OM ÖVEREXEKUTORSGÖROMÅLENSÖVERFLYTTNING Å ALLMÄN UNDERRÄTT.
AV
PROFESSOR THORE ENGSTRÖMER.
Det svenska exkutionsväsendet utmärkes av vissa särdrag. Ett av de mest anmärkningsvärda består däri, att exekutionsväsendet nästan genomgående handhaves och övervakas av andra offentliga organ än domstolarna.
Underexekutor är å landet och i stad, lydande under landsrätt, landsfiskal och i annan stad stadsfogde. Under vissa förutsättningar kan i dessas ställe sättas annan att vara underexekutor. Den närmast högre exekutiva myndigheten är överexekutor, som för landet och stad, lydande under landsrätt, är Konungens befallningshavande, i Stockholm överståthållareämbetet och i rikets övriga städer magistraten eller, i några fall, viss ledamot av magistraten. Först vid klagan över överexekutorsbeslut eller utslag inträder domstol som behörig myndighet, i det att sådan klagan föres hos hovrätt, varifrån åter, med undantag av vissa fall, talan kan föras i högsta domstolen.
I anslutning till ett tidigare i svenskt lagstiftningsarbete övervägt uppslag föreslår processkommissionen i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, att befattningen såsom överexekutor överflyttas från Konungens befallningshavande, magistraten eller viss ledamot av magistraten till den allmänna domstolen i första instans, lagmansrätten. Därvid förutsättes, att denna domstol är utrustad med fast kansli, och att arbetskrafterna och arbetets anordnande i domstolen medgiva denna spermanenta fungerande och genomförandet av en fördelning efter kvalitativa grunder av den samlade arbetsbördan i domstolen mellan flera olika vid domstolen anställda domare.
I enlighet med det processkommissionen meddelade uppdraget har detta förslag av kommissionen endast till sin allmänna innebörd blivit angivet; för den närmare utformningen därav
och dess konsekvenser i skilda riktningar har icke i betänkandet blivit redogjort. Det intresse, som i allmänhet mött detta förslag, motiverar, att frågan här belyses ur några synpunkter.
Bland de uppgifter, som åligga överexekutor, intaga lagsökningsförfarandet och handräckningsförfarandet för fordrans utfående enligt lagen den 26 april 1907 en särskild ställning. De innebära icke verkställighetsåtgärder utan äro summariska procedurer för ett snabbt åvägabringande av grunder, å vilka verkställighet sedermera kan sökas. De äro sålunda vida mera besläktade med det judiciella domstolsförfarandet än med exekutionen. Deras överflyttande till underdomstolarna är särskilt påkallat därav, att dessa förfaranden mycket ofta icke kunna leda till det åsyftade målet utan måste övergå till vanliga processer vid domstol, en övergång, som skulle förenklas och förbilligas, om förfarandena från början vore domstolsangelägenheter. Till antalet utgöra lagsökningsmålen och ifrågavarande handräckningsmål den ojämförligt största delen av överexekutors åligganden.
I åtskilliga fall kan verkställighet av domstols dom eller av vad därmed likställes icke äga rum utan överexekutors prövning och förordnande, och för verkställighet av skiljedom gäller kravet härpå alltid. Ärenden av denna art förekomma icke till stort antal, men de lämpa sig förvisso bättre för domstolarna än för myndigheter med övervägande administrativ karaktär. I all synnerhet gäller detta, när uppgiften innebär att bestämma sättet för en begärd verkställighet. Denna uppgift lägges naturligast hos den myndighet, som i regel har att ålägga den förpliktelse, om sättet för vars verkställande tvivel kan uppstå.
Ett mycket viktigt men också svårt åliggande för överexekutor utgöra de exekutiva auktionerna å fast egendom och vad därmed sammanhänger. För arbetet härutinnan måste en väsentlig lättnad vinnas därmed, att det förlägges till domstolarna, där ständig tillgång till fastighetsböckerna finnes. Sådan tillgång, vilken nu finnes i de städer, där magistraten eller viss ledamot av magistraten är överexekutor, torde göra detta arbete både lättare och säkrare än som är möjligt, där överexekutor är hänvisad till att från domstol erhålla meddelanden om fastighetsböckernas innehåll och i sin ordning avsända för dessa böcker avsedda uppgifter.
De åtgärder, som behandlas i 8 kap. utsökningslagen, kvarstad, skingringsförbud och reseförbud samt handräckning för rubbat besittningsförhållandes återställande eller för arrendators eller hyresgästs vräkande, beslutas alla av överexekutor. De förutsätta i regel en provisorisk prövning av en tvistefråga, som redan är eller inom kort blir föremål för rättegång inför domstol. Den nuvarande ordningen utestänger vanligen helt och hållet domstol, där utredningen kanske föreligger alldeles klar, från att besluta om det skydd för en part, som kan vara nödvändigt för att hans rätt icke skall bli illusorisk. Denna ordning tvingar ofta till omgång och dröjsmål, som icke äro önskvärda, och det skulle innebära en betydlig fördel för rättslivet, om dessa åtgärder kunde beslutas av domstol. Någon fara kan icke föreligga för att domstolens beslut rörande en sådan åtgärd skulle på ett tidigt skede binda domstolen ifråga om dess slutliga prövning av den föreliggande frågan. I många olika sammanhang förefinnas redan nu inom vår rättsskipning motsvarande företeelser utan att de funnits innebära någon liknande fara. Det mest i ögonen fallande exemplet är den möjlighet att besluta åtgärd av hithörande slag, som hovrätt nu har, när talan där föres mot överexekutors vägran att bevilja den. Vidare äger domstol ofta inhibera exekutiv åtgärd, när talan föres hos domstolen rörande det anspråk, som åtgärden avser. Och inom straffprocessen utgör domstols beslut rörande häktning ett i vissmån analogt fall.
Överexekutor är enligt svensk rätt jämväl högre instans för klagan över underexekutors förfarande. Obligatorisk underställning hos överexekutor av underexekutors beslut förekommer i lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket. Även som andra instans i förhållande till underexekutor torde de allmänna domstolarna vara väl lämpade. De underexekutorernas åtgärder eller beslut, som kunna överklagas hos överexekutor, utgöra en tillämpning av allmän lag, i regel civil-, straff- eller processlag, för vars prövning allmän domstol äger alla förutsättningar. Med få undantag kan överexekutors beslut i sådan fråga enligt nu gällande rätt överklagas hos hovrätt och kommer sålunda i den instansen under domstols prövning.
Detta spörsmål bör emellertid betraktas också i sammanhang med en annan hithörande fråga. Överexekutor intar enligt
gällande rätt en viss förmansställning gentemot underexekutor.Denna visar sig däri, att överexekutor har att utöva kontroll över underexekutorernas verksamhet och har en disciplinär bestraffningsrätt gentemot dem för förseelser i tjänsten. Förmansställningen torde däremot icke innefatta en allmän befogenhet för överexekutor att för underexekutor föreskriva, huru han i ett visst fall skall förfara; endast där uttryckligt stöd i lag eller författning gives för en sådan befogenhet, torde den föreligga.1
Överexekutors kontroll å underexekutorernas tjänsteutövning sker bland annat genom granskning av de dagboksutdrag, som dessa äro pliktiga insända till överexekutor, men också om överexekutor genom anmälan eller annorledes får kännedom om begånget fel, äger han ingripa. Det medel, som står överexekutor till buds, om fel blivit begånget, är ådömande av disciplinärt straff eller åtal vid domstol2
För avgörande av den räckvidd, som spörsmålet om överexekutors förmansställning har, är det nödvändigt att icke förbise, att övervakandet av indrivningen av böter och viten samt av utskylder och därmed likställda avgifter icke är en överexekutor åliggande uppgift. Indrivningen är visserligen i stor omfattning ett göromål, som åligger underexekutor, men kontrollen härå hör icke till överexekutor såsom sådan. De betänkligheter, som yppats mot att till domstol förlägga förmansskapet över underexekutorerna, torde icke sällan grunda sig på antagandet att därmed också dessa ärenden skulle komma under domstol, med vars allmänna uppgifter de anses ha föga gemensàmt.
Vid den närmare utredningen av det här berörda förslaget är det emellertid icke oundgängligt att utgå från att förmansskapet med de uppgifter, som höra dit, förlägges till domstol. Intet hindrar, att det jämväl överväges att, med bibehållande av förmansskapet hos administrativa myndigheter, till domstolarna förlägga befogenheten att träffa de särskilda judiciella eller exekutiva avgöranden, som nu höra till överexekutor, samt att vara högre instans, dit klagan kan föras över underexekutors åtgärd eller beslut. Dessa uppgifter äro de ojämförligt
viktigaste bland överexekutors göromål. En sådan anordning skulle i viss mån vara jämförlig med vad som äger rum, när en åklagare, samtidigt som han disciplinärt lyder under en överordnad myndighet, är i sina förehavanden för t. ex. förundersökning i brottmål beroende av medgivanden och beslut från domstol, hos vilken jämväl klagan kan föras över hans åtgärder.
För fullständighetens skull må slutligen nämnas, att överexekutor enligt gällande lag har ytterligare några åligganden utöver de förut angivna. Överexekutor är sålunda enligt 207 §utsökningslagen behörig att pröva skadeståndsyrkande mot underexekutor för det denne förfarit orätt. Denna behörighet har ur en viss synpunkt gemenskap med överexekutors förmansställning, men innefattar, å andra sidan, också en för domstol väl lämpad uppgift. Enligt lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 har överexekutor att i vissa fall utse skiljeman.
En av det föreliggande förslaget beroende, organisatoriskt mycket viktig fråga beror på omfattningen av den arbetsbörda, som överexekutorsgöromålen utgöra. Den praktiska innebörden härav kommer främst till synes i den minskning av behovet av arbetskrafter hos Konungens befallningshavande, som en överflyttning av dessa göromål å de allmänna underrätterna skulle medföra. Å andra sidan skulle vid dessa uppstå ett behov av arbetskrafter utöver vad underrätternas nuvarande uppgifter skapa. Huru stora de härav föranledda förändringarna bli, kan endast efter en noggrann utredning av ifrågavarande göromåls omfattning beräknas. Förslagets genomförande underlättas ur synpunkten av en tillfredsställande arbetsfördelning väsentligen genom den förut omnämnda förutsättningen, att underrätternas domkretsar skola göras så stora, att flera domare såsom ensamdomare där få sysselsättning, och att en fördelning mellan dem av arbetet sålunda kan genomföras.