FÖRHÖR MED PART UNDER STRAFFANSVAR.
AV
F. D. SENATORN FRIH. R. A. WREDE.
Redaktionen för Svensk Juristtidning har av mig begärt ett uttalande i någon av de frågor, som behandlas i processkommissionens för ej länge sedan avgivna betänkande angående rättegångsväsendets ombildning. Denna begäran vill jag så mycket hellre efterkomma, som ifrågavarande betänkande erbjuder det största intresse för Finlands jurister, icke blott för det även detta land står inför uppgiften att reformera sin på samma grund som Sveriges uppbyggda rättegångsordning, utan även emedan betänkandet genomgående vittnar om den sakkunskap, omsikt och mogna prövning, som plägar utmärka lagberedningsarbetet i Sverige.
Bland de förändringar i rättegångsväsendet, som i betänkandet föreslås, är den som hänför sig till parternas utsagor såsom medel för sanningens utrönande helt säkert en av de mest ingripande. Partseden skall enligt betänkandet avskaffas antingen helt och hållet eller i det närmaste fullständigt; det lämnas nämligen tillsvidare öppet, huruvida eden möjligen borde bibehållas för mål angående faderskap till barn utom äktenskap. Istället för parts ed införes förhör med part under straffansvar.
Härvid må då först erinras om det sakförhållandet, att partsförhör till vinnande av utredning i tvistemål icke är något för svensk och finländsk rätt fullkomligt främmande. Institutet förekommer, ehuru i outvecklad gestalt, redan i 1734 års lag. Domstolen gives här rätt att, även självmant, kalla part, som skriftligen framställt sin talan, till muntligt förhör samt ålägga part, som varit företrädd av fullmäktig, att personligen inställa sig vid rätten (RB 14:6 och 15: 1). Och om parten vid förhöret beträdes med osanning, är han underkastad straffpåföljd
(RB 14: 8). Detta förhör går visserligen icke omedelbart ut på ett fastställande av vad som är sant i fråga om faktiska omständigheter, utan på utredning av vad parterna påstå och vilka grunder de för sina påståenden åberopa, således att vinna klarhet rörande partens talan och argumentationen för densamma. Denna begränsning betyder likväl icke så mycket som man måhända vore böjd att tro. Ty så lätt det är att teoretiskt skilja mellan sådana uttalanden av part, som hänföra sig till hans talan, och sådana som äro avsedda att utgöra bevisgrunder, kan denna skillnad likväl icke i praktiken strängt vidhållas.1 Ett förhör, som avser utredning rörande argumenteringen av partens talan, kan i de flesta fall, i synnerhet om det är mer ingående, bringa upplysning jämväl om i vad mån de av honom meddelade uppgifter angående faktiska förhållanden äro överensstämmande med sanningen.
Bristen i de anförda stadgandena, vilken brist gör dem föga effektiva, ligger på ett annat plan. Den består däri, att lagen icke giver domaren något tillräckligt effektivt tvångsmedel,varigenom han kunde förmå part, som förelagts personlig inställelse, att komma till rätten och, om han inställt sig, att besvara de frågor, som ställas till honom. Den påföljd, som åtminstone vid finländsk domstol regelmässigt förelägges part för den händelse att han uteblir från ett sammanträde, till vilket han ålagts att inställa sig, är för käranden att målet avskrives och för svaranden att det avgöres i hans frånvaro. Och vad beträffar underlåtenhet från partens sida att besvara till honom framställda frågor, så kan ett sådant förhållande, sålänge den legala bevisteorin i huvudsak är rådande, icke tolkas såsom ett bevis emot parten. Måhända kan det även sägas att denna lagens ståndpunkt ingivit domstolarna en känsla av maktlöshet, vilken åter hos dem alstrat en viss obenägenhet att nog energiskt begagna sig av den visserligen begränsade möjlighet lagen dock berett dem att genom ett ingående förhör med endera parten eller med bägge vinna upplysning i målet.Vare härmed huru som helst, säkert är i varje fall att denna källa för inhämtande av kunskap om vad i fråga om faktiska omständigheter är sant icke är så givande som den kunde och borde vara.
Visserligen hade lagen i vrångoeden givit domstolarna även ett skarpare medel att genom förhör med part bringa sanningen i dagen. Men denna ed, som från början kunde användas endast i lagmansrätt och rådstuvurätt ävensom i hovrätt samt senare (i Sverige efter 1849 och i Finland efter 1868) endast i sistnämnda domstol, har såsom i flere avseenden olämplig även där kommit ur bruk.
Processkommissionen har fördenskull haft allt skäl att göra partsförhöret vida mer effektivt än det för närvarande är. Och då det enligt kommissionens förslag skall ersätta partseden, måste det givetvis gestaltas såsom ett bevismedel av vidsträckt användbarhet och stark verkan. Sistnämnda ändamål har vunnits genom förhörets förknippande med en försäkran av parten på heder och samvete att i sin utsaga hålla sig till sanningen samt ett allvarsamt straffansvar för falsk utsaga vid förhöret.
Utgångspunkten eller grunden för ett rättsinstitut av denna beskaffenhet är, såsom även i betänkandet säges, parts sanningsplikt i betydelsen av en förpliktelse för parten, ej blott att i sina uttalanden till domstolen hålla sig till sanningen, utan även att genom avgivande av utsagor angående sakförhållandet positivt medverka till sanningens bringande i dagen. Enligt denna uppfattning kan parten åläggas "att för vinnande av full utredning om sanningen meddela alla de upplysningar angående sakförhållandet han kan besitta, och det även om dessa upplysningar kunna vara ägnade att främja motpartens intresse".
Det kan ej komma i fråga att här ingå på de skäl för och emot fastställandet i lag av en så vidsträckt plikt för part att medverka till sanningens uppdagande, vilka under den tidtals mycket livliga diskussionen i detta ämne framförts. Dock må ett par anmärkningar finna plats.
Då man till stöd för uppställandet av ifrågavarande förpliktelse för part åberopar analogien av vittnesplikten och, såsom ofta sker, ytterligare tillägger att en sådan verksamhet för sanningens uppdagande kan med ännu starkare skäl fordras av parten, vars sak det gäller, än av vittnet, som är för saken främmande, så innebär detta ett misskännande av parternas ställning i rättegången. Den omständigheten, att saken icke rör vittnet eller dess intressen, gör det för vittnet vida lättare
att utsäga vad det därom har sig bekant, än för parten, vars intressen saken angår och för vilken ett yppande av allt som därmed har sammanhang därför kan vara ytterst oförmånligt eller skadligt, ja i vissa fall gestalta sig till en verklig andlig tortyr — och det oberoende av att han har en fullt rättvis sak. Något liknande fordras icke av vittnet. Även enligt betänkandet äro vissa nära anhöriga till part befriade från vittnesplikten. Och vittne är ej skyldigt att yppa sådant som för vittnet eller dess närmare anhöriga vore vanärande eller som utgör konst- eller yrkeshemlighet, vars röjande skadar vittnet i ekonomiskt hänseende.
Min andra anmärkning hänför sig till gällande svensk-finländsk rätt. Enligt betänkandet, där påståendet dock framföres med en viss reservation ("torde"), skulle svensk rätt intagaden ståndpunkten, att en sanningsplikt i den omfattning, som ovan angivits, åligger part. Härom kan jag för finländsk rättsvidkommande ej förena mig. Part kan anses skyldig att på rättens bud komma tillstädes och att i sina uttalanden hålla sig till sanningen, men han är ej pliktig att genom upplysningar angående faktiska omständigheter aktivt medverka till sakens utredning. Det enda stadgande, som kunde giva stöd åt en sådan uppfattning, det angående vrångoeden, bär tydligt prägeln av undantag. Att avgiva förklaringar i rättegången är enligt lagens ståndpunkt för parten en rättighet, vars utövning han ej bör underlåta, emedan detta, på samma sätt som i fråga om andra rättigheter, kan för honom medföra menliga påföljder, men icke en förpliktelse.
Med dessa anmärkningar har jag icke velat uttala mig emot införandet i civilprocessen av ett institut, sådant som det i betänkandet föreslagna, vilket innebär skyldighet för part att underkasta sig personligt förhör till sanningens uppdagande. Det kan ej nekas att utvecklingen inom civilprocessrätten på senare tid gått i denna riktning, och då både Danmarks och Norges nya processlagar upptaga ett sådant institut, ligger även häri en maning att taga i allvarligt övervägande möjligheten och gagneligheten av dess införande jämväl i Sverige och Finland. Vad jag åsyftat är endast att även härmed motivera min åsikt att vid institutets införlivande med svensk och finländsk civilprocess en viss varsamhet kan vara påkallad.
Vad sedan angår betänkandets bestämmelser angående för-
hör med part, så äro de, såvitt jag kan finna, även från senast anförda synpunkt i stort sett väl avvägda. Framför allt förtjänar det erkännande att förhör under straffansvar, i motsats mot vad förhållandet är i dansk och norsk rätt, här har karaktären av ett subsidiärt bevis, som kan användas först sedan övrig bevisning blivit förebragt. Man har undvikit att därav göra en regelmässigt förekommande, så att säga integrerande, beståndsdel av förfarandet och anvisat det ungefär samma plats som partseden, vilken den är avsedd att ersätta.
Härmed sammanhänger på det närmaste att förhör under straffansvar, även om parterna redan äro tillstädes och fått utföra sin talan, skall anordnas genom ett särskilt beslut av rätten samt hänföra sig till ett visst sakförhållande, vilket bör i beslutet angivas. Detta förhör skiljes härigenom, oberoende av den försäkran av parten, varmed det skall inledas, på ett distinkt sätt från annat eller vanligt hörande av part, som själv utför sin talan eller annars är personligen tillstädes. Emellertid är icke heller partens personliga närvaro vid huvudförhandlingen något som bör fordras eller eftersträvas såsom regel, enligt vad i norsk rätt synes vara fallet. En rättegång rörande tvistemål är i allmänhet icke av så personlig art, att icke partens talan i de flesta fall kunde lika väl utföras genomom bud, vilket vanligen är för honom bekvämare och även annars fördelaktigare, än att själv uppträda för rätten. Sådan är ock, om jag förstått betänkandet rätt, dess ståndpunkt. Part äger utföra sin talan själv eller genom ombud; men i det senare fallet kan rätten, för vinnande av sanningsenlig utredning, kalla parten att personligen inställa sig, och det såväl självmant som på yrkande.
Förhör under straffansvar kan av rätten anordnas antingen med endera parten eller med bägge. Men har rätten förordnat om sådant förhör med den ena parten, äger den andra påkalla anställande av förhör även med honom. Detta är ock riktigt, enär i annat fall den part, som höres, därigenom kunde få en fördel gent emot sin motpart.
Med den karaktär förhör under straffansvar erhållit i betänkandet, är det givet att förhöret skall, där det blott är möjligt, hållas under huvudförhandlingen. Endast om synnerligt hinder möter för parten att personligen inställa sig vid huvudförhand-
lingen, kan förhöret hållas utom denna, och då antingen vid den domstol, där målet är anhängigt, eller vid annan rätt. I sådant fall kan det vid förhöret förda protokollet användas såsom bevis i målet, såframt ej rätten finner det för målets utredning nödvändigt att förhör anställes vid huvudförhandlingen och detta kan ske. Likaledes kan protokollet över ett vid förfarandet i lagmansrätt anställt förhör under straffansvar, om den förhördes utsaga där upptecknats, tjäna som bevis i hovrätten, om synnerligt hinder möter mot partens inställelse vid huvudförhandlingen därstädes. Regeln är således att förhör under straffansvar ej blott i underrätt, utan även vid målets handläggning i andra instans på grund av vad, skall, såvitt möjligt, försiggå under förhandlingen till dom. Omedelbarhetsgrundsatsen har, såsom det synes på goda skäl, i fråga om detta bevis erhållit en längre gående tillämpning än beträffande vittnesbeviset.
Förhör med part för sanningens uppdagande verkställes enligt dansk rätt av partens ombud samt motparten, enligt norsk däremot av rätten, men med befogenhet såväl för ombude tsom för motparten att få vissa frågor förelagda den som förhöres. Enligt betänkandet skall, helt säkert i överensstämmelse med i Sverige och Finland rådande uppfattning, parten höras av rättens ordförande. Sedan denne slutat sitt förhör, kunna såväl partens rättegångsombud eller biträde som motparten ävensom bisittarne i rätten ställa frågor till parten.
Redan den omständigheten, att förhör under straffansvar enligt betänkandet är ett subsidiärt bevis, ådagalägger att processkommissionen icke avsett att av detta förhör göra ett vittnesförhör med parterna, såsom förhållandet är enligt engelsk rätt. En anordning, enligt vilken parterna skulle behandlas helt och hållet såsom vittnen, vore ock helt säkert i Sverige, liksom förhållandet är i Finland, mycket främmande för den allmänt rådande uppfattningen av parternas ställning i processen. Men även med den reglering partsförhöret erhållit i betänkandet, vore det utan tvivel stötande för rättsuppfattningen att låta det föregås av ed. Det kunde ju hända, då båda parterna underkastas förhör, att ed komme att gå mot ed, vilket även vore sårande för den religiösa känslan. Förhöret skall därför, såsom redan sades, enligt betänkandet inledas, icke med
ed, utan med en försäkran av parten på heder och samvete, att han skall i sin utsaga hålla sig till sanningen.
Nu kan det visserligen ifrågasättas, huruvida ens en sådan försäkran skall vara nödig för vinnande av ändamålet med partsförhöret. Det som är det väsentliga även vid ett förhör, vilket går ut på utredning av vad i fråga om de faktiska omständigheterna i saken är sant, är icke det tvång att hålla sig till sanningen, som en försäkran på heder och samvete i förening med straffhotet utövar, utan den belysning av sakförhållandena, som vinnes genom det ingående fria förhöret med parten eller parterna, jämte den möjlighet att bedöma de avgivna utsagornas sanningshalt, som rättigheten till fri bevisprövning bereder domaren. Väl är det sant att parts utsaga i egen sak ofta nog utgör en ganska grumlig sanningskälla. Men genom att ställa parternas påståenden mot varandra samt fråga parten om de närmare omständigheterna rörande det förhållande, varom han uttalat sig, samt om grunden för hans påstående skall domaren i flere, måhända de flesta, fall vinna den klarhet han eftersträvat. I Österrike, där parterna först höras utan ed eller annan försäkran och rätten därefter beslutar, huruvida någondera parten skall åläggas att beediga sin utsaga, torde utvecklingen hava gått i den riktningen, att edens åläggande vanligen visat sig överflödigt, emedan rätten redan genom själva förhöret vunnit den åsyftade vissheten. Och i Danmark, där icke heller någon försäkran förekommer vid partsförhöret och ett beedigande av partens utsaga endast i undantagsfall äger rum, har institutet, enligt uppgift, likaledes haft god framgång.
Med hänsyn till det anförda kan, såsom nyss sades, den frågan uppkastas, huruvida icke även i Sverige ett partsförhör till sanningens uppdagande kunde under vissa förutsättningar gestaltas nog verksamt även utan en försäkran på heder och samvete. Av största vikt i fråga om dylikt förhör är som sagt den fria bevisprövningen; ja, förhörets verkan sammanhänger så nära med domarens fria prövningsrätt i fråga om bevisningen, att hela institutet icke kan tänkas utan fri bevisprövning. Man kunde därför kanske föreställa sig att, då den fria bevisprövningen införes och om förhöret i övrigt ordnas så ändamålsenligt som möjligt, någon försäkran icke behövdes. För en utomstående är det givetvis vanskligt att yttra sig om förhållandena i ett annat land, och vad jag här säger uttalas
därför under klart medvetande av att jag måhända misstager mig. Men får jag döma efter förhållandet i Finland och den obetydliga kännedom jag har om rättskipningen i Sverige, ville jag, med anförda reservation, peka på en omständighet, som enligt min tanke giver ett gott stöd åt förslaget att av part, som skall förhöras i bevisningssyfte, fordra en sådan försäkran, varom här är fråga. En partens sanningsplikt i den omfattning betänkandet uppställer den, är, vilken ståndpunkt i frågan lagen än må intaga, tämligen främmande för den stora allmänheten och torde icke utan vidare, endast genom stadgande i lag, kunna föras in i dess medvetande. På grund härav kan det vara nödigt, till förekommande av osanna eller tanklöst avgivna utsagor, att parten genom en högtidlig försäkran erinras om vikten och betydelsen av de svar han under förhöret kommer att giva, samt om sin skyldighet att i dem obetingat hålla sig till sanningen. Måhända får man antaga, om institutet införes i Sverige, att utvecklingen även här skall gå i den riktningen, att då domaren förhör parten angående hans talan och grunden för denna, förhöret göres så ingående, att därav även framgår vad i saken är sant, så att ett särskilt förhör under straffansvar endast i ett jämförelsevis litet antal fall skall bliva nödigt.
Att den bevisverkan, som bör tilläggas parts vid förhör under straffansvar avgivna utsagor, skall bedömas enligt den allmänna regeln om bevisprövning är utan vidare klart. Den fria bevisprövningen utgör ju, såsom redan sades, den viktigaste förutsättningen för ett sådant förhör. Regelns tillämpning sträckes emellertid längre. Betänkandet uppställer icke några tvångsmedel emot part, vilken genom utevaro eller på annat sätt undandrager sig hela förhöret eller ock, då han förhöres, vägrar att besvara viss fråga. I stället skall rätten, likaledes enligt fri prövning, äga bedöma betydelsen i bevisningshänseende av sådan tredska. Denna ståndpunkt är enligt min tanke otvivelaktigt riktig.
Med den utgångspunkt, från vilken betänkandet i denna fråga utgår, har det icke kunnat undvikas, att avgivandet av osann utsaga vid sådant förhör, som här avses, blivit belagt med straff. Betänkandet ingår icke närmare på denna del av frågan, utan hänvisar i sådant avseende till strafflagen. Uttryckligen säges dock att straffets minimum ej får understiga frihetsstraff.
Detta är enligt min tanke alltför strängt. Även om uttrycket »falsk utsaga» i betänkandet icke omfattar förtigande av vad part har sig bekant, vilket kan bero på obetänksamhet (Str.L. 13: 4) eller på andra motiv, som ej innebära avsikt att blanda bort saken, torde därtill böra hänföras det fall, att han, visserligen emot bättre vetande, men icke i ond avsikt, utan likaledes av obetänksamhet, avviker från sanningen. Och partens ställning kan, såsom redan antyddes, i ett dylikt förhör vara ganska ömtålig.
En annan punkt, rörande vilken jag likaledes nödgas anmäla en avvikande åsikt, är den, däri det lämnas beroende av framtida prövning, huruvida parts ed möjligen borde bibehållas förmål angående faderskap till barn utom äktenskap. Icke så, att jag skulle bestrida det ed av part måhända fortfarande skall visa sig behövlig i mål av det angivna slaget; i denna fråga vill icke heller jag bestämt uttala mig. Vad jag ville hava sagt är att, om eden i dessa mål anses icke kunna undvaras, vilket nog kan hava skäl för sig, det helt säkert även gives andra fall, i vilka den skall kunna med fördel användas. Mig synes att man vid införandet av partsförhör under straffansvar bör antingen fullständigt avskaffa partseden eller ock, om man anser den vara för vissa fall behövlig, låta den, såsom det skett i Danmark, tillsvidare kvarstå vid sidan av det nya institutet, för att antagligen småningom komma alltmera ur bruk och slutligen kunna utan betänkande alldeles upphävas.
Den fråga, som här behandlats, utgör blott en detalj, om ock en viktig sådan, i den föreslagna nya rättegångsordningen. Men det sätt, varpå partsförhöret reglerats, bekräftar i sin mån det omdöme jag i början av detta uttalande tillät mig att fälla angående processkommissionens betänkande.