Om jämkning i ersättning för skada å automobil. En fråga, som i mål om ersättning för skada i följd av automobiltrafik ej sällan kommer under domstolarnas bedömande, är denna: Ifall skada uppstått å automobilen och ifall ägaren till den skadade automobilen är berättigad till skadestånd, skall detta skadestånd jämkas på grund av automobilens medverkan till olyckshändelsen? Klart är, att automobilägaren ej får full skadeersättning, om han själv varit vållande till skadan. Men i vilka andra fall skall månne jämkning ske i honom tillkommande skadestånd? Beträffande den frågan råda i praxis delade meningar. Ett rättsfall på området finnes i Sv. J. T. 1927 Rf s. 2. I det följande skall lämnas ett anspråkslöst bidrag till frågans besvarande.
    Det må tillåtas att först erinra, hurusom det mycket ofta är fallet i mål om skada genom automobilkörning, att skada uppstått dels å ett påkört föremål — vilket kan vara en automobil även det —men dels också å den påkörande automobilen. Låt oss nu tänka oss det ej ovanliga fall, att det påkörda föremålets ägare varit vållande till påkörningen men att även den påkörande automobilens förarevarit vållande till densamma. Automobilens ägare, vilken vi antaga vara annan person än föraren och utan skuld till påkörningen, torde i ett sådant fall vara skyldig ersätta det påkörda föremålets ägare skadan å dennes föremål med ett skäligen jämkat belopp. ¹ Men

 

¹ Det torde icke vara en riktig åsikt, att vid kollision mellan två automobiler, av vilkas ägare blott den ene är vållande, denne ej skulle ha rätt till något skadestånd av den andre automobilägaren, vilkens förare här antages jämväl vara vållande, men däremot vara skyldig ersätta den andre automobilägaren dennes skada. Väl kan i det fall, att genom sammanstötning mellan två automobiler skada uppstått å annat föremål än de båda automobilerna, ersättningsskyldigheten för hela skadan, såsom framgår av 11 § i 1916 års lagang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, komma att ytterst åviladen av de båda automobilägarna, som till äventyrs är vållande till skadan. Men detta är en hart när nödvändig konsekvens av den solidariska ansvarighet, som gäller för flera till skada culpöst samverkande. I det nämnda fallet skulle

samtidigt har automobilägaren rätt till skadestånd för skadan å den egna automobilen. Nog vore det ganska egendomligt, om han finge full ersättning för denna skada. Rimligt skulle däremot vara, att automobilägaren antoges äga rätt endast till ett skäligen jämkat skadestånd för skadan å automobilen, liksom han skall utgiva ett sådant jämkat skadestånd för skadan å det påkörda föremålet. Den ena skadan som den andra är ju skada i följd av automobiltrafik, och beträffande dem båda bör man, om man vill förfara följdriktigt, tillräkna automobilägaren vållande hos föraren.
    Det gäller att undersöka lagstiftningens ställning till frågan om jämkning i automobilägare tillkommande skadestånd. Lämpligen uppmärksammas först den numera upphävda lagen den 8 juni 1906 ang.ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Denna lag stadgade beträffande skada å person eller egendom, som automobil påkört, att automobilägaren under vissa förutsättningar skulle, ifall vållande låge föraren till last, utgiva ersättning för skadan enligt de i strafflagen stadgade grunder, såsom om han själv varit vållande. Tydligen ägde han därvid påkalla jämkning i skadeståndet, för den händelse den skadelidande själv culpöst medverkat till påkörningen. Beträffande ersättningsansvar för skada å automobil innehöll lagen ingen uttrycklig bestämmelse. Men man torde väl med tämlig säkerhet kunna antaga, att under det 1906 års lag gällde, jämkning skulle ske, när skadad automobils förare culpöst medverkat till skadan. En sådan regel vore ju icke annat än en konsekvent tillämpning av tanken, att automobilägaren skulle behandlas, såsom om han själv vållat skadan.
    Den nu gällande lagen den 30 juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik har utsträckt automobilägares ansvarighet för skada, orsakad genom automobil. I samband med ansvarighetens utsträckande bortföll bestämmelsen, att ägaren skulle ansvara, såsom om han själv varit vållande. Det finnes i förarbetena till 1916 årslag ingen antydan om att man skulle ha velat genom borttagandet av denna bestämmelse göra ändring beträffande den härovan förmodade regeln om jämkning i ersättning för skada å automobil. Och i texten till 1916 års lag finner man lika litet som i 1906 års lagtext något allmänt stadgande i fråga om ersättning just för skada å

 

nämligen den skadelidande enligt allmänna skadeståndsregler ha kunnat kräva ut ersättning för hela sin skada av den vållande automobilägaren (utan att denne ägt regressrätt mot den andre automobilägaren). Därav att en vållande automobilägare kan komma att bära hela tungan av en olyckshändelse, varigenom två automobiler skadat ett tredje föremål, torde man icke vara berättigad sluta, att en vållande automobilägare skall vidkännas hela skadan om vid sammanstötning mellan två automobiler det är den ena automobilensom skadats. Ty i sådant fall förefinnes ju ej samma anledning att av hänsyn till tredje persons direkta skadeståndsrätt emot den vållande låta denne vidkännas hela förlusten. Den här påstådda skillnaden i ersättningsavseende mellan skada å den ena av två sammankörande automobiler och skada, som genom två automobilers sammanstötning orsakas å ett tredje föremål, torde f. ö. äga sin motsvarighet vid analoga förhållanden utanför tillämpningsområdet av 1916 års lag. — Se NJA I 1926 not. B 701 (hovrättens u.).

automobil. För ett särskilt fall stadgar 1916 års lag emellertid jämkning i sådan ersättning, och av det stadgandets förekomst är man frestad att draga slutsatser för andra fall, då jämkning i ersättning för skada å automobil skulle kunna förekomma.
    Det ifrågavarande stadgandet innehålles i 5 § andra stycket. I detta lagrum säges, att om vid sammanstötning mellan två automobiler någondera automobilens ägare blivit berättigad till ersättning "enligt denna lag", så skall skadeståndet jämkas efter ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår, att varken bristfällighet å automobilen eller vållande av dess förare medverkat till skadan. Därav att en jämkningsbestämmelse givits beträffande ersättning enligt 1916 årslag, kunde man möjligen vilja sluta, att jämkning icke — utom vid automobilägarens eget vållande — skulle äga rum i fall, då ersättning skall utgå enligt allmänna skadeståndsregler. En sådan slutledning torde emellertid ej vara bindande. Den allmänna jämkningsbestämmelsen i svensk lag, SL 6:1 andra punkten, förutsätter vållande (eller uppsåt) hos såväl skadegöraren som den skadelidande. I det fall, vilket omhandlas i 5 § andra stycket av 1916 års lag, behöver däremot vållande icke ha förelegat hos någon av ifrågakommande personer. Stadgandet i sistnämnda lag avser nämligen att inskränka ansvarigheten för automobilägare i fall, där vid kollision mellan hans automobil och annan automobil skada å denna senare automobil uppkommit på ett sätt, som skulle ådragit dess ägare ersättningsskyldighet, om det ej gällt skada å egen sak. Att ett uttryckligt stadgande av sådan innebörd givits, behöver icke betyda något ställningstagande till frågan om jämkning i det fall, där vållande bevisats hava förelegat hos den skadade automobilens förare. Stadgandet synes därför ej utgöra något bärkraftigt argument mot åsikten, att automobilägares skadestånd skall jämkas på grund av vållande hos föraren även i det av lag med tystnad förbigångna fall, i vilket skadeståndet grundas icke å 1916 års lag utan å allmänna skadeståndsregler. För övrigt vore det väl ganska egendomligt, om 1916 års lag, samtidigt med att den utsträckte automobilägares ansvarighet för skada å annans sak, befriade honom från den ansvarighet, som enligt förut gällande rätt antagligen åvilat honom beträffande skada å hans egen automobil.¹

 

¹ Man kan kanske finna, att 11 § ej stämmer med den ovan utvecklade uppfattningen. Paragrafen tillåter ju en automobilägare, som utbetalat ersättning enligt 1916 års lag, att utkräva hela ersättningsbeloppet av den, som kan finnas vållande till skadan, oberoende av att till äventyrs föraren av den nämnde automobilägarens fordon likaledes har skuld till skadan. En närmare granskning torde emellertid giva vid handen, att regeln i 11 § ej motsäger det ovan sagda. Ty det skadestånd, som den skadelidande avkrävt automobilägaren och som automobilägaren enligt regeln i 11 § kan utkräva av den vållande, torde den skadelidande själv, om han så velat, ha kunnat utkräva av den vållande, utan att ersättningsbeloppet skulle ha undergått någon minskning på grund av eventuellt vållande jämväl hos automobilägarens förare. Följaktligen innebär automobilägarens regressrätt enligt 11 § ingen orättvisa gent emot den vållande. Om, för att taga ett exempel, automobil gjort skada å ett föremål och automobilens förare jämte annan person (annan än automobilens eller föremålets ägare) är vållande till skadan, har ju automobilägaren jämlikt 2 § att utgiva skadestånd. Detta skadestånd får automobilägaren jäm-

    På sin höjd torde man kunna taga ordalagen i 5 § andra stycket till intäkt för påståendet, att lagstiftaren icke velat fastslå en jämkningsregel av den omfattning, att jämkning skulle äga rum, så ofta förutsättningarna för automobilägares ansvarighet enligt 1916 års lag vore tillstädes i förhållande till skadan å den egna automobilen, d. v. s. så ofta icke visats, att varken bristfällighet hos den skadade automobilen eller vållande hos dennas förare medverkat till skadan. Om lagstiftaren verkligen avsett, att jämkning skulle äga rum i så vidsträckt omfattning, hade han nämligen knappast inflickat orden "enligt denna lag" i 5 § andra stycket. Det fanns så mycket mindre anledning för lagstiftaren att intaga dessa ord i ifrågavarande lagrum, som motsvarande ord saknas i det för övrigt ganska analoga utländska lagbud, vilket troligen tjänat till förebild vid författandet av 5 § andra stycket, nämligen den tyska "Gesetz über den Verkehr mit Kraftfahrzeugen vom 3. Mai 1909", § 17 första stycket andra punkten. På visst sätt förefaller det nog också ganska rimligt, att om en automobilägare har rätt till skadestånd på grund av vållande hos den ersättningsskyldige, han icke skall behöva vidkännas minskning av sitt skadestånd, blott emedan ej utretts, att föraren av den skadade automobilen icke även han varit vållande till skadan och att bristfällighet å automobilen ej förefunnits. Emellertid förtjänar det observeras, att med den åsikt, som nu sist framförts, en viss inkonsekvens uppstår i så måtto, att en automobilägare ej under samma förutsättningar som de, under vilka han enligt 1916 års lag är skyldig utgiva ersättning för skada å annans föremål, är skyldig vidkännas jämkning i skadestånd för skada å den egna automobilen. Denna inkonsekvens, som är utslag av en begränsning hos 1916 års lag till att gälla allenast automobilägares, resp. automobilförares, ersättningsskyldighet och ej även deras rätt till ersättning, framträder särskilt klart, om man betraktar det fall, att skada uppstått såväl å viss automobil som ock å annat föremål under sådana förhållanden, att det senare föremålets ägare bevisligen är vållande till skadan men att ovisshet råder om automobilförarens eventuella skuld eller om automobilens eventuellt bristfälliga beskaffenhet. I ett sådant fall är automobilägaren skyldig utgiva ett, låt vara jämkat, skadestånd till det andra föremålets ägare men är, om den nu framställda åsikten är riktig,berättigad till fullt skadestånd för skadan å automobilen. Regleringen av det ifrågavarande fallet är alltså behäftad med en inkonsekvens, fullständigt analog med den bristande följdriktighet, vilken påpekats i början av denna undersökning. Det stölande i den nu påvisade inkonsekvensen hos ersättningsreglerna mildras i praktiken något därav, att om man väl utrett, att den ene av två vid en sammankörning eller påkörning verksamma varit vållande till olyckan, men

 

likt 11 § regressvis taga ut av sin egen förare eller också av den andre till skadan vållande. Men vilken regress han än väljer och, väl att märka, även om han skulle vända sig mot den sistnämnde, begås ingen orättvisa. Ty den skadelidande själv hade kunnat kräva ut hela detta skadestånd av vilken som helst bland de till skadan vållande.

icke kunnat fastställa, att vållande ligger jämväl den andre till last, man nog ofta är benägen anse det ådagalagt, att den förstnämnde ensam bär skulden till skadan. Och vidare skulle man, om verkligen, mot vad som antagits, jämkning skulle ske, i fall sådana som det anförda ofta ej vara hågad att till mera väsentlig del lätta den vållandes ersättningsskyldighet.
    Undersökningen mynnar efter detta ut i följande, visserligen i någon mån tveksamma, påståenden. I skadestånd, som enligt allmänna skadeståndsregler tillkommer automobilägare för skada å automobil, skall jämkning ske på grund av vållande hos automobilensförare. Däremot må sådant skadestånd icke jämkas i andra fall, då förutsättningarna för automobilägares ersättningsskyldighet enligt 1916 års lag föreligga i förhållande till skadan å den egna automobilen.
    Till sist må nämnas, att frågan om jämkning i skadestånd på grund av vållande hos person i den skadelidandes tjänst besvarats jakande i ett rättsfall, som ej rörde automobilförhållanden, nämligen NJA I1899 s. 252. WINROTH, Om skadestånd, (Strödda uppsatser IV.), 2 uppl., Ups. 1907, s. 176 f., ställer sig däremot avvisande till tanken på jämkning i fall sådana som det i rättsfallet föreliggande. Principutredningar beträffande jämkningsregler finnas hos STANG, Skadevoldt av flere, (Fra spredte retsfelter II.), Kra 1918.

Ivar Strahl.