registrera sitt äktenskap, måste, då fråga uppstår att inför domstol eller annorstädes åberopa äktenskapets bestånd, framlägga bevisning härom. Såsom dylikt bevis skall gälla: samlevnad, förefintligheten av, under denna samlevnad, gemensamt hushåll, proklamerande av äktenskapliga förbindelser inför tredje person i brev eller andra dokument, ävensom, beroende på omständigheterna, ömsesidigt materiellt understöd, gemensamt uppfostrande av barn etc. De, som faktiskt befinna sig i äktenskaplig förbindelse med varandra, äga när som helst få äktenskapet registrerat med angivande av tiden för samlevnaden.
För rätten att erhålla registrering av äktenskap uppställer lagen vissa villkor, nämligen ömsesidigt samtycke av kontrahenterna, uppnådd ålder av 18 år samt avgivande av en skriftlig förklaring om frånvaron av vissa i lagen angivna äktenskapshinder. I sistnämnda avseende stadgas, att registrering icke medgives av äktenskap 1) mellan personer, av vilka den ena redan befinner sig i ett annat registrerat eller icke registrerat äktenskap; 2) mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande led och mellan hel- eller halvsyskon samt 3) mellan personer, av vilka den ene i lagstadgad ordning förklarats för svagsint eller sinnessjuk. Förklaringen, som avgives under ansvar för oriktiga uppgifter, skall jämväl innehålla, att kontrahenterna är oömsesidigt underrättade om varderas hälsotillstånd, särskilt i fråga om veneriska, tuberkulösa samt sinnessjukdomar, ävensom angiva i vilket äktenskap i ordningen, registrerat eller icke registrerat, vardera inträder, samt huru många barn var och en har.
I lagen hava icke upptagits några bestämmelser om äktenskaps ogiltighet. Huru man skall betrakta förbindelser mellan dem, som enligt vad ovan sagts icke äga rätt att erhålla registrering, är en öppen fråga.
Beträffande äktenskapets rättsverkningar kan det synas förvånande, att den nya lagen återgår till det gamla systemet med gemensamhet i viss egendom, nämligen sådan som förvärvats under äktenskapet. Däremot förblir egendom, som tillhör makarna före inträdet i äktenskap, deras enskilda. I motiven heter det, att äktenskapet, i den mån det enligt sovjetistisk uppfattning saknar varje tvångsmoment, icke kan på något sätt öva inflytande på makarnas egendomsrättsliga självständighet, enär makarna förena dem tillhörig egendom för det gemensamma livet endast i den utsträckning, varom de överenskomma. Vad däremot angår under äktenskapet förvärvad egendom, framhålles, att äktenskapet utgör inom sovjetsamhället framför allt en förening av tvenne arbetande, varvid det icke finnes möjlighet att urskilja vad som förtjänats just av den ene. Även i de fall, då den ena av makarna, vanligen hustrun, inskränker sig till arbete endast för familjens betjänande utan att tillföra några inkomster utifrån, utför hon dock ett nyttigt arbete, som till fullo motsvarar makens, och har hon därför också full rätt att erhålla sin andel i den gemensamma egendomen vid äktenskapets upplösning. — Avtalsfrihet råder mellan makar, dock äro överenskommelser,