IVAR STRAHL. Fyra expropriationsrättsliga uppsatser. Akademisk avhandling. Upps. & Sthm 1926. Almqv. & Wiks. i distr. XV + 314 s. Kr. 12.00.
MAGNE SCHJØDT. Om riktig skjøn ved ekspropriation av fast eiendom. Kristiania 1917. H. Aschehoug & Co. 79 s. Kr. 2.00.
— —. Norsk ekspropriasjonsrett. Oslo 1926. H. Aschehoug & Co. XV + 410s. Kr. 26.00.
    Expropriationsinstitutet, som hittills föga behandlats i vår juridiska litteratur, har valts till ämne för en under nästlidne höst vid Stockholms högskola ventilerad avhandling av juris licentiaten Ivar Strahl. Avhandlingen består av fyra sinsemellan tämligen fristående men varandra kompletterande uppsatser. De båda första äro huvudsakligen ägnade åt teoretiska utredningar. Den första uppsatsen behandlar expropriationsändamålen och i synnerhet dessas förhållande till begreppet allmänt intresse. Den andra uppsatsen — om begreppetexpropriation — upptager bl. a. till behandling frågorna, om det är staten som exproprierar, samt huruvida expropriation är ingrepp i rättighet. Av intresse är utläggningen rörande innebörden av § 16 regeringsformen.
    De båda sista uppsatserna i boken, vilka torde kunna betecknas såsom de mera vägande, taga direkt sikte på tolkningen av 1917 års expropriationslag. Den tredje uppsatsen — om den expropriativa rättsförändringen — söker ge svar på en rad tolkningsspörsmål, till vilka denna lag ger anledning vid sin beskrivning av de skilda arterna av expropriation, nämligen expropriation av fastighet och expropriation av särskild rätt. I den fjärde uppsatsen, vilken upptar mera än halva bokens omfång, behandlas regler om expropriationsersättning. De för dennas beräknande grundläggande begreppen värde och skada utläggas. Ingående undersökningar ägnas också de praktiskt viktiga frågorna, i vad mån

ersättning skall utgå för skada av det exproprierades användande och i vad mån åter eventuell fördel av expropriationsföretaget för återstoden av endast delvis exproprierad fastighet skall föranleda minskning av eljest utgående ersättning. Utförligt redogöres även för reglerna angående K. M:ts befallningshavandes fördelande av expropriationsersättning mellan innehavare av fordringsinteckningar i exproprierad fastighet.
    Tillsammans bjuda de fyra uppsatserna en bred framställning av nästan hela den i 1917 års lag innehållna materiella expropriationsrätten. Regler angående expropriationsförfarandet behandlas däremot endast i förbigående. Arbetets begagnande underlättas av en utförlig innehållsförteckning samt talrika marginalrubriker.
    Ovannämnda båda arbeten av høiesterettsadvokaten Magne Schjødt syfta främst att tillgodose norska praktikers behov av vägledning på det expropriationsrättsliga området. Denna uppgift torde böckerna fylla på ett förtjänstfullt sätt, icke minst tack vare författarens rika praktiska erfarenhet rörande sitt ämne. Även för svenska läsare torde emellertid Schjøodts arbeten erbjuda mycket av intresse. I synnerhet gäller detta det tidigare och mindre arbetet, i vilket behandlas en rad praktiskt viktiga spörsmål beträffande expropriationsnämndsberäknande av expropriationsersättning.
    Den mera omfångsrika framställning av den norska expropriationsrätten, som innehålles i det senare av Schjødts båda arbeten, är till stora delar ägnad rättsliga spörsmål av omedelbart intresse framför allt för norska jurister. Vad beträffar expropriationsersättnings bestämmande finnas dock även där utredningar, som kunna tillämpas på svensk rätt. Spörsmålen rörande expropriationsersättnings storlek äro ju nämligen i mångt och mycket lika beskaffade enligt skilda länders rättsordningar. Värdet av denna Schjødtsbok förhöjes genom en utförlig förteckning å de i Norsk Retstidende återgivna høiesterettsdomarna i expropriationsmål 1850—1925. Dessa domar utgöra särskilt för studiet av ersättningsfrågor ett värdefullt material. Ehuru i Norge liksom i Sverige expropriationsersättning huvudsakligen bestämmes av särskild nämnd, äger nämligen i Norge domstol i ganska stor utsträckning pröva riktigheten av nämndens uppskattning.

—r.