NILS AHNLUND. Nils Rabenius (1648—1717). Studier i svensk historiografi Sthm 1927. Geber. 172 s. Kr. 4.75.
    Om uppsalajuristen Karl Lundius som urkundsutgivare har C. J. Schlyter fällt en hård dom. Och i de mångtusende svenska hem, där Grimbergs "Öden" läsas, lär man sig att Lundius, sin svåger Rudbecks beundrare och efterföljare,"brann av sådan nitälskan för fosterlandets anseende att han ansåg sig pliktig att själv tillverka en del antikviteter, som han tyckte ej borde saknas i en välförsedd stormakts förrådskammare".
    Obestridligt är nu att den av Lundius utgivna Agapeti bulla är en grov förfalskning. Men för den svenske juristen kan det icke vara likgiltigt om Lundius, som dock bland sin samtids svenska jurister åtnjöt det bästa anseende och vars förtjänster om vårt lagspråk icke torde vara ringa, vid utgivningen handlade i dolus eller blott i culpa, låt vara en ganska lata. Det har hittills allmänneligen antagits att Lundius själv förfärdigat bullan. Docenten Ahnlund kommer emellertid, i sin lärda och skarpsinniga undersökning om den kände hovpredikanten Nils Rabenius och hans urkundsförfalskningar, på goda grunder till det resultat att gärningsmannen är Rabenius (som ej har med juristsläkten att skaffa), och han finner t. o. m. omständigheterna ge ett visst stöd åt antagandet att Lundius handlat i god tro. Ahnlund håller även före att en rabeniansk mystifikation, kanske ej genomskådad av Lundius, ligger bakom dennes beryktade arbete om Zamolxis, primus getarum legislator.

B. W.

 

MIKAEL H. LIE. Minister-Ansvaret ute og hjemme. Oslo 1926. A. W. Brøggers Boktrykkeris forlag. 148 s.
    När den norska Grundlovens fäder i Eidsvold 1814 förlade den i författningen dominerande folkviljan till stortingets enkammare, gåvo de även regler som betryggade all tänkbar uppsikt över regeringen. Ledamöterna av statsrådet ävensom av Høiesteret svara inför riksrätten för ämbetsförbrytelser, vilka beträffande de förra enligt grl. § 30 omfatta underlåtenhet att i konseljen till protokollet protestera mot de konungens beslut, som kunna anses strida mot statsformen eller rikets lagar eller eljest vara uppenbarligen landsskadliga. Odelstinget äger anklaga de felande — samt stortingets medlemmar — inför riksrätten, som består av lagtingets ledamöter jämte Høiesteret med lagtingets president såsom ordförande, § 86. Konungens benådningsrätt är enligt § 20 i detta fall inskränkt till dödsstraff. Även efter senaste förändringar utgöres riksrättens majoritet av en kompakt lagtingsavdelning, och riksrättsåtalens historia ådagalägger klarligen aktionernas rent politiska karaktär, även om slagkraften därav numera, såsom den nyligen avslutade riksrättsaktionen torde utvisa, ej är den samma som förr. En annan sak är, att den norska riksrättsprocessens politiska kynne kraftigt bestritts, särskilt från juristhåll. Lie hävdar häremot, som det vill synas med rätta, att den norska ministeransvarigheten och därmed riksrättsförfarandet bär en påtaglig politiskt parlamentarisk prägel. Förf. genomgår i ett intressant kapitel de olika riksrättsåtalen samt analyserar, ofta i polemik med andra auktoriteter, det norska statsrådsansvaret och riksrättsinstitutets olika faser. Författningsutvecklingen i England skildras i ett tämligen utdraget inledningskapitel. De jämförelser mellan norska och svenska förhållanden, som förf. flerstädes uppdragit, äro icke alltid tillfredsställande.