Nya familjerättsliga lagar i England. Adoptionsinstitutet har hittills ej varit rättsligen reglerat i England. Då upptagande av barn såsom eget emellertid ej sällan förekommit, har man sedan länge haft under övervägande att meddela positiva bestämmelser i ämnet. Så har nu skett genom en lag av den 4 augusti 1926, "Adoption of Children Act", som trätt i kraft den 1 januari 1927.
Beträffande adoptantens ålder avviker den engelska lagen såväl från de kontinentala rättssystem, vilka kräva dels viss minimi-
ålder hos adoptanten, dels viss åldersskillnad mellan adoptant och adoptivbarn, som från de lagar vilka i likhet med den svenska uppställa allenast förstnämnda fordran. Enligt den engelska lagen är det sålunda tillräckligt om adoptanten antingen fyllt 25 år eller är 21 år äldre än adoptivbarnet. Och vid viss nära släktskap mellan adoptant och adoptivbarn kan adoption beviljas, ehuru adoptanten är mindre än 21 år äldre än barnet. En ogift man får ej antaga ett kvinnligt adoptivbarn, om ej alldeles särskilda omständigheter föreligga.
Om någon som är gift vill adoptera, erfordras i regel makens samtycke. Makarna behöva följaktligen ej såsom hos oss adoptera gemensamt.
Adoptivbarnet får ej ha fyllt 21 år. Samtycke till adoption skall ges av barnets föräldrar eller förmyndare eller den som har vårdnaden om barnet eller är underhållspliktig mot barnet. Adoption kan dock medges även utan dylikt samtycke, därest vederbörande övergivit barnet eller ej kan anträffas eller ej fullgjort sin underhållsplikt. Den som varit gift får ej adopteras.
Tillstånd till adoption ges av rätten. Den har att tillse, att adoptionen länder till barnets bästa, och skall ta hänsyn till barnets önskningar. Adoptionen får ej ske mot vederlag, med mindre tillstånd därtill ges av rätten. I den viktiga frågan om vederlags tilllåtlighet har engelska lagen alltså principiellt ställt sig på samma ståndpunkt som den svenska adoptionslagen efter de år 1923 vidtagna ändringarna i 8 — 10 §§. 1 I övrigt äger rätten föreskriva de villkor för adoptionen som finnas erforderliga med hänsyn till barnets bästa, särskilt i vad angår dess ekonomiska tillgodoseende.Den engelska lagen har således anslutit sig till den bland annat av den svenska lagen omfattade grundsatsen om prövning i varje särskilt fall huruvida adoption lämpligen bör äga rum.
Beträffande adoptionens rättsverkningar ges en allmän föreskrift av innebörd att alla i föräldraskapet grundade rättigheter och plikter i vad angår vårdnad, underhåll och uppfostran genom adoptionen övergå från de naturliga föräldrarna till adoptanten såsom vore adoptivbarnet dennes äkta barn. Däremot medför adoptionen ej några arvsrättsliga verkningar. Adoptivbarnet äger ej taga arv efter adoptanten. Den engelska rättens ståndpunkt i denna del är unik. Överallt eljest har man som en följd av adoptionens allmänna karaktär tillerkänt adoptivbarnet arvsrätt efter adoptanten. Naturligen kan adoptivbarnet tillgodoses genom testamente. Av intresse är emellertid härvid, att man beträffande såväl testamenten som dispositioner inter vivos ansett erforderligt att genom en legal tolkningsregel uttryckligen framhålla, att med uttrycken barn och avkomling ej skall förstås adoptivbarn och dess avkomling, med mindre det framgår att detta varit avsett.
Har av någon av de naturliga föräldrarna en försäkring tagits å
adoptivbarnets liv, gå alla rättigheter och förpliktelser på grund av försäkringen över å adoptanten.
Den "adoption order" som rätten meddelar kan vara av interimistisk natur. Rätten äger nämligen, när så finnes lämpligt, göra det slutliga tillståndet till adoptionen beroende av en prövotid av högst två år, under vilken tid barnet anförtros åt sökanden.
Har vid tiden för lagens ikraftträdande ett adoptionsförhållande de facto bestått under minst två år, äger rätten ge tillstånd till adoptionen, även om samtycke ej lämnas därtill av vederbörande representant för barnet och även då fråga är om en mans adoption av underårig kvinna.
Som en konsekvens av den i England härskande domicilprincipen föreskrives, att adoptanten — engelsman eller utländsk medborgare —skall ha domicil i England eller Wales. Beträffande adoptivbarnet fordras dessutom, att barnet skall vara brittisk medborgare.
Ett adoptionsregister skall upprättas. Däri skall för varje adoptivförhållande antecknas adoptivbarnets namn och födelsedatum, adoptantens namn, yrke och adress, dagen för adoptionen och den domstol som meddelat tillstånd därtill. Registret är offentligt.
Samma dag som den nya lagen om adoption trädde en annan familjerättslig lag i kraft, nämligen "Legitimacy Act" av den 15 december 1926. Lagen ger regler om legitimation av utomäktenskapliga barn per subsequens matrimonium, ett institut som var känt av den äldre engelska rätten men som för 700 år sedan avskaffades, enär man åt de i äktenskapet födda barnen ville förbehålla successionen i fast egendom. Den nya lagen medger det legitimerade barnet samma rätt till underhåll och uppfostran som ett barn i äktenskap. Barnet och dess avkomlingar äro även, med vissa undantag, i arvsrättsligt hänseende likställda med äktenskapliga barn.
För den svenska juristen är den nya lagen främst av intresse därigenom, att den — i anslutning till de tämligen detaljerade bestämmelserna om legitimationens förutsättningar och rättsverkningar — ger bestämmelser om det utomäktenskapliga (ej legitimerade) barnets arvsrätt efter moder. Först genom denna lag har principen att barn utom äktenskap och dessas avkomlingar skola äga taga arv efter barnets moder vunnit erkännande i den engelska rätten. Utan förbehåll har grundsatsen dock ej genomförts. Finnas äkta barn till modern, äger det utomäktenskapliga barnet sålunda ej ärva jämte dem. Modern har däremot även i detta fall arvsrätt efter barnet. Mellan barnet och dess mödernefränder äger arvsrätt ej rum.
Erik Lind.