorna från omkr. 48,600 kr. till omkr.32,500 kr.

 

    J. O:s förslag om en reglering av domsagorna i Västerbottens län med anledning av vakansen i länets mellersta domsaga blev däremot av K. M:t avslaget d. 21 nov. 1925. Det skäl som från ortsbefolkningens sida i främsta rummet åberopats mot en domsagoreglering i sistnämnda fall, var att allmänheten därigenom skulle i vissa av dessa vidsträckta områden få sina resor tilltingen oskäligt förlängda.