Sovjet-ryskfamiljerätt. I den översikt av de i oktober 1918 utfärdade sovjetryska äktenskaps- och familjerättslagarna, som tidigare lämnats i denna tidskrift (årg. 1923 s. 73), anfördes ett uttalande av ordföranden i den sovjet-ryska lagberedningen, att det icke var meningen, att dessa lagar skulle bliva beståndande för någon längretid; den då lagstadgade registreringen av äktenskap, "detta legaliserade hopsmidande av man och kvinna", vore en form, som tyvärr måste tillgripas under övergångsperioden, men proletärmakten ville energiskt söka förkorta denna tid.
    De sovjetistiska lagstiftarna hava visat sig vara ordhålliga. Den 10 november 1926 har nämligen utfärdats en ny äktenskaps-, familje och förmynderskapslag, vilken trätt i kraft den 1 januari 1927 i

republiken Stor-Ryssland. Denna lag är i många delar byggd på helt andra principer än de föregående lagarna, vilka betraktats såsom alltför ålderdomliga och borgerliga.
    Ett förslag till ändrad äktenskapslagstiftning framlades redan år 1925 inför den allryska centrala exekutivkommittén (republiken StorRysslands riksdag) och blev där föremål för livlig diskussion. Formen för äktenskaps ingående var enligt 1918 års lag registrering inför vederbörande civila registreringsmyndighet. Den viktigaste nyheten i det framlagda förslaget innebar, att de s. k. faktiska äktenskapen skulle jämställas med de registrerade och tillerkännas samma rättsverkningar som dessa; registreringen skulle icke hava någon annan betydelse än såsom bevismedel för att äktenskap föreligger. Särskilt bonderepresentanterna ställde sig tveksamma mot en så radikal princip och man vågade sig icke på att omedelbart genomdriva förslaget utan sände ut detsamma för att diskuteras runt om i landet. Otaliga möten och diskussioner hava sedan ägt rum och de därvid antagna och till justitiekommissariatet insända resolutionerna hava föranlett omarbetning av förslaget i vissa delar.
    Promulgationsförordningen till den nya lagen anger syftet med denna vara "att reglera de ur äktenskapet, familjen och förmynderskapet härflytande rättsförhållandena på det nya revolutionära levnadssättets grundval för säkerställandet av moderns och särskilt barnens intressen samt makarnas jämställande i egendomsavseende och i fråga om barnens uppfostran". Tanken att åstadkomma lagligt skydd för mödrarnas och barnens rätt synes vara beaktansvärd, om än det med skäl kan ifrågasättas i vad mån dessas intressen verkligen blivit tillgodosedda genom den nya lagstiftningen. Man har emellertid, såsom sovjets justitieminister vid förslagets framläggande förklarade, därvid citerande Lenin, velat reagera mot den borgerliga lagstiftningen, som även i de mest framskridna länder utnyttjat kvinnans svagare ställning och förnedrat henne, tvingat in henne i det icke likaberättigade och oupplösliga lagliga äktenskapet, som framför allt utgör en förmögenhetsförening, vari mannen tillerkännes rätten såsom ledare, med befogenhet att binda kvinnan till sin vistelseort och till sitt namn samt att bestämma om barnens uppfostran. Detta slaveri, särskilt förhatligt när "det religiösa helgandet" ytterligare befäster detsamma, vill den revolutionära lagstiftningen göra slut på.
    Enligt lagen är det icke registreringen eller den officiella formen för förbindelsens ingående, som konstituerar äktenskap. Detta kommer till stånd genom faktisk äktenskaplig samlevnad, och registrering av äktenskap hos civilståndsmyndighet har ingen annan betydelse än såsom ett medel att styrka äktenskapets bestånd och för att underlätta bevisningen, då det gäller utkrävande av understöd, fastställande av arvsrätt och dylikt. Registrering av äktenskap rekommenderas emellertid såväl i statens och det allmännas intresse som i syfte att underlätta skyddet av makarnas och barnens rättigheter. Rättsverkningarna av det faktiska och det registrerade äktenskapet äro desamma, skillnaden blir endast den, att makar, som icke låtit.

registrera sitt äktenskap, måste, då fråga uppstår att inför domstol eller annorstädes åberopa äktenskapets bestånd, framlägga bevisning härom. Såsom dylikt bevis skall gälla: samlevnad, förefintligheten av, under denna samlevnad, gemensamt hushåll, proklamerande av äktenskapliga förbindelser inför tredje person i brev eller andra dokument, ävensom, beroende på omständigheterna, ömsesidigt materiellt understöd, gemensamt uppfostrande av barn etc. De, som faktiskt befinna sig i äktenskaplig förbindelse med varandra, äga när som helst få äktenskapet registrerat med angivande av tiden för samlevnaden.
    För rätten att erhålla registrering av äktenskap uppställer lagen vissa villkor, nämligen ömsesidigt samtycke av kontrahenterna, uppnådd ålder av 18 år samt avgivande av en skriftlig förklaring om frånvaron av vissa i lagen angivna äktenskapshinder. I sistnämnda avseende stadgas, att registrering icke medgives av äktenskap 1) mellan personer, av vilka den ena redan befinner sig i ett annat registrerat eller icke registrerat äktenskap; 2) mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led och mellan hel- eller halvsyskon samt 3) mellan personer, av vilka den ene i lagstadgad ordning förklarats för svagsint eller sinnessjuk. Förklaringen, som avgives under ansvar för oriktiga uppgifter, skall jämväl innehålla, att kontrahenterna är oömsesidigt underrättade om varderas hälsotillstånd, särskilt i fråga om veneriska, tuberkulösa samt sinnessjukdomar, ävensom angiva i vilket äktenskap i ordningen, registrerat eller icke registrerat, vardera inträder, samt huru många barn var och en har.
    I lagen hava icke upptagits några bestämmelser om äktenskaps ogiltighet. Huru man skall betrakta förbindelser mellan dem, som enligt vad ovan sagts icke äga rätt att erhålla registrering, är en öppen fråga.
    Beträffande äktenskapets rättsverkningar kan det synas förvånande, att den nya lagen återgår till det gamla systemet med gemensamhet i viss egendom, nämligen sådan som förvärvats under äktenskapet. Däremot förblir egendom, som tillhör makarna före inträdet i äktenskap, deras enskilda. I motiven heter det, att äktenskapet, i den mån det enligt sovjetistisk uppfattning saknar varje tvångsmoment, icke kan på något sätt öva inflytande på makarnas egendomsrättsliga självständighet, enär makarna förena dem tillhörig egendom för det gemensamma livet endast i den utsträckning, varom de överenskomma. Vad däremot angår under äktenskapet förvärvad egendom, framhålles, att äktenskapet utgör inom sovjetsamhället framför allt en förening av tvenne arbetande, varvid det icke finnes möjlighet att urskilja vad som förtjänats just av den ene. Även i de fall, då den ena av makarna, vanligen hustrun, inskränker sig till arbete endast för familjens betjänande utan att tillföra några inkomster utifrån, utför hon dock ett nyttigt arbete, som till fullo motsvarar makens, och har hon därför också full rätt att erhålla sin andel i den gemensamma egendomen vid äktenskapets upplösning. — Avtalsfrihet råder mellan makar, dock äro överenskommelser,

som förminska hustruns eller mannens egendomsrättigheter, ogiltiga och utan bindande verkan såväl för makarna som för tredje man.
    Behövande icke arbetsför make ävensom arbetslös äger rätt erhålla underhåll av den andre maken, därest denne enligt domstols beslut är i stånd att lämna understöd. Underhållsskyldigheten fortfar även efter äktenskapets upplösning, dock icke för längre tid än ett år, i fråga om arbetslös make blott ett halvt år.
    Föreskrifterna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar gälla såväl de registrerade som de faktiska äktenskapen.
    Beträffande makarnas personliga rättsförhållanden stadgar lagen, att båda makarna äga full frihet att välja sysselsättning och yrke, att ordningen för det gemensamma hushållet fastställes enligt ömsesidig överenskommelse och att den enes ombyte av vistelseort icke förpliktar den andra maken att följa efter.
    Redan den tidigare lagen skapade enkla former för äktenskapets upplösning, den nya lagen kan sägas avskaffa alla former. Äktenskapet, såväl det registrerade som det icke registrerade, upplöses genom en hos civilståndsregistreringsmyndigheten gjord anmälan antingen av bägge makarna gemensamt eller av den ena av makarna.Då anmälan om äktenskapets upplösning göres av den ena av makarna, skall den andra makens adress uppgivas, så att denna kan tillställas en kopia av anteckningen om äktenskapsskillnaden. Vid anmälan om äktenskapets upplösning skall ovillkorligen upptagas frågan, hos vilken av makarna barnen skola kvarstanna för erhållande av uppfostran samt angående underhåll av barnen. Överenskommelse härom inregistreras, vilket dock ej hindrar att sedan i vanlig rättegångsväg få frågorna prövade. Om avtal ej träffats, går saken till domstol, som i barnens intresse utfärdar närmare bestämmelser.
    Lagen innehåller en rad stadganden om förhållandet mellan föräldrar och barn, stadganden som giva intryck av en stark önskan att bereda barnen allt det skydd, som kan vara möjligt. I motiven framhålles också, att de s. k. föräldrarättigheterna icke alls betraktas såsom rättigheter över barnen utan såsom rättigheter i barnens namn, och betonas barnens intressen och företrädesrättigheter framför föräldrarnas varjehanda önskningar. Någon åtskillnad göres icke mellan barn, födda inom och utom äktenskap. Modern äger rätt göra anmälan om vem som är barnets fader, och om icke denne inom en månad efter underrättelse därom gör invändning om faderskapet, sker inregistrering av honom såsom fader till barnet. Inom ett år äger den, som av modern uppgivits såsom fader, väcka talan mot modern med bestridande av faderskapet.
    Vad övriga nyheter i lagen angår må nämnas, att man i motsats till vad som förut gällde infört adoption. Förmynderskapsbestämmelserna äro avfattade i nära överensstämmelse med västerländsk lagstiftning, dock finnas inga stadganden om förmynderskap för den, som utan att vara svagsint eller sinnessjuk ej förmår vårda sig och sin egendom. Ett sådant skydd anses nämligen icke förenligt med den samtida samhällsstrukturen, "ty för massan av arbetare, vilka

 

27 — Svensk Juristtidning 1927.

icke äga värdefull egendom, som kunde erfordra särskilda skyddsåtgärder, är begreppet slösaktighet oantagligt; massan av sovjettjänstemän befinner sig i samma läge; återstå endast kretsar av den icke arbetande befolkningen, och ett särskilt skydd av dennas intressen kan icke ingå i arbetare- och bondelagstiftningens uppgifter."
    Utrymmet tillåter icke nu att gå in på frågan huru de nya sovjetäktenskapen skola bedömas ur internationellt-rättslig synpunkt, men skola de därvid uppkommande spörsmålen en annan gång bliva föremål för behandling.
    De nya bestämmelserna, särskilt såvitt rör legalisering av de även tillfälliga, mera kortvariga förbindelserna, samt om äktenskapsskillnad komma för visso att visa sig hava vittgående verkningar. Möjligheten för en var av makarna att utan andra formaliteter än en enkel anmälan upplösa den äktenskapliga förbindelsen innebär säkerligen faror, för vilka icke minst hustrurna och barnen komma att bliva utsatta, och dock angives det, att det är i dessas intressen, som lagen tillkommit. Att skilsmässorna ökats i otrolig grad, visa några siffror från Leningrad. Under tiden januari — mars i år inregistrerades därstädes 6,148 äktenskap och anmäldes upplösning i 4,934 fall. För 25 procent av äktenskapen var livslängden mellan 10 — 45 dagar.
    Att den nya äktenskapslagen även i Ryssland mottagits med blandade känslor, icke minst av lantbefolkningen, torde vara säkert. Belysande för stämningen bland de "reaktionära" bönderna är följande yttrande av en bonderepresentant vid diskussionen i allryska centrala exekutivkommittén. "Såsom bonde", yttrade denne, "kan jag icke gå med på denna lag. Jag skulle vilja föreslå några åtgärder, så att skilsmässorna icke ökades. Varför skall man skiljas? Man kommer att tänka på att skiljas, slår till och skiljer sig. Jag tycker, att man icke borde skiljas utan välgrundade orsaker. (Skratt!) En bonde har kommit upp på en hög post och hans hustru är bondkvinna. Han säger till sig själv: Det blir nödvändigt att skiljas, det är liksom opassande för mig att tala med henne. Och han söker leta ut åt sig någon från staden. Denne bonde har levat med sin hustru tio till femton år och plötsligt släpper han hustrun och barnen och får skilsmässa. Här finnes intet tvång, men därav följer icke, att, så snart en bonde kommit sig fram, han måste skilja sig från sin bondhustru och taga en från staden. För stadsbon betyder denna lag intet särskilt, men för bonden har den en stor betydelse, särskilt för bondkvinnan. Då man kastar bondkvinnan tillsammans med barnen, är hon färdig till allt; hon kan göra av med sig själv och alla barnen." 

A. E. Rodhe.