ÖSTEN UNDÉN. Juridik och politik. Sthm 1927. Tiden. 234 s. Kr. 4.50.
Föreliggande arbete utgör en samling till stor del förut offentliggjorda uppsatser i juridiska och politiska ämnen. Förf. har uppdelat sitt arbete i fem avdelningar, vilka betitlats I Rättens relativitet, II Internationell rättsordning, III Två kriser, IV I rättsordningens utkanter och V Statsrättsliga fiktioner. Varje avdelning utom den sista omfattar ett flertal uppsatser.
Det må genast från början erkännas, att det är med synnerligt intresse man tar del av förf:s alltid klara och lättfattliga framställning, och det även i sådana delar, där man ej fullt kan dela förf:s uppfattning. Värdefullast torde, om man ser saken från vetenskaplig synpunkt, den första uppsatsen: Juridiken som vetenskap, vara. Den utgör en förf:s installationsföreläsning. Men av större allmänt intresse äro förf:s utläggningar i de uppsatser, som ingå i andra, tredje och sista avdelningarna, och särskilt de, i vilka han framlägger sin syn på nationernas förbund och på vad som föregick i Genève defatala marsdagarna 1926. Närmast gäller detta om Genèveuppsatsen, vilken återger ett föredrag, som förf. hållit å en studentafton i Lund i maj 1926. Förf. redogör där på ett, det måste erkännas, ganska medryckande sätt för den uppfattning, som bestämt förf:s hållning under dessa för nationernas förbund säkerligen ganska skickelsedigra dagar. Med nöje läser man också förf:s utläggningar över suveränitetsbegreppet och över sanktionsproblemet, om än det måste sägas, att den på ett par ställen framträdande glada förtröstan på den internationella socialdemokratiens förmåga att verka "överstatligt moment", då det gäller att främja fredssaken, förefaller något för optimistisk.
Med nöje läser man också förf:s uppgörelser med professor Lundstedt i uppsatserna: En kungs väg till fred och Folkrätt och naturrätt.
Arbetets fjärde avdelning innefattar fyra uppsatser om: Kollektivavtalet, Arbetslöshetshjälp vid lockouter, Strejk och lockout — begreppsutredning samt Stripafallets teori. Det kan icke här bliva fråga om att med förf. ingå i en saklig diskussion av de ämnen nämnda uppsatser beröra. En erinran må dock göras. Det förefaller anm., som om den gräns förf. i uppsatserna om arbetslöshetshjälp vid lockouter och om strejk och lockout i anslutning, som det anges, till tidigare arbeten söker uppdraga mellan begreppen strejk och lockout, även om den i klarhet höjer sig över vissa uppfattningar, mot vilka förf. vänder sig, ej skulle vara fullt tillfredsställande. Förf. uppdrager gränsen så, att lockout föreligger, om initiativet utgår från arbets-
givaren, och således strejk, om initiativet utgår från arbetarsidan. Detta förefaller anm. vara exakt, endast om man med initiativet förstår den omedelbara parollen till arbetsinställelsen. Förf. exemplifierar sin uppfattning på följande sätt: "Ett vanligt fall är att arbetsgivaren uppställer vissa fordringar på ändring av arbetsvillkoren samt förklarar, att de arbetare, som icke vilja gå in på förnyelse av bestående arbetsavtal, anses uppsagda. Detta bör uppfattas som villkorlig uppsägning från arbetsgivarens sida, och lockout inträder fr. o. m. den tidpunkt uppsägningen angav." Detta kan vara riktigt, men är det icke under alla förhållanden. Antag t. ex. att arbetarna på platsen äro benägna att ingå på arbetsgivarens fordringar, men genom omröstning inom den organisation, till vilken de äro anslutna, tvingas att i stället inställa arbetet. Arbetsinställelsen måste då enligt anm:s uppfattning karakteriseras som strejk, fastän det bakomliggande initiativet utgått från arbetsgivaren. Detta är ju klart, om arbetarna börja sin arbetsinställelse å en tidigare dag än den arbetsgivaren bestämt som den sista för deras accepterande av hans villkor, men torde få anses vara det även om arbetsinställelsen ej börjar förr än sistnämnda dag. För att taga ett annat exempel. Antag, att arbetarna i demonstrationssyfte inställa arbetet en dag och att arbetsgivaren svarar med att inställa detsamma ännu några dagar. Denna sista arbetsinställelse blir enligt anm:s uppfattning ovillkorligen lockout, ehuru initiativet från början utgick från arbetarna. Spörsmålet saknar ju, såsom förf. framhåller, så till vida reellt intresse, som frågan om skulden till arbetsinställelsen icke avgöres därigenom att den betecknas på ena eller andra sättet, men det är, såsom förf. också antyder, ej utan betydelse på grund av den psykologiska inverkan en oriktig terminologi kan utöva. Det är därför av vikt, att man ej trasslar in saken genom att vid avgörandet draga in de mera bakomliggande initiativen. Man kommer då allt för lätt att få med även delar av skuldfrågan.
Arbetets sista avdelning innefattar blott en uppsats, nämligen om Ministerstyrelse. Förf. behandlar här ett i svensk konstitutionell praxis synnerligen aktuellt ämne, och gör det med samma begreppsklarhet och reda, som utmärka arbetet i övrigt. Det förefaller emellertid, som om förf. i avdelningen om regeringens förhållande till ämbetsverken förbisett en icke oviktig sida av saken. I ett land vars konstitution icke erkänner en formell ministerstyrelse blir ett beslut, som vederbörande departementschef, vare sig på egen hand eller i samförstånd med sina kamrater i regeringen, fattar och genomför utan föredragning till statsrådsprotokollet, icke konstitutionellt bindande för det underlydande verk det angår. Rättar sig det underlydande verket ändå efter ett sådant direktiv, bliva de personer som stå för dess beslut alltid juridiskt om än ej moraliskt ansvarigaför detsamma, även om de därvid handlat mot sin egen övertygelse i fråga om dess sakliga riktighet. Detta, att det juridiska ansvaret för ett beslut sålunda kommer att ligga på annat håll än det borde ligga, är ej tilltalande, i synnerhet som forum för prövningen av
beslutets laglighet ju är ett helt annat, då det gäller ämbetsverket än då det gäller statsrådet. Saken har kanske ej vidare reell betydelse, då faran för att beslut, som kunna föranleda juridiskt ansvar, skola tillkomma på detta sätt ej är så stor. Den finnes dock, och det synes även som om detta vore nog för att dock giva ett visst stöd åt det motstånd, som rests mot ett införande genom praxis vid sidan av grundlagen av formell ministerstyrelse.
Allt som allt. Professor Undéns förevarande arbete är ett synnerligen innehållsrikt och välskrivet verk, och skall säkerligen läsas med intresse av en var, som överhuvudtaget kan med intresse taga del av en framställning, även om den icke till alla delar överensstämmer med den egna uppfattningen.
P. von Seth.