PHILLIPS HULT. Bidrag till läran om försäkring av tredje mans intresse. I. Försäkring för annans räkning. II. Det objektiva kapitalintresset som försäkringsföremål. Akademisk avhandling. Sthm 1927. VII + 316 s. Kr. 6.00.
Ämnet för denna avhandling hör till försäkringsrättens mest intressanta problem. Härtill kommer, att författaren har ett fullt självständigt grepp på sitt ämne, även om de uppslag han fullföljer icke äro alldeles nya. Han accepterar grundsatsen, att en försäkring aldrig får leda till ett riktande av den försäkrade, såsom en översta norm inom skadeförsäkringen, och hävdar från denna utgångspunkt med styrka, att de avtal det här gäller, eller då en försäkringstagare i eget namn med en försäkringsgivare avslutar försäkring avseende tredje mans intresse, "icke utgöra en enhetlig materia". Författaren för härvid fram flera distinktioner av grundläggande betydelse, som han med följdriktighet genomför och med vilkas hjälp han anlägger nya synpunkter på ämnet och på viktiga punkter lyckas bidraga tilldeltas belysande.
En sådan distinktion hänför sig till å ena sidan "det abstrakta försäkringsskyddsanspråket", d v. s. anspråket på försäkringsskydd, innan något försäkringsfall ännu inträffat, och å andra sidan "det konkreta ersättningsanspråket", avseende försäkringsersättningen efter timat försäkringsfall. I strid med den särskilt i tysk lag och doktrin härskande meningen men i överensstämmelse med fransk rätt och vår egen nya lag om försäkringsavtal gör författaren gällande, att det abstrakta
försäkringsskyddsanspråket principiellt är, icke den försäkrades utan försäkringstagarens i hans egenskap av försäkringsgivarens medkontrahent. Den materiella rätten till försäkringsersättningen återfinner författaren i överensstämmelse med lagstiftningens allmänna ståndpunkt, men under polemik mot bl. a. SINDBALLE 1 och BACKE 2, tillkomma den försäkrade. Beträffande behörigheten att förfoga över försäkringsersättningen genomför däremot författaren efter egna linjer och delvis avvikande från den nya lagen om försäkringsavtal en åtskillnad mellan å ena sidan rätten att "uppbära ersättningsbeloppet och i egentlig mening förfoga över detta", som tillerkännes den försäkrade, och å andra sidan befogenheten att "föra de vid skaderegleringen nödvändiga förhandlingarna med försäkringsgivaren angående ersättningsbeloppets fastställande och vad därmed äger sammanhang", vilken senare befogenhet författaren anser tillkomma försäkringstagaren, men i motsats till den härskande uppfattningen icke såsom en av praktikabilitetsskäl försäkringstagaren under vissa förhållanden given legitimation utan — och enligt min uppfattning med mindre fog — såsom en hans egen rätt.
En annan distinktion hänför sig till å ena sidan avtal slutna av försäkringstagaren efter uppdrag från den försäkrades sida, t. ex. av en bortfraktare för en befraktares räkning, och å andra sidan avtal slutna utan sådant uppdrag, t. ex. då en pälsvarufirma av hänsyn till kunder försäkrar persedlar, som den mottagit till förvaring. Denna motsättning får betydelse bl. a. vid bedömandet av den rättsliga naturen hos ifrågavarande avtal; i motsats till den härskande teorien anser författaren — efter en enligt min uppfattning icke övertygande och för varje fall ej tillräckligt utförd motivering — att dessa avtal aldrig böra karakteriseras såsom tredje mans-avtal. Däremot kunnade, framhåller författaren, om de slutits efter uppdrag, såvitt fråga är om det abstrakta försäkringsskyddsanspråket, hava naturen av kommissionsavtal men måste i övrigt rubriceras såsom avtal sui generis.
De nämnda distinktionerna få betydelse även med hänsyn till de plikter, som avtalet medför gentemot försäkringsgivaren. Den rättsplikt som genom avtalet uppstår att gälda försäkringspremien åligger väl principiellt alltid försäkringstagaren såsom försäkringsgivarens medkontrahent. I fråga om det görande och låtande, som blott har "karaktären av förutsättningar för försäkringsgivarens bundenhet av försäkringsavtalet och skyldighet att prestera", skiljer åter författaren mellan förpliktelser, som föreligga vid avtalets ingående, och de som uppkomma under dess bestånd; i båda fallen får distinktionen uppdrag eller icke-uppdrag betydelse, i förra fallet på så sätt, att avtal efter uppdrag skapar förpliktelser ej blott för försäkringstagaren utan även för den försäkrade (upplysningsplikt, antedaterad polis), medan i det senare fallet förpliktelserna principiellt skulle åligga vederbörande innehavare av det abstrakta försäkringsskyddsanspråket,
vilket anspråk än kan ha förblivit hos försäkringstagaren än övergått till den försäkrade.
En tredje distinktion genomför författaren i avhandlingens andra avdelning, som ägnas åt den inom försäkringsrätten livligt debatterade frågan om intresset såsom försäkringsavtalets föremål. Författaren pointerar här motsättningen mellan "omedelbara" och "medelbara" intressen och uppställer i anslutning härtill i 2 kap. begreppet "kapitalintresse" såsom sakförsäkringens regelmässiga objekt, samtidigt som han, byggande på EHRENRERG men mera följdriktigt än denne, utför begreppet "konkurrensintresse".
I andra avdelningen 3 kap. torde författaren, om han ägt nationalekonomisk skolning, kunnat giva en fastare bestämning av begreppen "objektivt värde" och "objektivt intresse"; detta parti av avhandlingen är dock för författarens deduktioner i övrigt ytterst periferiskt, då för dessa endast kräves, att ett begrepp "objektivt intresse" överhuvud låter sig uppställa, vilket, såsom författaren själv påpekar, är "så självklart att det egentligen borde vara onödigt att vidare ägna uppmärksamheten åt de ur en motsatt mening hämtade argumenten".
Begreppen "kapitalintresse" och "konkurrensintresse" ge sedermera det nödiga underlaget för 4 kap:s framställning om möjligheten att försäkra "rent objektiva intressen", d. v. s. att taga försäkring "för vederbörandes räkning", ävensom för att i 5 kap. från försäkringsrättsliga synpunkter avgöra de både teoretiskt och praktiskt så viktiga frågorna om en av ägaren tagen sakförsäkring ger ny ägare och panthavare samt med honom jämställda sakrättsägare rätt till försäkringsersättningen. Dessa frågor besvarar författaren principiellt jakande på den grund att det objektiva försäkringsintresset, "kapitalintresset" i saken, bör anses vara försäkringens föremål.
I formellt avseende är avhandlingen något ojämn och dispositionen går icke fri för anmärkningar. Somliga partier kunna icke rätt uppfattas, innan man tagit kännedom om den följande framställningen. Vissa upprepningar förekomma ock; så särskilt i första avdelningens 3:dje och 4:de kap., mellan vilka gränsen blivit alltför vag. I vissa fall hade den kritik, som författaren i stor utsträckning riktar mot andra författare, bättre försvarat sin plats i noter än i texten. Framställningssättet har emellertid avsevärda förtjänster; det utmärkes i stort sett av klarhet och pregnans, terminologien är enkel och välvald och stilen i allmänhet ledig och medryckande.
Författaren har bedrivit sina undersökningar samtidigt med den 1918 tillsatta försäkringslagstiftningskommittén, vilkens förslag till lagom försäkringsavtal publicerades 1925 och den 8 april 1927 blivit upphöjt till lag. Såsom författaren i sitt förord framhåller, var arbetet till huvudsaklig del utarbetat redan före den nya lagens antagande; avhandlingen framställer därför icke den efter ikraftträdandet av denna lag gällande rätten utan istället det dessförinnan bestående rättsliga läget. I noter har dock författaren — med vissa undantag— tagit hänsyn till den nya lagstiftningen, och på vissa punkter söker han även giva bidrag till tolkningen av hithörande lagbestäm-
melser. Att arbetet sålunda i första hand utgår från läget före den nya lagstiftningen förringar väl delvis arbetets aktualitet men knappast dess värde såsom vetenskapligt specimen. Författarens framställning är fullt självständig gentemot kommitténs; i stor utsträckning kommer han till samma resultat som denna, men på många punkter presterar han ingående och utförliga skäl för en avvikande ståndpunkt.
Den omfattande och ingående framställningen ger författaren tillfälle att lämna goda prov på skarpsinne och moget omdöme liksom hans argumentering alltid är intresseväckande, även där man ställer sig tveksam beträffande riktigheten av hans resultat. Såsom helhet måste arbetet anses beteckna betydelsefulla vetenskapliga framsteg i uppfattningen av det behandlade institutet. Avhandlingen har ock lett till författarens anställande såsom docent i speciell privaträtt vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga avdelning.
Gösta Eberstein.