Lagstiftning om kommission i Sovjetriket. I den civillag, som år 1922 utfärdades för Sovjetriket (se Sv. J. T. 1924 s. 107—112), hade icke upptagits några bestämmelser rörande kommission; icke heller fanns vid nämnda tid någon speciallagstiftning, varigenom detta rättsinstitut gjorts till föremål för reglering ur privaträttslig synpunkt.

LAGSTIFTNING OM KOMMISSION I SOVJETRIKET. 403Denna lucka i lagstiftningen har emellertid, vad vissa av sovjetrepublikerna angår, sedermera blivit fylld. Lagar om kommissionsavtal hava sålunda utfärdats i Ukrainska Socialistiska Sovjet-Republiken den 16 december 1925 och i Ryska Socialistiska Federativa Sovjet-Republiken den 6 september 1926. Till grund för båda dessa lagar ligger ett förslag till lagstiftning i ämnet, utarbetat av en för ändamålet särskilt tillsatt kommitté. De båda lagarna, av vilka vardera infogats såsom ett kapitel i den för respektive republik gällande civillagboken, förete därför endast mindre avvikelser från varandra.
    Till kommission hänföras enligt den nya lagstiftningen alla sådana fall, då någon mot vederlag åtager sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn ingå avtal eller företaga andra rättshandlingar. Rättsreglerna om kommission skola sålunda vinna tillämpning icke blott då det avtal, som kommissionären ingår, avser försäljning eller inköp av varor, värdepapper eller annan lös egendom — de enda fall som omhandlas i den skandinaviska lagstiftningen på detta område — utan även då han företager rättshandling av annat slag. Såsom exempel härpå kan nämnas, att någon för annans räkning men i eget namn uppgör fraktavtal (spedition) eller sluter avtal om försäkring. Någon åtskillnad göres icke mellan yrkesmässig kommissionsverksamhet (handelskommission) och de fall, då en privatperson åtager sig enstaka uppdrag att vara kommissionär (civil kommission).
    Reglerna om kommissionärens rättigheter och skyldigheter i förhållande till kommittenten förete icke några större avvikelser från motsvarande bestämmelser i andra europeiska rättssystem. Anmärkas må, att kommissionären i allmänhet icke är skyldig att taga försäkring å gods, som han för kommittentens räkning fått om hand. Sådan skyldighet föreligger endast såframt kommittenten lämnat särskilda föreskrifter om godsets försäkring eller — enligt den sovjet-ryska lagen — om försäkring är i lag påbjuden.
    Frågan om kommissionärens rätt till självinträde har i de båda lagarna blivit besvarad på olika sätt. Avser kommissionsuppdraget försäljning eller inköp av varor eller värdepapper, för vilka finnas officiellt noterade marknads- eller börspris, är det enligt den ukrainska lagen tillåtet för kommissionären att fullgöra uppdraget på det sätt, att han själv inträder såsom köpare eller säljare av godset till det pris, som är gängse den dag, då kommissionären avsänder meddelande om skedd försäljning eller verkställt inköp. I den sovjetryska lagen återfinnes icke någon direkt motsvarighet till denna bestämmelse. Där stadgas tvärtom, att kommissionären alltid är pliktig att för kommittenten uppgiva namnet å den, med vilken han för kommittentens räkning slutit avtal, och detta stadgande anses innebära ett förbud mot självinträde av kommissionären. I anslutning till denna ståndpunkt förklaras sådana avtal ogiltiga, genom vilka kommissionären betingat sig provision i den form att, om han lyckas sälja en vara över ett visst pris eller inköpa den under ett visst pris, han själv skall få behålla skillnaden för egen räkning.

404 R. E.Den ukrainska lagen däremot tillerkänner uttryckligen giltighet åt ett avtal om provision i dylik form.
    Vad beträffar rättsförhållandet till tredje man gives i båda lagarna uttryck åt den grundsatsen, att det är kommissionären själv och icke kommittenten, som genom ett med tredje man slutet avtal blir förpliktad i förhållande till denne, eller med andra ord att tredje man genom avtalet förvärvar fordringsrätt allenast mot kommissionären och icke mot kommittenten. Vidare fastslås, i överensstämmelse med vad som gäller enligt västeuropeisk rätt, att kommissionären icke blir ägare till gods, som han fått mottaga till försäljning eller inköpt för kommittentens räkning. Äganderätten till godset övergår sålunda vid försäljningskommissionen direkt från kommittenten till köparen och vid inköpskommission omedelbart från säljaren till kommittenten. Beträffande tidpunkten för äganderättens övergång och vissa därmed sammanhängande spörsmål synas några bestämda slutsatser icke kunna dragas ur de i lagtexten använda ordalagen. Hithörande frågor hava i den nya lagstiftningen lika litet som i den svenska lagen om kommission upptagits till närmare reglering.

R. E.