REVISIONSFÖRFARANDET I DEN ÖSTERRIKISKA CIVILPROCESSEN.
AV
HOFRAT Dr KARL COULON1
LEDAMOT AF HÖGSTA DOMSTOLEN, WIEN.
Rättsmedelsförfarandet är till sin natur ett överprövningsförfarande.2 Detta framhålles uttryckligen i den österrikiska civilprocessordningen (ZPO) såväl i fråga om appell (Berufung) mot domar i första instans (§ 462: »Das Berufungsgericht überprüft die Entscheidung des Gerichtes erster Instanz innerhalb der Grenzen der Berufungsanträge») som beträffande revision mot domar i andra instans (§ 504: »Das Revisionsgericht überprüftdas Urteil des Berufungsgerichtes innerhalb der Grenzen derim Revisionsverfahren gestellten Anträge»). Ur teoretisk synpunkt kan denna överprövning äga rum A) i formellt och B) i materiellt hänseende. I formellt avseende är fråga om huruvida de för själva förfarandet gällande föreskrifterna och grundsatserna blivit iakttagna; i materiellt hänseende skall prövas, huruvida domen är riktig beträffande a) sakfrågan och b) rättsfrågan.
Medan nu överprövningen av de under punkterna A) och Bb) upptagna frågorna, abstrakt taget, icke bereder några svårigheter, varför dess reglering i lag icke heller möter svårighet, innebär sakfrågans överprövning ett så mycket besvärligare lagstiftningsproblem. Det sätt, på vilket problemet löses, hänger logiskt samman med processförfarandets natur i första instans. En fullständig överprövning av sakfrågan, d. v. s. av bevisvärderingen, lärer ej kunna utföras av den högre domaren under annan förutsättning än att denne lika väl som den lägre domaren avgör saken uteslutande på grundval av handlingarna i målet och
det just samma handlingar som underdomaren begagnat. En dylik ren överprövning av sakfrågan kan redan i det fall icke vidare äga rum, då underdomaren ej allenast har att avdöma målet utan även har att insamla processmaterialet. Ty redan det omedelbara intryck, som domaren erhåller vid materialets insamlande, kommer att inverka på hans bedömande av målet, och han har sålunda för sin dom en annan och bredare grundval än överdomaren. Skall i ett förfarande, som i första instans bygger på omedelbarhets- och muntlighetsprinciperna, den högre domaren ävenledes ha att bedöma sakfrågan, finns därför ingen annan utväg än att anordna en ny förhandling i överrätten.
Därmed har man i själva verket kommit bort ifrån överprövningen, ty förhandlingen kan jämförd med den i första instans ge en helt annan bild. Domen i första instans, som med hänsyn till det där föreliggande processmaterialet var väl motiverad, kan med hänsyn till den nya förhandlingen visa sig behöva ändras. I själva verket träder en fullständigt ny förhandling och en helt ny dom i stället för den gamla. Detta system fördyrar givetvis förfarandet och leder lätt till att målet i första instans varken från domstolens eller parternas sida ägnas den omsorg som vederbör. Den österrikiska ZPO har därför också på goda grunder avvisat ett sådant förfarande såsom gående utöver en ren överprövning. Den s. k. »volle Berufung» är medgiven allenast i en form av specialprocess, nämligen vid arbetsdomstolarna (Gewerbegerichte). Eljest har domstolen i andra instans enligt den österrikiska ZPO (§ 488), när den finner betänklighet möta att biträda den första instansens bevisvärdering, allenast tillagts befogenhet att upprepa eller komplettera en bevisupptagning, som ägt rum redan i första instans, eller att i efterhand upptaga bevisning, som parterna redan i första instans erbjudit men ej där fått förebringa. I övrigt gäller enligt § 498 ZPO den föreskriften, att domstolen i andra instans har att lägga till grund för sin dom det processmaterial, som finnes i första instansens akt och dom och som ej beröres av de ändringsskäl (Berufungsgründe), som den vädjande parten åberopat. En annan bevisvärdering (Umwürdigung) endast på grund av akten är enligt den österrikiska ZPO utesluten redan i appellförfarandet, och uppenbarligen finnes ännu mindre utrymme för en överprövning av sakfrågan i revisionsförfarandet.
Medan i fråga om apellförfarandet de s. k. »Berufungsgründe»
ej särskilt uppräknas, angiver § 503 ZPO endast fyra fall då revision får sökas (»Revisionsgründe»), nämligen:
1) om domen i andra instans på grund av någon av de i § 477 angivna bristerna är ogiltig;
2) om under appellförfarandet begåtts något fel, som utan att göra själva förfarandet ogiltigt, likväl varit ägnat att förhindra en uttömmande utredning eller ett noggrant bedömande av målet;
3) om till grund för domen i appellinstansen legat en faktisk förutsättning, som står i strid med processakterna i första eller andra instans;
4) om domen i appellinstansen vilar på en oriktig rättslig bedömning av saken.
Som synes saknas här utrymme för en överprövning av bevisfrågan. Högsta domstolen i egenskap av ensam revisionsdomstol kan inskrida, när under förfarandet ägt rum felaktigheter som medföra nullitet (punkt 1), eller när insamlandet av processmaterial varit bristfälligt (punkt 2), eller när innehållet i akten blivit felaktigt återgivet — s. k. »Aktenwidrigkeit» — (punkt 3), således fall som avses ovan i punkt A), och den kan korrigera en oriktig rättslig bedömning (punkt 4 och Bb). Men revisionsdomstolen är i sin verksamhet mera begränsad än appelldomstolen, ty även ifall den hyser betänkligheter mot den lösning som givits sakfrågan, är domstolen ej i tillfälle att göra gällande sin avvikande ståndpunkt. Möjlighet saknas enligt österrikisk rätt att i revisionsinstansen verkställa bevisupptagning eller komplettering av bevismaterialet. Undantag gäller endast ifall en revisionsanledning först måste bevisas, t. ex. det faktum att en nullitetsgrund föreligger. Men även i dylikt fall nöjer man sig med en genom underinstanserna verkställd utredning eller införskaffande av handlingar.
Förfarandet inför högsta domstolen är därför helt naturligt både skriftligt och medelbart. Det inledes med att revisionsinlagan (Revisionsschrift) inom en fatalietid av 14 (i vissa fall 8) dagar ingives till domstolen i första instans. Denna låter inlagan delgivas motparten för att han må bli i tillfälle att inom samma tid efter delfåendet avgiva svaromål. Härpå översänder domstolen den fullständiga akten till appelldomstolen, vilken bifogar sin akt i målet och vidarebefordrar handlingarna till revisionsdomstolen.
I ett kollegium av fem domare, av vilka en är ordförande och en referent, föredrages målet av den sistnämnde. I svårare mål, särskilt ifall meningsskiljaktigheter göra sig gällande,utses en korreferent. På grundval av dessa föredragningar avgöres målet. Muntlig förhandling är väl medgiven men äger blott sällan rum. Enligt tillgängliga anteckningar utsattes muntlig förhandling 1908 i ett mål av principiell innebörd rörande immateriell äganderätt, men förhandlingen inställdes sedan revisionen återkallats. År 1909 ägde tre muntliga förhandlingar rum och därefter en år 1919. Även i dessa fall gällde det huvudsakligen principiella frågor eller ock var det föreliggande processmaterialet särskilt vidlyftigt.
Jämväl i andra hänseenden är revisionen begränsad. I mål rörande penningar eller sådant som kan skattas i penningar, är revision helt utesluten, om värdet ej överstiger 100 Schilling (bagatellmål). Överstiger värdet 100 men ej 1,000 Schilling, är revision ej medgiven, om från de lägre instanserna två likalydande domar föreligga. Härifrån finnes dock ett undantag. Om appelldomstolen har upphävt första instansens dom på grund av oriktig rättstillämpning och underrätten — bunden av överrättens rättsuppfattning — dömt i saken samt denna dom av överrätten godkänts, är revision medgiven. Undantaget är likväl blott skenbart, ty i verkligheten beror konformiteten blott därpå att appelldomstolen med förbindande verkan dikterat sin rättsuppfattning för underdomstolen. I sådana hyrestvister, på vilka hyresgästskydd äger tillämpning, är revision visserligen medgiven även om två likalydande domar föreligga, men blott i det fall att appelldomstolen uttryckligen lämnat tillstånd härtill, och även i dylikt fall är revisionen begränsad till den i punkt 4) här ovan angivna revisionsgrunden.
Efter den ovan lämnade redogörelsen för lagens bestämmelser kunde det synas som om det vore en tämligen enkel fråga, huru långt revisionsdomstolens prövning i materiellt rättsligt hänseende av appellinstansens dom sträcker sig. Men i praktiken göra sig svårigheter gällande, ty spörsmålet vad som är sakfråga (bevisfråga) och vad som är rättsfråga är ej alltid så lätt att besvara. Stundom är svårigheten allenast skenbar. Så är t. ex. fallet, när fråga är om sakförhållanden, som i lika hög grad tillhöra det vanliga livet som rättslivet, samt omständigheterna äro sådana att domstolens verksamhet i lika hög grad
är inriktad på fastställande av sakförhållandet som på dettas subsumtion under ett bestämt rättsbegrepp. Huruvida t. ex. någon har sålt en sak till en annan, huruvida han har skänkt honom något eller betalat honom kan vara både en sakfråga och en rättsfråga. Det är klart att när det i dylikt fall gäller rättsfrågan, punkt 4) i § 503 ZPO äger tillämpning.
Emellertid finnas fall, då fråga ej är blott om subsumtion av ett bestämt sakförhållande under ett bestämt rättsbegrepp och icke heller om ett rent fastställande av sakfråga genom bevisvärdering. På grund av utrymmesskäl måste jag begränsa mig till några i korthet skisserade exempel.
1) Lagen anger i vissa fall bevisregler, presumtioner eller fiktioner. I § 328 Allgemeines bürgerliches Gesetzbuch (ABGB) uppställes presumtionen att besittaren är i god tro. Om man antar att domstolarna i första och andra instans förbisett denna bevisregel — de hava frånkänt besittaren äganderätten,»enär han ej lyckats styrka sin goda tro» — så är fråga om fastställande av en sakfråga. Men det har skett på en oriktig väg. Felet kan varken hänföras under »Nichtigkeit», »Mangelhaftigkeit» eller »Aktenwidrigkeit» — det är mer än så, det är en »Gesetzwidrigkeit».
2) Lagen låter i vissa fall domaren avgöra en tvist efter diskretionär prövning. Så har domaren t. ex., när överenskommelse ej träffats, att bestämma »skälig» lön eller, när kroppsskada tillfogats någon, att utdöma »skälig» ersättning för sveda och värk. I dessa fall går domarens verksamhet längre än till enbart ett fastställande av faktum och dess subsumtion under ett visst rättsbegrepp. Domen är ej endast deklaratorisk utan konstitutiv.
3) I vissa fall låter lagen domaren avgiva ett värdeomdöme. I hyrestvister, där fråga är om hyresvärds rätt till uppsägning, skall domaren pröva, huruvida för hyresvärden föreligger »trängande behov» att själv få förfoga över lägenheten och huruvida »hyreskontraktets upprätthållande skulle för hyresvärden medföra en ojämförligt mycket större nackdel än uppsägningen skulle vålla hyresgästen» (§ 19: 2 p. 5 hyreslagen), och i tvister angående illojal konkurrens har domaren att pröva, »om en förpackning, etikett eller dylikt begagnats på ett sätt, som varit ägnat att framkalla förväxling med annat fabrikat »(§ 9 i lagen om illojal konkurrens). I dessa fall drar man en
slutsats från vissa fakta till de av lagen uppställda rekvisiten och därför går denna slutledning, även om den synes vara av faktisk natur, långt utöver själva fastställandet av faktum. Ty domaren värderar i dylika fall ej blott bevisen utan även bevisresultatet, resp. de ostridiga faktiska förhållandena. De förevisade förpackningarna, etiketterna o. s. v. äro beståndsdelar av den fastställda eller ostridiga »Sachverhalt». Att svaranden har begagnat dem måste fastställas av domaren i första och andra instans. Men att begagnandet ägt rum på ett sätt, som varit ägnat att föranleda förväxling med annat fabrikat, är en fråga som även revisionsdomstolen har att bedöma på samma sätt som den otvivelaktigt äger bedöma förväxlingsmöjligheten hos blott och bart ett personnamn eller en sakbeteckning.
4) Lagen förpliktar i vissa fall domaren att med ledning av de genom bevis fastställda eller ostridiga fakta utröna parternas verkliga avsikt (§ 914 ABGB; art. 278 Handelsgesetzbuch) eller åtminstone bedöma huru avtalet bör tolkas »nach der Übung des redlichen Verkehrs» (§ 914 ABGB) eller hur en rättshandling med hänsyn till alla omständigheter förnuftigtvis bör tolkas (konkludent handling, § 863 ABGB), t. ex. huruvida i ett visst muntligt yttrande ligger ett godkännande, i ett visst yttrande per brev ett accepterande av en offert, eller i en viss handling ett erkännande, t. ex. i betalning av pension till en avskedad tjänsteman ett erkännande att han avskedats med orätt.
5) Lagen förpliktar i vissa fall domaren att »under noggrant beaktande av motpartens framställning bedöma, huruvida vissa påståenden rörande fakta av endera parten böra anses medgivna från motpartens sida, oaktat något uttryckligt medgivande ej föreligger» (§ 267 ZPO).
Som synes skulle den åsikten, att med uttrycket »rechtliche Beurteilung» blott avsåges subsumtionen av det av underrätten fastställda eller ostridiga sakförhållandet under lagbudet,vara alltför trång. Ville man fasthålla vid en dylik uppfattning, skulle en hel rad frågor, säkerligen till nackdel för rättsvården, undandragas den tredje instansens bedömande. Måhända kommer en framtida lagstiftning att omskriva p. 4 i § 503 ZPO ungefär på följande sätt: »om förhandlingens resultat — därej fråga är om bevisfastställanden — blivit oriktigt bedömda».
Också för advokaterna skulle därmed en lättnad vinnas. Ty i revisionsansökningen skall förklaring avgivas ej blott i vad mån
domen angripes och huruvida undanröjande eller ändring samt vilken ändring av domen yrkas (§ 506 ZPO), utan revisionsgrunderna skola också i korthet angivas. Då nödgas advokaten ofta ta ställning till frågan, huruvida det, som han angriper, utgör fastställande av sakfråga eller rättsligt bedömande. Visserligen fäster man numera, gud ske lov, ej längre så stort avseende vid om revisionsgrunden är riktigt angiven. »Falsa demonstratio non nocet» säger man i anslutning till § 84 ZPO i dess nya lydelse, och så kan man ofta i högsta domstolens avgöranden få läsa en sats såsom t. ex. denna: »Sökanden åberopar punkt 4 — rätteligen punkt 2 — av § 503 ZPO.» Och det händer ej sällan att rätten i stället för att ändra det överklagade utslaget undanröjer det. Detta kan ske i sådana fall, då revisionsdomstolen visserligen har samma rättsliga uppfattning som revisionssökanden, men sakfrågan ej är så utredd, att man kan döma omedelbart på grund av denna åsikt i rättsfrågan. Berör bristen förfarandet ej blott i appelldomstolen utan även i första instans, skola båda domarna undanröjas.
Huru långt revisionsdomstolen kan gå i det rättsliga bedömandet är likaledes en svår fråga. Termen »unrichtige rechtliche Beurteilung» ger blott uttryck för något negativt. Men det skall ju sättas något positivt i stället för den förra domen: nämligen en riktig rättslig bedömning. Men hur skall förfaras, om revisionsdomstolen finner, att visserligen en oriktig rättstillämpning ägt rum, men domstolen ej delar revisionssökandens rättsuppfattning ? I så fall måste man väl utgå från principen »jura novit curia», om än med de inskränkningar, som också gälla för de lägre instanserna. Ej heller revisionsdomstolen lärer alltså få fälla en dom byggd på en annan grund än det ursprungliga stämningsyrkandet. Klart är också att revisionsdomstolen har att beakta absoluta och offentliga rättssatser, även om vederbörande ej yttrat sig härom i de lägre instanserna. Slutligen har revisionsdomstolen att ex officio beakta nullitetsanledningar (t. ex. Unzulässigkeit des Rechtsweges).
Oaktat de »nya» österrikiska civilprocesslagarna ej längre äro nya — vid utgången av innevarande år hava de varit i tillämpning under 30 år — äro föreskrifterna om revision nästan oförändrade. Klagomål över olämpor av förfarandet förekomma ej, vilket säkerligen är det bästa beviset för dess ändamålsenlighet.