ELIEL LÖFGREN. De nordiska förliknings- och skiljedomsavtalen i deras ställning till det internationella rättssystemet. Sthm 1927. Norstedt. 102 s. Kr. 1.75.

 

    Den framställning med ovanstående titel, som utrikesminister Löfgren nyligen publicerat, giver i själva verket mera än en utredning om de nordiska förliknings- och skiljedomsavtalen. Läsaren erhålleren översikt över hela skiljedoms- och medlingssystemet för internationella tvister, sådant det framträder i folkförbundsakten och de senaste årens traktatstyper. Vissa specialfrågor diskuteras dessutom mer ingående.
    Av särskild vikt är förf:s framställning rörande gränserna för å ena sidan förbundsrådets och den fasta domstolens behörighet, å andra sidan skiljedomstolars och förlikningsnämnders kompetens. Här finnas en del tvivelsamma spörsmål, som i den folkrättsliga litteraturen helt obetydligt behandlats. Förf. gör åtskilliga skarpsinniga och värdefulla iakttagelser av särskilt intresse med hänsyn till den livliga diskussion, som förts i Norge om de nordiska traktaterna.
    Genom folkförbundsakten ha som bekant förbundets medlemmar accepterat ett förlikningsförfarande, som kunde karakteriseras såsom subsidiärt obligatoriskt. Det står parterna fritt att genom särskilda överenskommelser enas om t. ex. att hänskjuta rättstvister till den fasta Haagdomstolen, intressetvister till särskild förlikningsnämnd etc., men i den mån dylika avtal ej träffas, är rådet en internationell förlikningsinstans, vars enhälliga förlikningsförslag i allmänhet har en viss rättsverkan, "negativ rättskraft" enligt Löfgrens terminologi. Genom anslutning till domstolsstadgans s. k. fakultativa klausul eller genom särskilda skiljedomsfördrag ha många stater enats om rättstvisters hänskjutande till den fasta Haagdomstolen. Om nu en stat anhängiggör ett mål vid Haagdomstolen med ett yrkande, som stödes på en gällande traktat eller eljest på folkrätten, kan det tänkas att domstolen antingen gillar eller ogillar yrkandet eller avvisar målet, enär på grund av folkrättens fragmentariska beskaffenhet en rättsregel ej finnes. Den praktiska skillnaden kan vara betydelsefull nog. Staten A fasthåller t. ex. vid en territorialgräns i havet å 10 sjömil, staten B anser att ett så vidsträckt krav är stridande mot folkrätten och låter sina undersåtar fiska innanför 10-milsgränsen. Skulle domstolen avvisa målet, betyder det, att bägge parterna kunna fortsätta sin träta, och att ingenderas åtgärder bli att betrakta som stridande mot folkrätten. En "intressetvist" skulle sålunda föreligga. Därest domstolen ogillar vare sig den enes yrkande att viss zon är internationellt vatten eller den andres påstående att samma zon är

 

14 — Svensk Juristtidning 1927.

202 Ö. U.underkastad strandstatens bestämmelser, har ett avgörande kommit till stånd, enligt vilket en av parterna måste ändra sin förutvarande hållning. Allt eftersom domstolen mer restriktivt eller mer extensivt använder sin befogenhet att förklara en anhängig tvist vara av rättslig art, blir området för andra instansers behörighet utvidgat, resp. begränsat. De intressetvister, som komma utanför domstolen, äro i sin tur underkastade rådets kompetens eller ock en förlikningsnämnds eller slutligen därjämte — såsom enligt de nordiska avtalen — en skiljedomstols såsom andra instans efter förlikningsnämnden. En intressetvist kan dock även vara att anse som en "inre" fråga. Denna gränsdragning bereder ävenledes stora svårigheter. De nordiska förliknings- och skiljedomsavtalen antyda den ej alls. Det innebär, att förlikningsnämnders och skiljedomstolars behörighet enligt de nordiska traktaterna härutinnan är vidsträcktare än rådets enligt art.16 mom. 8 av folkförbundsakten. Men, såsom Löfgren närmare utvecklar, det betyder givetvis ej, att deras behörighet är obegränsad. Det måste iakttagas att "det skall vara en internationell tvist, alltså röra parternas mellanhavanden som stater, vilkas suveränitet över sina respektive områden är erkänd a priori", för att tvisten skall kunna underkastas skiljedom. Men att alla territoriella frågor skulle vara absolut tabu för skiljedomstolar, vill förf. ej erkänna. Det är också uppenbarligen ett falskt suveränitetsbegrepp, som inspirerarden ståndpunkten, att t. ex. upplåtandet åt en grannstat av rätten att, med hänsyn till terrängförhållanden, bygga och nyttja en landsväg några hundra meter innanför den andra statens gräns i en öde trakt, skulle vara ett spörsmål, som under inga omständigheter kan vara föremål för skiljedom — eller "tvångsmedling" såsom Löfgren träffande betecknar skiljedom i intressetvister — enligt en allmän skiljedomstraktat.
    Vid omnämnandet (s. 80) av Norges ställning till skiljedomstraktat med Sverige har en felaktig uppgift insmugit sig. Det säges, att det under Karlstad-förhandlingarna 1905 från norsk sida hystes betänkligheter mot ett obegränsat skiljedomsavtal. Läget var tvärtom (varpå förf. själv fäst min uppmärksamhet), att ett sådant avtal redan då önskades från norsk sida. Att först 1925 ett obegränsat avtal undertecknades, berodde snarare på tidigare betänksamhet från svensk sida. Det torde väl vara ett tillfälligheternas spel, att rollerna sedermera blevo ombytta.

Ö. U.