Den nya lagen om försäkringsavtal. I Svensk Juristtidning har tidigare (årg. 1925 s. försäkringsavtal. 292 o. f.) lämnats en redogörelse för försäkringslagstiftningskommitténs år 1925 avgivna, under samarbete med kommittéer från de tre övriga nordiska länderna utarbetade förslag till lag om försäkringsavtal. Efter det lagrådet i oktober 1926 avgivit utlåtande över förslaget, framlades det genom proposition nr 33 för 1927 års riksdag. I enlighet med första lagutskottets hemställan i utlåtande nr 14 har riksdagen nu antagit förslag till lag i ämnet. Lagen, som utfärdats den 8 april 1927, företer vissa avvikelser från kommitténs förslag. De ändringar, som vidtagits, röra emellertid endast detaljer och äro i många fall av formell natur. För vissa ändringar, som kunna anses vara av mera allmänt intresse, skall här lämnas en kort redogörelse.
Den nya lagstiftningen om försäkringsavtal är icke avsedd att gälla för den sociala försäkringen. Utanför denna lagstiftning skulle därför enligt kommitténs förslag falla avtal, som slutas i enlighet med föreskrifterna i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring eller i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Sedan socialstyrelsen i ett över förslaget avgivet utlåtande erinrat om att sjukkasselagstiftningen vore föremål för omarbetning och att en ny lag om sjukkassor givetvis komme att ännu mera än den nu gällande framhäva sjukkasseverksamhetens sociala karaktär och uppgifter, blevi det till lagrådet remitterade förslaget i enlighet med socialstyrelsens hemställan undantag gjort jämväl för försäkring, som meddelas av sjukkassa.
Beträffande verkan därav att försäkringstagaren vid avtalets slutande,utan att hava gjort sig skyldig till svikligt förfarande, lämnat en uppgift, vars oriktighet han insett eller med iakttagande av tillräcklig omsorg bort inse, finnas bestämmelser i 6 §. Enligt den tanke, som ligger till grund för denna paragraf, skall ett sådant förfarande från försäkringstagarens sida icke utan vidare medföra, att försäkringsgivaren blir helt fri från ansvarighet. Väl skall denna påföljd inträda, då man kan antaga, att försäkringsgivaren med kännedom om rätta förhållandet över huvud icke skulle hava meddelat försäkring; en härmed överensstämmande regel har ock uppställts i första stycket. För sådana fall åter, då uppgiftens oriktighet icke medfört annat än att premien blivit för lågt beräknad eller att försäkringsgivarens omdöme om de villkor, som han borde betinga sig, eller om det belopp, för vilket han bort taga återförsäkring, blivit vilselett, har det ansetts innebära en onödig stränghet att, såsom enligt sjölagen och i allmänhet enligt gällande försäkringsvillkor är händelsen, låta all rätt gent emot försäkringsgivaren gå förlorad. Billigheten har synts kräva, att denne bär ansvar i den mån han kan anses hava
fått vederlag därför genom den överenskomna premien. I anslutning härtill stadgades i 6 § andra stycket av kommitténs förslag, att om försäkringsgivaren med kännedom om rätta förhållandet skulle hava krävt högre premie, hans ansvarighet skulle nedsättas efter förhållandet mellan den erlagda och den rätta premien. Skulle han hava uppställt något särskilt villkor, ansågs försäkringen beviljad under detta villkor. Om försäkringsgivaren genom återförsäkring skulle hava begränsat storleken av den risk han bure i sista hand, var han ansvarig endast för ett häremot svarande lägre belopp. Denna s. k. prorataregel hade emellertid för brandförsäkring, sjöförsäkring och annan transportförsäkring i tredje stycket ersatts av den s. k. kausalitetsregeln,enligt vilken försäkringsgivaren har att fullt svara för försäkringsfall,vars inträde eller omfattning finnes hava varit oberoende av det oriktigt uppgivna förhållandet, men däremot är helt fri från ansvar, där ett sådant kausalsammanhang ej kan anses uteslutet. I propositionen blev efter hemställan av lagrådet undantagsbestämmelsen i tredje stycket av 6 § begränsad till att omfatta allenast sjö- och annan transportförsäkring.
En motsvarande ändring vidtogs i kommittéförslagets bestämmelser om verkan av att den fara, mot vilken försäkringen skall bereda skydd, blivit på grund av ändrade förhållanden ökad efter det avtalet slöts.
De av kommittén i 25 § föreslagna bestämmelserna om försäkringsgivarens regressrätt undergingo i propositionen ändring så tillvida att den i sista stycket av paragrafen upptagna tvingande regeln uteslöts.
För fordringar på grund av försäkringsavtal skall enligt den nya lagen gälla en särskild preskriptionstid, som för normala fall bestämts till tre år från det fordringsägaren får kännedom om sin fordran. Emellertid kan det undantagsvis inträffa, att den, som äger göra gällande fordran på grund av en försäkring, först efter lång tid eller kanske aldrig får kännedom därom. För en avliden persons arvingar kan det exempelvis vara obekant, att livförsäkring tagits å arvlåtarens liv. Med tanke på sådana fall har det ansetts nödvändigt att upptaga bestämmelser om en preskriptionstid, som löper oberoende av huruvida fordringsägaren äger kännedom om fordringen eller icke. I sådant syfte var i propositionen likasom i kommitténsförslag såsom en yttersta gräns för rätten att göra ett fordringsanspråk gällande föreslaget en tid av fem år från det sådant tidigast kunnat ske. Till stöd för en sådan regel kan anföras, att den sålunda ifrågasatta gränsen i det närmaste sammanfaller med vad som enligt 264 § sjölagen gäller för sjöförsäkring. Första lagutskottet har emellertid, på sätt av dess utlåtande framgår, icke funnit tillräcklig anledning föreligga att härutinnan tillämpa en kortare tid än den vanliga preskriptionstiden. Utskottet har ock erinrat om att i den norska texten, likasom i ett av den svenska kommittén år 1921 offentliggjort första utkast, tiden bestämts till tio år. Vid sådant förhållande har utskottet funnit sig böra hemställa, att i fall som här
avses preskriptionstiden ej skall utlöpa förrän tio år förflutit från det fordringen kunnat göras gällande. Denna hemställan har vunnit riksdagens bifall.
När försäkring tages å ett föremål, är det vanligt, att efter särskild besiktning och värdering av föremålet överenskommelse träffas om ett visst försäkringsvärde för detsamma. En sådan överenskommelse (förvärdering, taxerad polis) har till syfte att undanröja de svårigheter, som i annat fall lätt kunna uppkomma, då det gäller att efter en skada åstadkomma utredning om föremålets värde. Försäkringshavaren befrias härigenom från honom eljest åliggande skyldighet att bevisa värdet av vad som skadats. Däremot tillkommer honom icke någon ovillkorlig rätt att erhålla ersättning efter det överenskomna värdet. Med fastslående av denna allmänt erkända grundsats var i propositionen likasom i kommittéförslaget uttalat, att om försäkringsgivaren kunde visa, att en å det överenskomna värdet grundad reglering skulle giva till resultat ett belopp, som utgjorde mera än ersättning för den lidna förlusten, försäkringsgivaren icke skulle vara pliktig att utgiva överskottet. Första lagutskottet förklarade i sitt utlåtande, att utskottet icke hade något att erinra mot själva den princip, som sålunda kommit till uttryck i förslaget. Utskottet fann det emellertid vara av vikt, att det bleve fastslaget, att den givna regeln icke vore avsedd att komma till användning i sådana fall, då skillnaden mellan det överenskomna och det verkliga värdet vore jämförelsevis obetydlig. En sådan tankegång syntes utskottet hava kommit till tydligt uttryck i den finska texten, enligt vilken nedsättning av ett överenskommet värde kunde ske endast om med tilllämpning därav ersättningen komme att uppgå till väsentligt högre belopp än som erfordrades för förlustens täckande. Utskottet föreslog därför en omformulering av den svenska texten till närmare överensstämmelse med det finska förslaget. Denna hemställan godkändes av riksdagen.
I fråga om brandförsäkring å personlig lös egendom vidtogs i propositionen jämlikt lagrådets hemställan en ändring, varigenom den svenska texten blev närmare överensstämmande med de tre övriga texterna. Under det att enligt dessa texter försäkringsgivaren skulle inom vissa gränser vara ansvarig för det fall att sådan egendom, då den skadades av brand, tillfälligtvis fanns å en annan plats än den i avtalet uppgivna, saknades i den svenska kommitténs förslag motsvarighet till denna bestämmelse. Anledningen härtill var, att försäkringsanstalterna i Sverige vanligen icke plägat åtaga sig dylik ansvarighet annat än mot särskilt premietillägg. Under år 1926 träffades emellertid mellan de större brandförsäkringsbolagen överenskommelse om att de skulle övergå till att meddela s. k. fri bortaförsäkring. I anslutning till denna nya praxis föreslogs i propositionen, att försäkringsgivaren skulle vara skyldig ersätta till annan plats inom riket tillfälligtvis förflyttad egendom intill ett värde motsvarande femtio procent av försäkringsbeloppet, dock i varje fall icke med mer än tretusen kronor.
För olycksfallsförsäkring gällde enligt såväl det svenska som det finska kommittéförslaget, att försäkringsgivaren ej svarade för andra efter försäkringstidens utgång framträdande följder än dem, som yppat sig sist inom ett år efter olycksfallet. I de danska och norska förslagen uppställdes däremot icke någon dylik tidsgräns, vilket överensstämde med den ståndpunkt samtliga kommittéerna intagit i ett år 1921 framlagt preliminärt utkast. Efter hemställan av lagrådet skedde i propositionen en återgång till denna äldre ståndpunkt.
Genom att skriftligen insätta en person såsom förmånstagare kan enligt den nya lagen den, som tagit en livförsäkring, åstadkomma att försäkringsbeloppet vid hans död icke ingår i dödsboet utan tillfaller förmånstagaren direkt. Redan för närvarande förekommer ej sällan, att i försäkringsbrevet intages föreskrift om försäkringsbeloppets utbetalande till viss person. I vad mån syftet med en sådan föreskrift — att tillförsäkra den i försäkringsbrevet angivne en i förhållande till försäkringstagarens stärbhusdelägare och borgenärer självständig rätt till försäkringsbeloppet — kunnat efter nu gällande rätt ernås har länge varit föremål för delade meningar. 1 Genom en nyligen av högsta domstolen meddelad dom 2 har emellertid blivit fastslaget, att den, till vilken försäkringsbeloppet enligt försäkringsbrevet skall utbetalas, icke kan på en dylik föreskrift grunda någon rätt till beloppet. De av kommittén föreslagna promulgationsbestämmelserna inneburo, att verkan av att förmånstagare blivit insatt skulle, där förordnandet givits före nya lagens ikraftträdande, bedömas efter tidigare gällande rätt. Härutinnan anförde lagrådet, att en sådan gränsbestämning för den nya lagens giltighetsområde teoretiskt väl vore fullt riktig. Men faktiskt hade enligt lagrådets mening de allra flesta försäkringstagare med sitt förordnande åsyftat och trott sig vinna en rättsverkan vida närmare i överensstämmelse med de föreslagna reglerna och det kunde befaras, att försäkringstagarna långt ifrån alltid skulle uppmärksamma nödvändigheten att för detta ändamål förnya förordnandet efter det nya lagen trätt i kraft. I enlighet med lagrådets hemställan vidtogs i propositionen den ändringen, att de i nya lagen givna bestämmelserna om förmånstagares insättande och om återkallelse därav förklarades skola komma till tillämpning jämväl å tidigare vidtagen sådan åtgärd.
Rudolf Eklund.